"I'm gonna smack you up, bitch!"

Urrr... mröh... uffff... seg dag. Vi tar det från början:
Igår avslutade jag filmen - awoohoo!! Jag och Ira kloffade in ljudspåret från Norrland, det passade finfint och vi bara smock tjofs tack för oss! Efter att ha gått runt och kramat alla människor jag kunde hitta åkte jag ner till Washington Square Park, nära NYU, för att träffa Lucas (filmens kompositör, du minns?) som är på tillfälligt New York-besök. Det var mycket trevligt, han bjöd på lunch (jag har klokt nog börjat umgås med förmögna människor nuförtiden, då jag själv är så bedröfvligt fattig) och ville visa en annan kortfilm han hade skrivit musiken till.

Okej, dags att backa en sekund. När vi spelade in musiken till min film - eller snarare när vi förberedde allting - så smickrades jag hela tiden av Lucas och hans team, som alltid sade "Den här filmen är verkligen speciell" - "Det här är mer än en vanlig studentfilm" - "Det är ett privilegium för oss att skriva musik till en så stark berättelse" etc etc... Okej, visst förstod jag att det var words, sweet sweet words that turn to that icky yellow wax in my ears, men jag blev ändå smickrad av det konstanta... smickret.

Okej, så tillbaka till igår: Lucas har en annan film på DVD med sig som han och hans team jobbat på - de gjorde den strax efter min - och han ber mig titta på den. Vi går till NYU och lånar en dator, jag shofflar in DVDn och börjar titta. Filmen är dålig. Riktigt dålig. Dålig story, dåligt skådespeleri, dålig klippning... dålig dålig dålig! Musiken är bra (förstås, för Lucas är så begåvad så nåt annat vore omöjligt), men det är allt. Okej fine... jag sitter där och har tittat på den, Lucas är och fipplar med nåt annat nånstans, och när filmen är slut märker jag att det finns en bonus feature på DVDn: "the Making of the Score". Hm! Jag klickar igång det. Ah, där är Lucas och hans team - samma team som jag arbetade med. "Håhå", tänker jag lätt nostalgiskt... tills intervjuerna börjar. "Den här filmen är verkligen speciell", säger Joe. "Det är helt klart mer än en vanlig studentfilm"! "Det är ett privilegium för oss att få jobba med en så stark regissör", säger Jorge. Plötsligt känner jag mig smutsig! Det är som i det där Seinfeldavsnittet där doktorn kallar Elaine "breathtaking", och sedan ser den där monsterfula bebisen och kallar den "breathtaking"... The dirt won't come off! The dirt won't come off!

Hm. Aaaanyway... sen ringde Filiz och sade att hon hade fått två biljetter till en fest för Luc Besson (du vet, Det stora blå, Leon, Femte elementet) - hans nya film skulle smygvisas och efteråt skulle det ordnas fest, och hennes kompis kompis rumskamrats kusin var festfixaren, eller nåt sånt, så hur som helst: hon hade biljetter, jag hade just avslutat min film, det krävde lite firande, allt föll på plats! Innan festen bjöd hon mig på smarriga dry martinis på typ Voldemort Hotell eller nåt (nej, så heter det nog inte, för det är väl den onde trollkarlen i Harry Potter?), där de har värsta lyxiga takterrassbaren där man blickar ut över Hudsonfloden... mycket maffigt. Sen gick vi till festen - och den var rolig, men nån Luc Besson fanns inte att hitta nånstans. Visserligen vet jag inte alls hur han ser ut, men jag såg ingen som såg viktig eller fransk ut, så jag räknar med att han inte var där. Men anyway, det var ju fest, och det bjöds på ännu mer drinkar, och, tja... läsekretsen vet ju redan att jag har en sexårig flickas alkoholtolerans, så det blev skoj!

