två legender ur tiden

Hum.... snyft! Det var med glada och förväntningsfulla steg jag och Maja skuttade mot Restaurang Tidsfördrif i eftermiddags. Jag visste ju att Tidsfördrif normalt inte har öppet på vintern, men jag tyckte att det ändå var värt en chansning - möjligheten fanns ju att de plötsligt börjat med vinteröppet! Föreställ er då min fullständiga chock då jag svängde runt hörnet och möttes av... Dront. Dront! DRONT! Vad är Dront? Vilket skämt, vilket kallt och misslyckat skämt! Normalt sett brukar jag ju inte göra såhär, men jag skulle vilja citera Josefines nya bloggpost, som dök upp för några timmar sen:

Alla vet ju att Tidsfördrif var det enda (enda!) riktigt bra stället i Stockholm. Om Twin Peaks är platsen dit körsbärspajer går för att dö så var Tidsfördrif platsen dit ölkannor gick. Och nu (eller, det var väl ett tag sen, men ändå) så har det bara försvunnit. Eller? Vet nån vad som hänt? Lite i samma deprimerande anda som Lydmar-blir-bankkontor har så ett annat krognöje tagit över de en gång så gemytliga lokalerna där Tidsfördrif rumsterade. "Dront"! Vad är det för jävla namn?! Ett HÅN. Vita-väggar-spotligthts-i-taket. Vad hände med träpanel?! Tidsburgare? Ölkanna?? Låne-schack?? Jag har bara ett ord: vidrigt. Och ett till: deprimerande.

Tydligen hade detta fasansfulla brott ägt rum redan in augusti, men ingen hade sagt något! Det är ju som att komma hem efter en lång resa och bara "Hi Mom, hi Dad... so where's Rex?", och de bara "Son... Rex died... last fall". Someone should have told me, dammit! Och jag håller fullständigt med Josefine - Tidsfördrif var det enda riktigt bra stället i Stockholm! Det fanns icke dess like! Inte i Stockholm, inte i New York, inte ens i Prag! Det var den gnistrande juvelen i hinken full av lera. Och nu, var ska man gå nu när man vill läppja på en skummande tjeckisk öl och softa i en brun soffa? Just det. Ingenstans.

Den andre legend som gått ur tiden är förstås James Brown. Nu blir detta lite av en New York-post, vilket kan tyckas underligt då jag inte befinner mig där, men jag tyckte det här var intressant - och för övrigt utspelar sig det hela bara två minuter från min lägenhet! Såhär: JB har förts i kista, dragen av häst och vagn, längs hela 125e gatan. Han har till slut placerats i öppen kista inne i the Apollo Theater, med läskiga vita Michael Jackson-handskar, så folk får defilera förbi kistan och bara "hej hej". Så mysko! Och allt detta i mitt hemkvarter! Jag hörde att alla småaffärer och delis har ställt ut högtalare på gatan som de blastar gamla JB-låtar med. Det lär ju vara en ganska surrealistisk stämning... men det är det ju ofta där, av en eller annan anledning. Men ändå, vad är upp med de där handskarna?!

one last visit to the wrong side of the railroad tracks

Yeeeeeah boooooooyyyyyy... Hahaha! Ja, nu har äntligen Ira klippt färdigt Jugganotts video, och den långa sagan får härmed sitt sista kapitel skrivet (se kapitel 1, 2, 3 och 4 här om ni missat dem). Jag vill bara säga att för en video som kostade precis sju dollars att göra så är jag ganska nöjd! Hahaha! Eller som Taewoo sade, på sitt oefterhärmligt koreanska sätt: "Hum... it's pretty bad, no?"... No shit, Taewoo! Nåja, var extra uppmärksamma på alla cracklangare i videon (de är the real thing, oooh), Jugganotts blinkande skärp, och snubben i vitt som dansar alldeles för entusiastiskt i bakgrunden. He he he...

"Varför luktar mina kalsonger som solkräm och palmblad..?"

Jag är tillbaka! Nice. Jag anlände i förrgår morse, och klev glatt av flygmaskinen på Arlanda för att hämta min väska. Jag stod där vid väskbandet, och alla andra började glatt plocka åt sig sitt bagage. Alla utom jag. "Varför är det alltid du som får väskan sist på bandet?", stod det på nån reklamaffisch där ovanför, jag minns inte för vad. "Ja, just det", tänkte jag, "varför är det alltid jag som får vänta mest"? Min teori är att det är så för att jag alltid checkar in först: jag är ju så jäkla neurotisk vad gäller flygplatser och tider och så, så jag är alltid där minst fyra timmar före boarding. Seriöst. Så min teori är att min väska checkas in först, alltså lassas den på planet först (ja, jag vet att det redan nu brister i logik, men det är så här jag väljer att tänka), och därför lassas den av planet sist. Den är liksom längst in i bagageutrymmet.

Anyway, så jag stod där och tänkte - som vanligt - igenom allt detta. Och samtidigt plockade alla andra på sig sina väskor, alla utom jag... och trettio andra. Som stod och stod där som dumma får i väntan på slakt tills bara "wwwssccchht", så stängdes luckan till bandet och inga fler väskor kom! "Sista bagage på bandet" blinkade den irriterande skylten ovanför. No shit, Sherlock. Så jag - och de trettio andra - begav oss till Arlandas bagagehantering för att lite försiktigt fråga var alla våra kläder/tandborstar/julklappar befann sig. "Eh", sade den ansvarige tjänstemannen, "de är nog här. Tror vi. Ärligt tappat har vi, eh, tappat bort dem." Heh? "Jaaa", fortsatte han, "alltså, de har lassats av här, de är alla i samma container. Men... vi kan inte hitta den."

Meh! Dubbel-meh! Hur tappar man bort en container med bagage?! Det är ju Arlanda, för böfvelen - det är som att tappa bort berg-och-dalbanan på Gröna Lund! Världens minsta huvudstadsflygplats, och så kan de inte hitta en container med väskor. "Tja, ni kan ju vänta ett tag", sade han godmodigt, "den dyker nog upp snart!"

Två timmar senare var han inte lika godmodig. "Lejdies and gänntlemen... we thinks that the contejner is mejby not in Stockholm änywäy. We thinks that it majt be in... Kuala Lumpur."



Meh!!! Stockholm och Kuala Lumpur är icke lättförväxlade. Så vad gjorde mina kallingar där? "We pråmiss we will kåll you all when we fajnd them." Ja-happ. Trött och med endast mina kläder på mig åkte jag hemåt. Därefter har den stora telefondansen inletts: Då de aldrig ringde mig har jag ringt Arlandas bagagehantering ungefär tio tusen gånger (deras lur har legat av sedan det hände i torsdags - på riktigt), luftfartsverket (de tar inte mina samtal längre), Malaysia Airlines i Sverige (stängt), Malaysia Airlines i USA (förvirrat: "youwr wruggage is whräh??"), Malaysia Airlines bagagehanteringskontor på flygplatsen i LA (varför inte) och flygplatsen i Newark. Nothing, zip, nada. Min resväska har sugits in i ett stort Stephen King-hål och är väl envåldshärskare i en annan dimension nu. Jag blir så trött...


EDIT: Nu, på juleaftonskväll, två och ett halvt dygn efter att jag kom fram, har min väska hittats! Den var inte alls i Kuala Lumpur - nån lök hade glömt lassa på hela containern i Newark! Meh! Folk från New Jersey, jag säger ju det... Så nu levererades den hem till mig, jag kunde byta kallingar, far fick sitt hajfoster (det kunde inte tas som handbagage då det låg i formalin och vätskor får ju icke medtagas på plan), mor fick sitt dragspel och alla är nöjda. Så bra så. Jag är i alla fall här tills nån vecka in i januari, så hör av dig om du vill bälga en bägare! Over and out.

Candy Mountain

Förresten glömde jag att jag skulle visa den här. Jag vet inte varför jag är så förhäxad av den, men jag kan inte sluta titta. Shun the nonbeliever! Shuuuunnnn-nuh!

Man är inte äldre än man känner sig

Det har ju gått bra på senaste. Jag är 28, och jag känner mig mer vuxen än jag gjort på länge; jag har nästan riktig skäggväxt (eller mjae), spenderar alldeles för mycket tid med att arbeta (om än obetalt) och klär mig ofta i välstrukna skjortor. För några dagar sen kunde jag äntligen bekräfta, efter många veckors enträget arbete, produktsponsring åt Killer värt ett par tusen dollar. Som jag hade fixat. Ett moget proffs, helt enkelt. Vuxen. En redig karl.

Så varför vaknade jag då igår morse med "I love cock, big and uncut" skrivet med tuschpenna på handen, och "IKEA!" i pannan - mina sista bleka minnen av natten innan hur Ira och Elisabeth lyfte upp mig i armarna och drog mig till en tunnelbanestation i Brooklyn medan de sjöng sånger på låtsassvenska? Är det något sorts desperat rop på ungdomen tillbaka? Behöver jag verkligen det? Jag menar, jag bor ändå i ett pyttelitet studenthemsrum, så många skjortor äger jag inte och jag får ändå inte betalt för mitt jobb (och produktsponsringen får min chef all cred för fast det var jag som gjorde det). Så så vuxen är jag inte. Verkligen inte. Var det verkligen nödvändigt att somna i en korridor på Morgan Avenue i mitten av knivhuggarbrooklyn? Knappast. Var det soft att gå upp klockan 8 nästa morgon för att jobba? Knappast. Har jag lärt mig min läxa? Självklart - från och med nu ska jag act my age!

