måndag: min förträngda blodtörst väcks

Oförmögna att stå emot frestelsen promenerade jag och Filiz ner till Lincoln Center i förrgår för att se David Blaine avsluta sin veckolånga vistelse i glasbubblan med att kedjas vid armarna och fötterna och sedan få sin luftslang borttagen, medan han pillade upp upp låsen på kedjorna - samtidigt som han skulle slå världsrekordet i att hålla andan, som är på 8.58! Åtta och femtioåtta!! Det är så stört länge, och vi var nyfikna på om hans hud skulle ramla av när den kom i kontakt med luft, så det var därför vi gick dit... Men jag vill vara noga med att poängtera att vi minsann hade mycket sofistikerade diskussioner på vägen dit om den moderna människans behov av spektakel, sadism och masochism som effektiv underhållning, och massa andra... smarta... grejer. Ehh, japp. Vi tillhörde alltså icke pöbeln! Pöbeln är de tusentals människor som ville se David Blaine drunkna, och hade samlats där. De var en pöbel. Vi, däremot, tillhörde helt enkelt den balanserat nyfikna men sofistikerade intelligentsian... Ehm... Okej, så vi ville också se honom drunkna.

Väl på plats upptäckte vi, som sagt, att det var alleles fullsmockat med folk - ungefär 30% rabiata blainetologer som alla hade rakat huvudena och pratade om hans telepatiska förmågor; och 70% blainehatare som alla stod och väntade på att få se honom flyta upp till ytan som en guldfisk. Filiz råkade nämna till en ganska ung blainetolog som stod och filmade med sin videokamera att hon trodde att det inte var vanligt vatten utan nån sorts hemlig näringsrik fostervattenssörja han simmade i, vilket gjorde blainetologen synnerligen upprörd. Självklart var det vatten, utbrast han indignerat, David Blaine är här på jorden för att inspirera oss, inte förleda oss! "Yeah, he's like Jesus", sade plötsligt en annan främmande ung man från Brooklyn (ja, han sade så), och plötsligt stog ungefär sju blainetologer och stirrade uppfordrande på oss för att vi hade uttryckt tvivel på Mästarens förmågor. Vi log nervöst och lade ner planerna på att fråga om de trodde att han bara var ett hologram och egentligen satt och chillade i en hotellbar nånstans.

Sedan kom ögonblicket. Två dykare hoppade ner i skålen och kedjade fast honom. Sedan simmade de upp igen, och tog med sig hans luftslang på vägen. Ett oerhört rytande uppstod genast från publiken - hälften uppmuntrande av typen "Go David!" och hälften upphetsade "Die! Die!". Mmm, moderna gladiatorspel... David sjönk som i trance ned till botten och bara... låg där, medan klockan tickade. En liten mexikansk kvinna med hes röst hoppade upp och ner bredvid oss och vrålade av upphetsning: "Come on papi! You can do it papi! He's gonna do it! Come on papi!". När han hade hållt andan i en minut (och alltså hade minst sju minuter och femtionio sekunder kvar) formligen exploderade hon: "ONE MINUTE!!! ONE MINUTE PAPI!!! ONLY EIGHT TO GO! YOU CAN DO IT PAPI!" (Filiz förklarade för mig att "papi" är nån sorts latinosmeknamn på... folk.)

Efter att bara ha legat på botten i trance i typ fem minuter, medan folk fortsatte vråla och tanten bredvid mig hade nått ett stadium av sån upphetsning att hon nästan inte kunde ta det längre - hon viftade med armarna i alla riktningar och utstötte okontrollerade högljudda grymtningar på spanska - började David Blaine så äntligen pilla upp låsen. Händerna - check. Sex minuter. Fot ett - check. Sex och en halv minut. Sedan började han pilla på fot två. Plötsligt började hans kropp skaka våldsamt och det kom massa bubblor ur hans näsa och mun, och räddningsdykarna i futuristiska silverdräkter som stod beredda bredvid bara "Swarm! Swarm!" och dök i, låste upp hans fotboja och drog upp en medvetslös Blaine... efter 7.08. Aaaaw! 177 timmar i en guldfiskskål, och så snubblade han på mållinjen! Kvinnan bredvid oss skrek: "He's not breathing! He's not breathing! Breathe, papi! Breathe!!", fast hon omöjligtvis kunde se om han andades eller ej. Efter en minut av spänd tystnad värdig ett saftigt tv-drama, där Blaine låg stilla på rygg medan massa läkare sprang runt i cirklar och ojade sig och nån pumpade syrgas från en tub in i hans mun, lyfte han på armen och vinkade svagt till publiken! Hahahaha! ONLY in America, kids!


Sedan lyfte de upp honom på benen, han stapplade iväg och vi gick därifrån - och lyssnade till de desillusionerade blainetologerna som försökte smälta vad som hade hänt. De två saftigaste avlyssnade godbitarna:

"He failed us! He failed us all! Why are these people so happy?! He let us down!!"

"[upprört]That was not magic! If it were magic, he would have pulled it off easily!"

Just det.