fyllon!

Alltså seriöst... jag hyser inga tvivel om att St Patrick's Day är en oerhört soft upplevelse på Irland, men här i USA är det ju bara för mycket; hundra tusen dyngfulla "irländare" som alla har klätt sig i spygrönt och går runt och sjunger "Sunday Bloody Sunday" hela dagen. Harlem är ju visserligen, ej särskilt förvånande, ganska skyddat från liknande företeelser (jag misstänker också starkt att 90% av dessa människor kommer från New Jersey, de känns helt enkelt som newjersianer) men så fort man kom downtown så började tunnelbanetågen fyllas av fyllon. Den första som ramlade in i tåget var en tjej i trettioårsåldern iklädd nån sorts muterade Shrek-öron på huvudet (det var väl det grönaste hon hade, antar jag), som sprang fram och tillbaka i vagnen (hon var utan sällskap) medan hon lät som en blandning av en utter och Edith Piaf när hon rullar på rrrr:en i Je rregrrette rrrrrrien... alltså ungefär som tonalt uppgående, rullande r: rrrRRR... rrrRRRR... jag vet inte varför hon gjorde det ljudet, men det var irriterande. Sen satte hon sig i nån killes knä och mumlade något om "Jameson's... Jameson's... my head huuurts", medan han rodnade. Hehe. På 14e stapplade hon och jag av, och jag letade mig ner till Spring Street där jag mötte Elisabeth, Sharyn, Michelle, Jeff, Ira, Sara, Lanre och nån snubbe som hette nåt annat.

Vi klunkade bara en guinness per pub, för att maximera antalet ställen som skulle få njuta av vår närvaro, men efter den femte eller sjätte puben med sån där jobbig keltisk spelmansmusik som folk hoppdansar till började alla st paddyfirare bli lite enerverande. Då slog det oss: bara för att det är St Paddy's day MÅSTE man ju faktiskt inte gå på irländska pubar hela kvällen! Eureka! Sagt och gjort, vi drog in i Chinatown och gick på mycket roligare klubbar istället, inklusive en som numera är en av mina nya favoriter: Cake Shop. Cake Shop spelade bara aburdosväng - feta funknummer från sent sextiotal och sköna breakslåtar - medan publiken verkade bestå av alla modstjejer som någonsin besökt klubb Soul i sthlm, som på nåt magiskt sätt teleporterats hit! Mycket sympatiskt.

Sen åkte jag hem (jag lyckades än en gång genomföra konststycket att somna på tunnelbanan, och vaknade denna gång inte förrän 168e - 43 gator för högt upp. En dag kommer jag sova ändå in i Bronx - då är det kört), och påmindes glatt när jag klafsade in vid tretiden om att min snälla korridorsgranne hade lämnat en stor bit kokoslimetårta åt mig här, så jag skulle ha nåt att stärka mig med om jag blev lullig. Oerhört bra!! Mina grannar är de bästa.