Till att börja med ska jag sköta Killerkontoret om några veckor. Nice. Min chef ska på semester och har bett mig ta över hans jobb tills jag åker hem till stockholm. Enbart detta, känner jag, kommer återge mig alla de vuxenpoäng som jag sumpade i helgen. Jag kommer alltså ha en dryg vecka på mig att köra företaget i graven... ha ha haa... Sedan har jag blivit erbjuden jobb som produktionsledare på en långfilm i vår - vilket ju är grymt - men jag lutar nog åt att säga nej. Manuset är inte alls bra, och jag tror inte det kan bli en bra film. Därtill är lönen inte bra heller, men det är mer av en bisak i sammanhanget. Jag tycker inte man ska arbeta sexton timmar om dagen i många veckor på en film som inte kan bli bra - och det hjälper inte min karriär om jag kopplas samman med dåliga filmer. Men jag ska tänka på det. På tal om långfilmer, August the First kom inte in på Sundance, vilket är riktigt surt. Nu väntar vi på South by Southwest och Berlin härnäst. Jag räknar fortfarande kallt med att vi kommer in på Tribeca, men vi ville förstås ha Sundance allra helst, eftersom det är en så stor festival - och jag har hellre Berlin än Tribeca vilken dag som helst också (well, duh). Men vi får se... jag uppmanar er alla att hålla era kollektiva tummar de närmsta veckorna.

Annars... tja, inte mycket som är intressant att rapportera om. Jag är på Killer väldigt mycket, och när jag inte är där skriver jag på manuset och sköter flera kvällsjobb - bland annat att dela ut vykort till gayklubbar på Manhattan. En av mina chefer på Killer bad mig dela ut reklamkort för en dvd-samling med gaytema, "Boys' Life"... ett mycket soft och enkelt gig - jag fick bra betalt för att flanera runt i West Village och Chelsea med min kompis Audrea i höstvärmen - det var 19 grader varje kväll förra veckan (men idag blev det vinter) - och lämna högar med kort på roliga barer. Med andra ord fick jag pengar för att ta sköna promenader. Helt acceptabelt. Inte särskilt vuxet. Men acceptabelt.

Keep it up, Private Pyle!

Argh - jag halkar efter, hinner inte posta, och sen blir jag alldeles förlamad för att jag ligger efter. Det är mycket som har hänt, eller väldigt lite, beroende hur man ser på det. Jag hade tänkt skriva om mina vykortsutdelningsäventyr för Killer, Morgans vistelse här, Halloweenparaden, vårt besök på Letterman, det mexikanska manuset, trivia night, den franska råttan bakom bokhyllan, Morgans maratonlopp (3:48!!!), och mycket mer. Men allt det där känns gammalt nu... ofräscht liksom. Bluäck. Så jag sammanfattar det hela med några bilder från paraden (varav en på en tunnelbanesovande Morgan), och ett klipp från Letterman som sammanfattar hur det kändes. Bra så. Sen börjar vi om på noll; jag ska försöka uppleva nåt maffigt snarast möjligt och skriva ner det.

Äppelträd vs. Gammelsmurf

Uj uj UJ! Det är så länge sen jag skrev; jag försvarar mig med att jag arbetat non-stop med mina apsysslor på Killer och på helgjobbet i I-House och med manusskrivandet, och förstås hängt med Morgan all annan tid! Jag lade ned det här konceptet med ledig tid över huvud taget i början av oktober, så nu är det några veckor sen jag hade en ledig dag alls. Well, c'est la fucking vie, biatch, non? Hur som helst, the night time is the right time for dressing as a retarted plant, som det gamla ordstävet lyder, så när Halloween nalkades fann jag givetvis tid att deltaga i festligheterna. Självklart fortsatte jag på den vegetabiliska tradition som inleddes år 2000 på PUB, där jag klädde ut mig till en kaktus på en vilda västern-tematisk maskerad (på vilken jag vann pris för bästa kostym). Sedan dess klär jag alltid ut mig till nån sorts grönsak - oftast ett träd - och så även detta år. Jag köpte en påse miniäpplen, bröt av tjugo trädgrenar i Sakura Park här bredvid, nålade fast blad på huvudet och överkroppen, och kladdade grön färg över hela ansiktet. På med bruna kläder ovanpå det och voilà: jag var ett äppelträd. Tillräckligt underlig för att förtjäna uppmärsamhet, och samtidigt tillräckligt efterbliven för att väcka damernas moderskänslor. Fint så.

I lördags (alltså förra lördagen... eller nej, nu är det förrförra!) skulle vi till en fest i Brooklyn som min portugisiske kompis Alex tipsat om; ett jättekalas på ett "30 000 square foot industrial loft". Det var långt ut i Brooklyn, och vissa kände sig lite skeptiska, men jag var så grymt sugen på att gå dit så jag lobbade varje dag för det! Så till slut, när lördagen så infann sig, fick jag till slut med mig ett gäng som klampade bort mot tunnelbanan i kylan.

Några av de som kom med: Alex, Ina, Chris, nån snubbe, Ana och Alicia.

Eller - jag hade ju gått i förväg för att handla öronproppar på apoteket på 112e gatan, eftersom jag hade dåliga minnen av hur min hörsel packade ihop och tackade för sig efter vårens Mutherfucker-party på Roxy här (tre läkarbesök och många tårar tog det att komma över det debaclet) - och eftersom jag inte kunde hitta mina trustworthy proppar i den röra som är mitt hem beslöt jag mig alltså för att gå i förväg till apoteket och handla nya, och sedan hoppa på tåget och joina resten av gänget när de anlände till 110e gatans station. Att promenera dit i äppelträdskostym var en fin upplevelse; att gå in i apoteket och handla öronproppar ännu bättre ("Are you a giant marijuana plant?", frågade den oerhört förvirrade kassörskan. "I wish", svarade jag).

Alex och jag

Nåväl, sedan hoppade jag på mina vänners tåg på 110e, där ett Bronx bound local 1 train just hade stannat på andra sidan perrongen, innan mina vänners Brooklyn bound local 1 train kom förbi, och en ung gosse i det tåget tittat ut genom fönstret, sett mig och ropat någonting - jag kunde förstås inte höra vad det var, eftersom han satt i ett tåg, men jag såg hans läppar röra sig som när HAL smyglyssnar i 2001 - och HELA JÄVLA VAGNEN kom fram till fönstrena på andra sidan tåget, pekade på mig och hånflabbade medan de åkte iväg. Lyckat...

Ina och ett äppelträd i bakgrunden på tunnelbanan.

En och en halv timme senare kom vi fram till hjärtat av Brooklyn, där festen skulle hållas i ett stort varv. Tåget var helt smockfyllt av dårar som skulle dit - det var så mycket folk i så mycket kostymer! Efter en kvarts promenad kom vi fram till det stora huset - en gammal tegelkoloss med utspränga dörrar och fönster. Där inne var det helt galet - kanske 10 stora rum, tusentals människor, marschorkester, cirkusartister, dansgolv, tysk minimalistelectronica som feta transvestitet uppklädda till Pippi Långstrump stod på höga gungor och dansade till. Så fort man klev in visste man att detta skulle bli årets roligaste fest. Så det var bara att sätta igång - ut på golvet, spänn fast äpplena, nu kör vi!

Skojigt... i en kvart.

Sen hände det: efter ungefär 17 minuters röj tystnade plötsligt musiken. Ett knaster hördes, sedan en förstärkt röst: "This is the New York Police Department. Everyone must vacate the premises immediately. This event is over. The fire department is here, and we will not leave until everyone is out."

Say WHAT?! Man förstod att det var på riktigt när plötsligt DJn blixtsnabbt packade ihop sina prylar och liksom dök ut genom dörren. En lätt upprorsstämning började sprida sig, och några tappra stackare försökte hålla festen igång genom att banka rytmiskt med pinnar på golvet. Svängigt... Vi drog en djup suck och började sedan trängas mot utgången, ungefär 50 meter och 3000 pers bort... Mitt i detta vimmel hände så något mycket vackert. En röst ekade plötsligt över golvet: "Papa Smurf!". Chris vände sig om. Där, på andra sidan rummet stod en annan gammelsmurf! En mycket snyggare sådan. Chris stirrade på gammelsmurfen. Gammelsmurfen stirrade på Chris. Sedan trängde de sig båda fram till ett tomt område i rummet, kramade om varandra och dansade någa underliga steg medan de båda sjöng smurfmelodin i falsett! La la lalalalaa la lalala laaaa! Runt om dem stod hundratals människor, och alla blev liksom lite gladare av detta absurda inslag. Två gammelsmurfer i samma rum liksom, hur ofta händer det?

Glädjen försvann dock blixtsnabbt när vi kom utomhus och kylan bet tag i oss. Klockan var redan 3, och vi kände inte för att försöka hitta en ny fest nånstans. Så vi bet i det sura äpplet (ha!) och drog oss sakteliga hemåt, där vi tröstade oss med lite gott vin och extralagrad herrgårdsost. Två dagar senare skulle Morgan anlända, och dagen därefter - som var det riktiga Halloween, tisdagen den 31:a - skulle vi gå i The Village Halloween Parade, USA:s största parad! Det skriver jag mer om sen, nu ska jag, Morgan och Ira ut till Brooklyn på fest (the irony of it all). Mer kommer snart! Hej hej.

