Barn, barn! Julelefanten är här!

Först och främst: vi vann inte gothamgalan. Hmpf! Den enda trösten är att Killer inte heller vann med dylanfilmen I'm Not There (de fick spö av Sean Penns film), så jag sprang in i mina gamla tyra--jag menar chefer på den flådiga efterfesten i Tribeca och utbytte sura blickar som sade "stöld! stöld!". Och nu, efter att aggressionerna har lagt sig (OK, det har de inte) så känns det ändå ganska tufft att ha blivit nominerad för ett så fint pris med min första film. Nästa gång är priset mitt, dock - jag är mycket dålig på att hantera avvisningar i alla dess former och vill inte råka ut för det igen!

Anyway, för att trösta mig gjorde jag det enda rätta - jag köpte en julgran. Fast inte till mig (Shaft skulle bara kissa på det) utan till min kompis Julie (en annan gammal killerpraktikant). Hon sade nåt i stil med "du som är så stark kan väl bära en gran hem till mig om vi köper en", och jag har alltid varit en sucker för uppenbara lögner, så jag släpade den förvuxna kvisten de tjugo kvarter genom Brooklyns polska område ända tills vi kom fram. Som tack matades jag med vietnamesiskt svin och mjöd, och jag passade även på att snida en traditionell julelefant i folie att hänga i granen (se nedan).



Snart kommer Morgan, Josefine och Gustav. Det ska bli roligt. Tills vidare: se upp för tomten, ridandes över natthimlen på sin tjockhudade kamrat!

guestblogger ira

(Ira håller en liten kurs i klippning vid en filmskola här i några veckor, och han skrev ett litet manus till sina elever som de ska spela in/klippa. Han publicerar det även här, då det visar att mina berättelser om katten inte är fantasier och falsarier. Intressant är också att vi - trots att jag trott motsatsen - uppfattar situationen precis likadant./gabriel)

Gabriel's despair; the result of living with a perpetually aroused cat, has been the subject of many of my works. I find the resulting mood swings and fruitless acts of aggression fascinating... and quite humorous. The disgust combined with feelings of hopelessness and rage that my cat seems to elicit in Gabe have actually staved off any attempt on my part to actually have her "fixed." I hope you enjoy the following skit as much as I enjoy torturing my crappy roommate.

Enjoy,
-Ira

DENIAL

by Ira Blanchard

EXT. APARTMENT BUILDING-- EVENING

We hear the frustrated cries of a CAT in heat

INT. APARTMENT KITCHEN -- CONT’D.

MARK and DAVE(both late 20’s) sit at the kitchen table. They eat in silence.

The CAT’s howls are now noticeably closer in proximity and every time we hear one, Mark cringes. Dave happily chews away, oblivious to the noise and the discomfort it causes in his friend.

After a particularly long and obnoxious scream from the CAT.

MARK
You’ve gotta do something about that cat.

DAVE
She’s not that loud... she’s not even really in heat right now.

MARK
(Incredulous)
C’mon- you must be joking...

The CAT screams

MARK (CONT’D.)
... I mean seriously Dave, listen to her!

The CAT screams

DAVE
(innocently)
... what?

MARK
What "what"!?

Dave shrugs

MARK
It’s not just the noise, ya know.

Mark calmly places his fork on his dish and leans in toward Dave.

The CAT screams

He whispers:

MARK
Last night I woke up suffocating due to the fact that she had decided to sit on my face. (BEAT.) And it was sexual!

The CAT screams

DAVE
You’re embellishing, she doesn’t do that...

MARK
No! Not to you! (BEAT.) Because you're her “father,” but if you ask anyone else who’s been unfortunate enough to spend a night here since that cat hit puberty, they’ll all tell you without fail that she is a feline dominatrix of the worst variety.

The CAT screams

Dave rolls his eyes toward the ceiling

The CAT screams

Mark removes himself from the table and after a brief delay, returns with a shoping bag full of papers and pamphlets.

The CAT screams

MARK
(pathetically)
Get her fixed! I’m begging you, I’ll pay the cab fair, I have the names of several veterinarian’s nearby and a list of spay neuter clinics...

The CAT screams

Mark rifles through the bag holding up handfuls of pages with notes numbers, and photographs depicting cute looking puppies and cats.

Dave has stops eating to inspect a loose pamphlet.

The CAT screams

MARK
It doesn’t cost that much,please, just get her fixed before I accidentally impregnate her in my sleep.

After a long pause.

