”Hur minns de som inte filmar, som inte fotograferar, som inte spelar in?”, frågar Chris Marker i Sans Soleil. Jag vet inte – men jag vet att jag aldrig minns någonting alls. Ansikten, platser, skeenden – efter några veckor är de alltid suddiga i mitt huvud, och efter några månader har jag ofta bytt ut dem helt mot rena fantasier (ibland en mycket sympatisk ovana). Idag har jag dock äntligen skaffat en kamera – weee! - vilket alltså betyder att jag efter snart arton månader i New York kan börja dokumentera hur saker och ting ser ut här (och kanske kan komma ihåg dem när arton månader till har passerat).
Filmteoretikern Anna Sofia Rossholm vänder visserligen på Markers berömda fråga, och frågar tillbaka: ”hur minns de som faktiskt filmar, fotograferar och spelar in?”, och menar att bilden formar upplevelsen av jaget, förändrar själva sättet vi konstruerar minnen – men på det replikerar jag ”köp en egen Canon Powershot A520 och sluta krångla, Anna Sofia, för nu blir det bildkavalkad"!
Vi inleder med min nya korridor. Några dörrar bort är det gemensamma badrummet, och runt hörnet är en soft lounge där vi åt brunch imorse... eller åt och åt, när jag hade kravlat mig upp fanns det bara russinbröd och sylt kvar, och som alla vet så smakar bröd med russin ungefär som bröd med inbakade insekter, så jag tröstät lite gröt hemma efteråt. Men det var soft ändå!
Efter en lång glidning över de mattbeklädda golven, a lá Hotel Overlook, kommer man fram till rum 502:
Jahapp... detta är alltså mitt rum. Notera de strömlinjeformade... öhhh... hörnen, och det faktum att jag har fönster som vetter åt två håll! Precis som kungen har där han bor. Bredvid sängen går det utmärkt att smacka upp en spjälsäng som man får låna här, så övernattningsmöjligheterna är klart bättre än jag först fruktade.
Mitt andra fönster, och bredvid det den utlovade och planerade mathörnan!
Se så bra det blev! Det enda som inte gick enligt planerna var att ställa micron på kylen, men ändå! Jag har min toaster deluxe, min micro, min vattenkokare (gröt!), och min snygga kyl! Min kyl är svart och påminner lite om KITT - du vet, bilen i Night Rider - bara det att den inte har en blinkande röd lampa och inte kan prata. Men bortsett från det så... Just nu är den fylld med Sugar Hill Ale istället för Brooklyn Lager, men det känns hugget som stucket.
Utsikten norrut: Harlem. Jag kan stå i mitt fönster och spana på brottslingar.
Jaha... mer rum, fast åt andra hållet.
Min hylla med grejsimojs. Gin och ND-9 filmfilterrullar.
Den spinkige svensken ingår som standard i rummet. Det var det - yay! Kamera är det bästa! I veckan ska jag ta lite harlembilder så ni får se hur området ser ut. Nu ska jag förbereda kvällens filmvisning - Strange Days. Jag ångrar redan att jag valde den.
4 kommentarer:
Meh! Är det så där rent eller har du nått slags filter i din kamera som tar bort smuts och sjaviga väggar? Eller är det jag som har vant mig vid skit i hörnen samt att man aldrig (ALDRIG!!) ska titta under diskbänken i köket och nu blir helt chockad av att se ett välstädat hus?
Och varför ångrar du Strange Days?
Så många frågor...
Mjaaa... Det är helt nyrenoverat på den här våningen, men tänk också på att jag bara bott här i en vecka. Ge mig några dar till så ska det nog se ut som en pundarkvart ska du se.
Vaddå "efter 18 månader"? Du har ju lagt upp en massa bilder förrut.
Skillnaden nu är att snöiga NY-gator har bytts ut mot ditt rum. Jag lägger mig inte i debatten om vad som är rörigast, jag efterlyser bara breda samtal om värderingar....
Ja men de gamla bilderna hade jag inte tagit själv, jag sög på andras kameraspenar då (uäck!). Men nu är det jag som kan stjäla människors själar och spara dem i en liten burk.
Strange Days... äh, du vet... den är ju bra, men samtidigt är den ganska crappig. Bra i början men crappig i slutet, och Juliette Lewis är en svag PJ Harvey... Men jag ville visa en actionfilm.
Skicka en kommentar