Europa slår tillbaka

Just när ni trodde att det inte skulle bli några fler skriverier om musikvideor; världens bästa Sofia skickade just två fantastiska länkar till mig... Den första visar Françoise Hardy som framför Träume på "Sacha Show", den 29e december 1969. På tal om Träume damp cd:n med sången ned i min brevlåda för några dagar sen (thanks!), och denna video visar ju med all önskvärd tydlighet hur mycket bättre allt var förr!




Den andra, än mer fantastiska länken, är en France Gall-video för låten Les Sucettes (slickepinnarna). Och jag som tyckte Jug var obscen! Det här är så snuskigt, men samtidigt så rörande naivt! För övrigt alldeles perfekt för oss som lyssnat sönder den fantastiska Poupée De Cire, Poupée De Son många gånger om men inte tröttnat på kombinationen Gainsbourg/Gall.





De jättelika dansande klubborna med sina strategiskt placerade flugor är så jävla roliga, bwahaha! Det är lite rörande... Enligt en fransos med översättarambitioner på YouTube går texten nåt sånt här:

Annie likes lollypops...
The anised lollypops
Annie's anised lollypops
give to her kisses
an anised taste/ When the barley sugar
flavoured with anise...
flow into Annie's throat,
She's in paradise.

Serge, Serge... tsk tsk tsk. Idag skulle du bli fjättrad vid en skampåle för sånt där! Men, som sagt, Jugganot eat your heart out...

on the wrong side of the railroad tracks del 3.5

"Jugganot's in the house, niggas step to the side and chicks start to shout, playa playa playboy I'm in it for the joy, but I bring that ass pain and leave your brain on drain, it's a shame how your n's are running loose in the game."

Så det var lördag morgon, och jag, Ira, Jordan och Chris möttes först upp hemma hos Ira och tog oss därefter till mötesplatsen på 150e och 8e. Det var en friskt kylig morgon, ljus och knasprig. Sin vana trogen var Jugganot 45 minuter sen, men till slut kom han med ett litet entourage i släptåg: sin fru, sina två små döttrar (som fick släpa på vagnen med stereon!) och en man som presenterades som "Security Mike". Security Mike var tystlåten men inte på något sätt hotfull, snarare oerhört lugn; han rörde sig knappt. Jug förklarade att det var lite svårt att få ihop hans crew så här tidigt på morgonen, så vi kanske borde vänta ett tag. För övrigt hade han inte hittat snubben med bilbatteriet än, så vi hade ingenting att koppla in stereon i. Ira förklarade att det var lugnt, eftersom vi skulle spela in B-roll material till pushin'-scenen först, så allt vi behövde var skådisarna. "Inga problem," sade Jug, "det fixar jag". Och så försvann han plötsligt. Kvar stod vi, i morgonkylan, lätt förvirrade - men hellre än att vänta på att förstå vad som skulle ske började vi sätta upp kameran och leta bra kompositioner.

Ira tar en morgoncigarett...

Medan Jordan mupplade med kameran försökte jag prata lite med Security Mike:

EXT. NEW YORK, HARLEM STREET - EARLY MORNING
A small film crew is setting up for a shoot on a corner. Next to them is a deli, with an ice machine standing outside it on the street. The neighborhood is pretty run down, and the streets still empty in the early Saturday morning.

Standing a bit away from the camera is SECURITY MIKE (55) and GABRIEL (28).

GABRIEL

So, Mike, are you a friend of Jugganot's?

SECURITY MIKE

Naah... well, you know, everybody knows everybody here.

GABRIEL

OK, so are you going to be in the shoot?

SECURITY MIKE

No no, I'm here for security for you guys.

GABRIEL

Us?

SECURITY MIKE

To make sure nobody gives you trouble when Jug's not around.

GABRIEL

Oh...

SECURITY MIKE

You don't need to worry about anything. I got you all covered. I started killing people when I was 17.

GABRIEL

Mrööhh...

SECURITY MIKE

Well, that was in 'nam, you know. But this neighborhood used to be rough, man. Someone got shot right in that corner (Security Mike points across the street) a couple of years ago.

GABRIEL

But it's safer now?

SECURITY MIKE

Well... you don't need to worry. I got you covered.

GABRIEL

O-kay...

Gabriel scrapes his foot on the street. Security Mike sticks a toothpick in his mouth.

SECURITY MIKE

What did you say your name was again?

GABRIEL

I'm Gabriel.

SECURITY MIKE

Yeah, I can't remember names. I'm calling you Swede. So if you hear me calling "Swede!", that's for you.

GABRIEL

Urr... got it.

Security Mike

The rest of the crew have the camera set up. IRA (26) motions to Gabriel that they are all set. Gabriel looks around himself - no Jugganot anywhere. He flips open his cellphone and dials a number.

JUGGANOT (OS)

Yo.

GABRIEL

Yeah, hi, it's Gabriel. So... so we're finished setting up now, but I don't know where the actors are...

JUGGANOT (OS)

Yeah, they should be there in a sec, man, Mike knows who to look for. I'm still chasin' this battery, man, I'll be back soon. [click]


At the same time, Security Mike starts yelling loudly.

SECURITY MIKE

Joanie!! Joanie!!


JOANIE (50), a decidedly unattractive woman with no teeth in her lower jaw and a strange and wobbly walk, steps up to Security Mike and Gabriel.

JOANIE

Awaääewawrah...

SECURITY MIKE

Fine, and you?

JOANIE

I'ma ready ta film this! Less go!

SECURITY MIKE (to Gabriel)

This here is Joanie. She's your actress. And that guy over there (Security Mike points to a man in black sunglasses standing on a corner) is the other actor.

GABRIEL

Aha... I'll go get Ira so they can start working!

JOANIE

I know how ta act this, I used ta buy dope here fo twenty years! I stashed it in that there ice machine! (Joanie points to the machine next to the deli.)

Gabriel smiles nervously and runs to fetch Ira. They both return a minute later, to find Security Mike and Joanie in friendly banter.

JOANIE

...and I said he'd better watch it or I'd tell my mother-in-law...

SECURITY MIKE

Which one?


They both start laughing uncontrollably. Ira and Gabriel laugh nervously, though they have no idea what the joke is. Joanie laughs so hard there are tears coming down her face.

SECURITY MIKE

Yo! Rufus!


Security Mike gesticulates at RUFUS (40), the other "actor" standing on the corner. He looks very nervous and moves in a jittery fashion. After looking both directions about six times, he runs across the street and joins them.

JOANIE

OK, less get dis goin'... I juss need a swig of vodka first to get into this. Any of you boys want some vodka?

IRA

No thanks, not before 9 A.M. for me...

JOANIE

All right then.


She takes a small bottle of cheap vodka out of her handbag and takes a gulp. Rufus comes up and joins them. Ira walks them to under a scaffolding, where the scene is to take place.

IRA

So Rufus, you stand here, and then Joanie comes up to you and hands you some money, and you give her this small piece of rolled up paper in her hand, and then she walks away and you just stay there.

JOANIE

Mmm-hm.

IRA

OK, let's try it.

GABRIEL

OK, Everybody still, ready for rehersal... and action on rehersal!


Joanie walks up to Rufus. She hands him some crumpled up bills. Rufus looks at the bills and at Joanie. He then looks at Ira with a confused face.

IRA

Cut! Is anything the matter?

RUFUS

No, yeah, sorry, it's just... well, I have like a hard time gettin' into character, like, you know, I don't know how to act this.

IRA

Oh, well, you could just pretend--

RUFUS

(interrupting)

Because that's not how I do it when I sell dope, you know! I always talk a little to the customer, that's my habit. It feels really strange not to do that!

IRA

Eehhh... Well... Well you just do it the way that... that you usually do it and I'm sure it will be fine.

RUFUS

(happily)

Oh, OK, yeah... great!

IRA

OK, let's go again! Everybody rea... uhh... where's Joanie?

They all look around. Joanie is nowhere to be seen. Security Mike groans and jogs down the street. A minute later, he returns with Joanie.

JOANIE

I thought we were done!

RUFUS

(looking nervously around himself)

Yeah, man, I gotta get movin' soon...

SECURITY MIKE

(sternly)

All you fools stay here until it's done!


They all - including Ira and Gabriel - hastily return to their first positions.

Ira, två snubbar som hängde med hela tiden, Security Mike och Rufus (i solglasögon).

Jaa, sen gick det snabbt och så var den scenen inspelad, och ungefär samtidigt kom Jugganot tillbaka - utan bilbatteri. "I think he's sleeping, I can't find him", sade Jugganot. "So we have no battery for the stereo?", frågade jag. "No battery.", svarade Jug. "Do you know someone else who has a car battery we can use?", frågade jag. "Naaah, Mike will take care of this," sade Jug, "we'll just draw an extension chord out of people's windows, no problem."