DAVE
I’ll think about it

food coma

Sweet sweet tryptophan...

"Bad Jasmine! Baaad Jasmine!"

Så ropar Iras mamma när Jasmine - hennes nyaste hund, en pitbull som hon hittade vanskött på gatan förra månaden - försöker slita av min halspulsåder med sina huggtänder. Något hon gjorde varje gång jag gick in i ett nytt rum; men jag lyckades i alla fall hoppa upp på ett skåp varje gång för att undvika hennes blodslusta - Ira hade mindre tur och blev biten några gånger. Detta är alltså hund #5, och hon samsas med de andra fyra hundarna, tre katterna och två fåglarna hemma hos Iras mamma (det var tre fåglar, men Shaft åt en av dem). Jag har sagt det förut och jag säger det igen: min rumskamrats ohälsosamma djursamlande blir mer och mer förståeligt ju mer av hans (ytterst älskvärda) mor jag ser.

Annars var det som vanligt en suverän thanksgiving - jag har gått upp 5 kilo på tre dagar, vilket väl vittnar om de kvantiteter mat vi satte i oss. Anyway, här följer några bilder från ståhejet:

Sky (Iras lillebror) skjutsar runt den senare på nån sorts hästtrampkreation som han byggt i sin arbetsstudio.

Han jobbar också på att bygga en alldeles egen motorcykel från scratch! Tuuuuufft...

Så här crappi--öh, jag menar pittoreskt, kan gatorna i philly se ut.

Det här är porslinsskåpet i Iras mammas kök. Statyn har uppenbarligen redan gjort Jasmines bekantskap - badum DISSCH!

Och det här är efterrätterna på middagen - sweet zombie jesus! Min pumpapaj är grunkemojan som ligger exakt på klockan 12.

Jag och ira tog en sväng förbi Bob's Happy Hour nere på gatan varje afton, vilket vi alltid gör när vi är i Philly. Det är den sunkigaste bar man kan föreställa sig, där snubbar kommer in och försöker sälja väckarklockor och cd-spelare till en med jämna mellanrum. Självklart älskar vi det. Bob själv blev mördad förra året, så nu är det hans brorsa Billy som sköter stället. Billy lurade i oss en kanadensisk dryck som heter "Yukon Jack"; som av flaskans utseende att döma hade legat där sedan sextiotalet, och som av smaken att döma bestod av bensin utblandat med björnurin. "It'll put hair on your chests!", sade Billy, vilket nog stämde (hello bröstvårteludd!) för starkt var det i alla fall, något som föranledde mången glad sång om småtroll allt eftersom kvällen fortskred.

Ira och Minji på Bob's.

Öh... jag vet inte riktigt vad det här är. Nån sorts lampa som Sky byggt antar jag. Jag gillar den!

OK, nu är det dags att hoppa lite hopprep. Ja, hopprep. Jag förklarar sen.

Run children, run!

Snart sätter jag mig på en buss för att åka till Philadelphia, för att fira thanksgiving med Iras familj. Jag tror det är tredje året i rad, och i år bestämde jag mig för att baka en pumpapaj att ta med mig! Jag vet, jag vet... proffsigt... mycket proffsigt... Så imorse lunkade jag iväg till vårt närliggande megasupermarket för att köpa ägg och fett och pumpa och sånt, och VAD får jag se på promenaden ner om inte en HÖK! En stor tjock ondskefull rovfågel - HAIL SATAN! - som gled förbi ungefär en meter (på riktigt!) ovanför mitt huvud och sedan satte sig i ett träd.

Ja, jag vet att den inte ser så mighty ut på min lilla mobilknäppta bild - mer som en trast eller nåt, men jag svär att det var en hök, ute på jakt efter puertoricanska barn som springer lösa i mina kvarter! De blir så tjocka av alla tacos att de inte kan springa snabbt för att gömma sig, eller få plats under en skyddande stock, och så bara RITSCH så tar höken dem. It's the ciiiircle of liiife.

Sen köpte jag mina pumpakryddor, gick hem, satte på Burzum på maxvolym (det kändes nödvändigt efter en så evil naturupplevelse) och lagade en helt suverän paj, alldeles gyllene och mumsig. Nu ska jag bara få åbäket till Philly på nåt sätt, men det löser sig.

portugal, gudslik arbetslust och så vidare...