MEN: nu kommer vi till dagens trötthet. Imorse var jag bjuden av min vän Scott att gå och lyssna på New York-filharmonikernas generalrep av deras nya program (han är nån sorts bigwig och får biljetter till sånt), vilket ju var oerhört skojigt... men jag hade en lätt huvudvärk, för att uttrycka det milt. Och repet var 9.30 på morgonen. Midtown. Och det visade sig att programmet var Mahler - bara Mahler. Idag har jag lärt mig att Mahler och bakfylla icke går ihop. Därav stönandena i början av posten. Sedan åkte jag hem - men då höll de på med spårarbete, och mitt tåg hoppade över alla hållplatser mellan 96e och 145e (jag ska av på 125e). Precis när vi lämnat 96e, och alltså hade en lång resa utan stopp framför oss, kom en snyggt klädd, smäcker svart kvinna i 40-årsåldern fram och satte sig bredvid mig. Hon vände sig mot mig, log och blinkade med ena ögat. Jag log tillbaka. Då försvann plötsligt hennes leende, och hon stirrade på mig. Sedan öppnade hon munnen, och ut kom en sorts väsande, mumlande Miles Davis-hes stämma som var helt tonlös:

"Bitch. Bitch. I'm gonna smack you up, bitch! I'm your momma and you don't invite me to your graduation? Bitch. Bitch. You gonna get your ass whopped. Bitch. From the day you came out, I always looked out for you, and now I'm gonna smack you, bitch. Bitch. Bitch. It's 'restrained'? It's 'restrained'?! I'm gonna smack you up, bitch. Bitch. You're a bitch. Bitch."

Så fortsatte hon, stirrandes rakt på mig, ända tills vi kom fram till 145e och jag kunde kliva av, med en än mer förvärrad huvudvärk. Sensmoralen: Drickande straffar sig alltid på ett eller annat sätt, kids! Tur att jag inte är bjuden på några fler gratisfester i den närmaste framtiden.

tårta!

Ser du... där borta! Ser du hur det liksom fladdrar lätt..? Det är... det är ljuset i tunneln! Jag ser det! Efter allt arbete skymtar slutet vid horisonten - idag mixade vi ned bilden och jag tankar just nu hem IppiJoelJohans fenomenala ljudläggning som de har plitat med i Norrland i många veckor. Imorgon ska jag sammanfoga de två, klonka ned dem på en DV-kassett och traska till DuArt för att få det konverterat till NTSC. Sen... tja, sen är jag typ klar! Nästa vecka får jag min Masters of Fine Arts-examen, och vi har vår skolfilmfestival och allt. Shit! Ljuset i tunneln!

För ett par dagar sen firade vi denna närstående förlossning uti vuxenlivet meddelst en liten fest hos Sara - mycket skojsigt. Hon bor på 172a, här på västra sidan, uppe hos puertoricanerna - och vi hade festen på hennes hustak. Maffigt! Bara vi och George Washington Bridge. Festligheterna inleddes med denna smarriga morotstårta från Carrot Top Bakery:

(CCNY är förstås vår skola: City College of New York)

Ah, Carrot Top Bakery - jag måste snabbt berätta om dem! Först och främst gör de världens godaste morotskakor! Världens godaste! Jag åt en på min föllsedag förra året, vilken ju sammanföll med filminspelningen, så plötsligt överraskades jag med morotskaka (egentligen är det väl snarare en tårta, men anyway) på filmsetet. Sen dess är jag hooked.

Carrot Top Bakery började såhär (jag vet detta eftersom Sara är tjenis med ägarinnan): Nån snubbe satt i ett fängelse här i NY, och hans syster brukade baka morotskakor till honom när hon kom på besök. Han tillhörde nåt muslimskt fängelsebrödraskap, och delade alltid kamratligt sin systers kaka med sina medfångar. Kakan blev omåttligt populär, och snart spred sig ryktet från fängelse till fängelse, och systern började få beställningar på morotskakor så snart nåt brödraskap skulle ha sammankomst i nåt fängelse. För att hinna med alla beställningar anställde hon en medhjälpare. Sedan kom hennes bror ut, men vid det laget hade hennes kakor en sån trogen (om ej särskilt rörlig) kundkrets att hon beslöt sig för att öppna eget: Carrot Top Bakery på 174e och Broadway. Och hon gör, som sagt, världens godaste morotskaka. Bara så ni vet.