Tja, sedan spelade vi in en scen på en bakgård, bredvid en tunna (tyvärr inte brinnande), där Jugganot och hans fru, Lady Dragon-legs... öh... nej, Lady Dragon-claw... fuck, jag minns inte vad hon heter! Lady Dragon-nånting. Anyway, Jug, Lady Dragon-xxx, och Jug's crew stod och mimade till låten, vilt gestikulerande och svängande till musiken. Ja, musiken ja - Mike gick in i ett hus, knackade på hos någon, och tre minuter senare kom en lång orange förlängningssladd dinglande ned i gränden! Don't need to know how...

Sedan spelade vi in en scen i en park, där Jugganot och hans homies spelar poker, och Jugganot även fick tillfälle att schutsa iväg en hel grupp tolvåriga flickor som hade jympalektion på basketplanen bredvid "eftersom de störde regissörens koncentration". Ira försökte protestera, eftersom de på intet sätt var i vägen för oss, men Jugganot bara "Nono, you'll see. You'll see who calls the shots around here, you know what I'm saying?". Hård snubbe... Darra alla mellanstadieflickor, Jugganot's in the house!

Ira, Lady Dragon-whatever och Jugganot själv.

Vid den här scenen började det också bli plågsamt uppenbart att Jugganot's "thirty homiez" inte skulle bli fler än typ... fem. Vilket var ett stort problem, för såväl våra möjliga bildkompositioner som Jugganot's ego. Han kom flera gånger fram till mig och Ira och bara "You know, my niggaz, they can't be up this early, man, it's Saturday, they was all out drinkin' yesterday, you know what I'm saying, that's why they're not here, you know!", fast det var han själv som hade insisterat på att vi skulle spela in på en lördag. Det blev liksom mer och mer tydligt att det inte skulle bli mer folk... och vi hade kvar våra stora scener: the party-becomes-murder scene och the pimpin' scene. Inte bra.

Men det var bara att gilla läget! Så först bröt vi för lunch - som Lady Dragon-thighs förstås inte hade förberett, så vi gled in på en diner istället - och klämde en burger. Där kom för övrigt en av Jugganot's homies fram till mig och bara "Öööh... can you give me money for lunch?", och jag bara "No, I'm a poor student with no income or printing machine, sorry", och då blev han sur och lunkade iväg. Sedan gick vi över till the Polo Grounds, där Jugganot ville spela in videons slutscen - the party-becomes-murder scene... Det var utanför the projects, alltså de stora bruna höghus som finns i alla amerikanska storstäder där socialen placerar folk som inte har råd med "vanliga" hyresbostäder. En intressant sidonot är att jag tror att 80% av alla McDonald's i NYC ligger mindre än två minuter från ett Projects-hus. De är såna kalkylerande små råttor, burgervrängarna!

Men anyway, vi kom fram till det här klustret av höghus, AKA the Polo Grounds, och försökte komma på hur vi skulle filma det här. Jugganot ville ha en scen där han har fest med alla sina polare, och så typ kliver nån på nåns fot och så blir det gruff och nån börjar bråka med nån och sen bara BLAM BLAM så börjar det skjutas och så ser Jugganot tuff ut. Eller som låten går: "Any type of tension then out comes the pump, it'll make your soul jump and leave your body in a slump, now that's what you don't want so keep on walkin' with that squawkin' 'fore the day's hit the bottom and your body's laid out outlined in white chalk." Jugganot ville alltså ha den här scenen där det blir bråk, och så skulle den sista bilden vara på en sån där chalk outline på marken, ni vet: en sån man gör i TV-serier (men inte i riktiga världen som jag har förstått det) där de ritar med vit krita runt lik så man ser formen av kroppen. Oooh...

Men eftersom vi inte alls hade tillräckligt med folk för att det skulle kännas som en bra "feststämning" - för att inte tala om nån sorts gängbråk - fick vi ändra lite i scenen. Jugganot ville nu istället för en stor festscen ha en scen däe han står med sina kompisar utanför huset och diggar sin låt, och så kommer en snubbe som bor i huset förbi och spottar framför Jugganots fötter (gasp!) och så blir Jug sur och bara "ey ey!" och snubben bara "öh öh!" och så, öh, så skjuter Jugganot honom. Eh. Japp...

Så vi samlade Jugganot's homez utanför huset (minus killen som hade bett mig om lunchpengar - han var så sur för att han inte fick några så han bojkottade nu inspelningen och stod lutad mot ett träd vid sidan om och såg sur ut), satte på låten (än en gång hade Security Mike knackat på hos någon och fått ut en lång sladd!) och lät dem digga. Frågan var bara vem som skulle vara antagonisten - the crazy fool som spottar framför Jug's fötter (gasp!!) Inga av Jug's kompisar ville, de bara "no no, I ain't doin' that", så till slut valde Jug ut en snubbe - Harlems minsta kille! Seriöst, han var kanske en och femtiofem och såg ut som Steve Urkel i hiphopkläder! Och Jug pekade på honom och bara "you! Do it!", och han klev nervöst fram. Jag försökte säga till Jugganot att det kanske inte passade så bra med en pytteliten snubbe som inte såg särskilt hotfull ut. Jug förstod vad jag menade, och lät stackarn springa därifrån. Jag frågade Ira om han hade några idéer; "You can do it!", sade han skämtsamt till mig. Jugganot fattade inte ironon och bara "NO NO NO! I can't be shooting no white boy in my video - then we'll NEVER get it played on MTV!" Nä, för det är därför den inte kommer spelas på MTV, just det...

Anyway, till slut plockade jag en snubbe från gatan som var om inte hotfull så i alla fall stor som en normalvuxen karl. "OK, so you walk by him and spit in front of him, and then he goes like "eh!", and you go like "what, mofo?!", and he throws a quick glance to his left and his right, which is like a signal to his crew to leave, and then he looks at you, and you push him... and then he kills you.", sade Ira. "I don't want to push him!", sade killen. "Just fuckin' push me!", sade Jugganot. Oh boy...

Så vi riggade kameran - everybody ready - ACTION! Så här blev det:

Jugganot står och hänger med sina homiez.

klipp till:

En kille går förbi och spottar på marken.

klipp till:

Jugganot viftar med huvudet och alla hans kompisar försvinner plötsligt bort. Han säger nåt till snubben.

klipp till:

Snubben, som ger Jugganot världens mesigaste knuff - jag menar, seriöst, en kattunge hade inte rubbats av den knuffen. Stackarn var nervös och ville inte ta i, men det ser SÅ MESIGT ut!

klipp till:

Jug som ser "arg" ut.

klipp till:



HA HA HA! Det är det sämsta någonsin! Det är så dåligt, bwa ha ha haaaa!

Sedan skulle vi spela in pimpin'-scenen, men de där 20 hoesen hade inte kommit... what a shock! Jug gick runt i cirklar och bara "Bitchez! They always screw me up, you know what I'm saying! Bitchez man!" Håhåjaja... Till slut ringde han två strippor från Bronx, som tog en timme på sig att komma ner och ställa sig framför en skylt vid en begagnad bilhandlare där det stod "We finance", och så filmade vi dem och sen gick de hem. Jahapp. Sedan ville Jugganot ta med mig ut "on a birthday celebration you'll never forget, lots of ass man!", och Lady Dragonbelly fyllde i: "yeah, ass, you like that shakin' ass, right? You like that ass!", och jag bara "Mrööh, thank you, but I have friends from out of town taking me out to dinner tonight, sorry". Sen åkte vi hem till mig, och sedan började födelsedagsfirandet!

Så var det värt det? Ja, lugnt! Det var, som Ira förutspådde, en av de mest surrealistiska upplevelser jag haft! Och jag kan nu med gott samvete ljuga på mitt CV. Och, inte minst, jag kan numera vandra runt 150e och 8e mitt i natten utan att vara otrygg, i lugn förvissning om att jag är "Swede" med hela området.

"Y'all ain't pushin' or pimpin', I leave you leakin' and limpin', check my pusher credits, check my pimpin' credits, if you cross me, guaranteed you'll regret it."

Word.

on the wrong side of the railroad tracks del 2 - ett kort mellankapitel

"Ready to pass that cash, I'm sitting stackin' that paper, pimpin' hos and planning capers, I love to pop bottles I love to fuck models in the back of the building, with this bitch screaming gently 'what the fuck this is', I'm tryin' to smack that ass, tryin' to crack that ass, yeah I like it when you beg me that don't mean I'ma stop - I'm a kiiing, the way I swing the sting I make it riiing, like a bell, I got that pussy on swell, next up: I got that ass for sale."

Okej, var var jag? Jo just det, så jag hade träffat Jugganot nu, och Ira kom strax därefter hem från San Francisco och kunde sätta sig ned och lyssna på låten och titta på de inspelningsplatser som Jug ville använda. Förra onsdagen träffade jag honom på eftermiddagen för att ge honom materialet - senare på kvällen ringde han mig, lite uppgiven: "Uuh," sade han, "det finns inget utrymme alls för gangstas med varmkorv eller andra absurditeter... han vill bara ha massa riktig street-thugz-stylee med knarklangare och gängbråk och sånt. Jag ville ju ha strippor som käkade körv i slo-mo medan små barn lekte i bakgrunden!" Jag försökte trösta honom, och sade att om han tappat lusten kanske det var bäst att säga det till Jugganot, hellre än att ge sig in i en inspelning som han inte hade feeling för. Ira hade två motargument: 1) Det skulle forfarande kunna bli en minnesvärd upplevelse, om än inte på det sätt vi föreställt oss först, och 2) "Bullets over Broadway". Ni minns kanske filmen? Har man en gång börjat jobba på ett beställningsprojekt för en pistolviftande galning gör man bäst i att avsluta det... Jag tyckte framför allt att argument 2 var synnerligen övertygande, så vi bestämde oss för att göra det ändå.