Sorry! Jag vet att jag inte skrivit något på oceaner av tid - jag har jobbat som en liten iller, och så har jag haft min kompis Ana Luisa på besök, så jag har aldrig funnit den där pausen att sitta och dega och skriva nåt intressant förrän nu. Ehhh... japp. Få se... Nåt intressant som har hänt... Hrm. JO: Vi har visat filmen på MoMA, som en del i den här gothamistnomineringscykeln, och det var ju astufft! Jag menar, det är ju MoMA... Det kom ganska mycket folk, bra reaktioner, vi fick leka proffs och så, skoj! En visning i fredags och en idag.

Öhh... vad mer..? Tja, som sagt, Ana Luisa var här, det var roligt, vi har pekat på hus (hon är arkitekt) och frusit i vinterkylan.

Det är pälskrageläge och halsduks-alert level orange just nu, och det kommer bara bli värre... Åh, en rolig grej: Vi var ute och gick på gatan när vi gick förbi en bodega-ägare som stod ute på gatan och - såvitt som vi kunde förstå - läxade upp en av sina anställda. Ägaren, i sextioårsåldern, stod och förmanade den unge mannen och det gick ungefär såhär:

EXT. HARLEM STREET - DAY

A BODEGA OWNER (60) is standing outside of his establishment, lecturing a YOUNG EMPLOYEE (25) on work ethics.

BODEGA OWNER
(sternly)
Look, think about God, OK? God worked for six days, right? And he worked really hard, and that's what you have to do as well. And then on the seventh day he finally rested... but you can't do that 'cause you're not God, so you have to work then too.

Sen gick de tillbaka in för att fortsätta jobba. Ring facket! Utöfver det så kan jag rapportera att jag ätit ett äpple för första gången på flera år. Det var ganska gott, ungefär som jag kom ihåg, men bitarna fastnar ju mellan tänderna, och allt som allt är jag inte så imponerad. Back to the twinkies...


Öh... OK, så det var ju inte så mycket att orda om här. Men senare i veckan ska jag åka till Philly för att fira thanksgiving med Iras familj, så då blir det nog mer att orda om! Med andra ord: det bästa kommer sen!

Jesus vs. Jesus!

För en halvtimme sen satt jag på 1-tåget på väg hem upp till Harlem, när en tunnelbanepredikant klev på. Det händer då och då; oftast svarta män, alltid ypperligt välklädda, står de med en bibel i handen och frälser resenärerna från ondo. Vad som inte händer då och då, men hände idag, var dock att ytterligare en tunnelbanepredikant var på samma tåg - och de började battla! Först var det ganska lugnt - den andre och yngre predikanten låtsades inte om den förste, utan ropade att Jesus skulle frälsa oss alla. Den förste var inte lika högljudd, utan pratade liksom mer till sin tredjedel av vagnen. Men efter några stationer blev den andre predikanten klart mer och mer provocerad av sin kollega, så han började ropa högre och högre om hur Satan stod mitt ibland oss och spred lögner... vilket fick den första predikanten att lacka och börja ropa bibelverser rätt åt den andre snubben.

Så eskalerade det, tills predikant #2 verkligen stod och skrek rätt ut: "And there is a SNAKE amongst us, brothers and sisters, SATAN spews his FILTHY words, but I just laugh: HA HA HA!"

Predikant #1 försökte välja en mer "from" väg, fast det var tydligt att han började lacka också. Han ropade rätt till predikant #2 (som vägrade se på honom och istället vrålade medan han såg ut i tomma intet för att undvika ögonkontakt): "Are we not the same, brother? Are our heads not round, are our ears not big? You and me look alike, we are both the same!", men #2 bara "HA HA HA, Satan spews his filth, but I don't listen to his lies, oooh no!"

Sen försökte #1 lugna ner det hela och bara "Brother, let's keep our voices down, you're scaring the children" (vilket inte var sant, för alla i vagnen - inklusive barnen - satt och försökte att inte skratta högt), men då tog #2 ett skamgrepp och bara "And that FALSE PROPHET is a THIEF! His bags are full of STOLEN GOODS, and his mind is full of LIES!", varpå #1 verkligen lackade ur och slet upp ett paket twinkies-kakor ur sin medhavda påse och bara "Waitwaitwait... Are you saying these twinkies... are stolen? Are you saying I stole these twinkies, brother?!"

Då vände sig äntligen #2 till #1 och log ett enormt leende och sade "Ahhhh... so I finally look upon you... SATAN! I finally see your face! You can't scare me, Satan! You CAN'T scare ME!"

Då tröttnade #1 lite och försökte - än en gång - lägga ner det hela, genom att säga "God bless you, brother. God bless you. We are all God's children, and he loves you as well. Bless."

