"I'm gonna smack you up, bitch!"

Urrr... mröh... uffff... seg dag. Vi tar det från början:
Igår avslutade jag filmen - awoohoo!! Jag och Ira kloffade in ljudspåret från Norrland, det passade finfint och vi bara smock tjofs tack för oss! Efter att ha gått runt och kramat alla människor jag kunde hitta åkte jag ner till Washington Square Park, nära NYU, för att träffa Lucas (filmens kompositör, du minns?) som är på tillfälligt New York-besök. Det var mycket trevligt, han bjöd på lunch (jag har klokt nog börjat umgås med förmögna människor nuförtiden, då jag själv är så bedröfvligt fattig) och ville visa en annan kortfilm han hade skrivit musiken till.

Okej, dags att backa en sekund. När vi spelade in musiken till min film - eller snarare när vi förberedde allting - så smickrades jag hela tiden av Lucas och hans team, som alltid sade "Den här filmen är verkligen speciell" - "Det här är mer än en vanlig studentfilm" - "Det är ett privilegium för oss att skriva musik till en så stark berättelse" etc etc... Okej, visst förstod jag att det var words, sweet sweet words that turn to that icky yellow wax in my ears, men jag blev ändå smickrad av det konstanta... smickret.

Okej, så tillbaka till igår: Lucas har en annan film på DVD med sig som han och hans team jobbat på - de gjorde den strax efter min - och han ber mig titta på den. Vi går till NYU och lånar en dator, jag shofflar in DVDn och börjar titta. Filmen är dålig. Riktigt dålig. Dålig story, dåligt skådespeleri, dålig klippning... dålig dålig dålig! Musiken är bra (förstås, för Lucas är så begåvad så nåt annat vore omöjligt), men det är allt. Okej fine... jag sitter där och har tittat på den, Lucas är och fipplar med nåt annat nånstans, och när filmen är slut märker jag att det finns en bonus feature på DVDn: "the Making of the Score". Hm! Jag klickar igång det. Ah, där är Lucas och hans team - samma team som jag arbetade med. "Håhå", tänker jag lätt nostalgiskt... tills intervjuerna börjar. "Den här filmen är verkligen speciell", säger Joe. "Det är helt klart mer än en vanlig studentfilm"! "Det är ett privilegium för oss att få jobba med en så stark regissör", säger Jorge. Plötsligt känner jag mig smutsig! Det är som i det där Seinfeldavsnittet där doktorn kallar Elaine "breathtaking", och sedan ser den där monsterfula bebisen och kallar den "breathtaking"... The dirt won't come off! The dirt won't come off!

Hm. Aaaanyway... sen ringde Filiz och sade att hon hade fått två biljetter till en fest för Luc Besson (du vet, Det stora blå, Leon, Femte elementet) - hans nya film skulle smygvisas och efteråt skulle det ordnas fest, och hennes kompis kompis rumskamrats kusin var festfixaren, eller nåt sånt, så hur som helst: hon hade biljetter, jag hade just avslutat min film, det krävde lite firande, allt föll på plats! Innan festen bjöd hon mig på smarriga dry martinis på typ Voldemort Hotell eller nåt (nej, så heter det nog inte, för det är väl den onde trollkarlen i Harry Potter?), där de har värsta lyxiga takterrassbaren där man blickar ut över Hudsonfloden... mycket maffigt. Sen gick vi till festen - och den var rolig, men nån Luc Besson fanns inte att hitta nånstans. Visserligen vet jag inte alls hur han ser ut, men jag såg ingen som såg viktig eller fransk ut, så jag räknar med att han inte var där. Men anyway, det var ju fest, och det bjöds på ännu mer drinkar, och, tja... läsekretsen vet ju redan att jag har en sexårig flickas alkoholtolerans, så det blev skoj!

MEN: nu kommer vi till dagens trötthet. Imorse var jag bjuden av min vän Scott att gå och lyssna på New York-filharmonikernas generalrep av deras nya program (han är nån sorts bigwig och får biljetter till sånt), vilket ju var oerhört skojigt... men jag hade en lätt huvudvärk, för att uttrycka det milt. Och repet var 9.30 på morgonen. Midtown. Och det visade sig att programmet var Mahler - bara Mahler. Idag har jag lärt mig att Mahler och bakfylla icke går ihop. Därav stönandena i början av posten. Sedan åkte jag hem - men då höll de på med spårarbete, och mitt tåg hoppade över alla hållplatser mellan 96e och 145e (jag ska av på 125e). Precis när vi lämnat 96e, och alltså hade en lång resa utan stopp framför oss, kom en snyggt klädd, smäcker svart kvinna i 40-årsåldern fram och satte sig bredvid mig. Hon vände sig mot mig, log och blinkade med ena ögat. Jag log tillbaka. Då försvann plötsligt hennes leende, och hon stirrade på mig. Sedan öppnade hon munnen, och ut kom en sorts väsande, mumlande Miles Davis-hes stämma som var helt tonlös:

"Bitch. Bitch. I'm gonna smack you up, bitch! I'm your momma and you don't invite me to your graduation? Bitch. Bitch. You gonna get your ass whopped. Bitch. From the day you came out, I always looked out for you, and now I'm gonna smack you, bitch. Bitch. Bitch. It's 'restrained'? It's 'restrained'?! I'm gonna smack you up, bitch. Bitch. You're a bitch. Bitch."

Så fortsatte hon, stirrandes rakt på mig, ända tills vi kom fram till 145e och jag kunde kliva av, med en än mer förvärrad huvudvärk. Sensmoralen: Drickande straffar sig alltid på ett eller annat sätt, kids! Tur att jag inte är bjuden på några fler gratisfester i den närmaste framtiden.