Det hela hjälptes ju av att Jugganot själv stod för så stor del av produktionen. Jag menar, eftersom vi inte hade pengar var ju mina arbetsuppgifter ganska hårt beskurna: jag kunde inte hyra utrustning, inte skaffa produktionsförsäkring, och därför inte skaffa inspelningstillstånd för offentliga platser, inte ta hand om maten, inte köpa en sån där fällstol för Ira att sitta i och ropa i en megafon - nothing! Det enda jag kunde göra var att förbereda låten hemma på min dator genom att klippa isär den i sina olika verser och refränger, loopa några delar och försöka sätta tidskodade pip framför varje del (något jag misslyckades med); och köpa DV-band och ragga inspelningspersonal. Samt agera moraliskt stöd åt Ira, som ju faktiskt är klippare i första hand, inte regissör. Jug, däremot, skulle fixa maten och alla skådisar - eller som han sade det:

"We gonna have like 30-35 of my homies, you know what I'm saying, and like 15-20 hookers - I know all the hookers around there, and they know me, you know what I'm saying!" Eh... ja. Men hur som helst, jag var ju inte där för att kasta den första stenen, utan tog snarare emot detta med glädje: 30 gangstaz och 20 hos! Jag skulle aldrig ha kunnat skaffa så mycket folk själv, så oavsett hur crappigt allt annat var så skulle vi ju kunna få lite sköna crowd scenes där Jugganot står med sitt feta crew på gatan och gungar, typ. Det kändes som att det skulle kunna räcka en lång bit... Och så skulle ju hans fru laga mat åt oss, och han hade fixat värsta set-upen med en fet stereo som drevs av ett bilbatteri, så vi skulle kunna blasta låten över flera kvarter! Nice...

Så vi bestämde när vi skulle behöva folket - den mest surrealistiska schemaläggning jag varit med om: "Uhm... so we'll shoot the pimpin' scene at noon, so we need all the, uh, ladies then", sade Ira till Jug. "And the dealers at 8.30 in the morning", och sen var vi så klara vi kunde bli! Vi hade Jordan - en gammal klasskamrat till mig och Ira - som fotograf, och min trofaste vän Christopher från Ecuador som grip (alltså den som typ rullar dollyn - inte för att vi hade en dolly, vi hade en rullstol - och sånt) och produktionsassistent, och större crew än så behövde vi inte. Så, lördagen den 14e oktober - min tjugoåttonde födelsedag - var det bara att kliva upp klockan 06:20 för att göra något jag aldrig gjort förut...

"And this goes out to all my pushers, pimps and murderers, lay your game down tight, kid!"

(Nu måste jag tyvärr ut en sväng - fortsätter nog i eftermiddag. Stay street.)

on the wrong side of the railroad tracks del 1

"Seven on the cal and twenty-four on the clock, I got niggers on the block pushin' rocks non-stop, I got homies on the corner whippin' Glocks unlocked, I got hos in hotels with their legs spread out."

Nej, det är inte ur Milton's Paradise Lost, det är Jugganot's nya singel Pushin' Pimp Murder - och som ni vet hade jag ju hamnat i en situation där jag skulle jobba på hans video...

Vi tar det från början: Sensommaren 2004 spelade Ira in en kort dokumentär om hobbywrestlare på lower east side - små vita män som lekte WWF-snubbar på en basketplan varje lördagseftermiddag och dängde på varandra tills de var groggy. Han intervjuade folk som gick förbi och var i närheten, frågade vad de tyckte om spektaklet, och en av dessa passers-by var just Jugganot. Jugganot (eller bara Jug, som man får kalla honom efter att ha förbrödrats via hans hemliga handslag) såg Ira med sin kamera, tänkte "den här killen måste vara ett proffs" (för det är ju så man tänker när man ser någon med en kamera) och bad om Ira's visitkort. Han sade att han var på väg att spela in sin nya video och att han letade efter en regissör. Ira, inte den som säger nej till sånt, gav honom förstås kortet - och hörde sedan aldrig av honom igen...

Förrän nu i juli, två år senare, då Jugganot plötsligt och oväntat ringde upp Ira: han hade varit "out of the game" ett tag, men nu var han tillbaka och var hungrigare än någonsin på att spela in den här videon. Var Ira fortfarande intresserad? Ira, inte den som säger nej till homicidala vettvillingar som har hans visitkort och vet var han bor, var det. Han ringde sedan upp mig i Stockholm för att höra om jag ville hjälpa honom. Jag, inte den som säger nej till möjligheten att bli exploaterad och få jobba gratis, var det.

Nä men såhär var det: jag tänkte att det dels nog var min enda chans att få jobba på en riktig old school gangstavideo - sådana som ju inte görs längre (av goda skäl), och dels att det skulle se snyggt ut på min CV när jag ljög lite om det: "Gabriel Sedgwick has produced feature films, short films and music videos", liksom... Sånt kallas språkligt broderande, och anses mycket ofint hemma. Jag hade ju i alla fall aldrig varit på en musikvideoinspelning, så why not?

Okej, så fzschhw fzschw fzschww - fast forward igen till några månader sedan. Jugganot ville spela in den där låten jag skrev om förut, den med alla "wouff wouff fuck your ass using no lubrication wouff wouff" eller hur det nu var, och Ira hade börjat skissa på ett scenario. För att förtydliga: Ira skulle alltså regissera videon, och jag skulle hjälpa honom producera det hela. Låten var ju helt galen, och ännu roligare var att Jugganot inte alls hade nån känsla för hur obscen den var: "You know", sade han om den tilltänkta videon, "I'd like this to be like a family affair, me and my wife and daughters and my homies hanging out on the block having a barbecue." Jo jo, Jug och hans fru och två tioåriga döttrar och hans kompisar som gastar "wouff wouff" medan strippor glider runt och käkar varmkorv... tasteful. Men Ira tyckte som sagt att det hela var ett surrealistiskt äventyr, och jag kunde inte annat än hålla med.

Aaanyway, tiden gick, Ira hade annat att göra så inspelningen sköts upp hela tiden, och plötsligt hade Jug en ny idé: "You know, I just cut a new track, and I think it's getting too cold to have a barbecue video anyway, so I want to do this new track instead - it's called Pushin' Pimp Murder." Ira och jag, inte de som är kloka nog att tacka nej när tillfälle ges, sade OK, och Ira började skissa på den nya videon.

Eller nej just det, det var ju det han inte gjorde. För när detta hände skulle Ira precis åka till San Francisco i tre veckor, så det blev upp till Jug själv att bestämma vad videon skulle handla om. Och det blev också tillfälle för mig att äntligen träffa Jug och prata om hans... öh... idéer. Eftersom Ira var bortrest skulle det bli bara Jug och jag, och vi bestämde möte på en bar han tyckte om, långt upp i Washington Heights (shady area, kids). Vi skulle mötas tio, och som det proffs jag är var jag där fem i. Jag klev in och satte mig vid bardisken, och bartendern, en lång vacker kvinna i fyrtioårsåldern som såg ut som Cleopatra Jones, stirrade på mig som om hon inte riktigt visste om jag skämtade eller ej. Faktum är att alla stirrade på mig - en liten ensam vit pojke i New Yorks svartaste bar i New Yorks svartaste område. Till slut kom hon fram: "What can I get you, honey?", och jag satt snart och smuttade på en öl medan jag väntade på att Jugganot skulle komma. Och väntade. Och väntade.

45 minuter senare klev han in, en stor man med ännu större kläder, hade inga större problem med att räkna ut vem i baren som var Gabriel, och slog sig ned bredvid mig. And it went a little somethin' like thiiis...

INT. BAR - EVENING

GABRIEL (27) and JUGGANOT (36) sit next to each other, drinking beer. In the background, a game of AMERICAN FOOTBALL can be heard from the TV. On a wall, next to a pay phone, a handwritten sign that reads "PLEASE NO DRUGS" is hanging.

JUGGANOT

So yeah, I cut this new track, this is like real hip-hop shit, you know, this is where I come from.

GABRIEL

Åhå..?

JUGGANOT

Yeah, me and my wife went in to the studio again last month and cut this new track, it's just fuckin'...
(Jugganot makes a fist and pounds it in the air in rhythm)
It's called "Pushin' Pimp Murder" and it's about the three, the three cornerstones of my life, you know.

GABRIEL

Åhå...

JUGGANOT

Yeah, where I come from, that's my background you know, pushin' and pimpin' and murdering, you know, that's my life, Pushin' Pimp Murder, you know what I'm saying?

GABRIEL
(nervously)

Uhm, yeah... so, is that "pushin'" with an apostrophe or "pushing" with a G in the end..?

JUGGANOT
(not paying attention)

'Cause where I come from, you know, that's all you can do, you know, push and pimp and murder, that's my life, I live that shit, everyday I live that shit man, I lived that shit all my life, you know what I'm saying?

GABRIEL

Uh... yes?

