kinesisk-mexikansk standoff

Just nu jobbar jag med en astrevlig men mysko kinesisk regissör - som egentligen heter nåt tufft, men i bästa Doris-anda kallar sig Michelle - som är i New York i ett par veckor och spelar in en dokumentärfilm om en amerikansk koreograf. Michelle är från Peking, och borde ju logiskt sett vara värsta storstadsproffset, men hon är en riktig cousin Cletus från Alabama som fastnar i varenda tunnelbanespärr som passeras och konstant bromsar in på gatan för att stirra på höghus så en rad av folk krockar in i hennes rygg. Jag förstår inte hur man kan bo i Peking - som ju är grymt mycket större och verkar minst lika tufft som New York - och ha sånt storstadsoflyt, men anyway, så är det. Och på grund av det så har alltså filmens producent anställt mig som en sorts... kinesvakt, som är med henne hela tiden när hon filmar, för att se till att hon inte tappar bort sig/blir rånad (clearly, they picked the wrong guy). Och idag var hon och jag ute på stan hela dan för att filma lite stadsbilder till hennes film - soft och roligt, en betald långpromenad, liksom.

Men Michelle har en fantastisk talang att, helt omedvetet (?), förolämpa människor! Först stod vi och filmade några tråkiga vykortsbilder i midtown, och jag pulade lite med min mobiltelefon för att skicka ett sms eller nåt. När jag tittade upp stod Michelle ungefär en meter från en uteliggare klädd i plastpåsar och tidningspapper som halvlåg på trottoaren, och filmade honom helt ogenerat medan han mumsade på en bit mat. Med ett ryck upptäckte han plötsligt att det stod en liten kinesiska bakom honom med en stor kamera som pekade rakt på hans lekamen. "Hi!", sade Michelle jätteglatt, och filmade lite till medan han drog in andan och samlade ihop invektiv som snart skulle slängas åt vårt håll (de innehöll en hel del könsord samt ej alldeles uppskattande smeknamn på kineser och västeuropeer). Jag klev snabbt fram, hasplade ur mig en ursäkt, och drog iväg henne. Medan alla fuck:s regnade bakom oss (förståeligt nog) sade Michelle entusiastiskt att "I really like the homeless people here. They have such energy and optimism!"

"Ehhh...", sade jag, "du tror inte han kan ha blivit lite stött av att du stod och filmade honom i hans ganska utsatta läge utan att fråga om det var OK först?"

"No no, I can see in his eyes that he is good person with enthusiasm!", sade hon, och mumlade sedan (mest till sig själv tror jag): "Yes, very good person...", medan hon nickade.

Sedan skulle vi äta lunch. Vi gick till ett flottigt burgerjoint, och Michelle förklarade att hon inte riktigt visste vad en hamburger var för något (!). Efter en kort förklaring (det visade sig att hon sett dem, bara aldrig ätit dem), beställde vi varsin cheeseburger deluxe. Det här var ett riktigt snabb-burgerställe, så man beställde vid en glasmonter och såg sin burgare stekas, och sen slabbade kocken upp den framför en och så sade man vad man ville ha på den (ungefär som ett sibyllekök, fast ändå inte). OK, så jag sade vad jag ville ha på min, och Michelle vad hon ville ha på sin. Sedan vände hon sig till mig och sade högt: "Gabriel, he is Mexican?", och pekade på den uppenbart mexikanske kocken.

"Ummm... I don't know, I guess you should ask him", sade jag, medan kocken slutade lägga på pålägg och stirrade på oss.

"They are all Mexican", sade hon lugnt och pekade på all kökspersonal som stod bakom disken (en alldeles korrekt iakttagelse); "I notice that people who work inside kitchens in New York are always Mexican... but waiters are white. I think Mexicans must be very good at cooking food."

Om hon inte får mig mördad innan ska vi spela in lite mer imorrn. Sedan åker hon tillbaka till Peking, full av burgers och marknadsekonomiska insikter...