Okej, tillbaka till festen. Inte för att det hände nåt spektakulärt, utan bara för att det är det enda jag har att berätta om.

(Elisabeth, Cara, jag, Sara och Lanre - som ser mystiskt photoshoppad ut! - på taket)

Höjdpunkterna var väl när Michelle lunkade fram till oss och gnällde på att hennes vin smakade äcklig ananas (det visade sig att hon drack just ananasjuice - i mörkret på taket hade hon tagit fel, haha!); när Ira började vifta och ropa till ett gäng mexikaner i sombreros som satt på ett annat tak, och de kom över gatan och festade med oss; och när vi flyttade inomhus och jag drabbades av svår avundsjuka på Iras roliga lampskärmshatt (den verkade i alla fall väldigt rolig att bära i ögonblicket, och jag kunde inte hjälpa att känna hatt-avund, vilket fångats i nedanstående, mycket representativa, bild).


Jopp jopp. Okej, hur går det med den där ljud-nedladdningen nu då... få se... 5 timmar och 22 minuter kvar. Suck... Oh well... snart tar jag i alla fall min examen!

Ser du! Ser du hur det fladdrar därborta! Ser du vad det är?! Det är... det är... det är mitt nya liv som arbetslös filmare som väntar. Eh... Hurra.

awooohoooo!!!!

Jag sitter och klipper färdigt min film dag och natt den här veckan, så jag har inte mycket att rapportera om mig själv, men jag måste ändå berätta nåt fantastiskt som hände imorse. Carmen fick veta att hon vunnit en Student Academy Award!!! Att hon var nominerad har hon vetat i flera veckor, efter att ha tagit sig förbi deltävling efter deltävling, förbi hundratals kandidater, men imorse mailade oscarsjuryn (ja, det är den riktiga AMPAS , alltså samma folk som anordnar den "stora" oscarsgalan, som ordnar detta) och sade att hon vunnit. De flyger henne till LA i juni för ceremonin, hon får stålars, det är värsta grejen. Vår skola har gone ga-ga och skickar ut pressmeddelanden som stoltserar med att en city college-student har vunnit en oscar, alla är helt upphetsade, det är galet! Hon vinner för en "liten" övningsfilm hon gjorde förra året, som blev så grymt jävla bra, och hon övertalades att skicka in den till AMPAS - och så blev det som det blev. Helt tokigt. Jag är så stolt, eller vad det nu heter... fast det kanske man inte får vara över sina ex? Äh, skit samma - det är jag ändå!

Okej, tillbaka till klipprummet.

måndag: min förträngda blodtörst väcks

Oförmögna att stå emot frestelsen promenerade jag och Filiz ner till Lincoln Center i förrgår för att se David Blaine avsluta sin veckolånga vistelse i glasbubblan med att kedjas vid armarna och fötterna och sedan få sin luftslang borttagen, medan han pillade upp upp låsen på kedjorna - samtidigt som han skulle slå världsrekordet i att hålla andan, som är på 8.58! Åtta och femtioåtta!! Det är så stört länge, och vi var nyfikna på om hans hud skulle ramla av när den kom i kontakt med luft, så det var därför vi gick dit... Men jag vill vara noga med att poängtera att vi minsann hade mycket sofistikerade diskussioner på vägen dit om den moderna människans behov av spektakel, sadism och masochism som effektiv underhållning, och massa andra... smarta... grejer. Ehh, japp. Vi tillhörde alltså icke pöbeln! Pöbeln är de tusentals människor som ville se David Blaine drunkna, och hade samlats där. De var en pöbel. Vi, däremot, tillhörde helt enkelt den balanserat nyfikna men sofistikerade intelligentsian... Ehm... Okej, så vi ville också se honom drunkna.