JUGGANOT

(laughing)

Naaah, you're from Sweden, man, you don't have no pimps or pushers there! But I'ma gonna show you, I'ma gonna show you the hood, man! You're gonna know! I'm gonna take you to class!

GABRIEL

OK...

JUGGANOT

So anyway, you and Ira, you guys are the pros, you know how to do this shit, I'm just telling you that this here video - and this is the beginning of some big stuff, man, everyone knows who the Jugganot is, ain't no one who doesn't know me, this is gonna be huge, you know what I'm saying - that this here video is about the foundation that I rest upon, you know, and those elements have to be a part of it, the pimpin'... and the pushin', you know.

GABRIEL

And the murder..?

JUGGANOT

Yeah, murder, man.


An uncomfortsable silence settles. Gabriel sips on his beer. Jugganot looks around himself constantly.

GABRIEL

So... so what kind of budget will we have to work with? Ira said it would be quite small...

JUGGANOT

Yeah, yeah, well, you know, I've been out of the game for a while now, you know, I just got out of jail a few months ago.

GABRIEL

(suddenly realizing why Ira didn't hear from Jugganot in two years)

Å-hå...

JUGGANOT

And times are tough, you know what I'm saying, and I don't have my machine no more!

GABRIEL

Your what?

JUGGANOT

Nah, you know, usually I'd just print out some new bills you know, fresh dollars, we'd have any budget we needed, haha, but now they took my machine when I went to jail so I can't print no more!

GABRIEL

(through his teeth)

Those bastards!

JUGGANOT

Yeah, yeah, so it's like a... a modest budget you know... but my wife will cook and we're shooting in my hood, so whatever we need we get, you know, 'cause ain't nobody who doesn't know the Jugganot, you know, if I ask for something I get it.

GABRIEL

Öh...

JUGGANOT

And Ira has his own camera, so we're all set, you know.
(Jugganot sees a man nodding in his direction by some stairs.)
Yo, I gotta go take care of some business now, you know what I'm saying, but anyway, here is the CD - you listen to it and you'll know this is the real shit, and give Ira a copy and then we'll talk again, all right?


He hands Gabriel a CD. It has some addresses hand written on the cover: 150th and 8th, 152nd and the Polo Grounds, etc etc.

JUGGANOT

Those are the places I want to shoot this. Give that to Ira so he can check them out. Talk to you later!


He gets up and walks over to the man by the stairs. They exchange an intricate handshake and leave.

GABRIEL

Öh... check please.

Okej, nu är jag ganska hungrig, och det här är redan en ganska lång post. Så jag tänker käka lite nu, och så skriver jag resten - om själva inspelningen! - imorrn eller så. Hörs då, later honkies.

oajajajajbuff

Det är så mycket jag skulle kunna skriva om nu, som jag inte har hunnit: mitt möte med den nyss ur fängelset utsläppte Jugganot (ja, jag var så vit, så vit, som trodde att det stavades "juggernaut"... håhåjaja), min fina och tidiga födelsedagspresent till Sylvie Guillem-föreställningen nästa vecka - weee - eller mitt möte med Pedro Almodóvar och Penélope Cruz igår (jag vågade inte prata med henne - hon var för vacker) på förhandsvisningen av Volver (den var suverän - men det vet ni nog redan, jag tror den redan haft premiär i stockholm, va?). Men jag hinner inte, för alldeles nyss kom Sandra in i mitt rum - weeee - där hon ska bo den närmsta veckan, och jag kommer kanske inte komma åt att posta så mycket tills dess. ("Men nu då", säger ni, "när hon just har kommit fram så sätter du dig framför datorn och knapprar? Kul kille..." - jamenserni, hon har precis däckat i min säng, trött av resa och stånk, så jag ska låta henne sova i en kvart innan det är dags att klafsa upp och träffa harlemiter.)

Så: hoppas ni inte regnade bort i dagens oväder - och om någon mot förmodan var tvungen att stå utomhus och bära flyttlådor hela dagen hoppas jag att det gick bra! Vi hörs sen, kamrater!

jag glömde...

...en av de roligaste grejerna med animationsfestivalen! Innan de började visa filmerna klev en herre upp på scen och inledningstalade; han pratade lite om hur svårt det är att animera och blah blah blah. Hursomhelst, efter att han var klar tackade han för sig och sade att nu skulle visningarna börja. Men så harklade han sig plötsligt och tillade: "Oh, by the way... what time is it?"

Och säkert halva publiken vrålade tillbaka: "IT'S ANIMATION TIME!!!"

NERDS NERDS NERDS!

"We're nothing but the nerds they say we are". Okej, först och främst: repliken kommer från en film, och samplas sedan i en låt. Den som lyckas gissa båda ska få en... en bild av mig. Alltså inte en bild föreställandes mig, utan en bild som jag måste rita, som kan föreställa vad som helst. I den personens ära. Google är för fuskare.

Min vän Christopher - han som specialeffektade valen till min film som ingen av er har sett - pluggar animation på NYU, och för nån vecka sen träffade jag några skolkamrater till honom. En av dem, en tjej som heter Kori, berättade att hon just hade spelat in en egen mockumentary i Christopher Guest-stil om en sten, sax och påse-turnering, något som lät mycket intressant tyckte jag. Anyway, Kori har redan tagit examen från NYU (nu är hennes jobb att animera nåt rött monster i ett Skurt-liknande barnprogram på PBS), men hade fått in sin examensfilm (alltså inte stensaxpåse-filmen) i en animationsfestival för avgångselever från alla animationsskolor här i New York, som hon vänligt nog bjöd mig till. Jag har ju aldrig varit på en animationsfestival, och tänkte att det nog kunde vara... skoj. Och jag hade bett om en kopia av stensaxpåsefilmen (eller The RPS-Project), så det kunde ju vara två flugor i en smäll, tänkte jag: få en film och lära känna lite fler specialeffektare för framtida projekt.

Så jag mötte Kori i veckan, vi inmundigade först var sin Guiness (hon var så nervös för sin medverkan i festivalen och behövde lugna sina stackars animations-nerver) och gick sedan till festligheterna, där vi hamnade i en stor biosalong full av koreaner. Ahhh, koreaner - jag saknar mina koreaner från skolan! De var så fina, de sov hela tiden och log alltid mystiskt. Anyway, det var inte bara koreaner, men fler än man brukar se på samma plats (om man inte är i Little Korea vid 32a gatan) - och jag påmindes plötsligt om alla amerikanska tecknade serier, hur eftertexterna rullar normalt och sedan kommer ungefär sjuhundra koreanska animatörers namn rusandes förbi i så högt tempo att det är omöjligt att läsa! Hahaha!

Anyway, vi slog oss ned och festligheterna började. Och med festligheter menar jag här alltså ungefär 40 små animerade filmer som egentligen inte alls var filmer, för de hade knappt nån historia alls! Det här var ju elever som har fokuserat två år av sina liv på att lyckas få den där tecknade bollen att studsa på ett naturtroget sätt, inte fan hade de tid att skriva manus! Så vi satt där i två timmar och tittade på film efter film föreställandes allt möjligt - det enda de alla hade gemensamt var att de var väldigt tråkiga. Men det roliga var att alla i publiken var helt - helt - superentusiastiska och var alldeles absorberade av det oerhörda arbete som lett fram till dessa små enminutssnuttar. De visste helt enkelt vad som hade krävts, they were down with the shit, medan jag satt där och försökte hålla humöret uppe av att se en påfågel som åkte rullskridskor på musiknoter. Eller, okej, det där lät ju ganska skoj - men efter ungefär tjugofem små filmer där ingenting händer blir man lite trött. Inte de andra animatörerna, dock - de var helt ga-ga och satt och suckade lustfyllt varje gång en vektor rörde sig på ett finurligt sätt, eller någon lyckades få en vattenyta att plaska naturtroget. När de såg åtta bollar som alla studsade runt i ett rum och kolliderade med varandra då och då blev de helt tokiga och skrek högt av förtjusning - medan jag satt där och bara "Va?? Var?? Vad händer?" och inte fattade nånting alls. Bakom mig satt ett kinesiskt par och vid en film - om en fisk som simmade i en skål - blev tjejen alldeles överhettad och började svamla alldeles jättehögt på mandarin (om fisken antar jag); killen fick försöka lugna henne men hon var så lycklig så det gick inte. Sedan var det hela slut och alla gick långsamt utåt och pratade upphetsat med varandra om hur X eller Y lyckats få till en så verklighetstrogen ljusreflex på en metallyta - hade de jobbat med metallurgic surfaces-paketet till After Effects 6.5 eller bara satt egna parametrar i Shake?

Clap your hands everybody, and everybody clap your hands. We're Lambda Lambda Lambda and Omega Mu. We come here on stage tonight to do our show for you. We got a rockin rhythm and a hi-tech sound that'll make you move your body down to the ground. We got Poindexter on the violin, and Lewis and Gilbert will be joining. We got Booger Presley on the mean guitar and a rap by little ol' me Lamar. We got Takashi beating on his gong, the boys and the mu's are clapping along. And just when you thought, ya seen it all, along comes a Lambda four foot tall. So won't ya come on out here on the floor, so we can move our bodies, like never before.

"Those nerds are a threat to our way of life." Jag älskar dem.

vuxenliv...