"NO - God bless YOU!", skrek #2 tillbaka.

"God bless YOU, BRO-ther!!", svarade #1 argt.

"GAAAUUUUUD BLEEESS YOOUUUUUUUUU!!!" skrek #2. Samtidigt började - jag lovar - en tant sjunga "We shall overcome" i andra änden av vagnen. Då kom vi fram till 145e, och jag och #1 klev av (han fortsatte ropa på perrongen). Det var mitt livs första predikant-battle, och jag hoppas få se fler!

kinesisk-mexikansk standoff

Just nu jobbar jag med en astrevlig men mysko kinesisk regissör - som egentligen heter nåt tufft, men i bästa Doris-anda kallar sig Michelle - som är i New York i ett par veckor och spelar in en dokumentärfilm om en amerikansk koreograf. Michelle är från Peking, och borde ju logiskt sett vara värsta storstadsproffset, men hon är en riktig cousin Cletus från Alabama som fastnar i varenda tunnelbanespärr som passeras och konstant bromsar in på gatan för att stirra på höghus så en rad av folk krockar in i hennes rygg. Jag förstår inte hur man kan bo i Peking - som ju är grymt mycket större och verkar minst lika tufft som New York - och ha sånt storstadsoflyt, men anyway, så är det. Och på grund av det så har alltså filmens producent anställt mig som en sorts... kinesvakt, som är med henne hela tiden när hon filmar, för att se till att hon inte tappar bort sig/blir rånad (clearly, they picked the wrong guy). Och idag var hon och jag ute på stan hela dan för att filma lite stadsbilder till hennes film - soft och roligt, en betald långpromenad, liksom.

Men Michelle har en fantastisk talang att, helt omedvetet (?), förolämpa människor! Först stod vi och filmade några tråkiga vykortsbilder i midtown, och jag pulade lite med min mobiltelefon för att skicka ett sms eller nåt. När jag tittade upp stod Michelle ungefär en meter från en uteliggare klädd i plastpåsar och tidningspapper som halvlåg på trottoaren, och filmade honom helt ogenerat medan han mumsade på en bit mat. Med ett ryck upptäckte han plötsligt att det stod en liten kinesiska bakom honom med en stor kamera som pekade rakt på hans lekamen. "Hi!", sade Michelle jätteglatt, och filmade lite till medan han drog in andan och samlade ihop invektiv som snart skulle slängas åt vårt håll (de innehöll en hel del könsord samt ej alldeles uppskattande smeknamn på kineser och västeuropeer). Jag klev snabbt fram, hasplade ur mig en ursäkt, och drog iväg henne. Medan alla fuck:s regnade bakom oss (förståeligt nog) sade Michelle entusiastiskt att "I really like the homeless people here. They have such energy and optimism!"

"Ehhh...", sade jag, "du tror inte han kan ha blivit lite stött av att du stod och filmade honom i hans ganska utsatta läge utan att fråga om det var OK först?"

"No no, I can see in his eyes that he is good person with enthusiasm!", sade hon, och mumlade sedan (mest till sig själv tror jag): "Yes, very good person...", medan hon nickade.

Sedan skulle vi äta lunch. Vi gick till ett flottigt burgerjoint, och Michelle förklarade att hon inte riktigt visste vad en hamburger var för något (!). Efter en kort förklaring (det visade sig att hon sett dem, bara aldrig ätit dem), beställde vi varsin cheeseburger deluxe. Det här var ett riktigt snabb-burgerställe, så man beställde vid en glasmonter och såg sin burgare stekas, och sen slabbade kocken upp den framför en och så sade man vad man ville ha på den (ungefär som ett sibyllekök, fast ändå inte). OK, så jag sade vad jag ville ha på min, och Michelle vad hon ville ha på sin. Sedan vände hon sig till mig och sade högt: "Gabriel, he is Mexican?", och pekade på den uppenbart mexikanske kocken.

"Ummm... I don't know, I guess you should ask him", sade jag, medan kocken slutade lägga på pålägg och stirrade på oss.

"They are all Mexican", sade hon lugnt och pekade på all kökspersonal som stod bakom disken (en alldeles korrekt iakttagelse); "I notice that people who work inside kitchens in New York are always Mexican... but waiters are white. I think Mexicans must be very good at cooking food."

Om hon inte får mig mördad innan ska vi spela in lite mer imorrn. Sedan åker hon tillbaka till Peking, full av burgers och marknadsekonomiska insikter...