Väl på plats upptäckte vi, som sagt, att det var alleles fullsmockat med folk - ungefär 30% rabiata blainetologer som alla hade rakat huvudena och pratade om hans telepatiska förmågor; och 70% blainehatare som alla stod och väntade på att få se honom flyta upp till ytan som en guldfisk. Filiz råkade nämna till en ganska ung blainetolog som stod och filmade med sin videokamera att hon trodde att det inte var vanligt vatten utan nån sorts hemlig näringsrik fostervattenssörja han simmade i, vilket gjorde blainetologen synnerligen upprörd. Självklart var det vatten, utbrast han indignerat, David Blaine är här på jorden för att inspirera oss, inte förleda oss! "Yeah, he's like Jesus", sade plötsligt en annan främmande ung man från Brooklyn (ja, han sade så), och plötsligt stog ungefär sju blainetologer och stirrade uppfordrande på oss för att vi hade uttryckt tvivel på Mästarens förmågor. Vi log nervöst och lade ner planerna på att fråga om de trodde att han bara var ett hologram och egentligen satt och chillade i en hotellbar nånstans.

Sedan kom ögonblicket. Två dykare hoppade ner i skålen och kedjade fast honom. Sedan simmade de upp igen, och tog med sig hans luftslang på vägen. Ett oerhört rytande uppstod genast från publiken - hälften uppmuntrande av typen "Go David!" och hälften upphetsade "Die! Die!". Mmm, moderna gladiatorspel... David sjönk som i trance ned till botten och bara... låg där, medan klockan tickade. En liten mexikansk kvinna med hes röst hoppade upp och ner bredvid oss och vrålade av upphetsning: "Come on papi! You can do it papi! He's gonna do it! Come on papi!". När han hade hållt andan i en minut (och alltså hade minst sju minuter och femtionio sekunder kvar) formligen exploderade hon: "ONE MINUTE!!! ONE MINUTE PAPI!!! ONLY EIGHT TO GO! YOU CAN DO IT PAPI!" (Filiz förklarade för mig att "papi" är nån sorts latinosmeknamn på... folk.)

Efter att bara ha legat på botten i trance i typ fem minuter, medan folk fortsatte vråla och tanten bredvid mig hade nått ett stadium av sån upphetsning att hon nästan inte kunde ta det längre - hon viftade med armarna i alla riktningar och utstötte okontrollerade högljudda grymtningar på spanska - började David Blaine så äntligen pilla upp låsen. Händerna - check. Sex minuter. Fot ett - check. Sex och en halv minut. Sedan började han pilla på fot två. Plötsligt började hans kropp skaka våldsamt och det kom massa bubblor ur hans näsa och mun, och räddningsdykarna i futuristiska silverdräkter som stod beredda bredvid bara "Swarm! Swarm!" och dök i, låste upp hans fotboja och drog upp en medvetslös Blaine... efter 7.08. Aaaaw! 177 timmar i en guldfiskskål, och så snubblade han på mållinjen! Kvinnan bredvid oss skrek: "He's not breathing! He's not breathing! Breathe, papi! Breathe!!", fast hon omöjligtvis kunde se om han andades eller ej. Efter en minut av spänd tystnad värdig ett saftigt tv-drama, där Blaine låg stilla på rygg medan massa läkare sprang runt i cirklar och ojade sig och nån pumpade syrgas från en tub in i hans mun, lyfte han på armen och vinkade svagt till publiken! Hahahaha! ONLY in America, kids!


Sedan lyfte de upp honom på benen, han stapplade iväg och vi gick därifrån - och lyssnade till de desillusionerade blainetologerna som försökte smälta vad som hade hänt. De två saftigaste avlyssnade godbitarna:

"He failed us! He failed us all! Why are these people so happy?! He let us down!!"

"[upprört]That was not magic! If it were magic, he would have pulled it off easily!"