Nu har jag jobbat femton timmar i sträck. Om fem och en halv timme får jag kliva upp och upprepa det konststycket! Eller egentligen inte - imorgon är en vanlig tiotimmarsdag. Happy days... Suck... hur blev det såhär? Jag skulle ju vara förmögen och bada jacuzzi med massa floosies vid det här laget! "Well, girls, my new film is technically already fully cast... but there's always room for floosies in my films!", och så skulle de säga "tihihi" och jag skulle ligga där i bubblet och puffa på min cigarr. Suck. Oh well... jag måste sova nu, måste måste måste! Jag skrev egentligen bara det här för att nån skulle säga "aaaaaw!" och mamma skulle oroa sig och skicka en chokladkaka eller nåt. Oh well. Sängen kallar! Gnatt!

Françoise!

Hoppas ni tyckte om Pipilotti! Idag vänder jag på steken och ber ödmjukt er om hjälp: det finns en sång av Françoise Hardy som heter Träume, som jag hörde hemma hos Sofia när vi såg en underlig Francois Ozon-filmatisering av en Fassbinderpjäs. Den sången var oerhört bra, och nu när jag lyckades hitta Pipilotti känner jag att the sky is the limit, liksom. Träume finns inte att köpa på nån laglig site, ty den tycks vara en av hennes mer udda tyska inspelningar. Men tro mig, den är fantastisk, och nu ber jag alltså er, kära läsekrets, om hjälp: kanske någon av er - och jag tror ju alltså detta eftersom jag vet att mina vänner oftast har en oklanderlig musiksmak och stora sångbibliotek - sitter på Träume, eller [host harkel] skulle lyckas hitta den någonstans? Eftersom I-House sitter bakom Homeland Security-brandväggar som ska hålla Saddam Hussein ute ur våra mailboxar så kan jag inte använda DC++ eller nåt liknande, så det är därför jag ber er om hjälp.

Go Françoise-team, go go go!

pipilotti

När vi spelade in Dominiques film i somras bar vi varje kväll in filmutrustningen i en villa på Skeppsholmen som tillhörde KKH, där även den schweiziske fotografen och hans kameraassistent bodde under inspelningen, och varje kväll satte han på en underlig cover av Chris Isaac's Wicked Game, sjungen av den schweiziska konstnären Pipilotti Rist. Vi satt på den lilla trätrappan framför huset i sommarnatten och pustade ut, och lyssnade på den kväll efter kväll. Jag blev mer och mer fäst vid den, den börjar så fint och urartar i detta nästan ursinniga skrik. Och nu hittade jag den äntligen på nätet, och delar gärna med mig här.

En annan fin sida är Copy, Right?, som varje vecka lägger upp länkar till udda covers. Nu var det inte på den sidan jag hittade Pipilotti, men det är ändå en bra sida. Bon appetit!

Din arbetsdag är inte slut förrän marsvinet SÄGER att den är slut!

Film! De senaste dagarna har jag verkligen påmints om varför det här är en ganska kul stad att bo i när man pysslar med film: i förrgår tittade jag ut genom fönstret, och såg Ridley Scott och Denzel Washington spela in American Gangster precis utanför I-House här på Riverside Drive. Eller såg och såg - de gömde sig båda under ett provisoriskt tält, och jag såg bara alla deras slavar, jag menar crewet, som sprang runt och drog kablar. Just detta lite desperata "jag såg nästan X/jag var nära att träffa Y/jag kände en fisdoft som låg kvar ifrån Z" ska visa sig symptomatiskt för min nya vardag lite senare i posten. Men mer om det snart. I alla fall, dagen efter åkte jag ner till lower east side, och råkade kliva rätt in i inspelningen av 6 Degrees, Lost-skaparen J.J. Abrams nya serie. Eller rätt in och rätt in - jag svängde runt ett hörn och såg att de höll på att spela in den. "Jag såg J.J. Abrams skoavtryck! Han hade just varit där! Hans fis låg i luften!" Just det...

Poängen var ju bara att det spelas in mycket film och TV här, och att det är skoj! Och detta leder mig osökt till det andra stora som hänt (öh... var det nåt första? Oh well.) - jag har börjat praktisera på Killer Films. Killer, det lilla bolaget som gav oss filmer som Far From Heaven, Happiness, Boys Don't Cry, Kids, Velvet Goldmine, Storytelling, The Notorious Bettie Page, Infamous för att bara nämna några. Man kan lugnt - helt lugnt - säga att det är USAs viktigaste och "bästa" independentfilmbolag. "Hurra hurra", tänker ni, "grattis Gabriel"! Ja, men nåja... låt mig upprepa vad jag sade: jag har börjat praktisera hos Killer. DVS arbeta gratis. Tio timmar om dagen. Allra längst ned i näringskedjan, under marsvinet Guido som är kontorets husdjur. Och jag praktiserar. Det vill säga, jag gör inget ens tillnärmelsevis kreativt - att jag "kan" film har liksom ingen inverkan på vad jag gör. Jag hoppas förstås att det ska ändras, men vi får se. Jag lämnar paket, köper sprit åt folk, svarar i telefon, lägger scheman etc etc. Det enda som hittills skiljer det från ett "vanligt" kontorsarbete är att jag köper sprit åt regissörer, lämnar paket hemma hos filmstjärnor, och svarar i telefon när båda nämnda kategorier ringer. Bisarrt nog gör det en skillnad - så ytlig äro människan! Eller... öh... så ytlig äro jag, kanske är mer korrekt. Här kommer alltså det här lite desperata som jag nämnde tidigare; av någon anledning känns det roligare att åka hem till Julianne Moore och lämna ett paket än att lämna det åt vilken nisse som helst. Trots att jag - förstås - inte träffade henne utan fick lämna det i hennes brevlåda. Trots att det handlar om att lämna ett paket - något vilken kotte som helst kan göra! Det är inte som att jag är mer lämpad att bära en låda för att jag har pluggat filmregi i tre år... men ändå blir det där nån grej, jag tror jag fantiserar om att det här bara är början och att jag en dag ska få... öööhh... lämna flera paket till Julianne Moore! Suck... Dansa, lilla apa! Dansa så ska du få en bit choklad!

Jag började i alla fall i onsdags, och är ganska mör redan - det är konstant högt tempo och mycket på spel för företaget hela tiden, så jag har varit lite nervös de första dagarna. Jag ska praktisera i två till tre månader är det tänkt, och hoppas få lite bra kontakter under tiden. Killer är också bra eftersom det är en helt "öppen" arbetsplats - det finns inga kontor, utan vi delar alla på en relativt liten öppen yta, så man kan lära sig mycket av att bara observera sin omgivning. Onsdagar, torsdagar och fredagar är jag där, lördagar och söndagar gör jag mitt supertråkiga helgjobb (men det är i alla fall betalt!), och söndag-, måndag-, och torsdagkvällar mellan nio och midnatt jobbar jag numera också för I-House (vilket också är betalt, om än lite). Minst två tillfällen i veckan (det blir väl alltså måndag och tisdag dag, eller kanske måndag dag och lördag kväll - det finns ju inga andra lediga luckor) måste jag också jobba med Lanre - vi skriver ett nytt manus tillsammans (vilket faktiskt är det mest ansträngande av alla mina jobb, det är många timmars ruggigt koncentrerat arbete per gång - men också det roligaste och det som är mest "rewarding"). Summan av kardemumman är att jag nog kommer vara ganska trött om några veckor (hell, jag är trött redan nu). Men det är ju därför det finns kaffe - och ville jag bara ligga och lata mig kunde jag ju kommit billigare undan och stannat hemma i Stockholm.

På Killer överraskades jag för övrigt av att det är en tjej från Stockholm som jobbar på en film som bolaget producerar just nu! Hon är mycket trevlig, pluggar internationell konflikt... öhhh... konflikthantering? Internationell konfliktnågonting på Uppsala universitet, men flyttade till NY för att praktisera på Killer i våras, eftersom hon gillar deras filmer så mycket. Sedan åkte hon hem till Sverige igen, men fick några månader senare tillfällig anställning på den här filmen de spelar in just nu (det är nåt sånt jag måste pricka in - att lyckas se ambitiös och duktig ut och klämma in mig på nån av deras nya filmer som ska spelas in nästa vår), och åkte tillbaka hit. Hon är här tills filmen är färdiginspelad, i november. Så det är ju skoj, vi kan prata om surströmming och djungelvrål och Ring P1 och annat som amrisarna inte förstår. Inte för att vi har pratat om nån av de sakerna. Men vi kan.

Jaaa-a... mycket mer finns inte att rapportera just nu. Det får vara nog så. Adieu, mes amis!

Watch out for the BURNING LAV--KSSSSCCHHH!! ARRGHH!!

