The REAL real McCoy

Igår ringde oväntat några av musikerna från Boston - två fransyskor som heter Emma och Laura och deras portugisiska kompis Niema eller nåt sånt, hon hade nåt konstigt hippienamn - och sade att de var i New York över helgen. Deras kvällsplan var att försöka fixa biljetter till McCoy Tyners konsert på Aaron Davis Hall här i Harlem, alldeles bredvid City College. Konserten var förstås helt slutsåld; tydligen har McCoy tilldelats nån sorts hedersorder eller nåt... eller det kan det ju inte vara, sånt gör man väl bara i monarkier, men han har blivit Århundrats Nånting eller nåt sånt. Det var en big deal i alla fall, fullt med press och självklart utsålt sedan länge. Men bostonianerna var helt inställda på att få McCoy, och deras entusiasm smittade av sig på mig. "McCoy" this, "McCoy" that - till slut såg jag bara "Blue Train"-vinylomslag som snurrade framför mitt huvud, och jag hängde på.

(Okej, för att försätta oss i rätt sinnesstämning här vill jag bara påminna om några av de många klassiker som McCoy spelat på:)

Okej, så konserten var som sagt slutsåld, men när jag mötte tjejerna hade de just betalat ett års ihopsamlade månadspengar för svarta börs-biljetter (ooohh...), något jag inte kunde göra eftersom 1) mamma inte ger mig månadspeng så länge som jag äter godis, och 2) jag äger inte $65 att lägga på en biljett, även om Coltrane själv stiger upp ur graven och kravlar upp på scen med utsträckta armar. Så vi sade att vi skulle ses efter konserten, och jag tänkte dra hem (jag bor bara tio minuter från lokalen, så det kändes som en acceptabel reträtt ändå).

Men... men det var ju ändå McCoy Tyner. Och skam den som ger sig! Jag menar, jag drog mig till minnes när jag och Carmen var i Wien och jag hustlade till oss gratisbiljetter på allra bästa plats till Filharmonikerna - inget är omöjligt! Så jag hängde kvar efter att konserten börjat och tänkte att ibland händer ju konstiga grejer som är bra, och varför inte nu? Så plötsligt ropade en röst från biljettkassan på mig, och sade "du har ju lunkat runt här i en halvtimme nu, så jag antar att du vill ha en biljett? Vi har EN outhämtad biljett, du kan få köpa den för ynka 65 dollar". Och jag sade "goa herrn, tyvärr äger jag bara 27 dollars, och jag har hål i mina strumpor, så det går tyvärr inte. Jag tror jag står ute i kylan och försöker höra några toner genom ventilationsschaktet istället. Men tack ändå."

Han tittade på mig som om jag var dum i huvudet, men fem minuter senare kom han ut och bara "du, kom med här en sekund", och skjutsade in mig förbi pressborden in till foajén. Där möttes vi upp av konserthuschefen, the Manager, och de började viska med varandra. Sedan sade chefen till mig "det finns faktiskt EN ledig plats till... en kvinna i rullstol har köpt en plats, men eftersom hon inte kan sitta i den är den ledig... kom med mig", och så smög han in mig till de allra bästa platserna! Så bra! Jag hörde, seriöst, en man bakom mig hälsa i pausen: "Hello Congressman"... moahaha! Och där satt jag och luffade och diggade McCoy, helt gratis!

Ah, just det, McCoy. Mannen själv. Han satte tydligt agendan från första början (när jag kom in lirade fortfarande "förbandet", så jag missade inget av hans konsert) genom att ösa järnet så mycket han kunde, snabba hardboplåtar och inget publikfrieri, vilket var mycket bra. Men sen bjöd han upp en steppare på scen, och stepparen var asbra - jag förstod plötsligt helt och hållet de musikaliska möjligheterna med steppdans - men han var också väldigt dominerande, och det lät så mycket om hans klapperistamp, så McCoy dränktes lite av hans riverdancesmatter.

Så summa summarum: grymt kul att se McCoy, framför allt eftersom det var gratis, men jag skulle nog ha varit ganska besviken om jag hostat upp massa hundra kronor på det. Men anyway, det var soft, sedan chillade vi hemma hos mig (de stackarna kan ju inte gå ut eftersom de är under 21, haha!) och pratade Blue Note-hjältar ("Bobbi 'Utcherrsönne is ze only real genius of ze vibrraphöne, ze only one", säger Laura, som också är vibrafonist, och jag vet inte om jag gillar den tjocka franska brytningen eller det faktum att få nördprata om Bobby Hutcherson mest, haha). Ikväll ska vi, tjugoettårslagen be damned, försöka smuggla in dem på Nublu. Vi får väl se.

Ah! Imorgon är min första dag på mitt... mitt... rrrggh... mitt jobb. Japp, jag har bitit i det beska päronet och skaffat ett helgarbete - ett OFANTLIGT TRÅKIGT helgarbete. Jag saknar Megastore, uhuuu... det var så bra. Men mer om det imorgon eller nästa vecka. Tills dess: hej hej!

EDIT: Ah!! Min kompis Chris (som hängde på till Boston, ni minns) ringde just - han har fått gratisbiljetter till Coldplay ikväll och frågade om jag ville hänga på! Sweeet! Först Coldplay, sedan Nublu (som jag nu mer eller mindre förväntar mig ska ha gratisbar hela kvällen) - jag har flyt! Awoohoo, awoohoo...