Just det.

bubble boy

Failure means a drowning death! Yeah!!! Så står det på affischen som sitter lite här och var i stan, som meddelar att David Blaine har flyttat in i sin vattenfyllda bubbla vid Lincoln Center. Där har han simmat runt nu i sju dygn i sträck - en slang kopplad till hans mun för luft, och en slang kopplad till hans byxor för... brrrrr...


Jaha, så där guppar han. Han gör liksom inte så mycket mer än att just guppa runt. Och trycka sina handflator mot glasväggen när nån kliver upp för att hälsa på honom. På tal om hans handflator: kolla hur skrynkliga de är!! Kvack!

Han kommer vara ett sånt sviskon när han kliver ur så det är helt galet - NY Times skrev att hans hud började "falla av" för två dagar sen (kvack!!) och att hans läkare vill att han ska dra på sig nån sorts dykdräkt. Men David Blaine vore ju inte David Blaine om han inte var en fullständig dåre, så det enda han gått med på att klä på sig är numera handskar.

Annars är nästan det roligaste - och vackraste - med hela detta spektakel att se de folkmassor som liksom saktar ned när de kommer fram runt bubblan och bara står där, nästan hypnotiserade av denna skrynkliga kropp som sakta studsar fram och tillbaka mellan akvariets sfäriska väggar. Det hela ser så bisarrt ut, ungefär som en science fiction-variant av pilgrimsfärder till den där jättestenen i Mecka... eller är det Medina? Mängder av folk väller fram för att trycka handen mot glasbubblan i en sekund.
Och David Blaine fortsätter bara att studsa fram och tillbaka, sakta sakta, från sida till sida - ett spektakel i ultrarapid.

Antikrist!

Efter att ha suttit i skolan och tjafsat med filmen till halv elva i går kväll, beslöt jag mig för att bege mig hemåt; men då min mage kurrade på ett oroande disharmoniskt sätt bestämde jag mig för att ta omvägen förbi Ollie's Noodle Shop och köpa med mig en portion Chicken Lo-Mein. Sagt och gjort, jag gick in, bad om mina nudlar, och drog upp mitt fina visakort från föreningssparbanken, då jag inte hade några dollars på mig. (Eftersom amerikanska banker styrs av djävulen och hans svettiga hantlangare har jag aldrig pengar på mitt amerikanska konto, utan använder det svenska.) Anyway, så jag räckte över mitt kort, damen i kassan drog det genom den lilla maskinen, och den gav ifrån sig ett obehagligt bröööp: "denied". "Eh?", tänkte jag, och bad henne försöka igen. "Denied, denied!", svarade apparaten med ett nytt hånfullt brööp, och jag kliade mig i huvudet, då jag visste att jag minsann hade i alla fall lite pengar på mitt konto.

Jag traskade hemåt, hungrig och lätt bekymrad, och loggade in på min internetbanksida när jag kom hem. Det visade sig att jag hade gjort flera bankomatuttag under dagens lopp och tömt mitt konto - i Bangkok!!! What the fuck?!! Kontot var tomt - helt tomt! Nåt thailändskt as hade på något obegripligt sätt lyckats klona mitt kort och satt och drack paraplydrinkar på stranden för mina pengar! Hat hat hat!!! Sexa sexa sexa hakkors!!! "Lyckligtvis" nog är jag ju numera så fattig att jag inte blev av med några egentligt maffiga summor, men ändå - nu är jag ju helt barskrapad! Jag får gå ut och sälja min kropp på 125:e för att få ihop lite stålars, men då behöver jag mer bröstmuskler, och jag har inga pengar att köpa gymkort för! Moment 22! Jag är så arg - så grymt apförbannad på den djävulsdyrkande naziapa som lyckats blåsa mig på detta vis - och det värsta är att jag inte har nån aning om hur det gått till! Aaarrrrrghhh! Mitt nya livsmål är att göra en Chuck Norris och träna musklerna målmedvetet i flera år innan jag åker till Bangkok för att söka blodshämnd. Turligt nog säger banken att jag ska få tillbaka alla pengar, men det är värsta tjafsiga formaliaproceduren som måste inledas, vilket ju är svårt när jag är i USA. Hat hat hat! Svart pulserande hat! Antikrist!

backlash!

