Bostoniania

Den nyss gångna helgen hoppar klart in på min tio-i-topp-lista över tuffa grejer jag upplevt. Det var det bästa, det bästa säger jag! Jag åkte till Boston för att spela in filmmusiken - med mig hade jag mina kompisar Michelle och Christopher, som skulle filma det hela för en "behind the scenes"-dokumentär åt Berklee. Vi satt och klämdes på en människosmugglarbuss från Chinatown i fyra timmar innan vi kom till Boston på fredag kväll. Väl där plockades vi upp av Steve, Lucas manager (Lucas är kompositören). Steve är från Belgien, en supersympatisk ung man som kör som en vilde - han konkurrerar klart med min faster Sara om "Amerikas värsta bilförare"-titeln (men han kanske blir diskad eftersom han är belgare? Får han tävla för USA?)

Aaaanyway, Steve hämtade upp oss och körde till inspelningsstudion, där de höll på att ställa i ordning allt. Studion var en maffig skapelse, ett kontrollrum med mixerbord som såg ut som blinkande rymdskepp och en jättestor inspelningssal som såg ut som en... inspelningssal.

När vi kom fram hade de redan placerat ut alla stolar, och började klura på micplacering. Mannen som står och klurar är Shin, en av inspelningsteknikerna och tillika producent.

I takt med att saker och ting började komma i ordning filmade Chris (ovan) och Michelle allt stök, medan jag gick runt och mös och mummade för mig själv: Mmm... mmm... ...Eh, ja.

Anyway, så allt ställdes i ordning och vi drog oss så sakteliga tillbaka till Steves lägenhet för att försöka få en god natts sömn innan lördagen. Det gick inte så bra, jag var nervös och drömde att Woody Allen hade dött och att de hade en sån där smaklös "in memoriam"-visning på Oscarsgalan, som de gör för att visa vilka filmisar som kolat det senaste året, där de visade klipp från hans filmer medan smörig musik spelades och folk applåderade. Jag vaknade abrupt, övertygad om att det var ett dåligt omen, och hade svårt att somna om.

Nästa morgon lullade vi upp vid sextiden och körde till Berklee, där vi klämde in tre pers till i Steves bil (två stackars ljudtekniker fick trängas i bakluckeutrymmet), och gasade iväg till studion.

Medan vi väntade på att bussen med musikerna skulle komma värmdes alla mackapärer och mojänger upp; saker som blinkade och flipprade, vågspektrogramsapparater och frekvensmodulations...öhhh... knappar.

Men till slut, en halvtimme försenade, kom orkestern! Man oh man, vilken syn det var: rummet fylldes av basister, blåsare, slagverkare... en harpist gömde sig i ett inglasat rum. Harpa! Pling plong!

Mikrofoner hängde överallt - då och då hördes ett ljudligt KLONK inne i "kontrollrummet", då en av flöjtisterna ständigt glömde att hon hade en mic svävandes ovanför huvudet och reste sig på den gång på gång.

Jag smockar på med lite mer orkesterbilder här, för bilder är skoj och orkestern var maffig.







Jopp. Inne i kontrollrummet följde vi allt på skärm - dels en skärm som visade inspelningsrummet (det var en kamera dragen), och dels en som visade min film. Den visades också på en monitor framför Lucas där han stod och dirigerade, och allt hölls i perfekt synk.


Vi lyssnar medan det spelas in. Mannen som står till höger är Steve, killen som sitter bredvid mig är Joe, som bland annat ansvarade för all notering. På skärmen i mitten rullar min film, och också på en liten tv som stod vänd mot mig.

Joe går igenom partituret i en inspelningspaus.

Här syns de två skärmarna som visar filmen. Det är slutscenen, där min skådis står och fryser på en båt.

Shin gör sin grej (vad det nu är).

Lucas lägger på sin bästa artistmin och tuggar på taktpinnen.

Japp! Sen var det hela inspelat, vi pustade alla ut och gratulerade varandra. Alltså, det var en sån kick, en sån rush att sitta och se hela den orkestern spela musik till min film, MIN film, så jag kan inte förklara det! Det kanske låter självgott och barnsligt (två egenskaper som är något av mitt signum), men så är det: det var en så oerhört tuff känsla så jag kan inte beskriva det. Det var liksom... mmMMRRÖÖH!

Sen packades allt ihop, orkestern bussades iväg, och vi drog in till stan. Joe skulle ha konsert på kvällen, så vi gick på den. Det var någon sorts electro-flärp-warptjosan med Berklee-elever och MIT-uppfinnare (MIT, Massachussetts Institute of Technology, är som en sorts super-KTH, där elever klyver atomer och sammanbringar materia och antimateria på förmiddagarna och städar upp röran på eftermiddagarna). MIT:arna hade byggt sina egna enbits-syntar som lät som gamla atarispel fast med grävskopebas - hela golvet skakade - och samtidigt som de stod och tryckte på dem stod ett gäng musiker i bakgrunden och hostade fram breakbeats. Det bästa var en japan med skägg till bröstkorgen som hade byggt en synt av en gammal Mattell-trollstavsleksak (ni vet Mattell, de som gjorde He-Man-gubbarna), som lät prrruiiii prrruiiiiiii, som det där Manu Chau-nyckelknippeljudet, fast baklänges ungefär. Han stod och tryckte på den i fem minuter medan en trummis löpte amok. Skoj! Massvis med folk som dansade och diggade.

Sen gick vi ut och åt, och sen hade vi och några av musikerna fest hos Steve. Sen släpade vi på något sätt upp oss imorse, satte oss på människosmugglarbussen igen och skumpade tillbaka, och nu är jag hemma. En synnerligen spektakulär helg har nått sitt slut. Tyvärr avslutade jag den med att nyss se In the Mood for Love, vilket påminde mig om att min lilla film blott är ett litet bajskorvsfragment jämfört med den - hur kan den vara så bra?? Den är så bra att jag bara vill kräkas, den känns fysiskt. Och allt han behövde på sitt soundtrack var två cellos - mer än så behöver inte Wong Kar-Wai. Men man lär sig med tiden. Nu ska jag däcka! Hörs.