Argh! Det började ju så lyckat... Men sedan insåg jag mer och mer att mitt lilla performanceförslag hade gått lite för bra. Det var nog bilden - ingen kunde helt enkelt tro att jag var så störd att jag lagt så mycket energi på något som inte var ämnat att tas på allvar... the fools! Den subtila skiftningen från "lyckad skämtare" till "husets dåre" inleddes med att organisatören för hela det här presentspektaklet e-mailade mig igår och skrev att hon beklagade att "vi inte har tillräckligt med tid att förbereda din 'fantastiska' idé". Hm. Sedan, när jag klev in i hissen igår, klev samtidigt husets reseledare Jay ur den. Han log nervöst när han såg mig och sade "Oh, hi... yeah, uhm... interesting idea you had there... really... really greatwellgottagobye!", och pilade ut ur hissen. Väl i lunchrummet mötte jag Jamila, som alltid brukar le så varmt när hon ser mig, men den här gången fanns det helt klart nåt lätt avvaktande i hennes leende. Jag inbillar mig inte! De tror att jag ville göra det där på riktigt, de tror att jag tycker det är artsy att ha "all standing in half circle, both arms slowly up, waving back and forth"! Arrrgh! Och nu när jag tänker efter vilka det var som så entusiastiskt stödde "förslaget" först - det var ju alla de udda dårarna! Nu har jag sällat mig till dem! Jag får inte sitta med jocksen i lunchrummet längre - det blir the nerd table! No! Noooo!

okej, du tänder ljuset... ta tre steg framåt... bräk som ett får... armarna upp!

Det här är så roligt! Okej, lite bakgrund: i förrgår hade I-House sin årliga "hej då"-ceremoni, där vi alla serverades galamiddag och det hölls tal och sånt. Flera av musikerna här framträdde - asbra, som alltid - och vi satt och lyssnade och pratade och mumsade mat och hade det gemytligt. Kvällen skulle sedan avslutas med någonting som hade annonserats som "the Candle Lighting Ceremony", och jag trodde mig ana att det skulle bli en orgie av organiserad sentimentalitet. Men jag förväntade mig motsvarigheten till en vanlig mini-orgie; ni vet, en heltäckningsmatta, fyra salongsberusade personer och lite kroppslotion. Vad vi istället bjöds på var sentimentalitetens motsvarighet till en fet gammelromersk bauta-orgie, med tusentals människor som älskade vilt, insmorda i getblod! Ungefär. Det här är vad som hände:

Efter det sista framträdandet annonserades att "The Candle Lighting Ceremony" skulle börja, och några som kallades "the I-House Gospel Choir" steg upp på scen! Eh?! Har vi en gospelkör, tänkte jag, hur har jag missat det? Well, gospelkören bestod av åtta människor, alla lika fluoroscerande vita som jag, som framförde en specialkomponerad sång av en gammal I-House-student som bott här för några år sen. Den gick såhär:
"Light begets light. And love begets love. Light a candle, and pass it oooon! I light this light. I light this light. And carry it ooon! You light this light. We light this light. We light this liiiiight."
Melodin lät som en lite tonfattig version av "We Are the World" - helt klart en inspirationskälla - och den framfördes av sagda gospelkör med dopplereffektsvibraton och yviga gester mot publiken. Plötsligt, mitt under framträdandet, så steg en av sångarna fram till micken och sade: "OK, everybody, let's all stand up! Stand up! Stand up!", och folk ställde sig ytterst motvilligt upp. Han fortsatte: "Sing with us, everybody! Sing! 'I light this liiight...' - Yeah!", och folk började än mer motvilligt mumla något om ljus medan de stirrade ned på sina tallrikar.

Sedan kom den ofrånkomliga avslutningen... Jag hade, under middagens gång, noterat att det låg massa små lucialjus framför varje tallrik, men hade av någon anledning inte reflekterat mycket över det - mina tankar var på annat håll. Nu insåg jag plötsligt vad som höll på att ske. Japp, plötsligt uppmanades vi att alla lyfta våra små ljus, och låta lågan gå från hand till hand medan vi stämde in i sången. En efter en steg körmedlemmarna ned från scen, tände sina ljus och skickade vidare lågan. "I light this liiight! You light this liiiight! We light this liiiiiiight!" Maaan, jag klarar inte av organiserad sentimentalitet - det är det värsta! Så vi stod där och mimade texten, som man gör i kyrkan, medan ljuset spreds i rummet. Sen fick vi gå hem.

OK, det var första delen av bakgrunden. Nu är det så att vi ska ha ännu en middag på torsdag, bara för oss studenter som jobbar här i I-House (alltså "jobbar", som att jag visar filmer, och andra programmerar konsertkvällarna etc etc), och flera personer har föreslagit att vi ska ge något till vårt chefsteam. Jag tycker vi ska köpa några flaskor goda viner eller lite smarrigt plockesnask till deras kontor eller nåt, men det förslag som de flesta kände för var att ta ett gruppfoto av alla oss som "jobbar" här. Fine tycker jag - inte lika roligt för dem som att få lite gott vin, men visst visst, det kan ju vara roligt att ha nån sorts bildminne av oss... kanske. Jag ställde mig bakom idén i alla fall, det är ju inget att tjafsa om. Hur som helst, igår började det hela kompliceras, då flera i "jobb-teamet" började e-maila alla andra med önskemål om nya förslag för vad vi kan göra. Nån ville att vi skulle sjunga en sång för dem, en annan tyckte att det räckte med om vi köpte ett gratulationskort. Själv kom jag hem sent - vi låste klippningen på filmen igår, woohoo! - och möttes av denna ström av e-mails med olika förslag på vad vi ska eller inte ska göra till denna middag... som alltså hålls i övermorgon. Så nån ville sjunga en sång, men Samantha ville abolut inte sjunga, och en tredje tyckte att bla bla bla, men en fjärde att blu bli blä. Så jag skrev ett eget blygsamt förslag. Det löd såhär:


"I think we should choreograph the I-House candle-song from yesterday as silent interpretive performance-theater, all dressed in black leotards. I'll be the director, wearing a tight brown turtleneck sweater and smoking thin menthol cigarettes, looking difficult and moody. Someone should probably be hitting a small gong in a slow, rhythmical fashion, and we might need some low-pitched chanting in German. Then we can perform it for them! Just imagine it:

a: "Let's light a candle" (all standing in half circle, both arms slowly up, waving back and forth)
b: "And pass the flame around" (everybody runs into middle of circle)
c1: "For light begets light" (small jumps forward in tight groups)
c2: "And love begets love" (hands in front of face, fingers extended - eyes wide!)
d: "But if light begets love, then what is left of loooove?" (quick pirouettes to other side)

(Please note that we won't actually be speaking the words, only acting them out. The only thing heard should be the low German chanting - maybe a male chorus behind a curtain? And the occasional gong.)
I imagine the schematics as being something like this:


Quite simple! And maybe Sam can sing a song also. I think we can nail this baby with a couple of days of practice! Great, huh?! Huh? Ehh... hm."


Okej, så det var lite fånigt - men jag var trött och tyckte det var onödigt tjafsande om vad som skulle vara en okomplicerad liten tacksamhetsgest till våra chefer. Så jag skickade det till de ca 40 pers som är i teamet.

Nu det roliga: idag har jag fått flera e-mails från folk som helhjärtat stöder performanceförslaget - på riktigt! De uppfattade det inte alls som ironiskt, utan tycker att det är ett fint förslag och att vi ska framföra detta! En person sade att det är en "amazing idea", haha! Woohoo! Om vi kan göra det här kommer det bli det bästa! Det bästa! Jag ska dokumentera allt på video!