Oufff! Först vill jag be om ursäkt för att jag inte skrivit på så länge - jag har helt enkelt haft ganska fullt upp; främst med ett nytt manus, vilket har gjort att jag liksom varit "slutskriven" på kvällarna och inte orkat kladda ner den utlovade redogörelsen från förra hippiehelgen. Den känns ju lite avlägsen nu, men jag ska i alla fall ge ett snabbt smakprov av den. Men innan dess vill jag go Andrea och ge lite filmtips: jag hade nämligen tur nog att få se både Martin Scorseses nya film The Departed och Michel Gondry's The Science of Sleep i dagarna (och förmånen att träffa Msr. Gondry igår - en mycket sympatisk man). För en gångs skull var det två riktigt bra filmer! Scorseses nya är hans bästa på länge länge, en riktigt tight och spännande thriller med Leonardo DiCaprio, Matt Damon (de två första dök upp på visningen och gjorde konstiga röster), Marky Mark och Jack Nicholson (jag tror att det var han de förstnämnda försökte härma) . Hur som helst, en snygg och bra film - versionen vi såg var inte helt färdig, eftertexterna var inte satta och den slutliga färgkorrigeringen inte klar, men det kändes bara tufft att se en Scorsesefilm som ett work in progress...

Sedan: The Science of Sleep! Oj oj uj, vad bra jag tyckte om den! Nåt sånt har jag väntat länge på att se - miltals bättre än den trevliga men överskattade Eternal Sunshine of the Spotless Mind, den här filmen var slående vacker, lagom nedstämd, fullständigt anarkistisk och bisarr, oerhört välspelad (Charlotte Gainsbourg... purrrr purrr) och full av vansinniga stop-motionsekvenser inspelade på super-8mm! När den kommer till Sverige (eller var du än läser detta) ska ni inte tveka en sekund utan genast gå och se den! The Departed kan ni få tveka om i några minuter, sen ska ni se den ändå, men The Science of Sleep ska ni ge fan i att tveka om alls!

Det var filmbiten det. Nu över till I-House-ledarskapshelgen jag skickades på förra veckan. Okej, så grejen är ju att jag jobbar här (med cinemateket, som ni vet), liksom många andra av de som bor här - de sköter olika "klubbar" och evenemang och har stödgrupper and whatnot. Så vi skickades upp - ungefär 60 pers - till nån gammal indiansjö som hette typ Lake Takawahakelaka kanske två timmars skumpig gul skolbussresa upstate. Där inkvarterades vi i små kojor och hade möten i ett stort hus, möten som alltid utmynnade i att vi skrev ord som "tolerance", "leadership", och "listening" på gigantiska post-it-lappar - precis som jag hade förutspått. Sedan skickades vi ut på "PROJECT ADVENTURE".

Project Adventure bestod i att vi delades in i mindre grupper på kanske 7-8 pers, som alla fick en ledare från lägret, alltså nån som jobbade för den här indianbyn. Ledaren ledde oss in i skogen, där vi skulle göra diverse "team building activities". Det gick till såhär:

EXT. FOREST AREA - DAY
The forest is damp and full of mosquitos. In a clearing, a group of people are standing in a circle. A YOUNG WOMAN (25) appears to be the leader of sorts, as she is instructing the rest of the group about what to do.

LEADER
So, you guys, do you see those ROCKS?

GROUP
Uhm... yes?

LEADER
Well, what I need is for YOU GUYS to make a path ACROSS THE ROCKS...

The leader points to a series of rocks - or rather, pebbles, not much bigger than a household turtle - which are about two feet apart. The group does not seem to find the task especially daunting.

GROUP
...O-kay..?

LEADER
Well, here's the thing... you might think it seems EASY... but I can tell you that between those rocks there flows MOLTEN LAVA! OOH!

GROUP
Uhm... what? There's only grass and lea--

LEADER
MOLTEN LAVA! And if you fall in, YOU DIE! Now you have to use TEAMWORK to figure out HOW TO SURVIVE!!!

GROUP
Eh, ok.

The group of young peole then proceed to put a long plank, which is lying conspicuously right in front of the rocks, across them, thus forming a bridge of sorts. They then walk over it to the other side.

LEADER
ALL RIGHT! You all SURVIVED the LAVA! Great job you guys!

The REST OF THE GROUP
Ehhh... what??

GABRIEL
YAY! We survived the lava, guys!

Och så fortsatte det. Vi togs till olika "stationer" på Project Adventure, och det var som en töntig nöjespark för barn med specialbehov. Som den utmaning som bestod i att "ta sig igenom ett däck som hänger från ett träd". Så man fick klättra igenom det. Ooh! Ooh! Men det fanns "hungriga valar" i vattnet under, så RAMLA INTE! AAAA! Tyvärr var vi inte berusade medan detta pågick. Efter ett tag frågade jag försiktigt vår team leader: "So... I'm just curious, are we more or less the oldest group of people who do this thing?"

"Err... Well, yeah, you can say that.", svarade hon.

"So how old are usually the people who do this?", frågade jag.

"Weeeelll.... I'd say it's primarily used for... eight to nine-year-olds."

YEAH! Vi hade skickats ut på en äventyrsbana för feta amerikanska ungar! Så snart detta blev uttalat hade jag, förstås, SÅ ROLIGT! Det finns inget bättre än att få bete sig som ett litet barna-as på ett nöjesfält. Hungriga valar? Absolut! Fiendesoldater som försöker jaga oss, så vi måste ligga ned i gräset? Alla gånger! Jag ägde den där banan!

Jaa... sedan gick vi hem, och så gjorde de en lägereld och plockade fram sånghäftena. Men två sånger innan de hunnit fram till Kumbayah tog jag och min chef det mycket kloka beslutet att smuggla på oss några nävar ölflaskor. Sedan smög vi ned till vattnet och satt för oss själva och smuttade Coronas tills vi var tätt inne i dimman, medan Kumbayah stilla klingade över slätterna nånstans långt borta...

T... Toby? Toby?! ... NOOOOOOOOOOOOO...

Så vann till slut det blodtörstiga packet; de som skanderade efter död - död - DÖD! Efter tre handduksbeskyddade dörrar, minst fem panikanfall, och kanske tjugofem musfällor mötte Toby till slut sitt ofrånkomliga öde. Nej, det var inte att bli Muskung i min lägenhet och få ett harem av musflickor - det var att fastna i en klisterfälla. Och självklart - självklart - var han tvungen att göra det precis utanför mitt rum. Efter att ha kommit hem från en sen skrivsession nere i studeisalen, just ha stängt dörren om mig och inlett avsparkandet av mina skor, hörde jag ett nätt litet pipande utanför min dörr. Optimist som jag är tänkte jag "måhända är det bara en instängd fågel", men en närmare inspektion visade att pipandet kom underifrån elementet utanför min dörr. En snabb okulär granskning bekräftade att pipandet härrörde från Toby, som satt tassarna i en klistermatta.

Det var nu jag tvingades konfrontera en obehaglig sanning: jag hade inte what it takes för att döda Toby. Jag menar, han var ju körd, tassarna var helt hopsmälta med fällan, så det var inte som att jag skulle kunna ta loss och rehabilitera honom. Att han skulle bli tvungen att döden dö stod bortom all tvekan. Saken var bara den att jag inte visste hur jag skulle göra det; jag menar, skulle jag smocka till honom med en kvast, eller ta med mina pekfingrar och strypa honom, eller vad?! Jag insåg snabbt att musmördande inte var min starkaste gren, och tvingades därför svälja stoltheten och åka hissen ner till the front desk, där våra två "night house managers" jobbar. De är båda stora som hus - jag skojar inte, det är Fat Joes elaka brorsor här - med massvis av tatueringar på armarna av brinnande dödskallar och sånt. Det här är snubbarna som jobbar i receptionen mitt i natten för att de ska kunna brotta ner de galna pundarna när de försöker ta sig in i I-House vid soluppgången (ja, det har hänt flera gånger. En gång när jag var med). Jag gled fram till disken:

"Good morning guys! Uhm... I was just about to go to bed, when I heard this squeaking noise from outside my room. I think a mouse has been caught."
De tittade båda på mig med en blandning av ointresse och förnöjsamhet.
"Yeah", fortsatte jag, "so... so I was thinking that maybe you... well... well the thing is, I don't know how to kill it."
De tittade på varandra. "Whaddaya mean don't know how ta kill it? Juss kill it!", sade den störste.
"Yeah", sade jag, "but... but I don't have any tools to do it with. You know, like a broom or a hammer or something." (här ljög jag förstås - jag har båda, men ville verkligen inte få mussmet på dem... eller Tobys död på mitt samvete för den delen)
"So juss throw it away", sade den andre förstrött.
"Well", försökte jag, "wouldn't that be kind of cruel?"
"He he he", sade de båda i kör. De sade inte mer, de "he he":ade bara.
Vi stirrade på varandra i vad som kändes som en oändlighet. Eller äsch, inte riktigt. Men säkert flera sekunder.
"Where is it?", frågade den största plötsligt.
"Fifth floor--", sade jag.
"OOOH!", utbrast båda glatt. "They finally caught him, huh?"
"Show me!" sade den största förnöjt. Så jag tog honom upp till utanför min lägenhet och visade det pipande elementet.
"Ahhhh" utbrast han förnöjt, och lyfte upp hela elementlådan! Under den låg förstås fortfarande Toby, och bjässen drog ut fällan. Vi tittade på Toby som satt fast där.
"Hmm, so what are you going to--" hann jag säga.
KRÄSK!, avbröt Tobys skalle, när bjässen ställde sig på honom.
"Iiiii!", sade jag.
"He he he he", sade bjässen. Så bar han fällan innehållandes det som en gång var Toby mot soprummet, och slängde med ett "klask!" ner honom i tunnan. Det var det. No more Toby. Allt detta hände för ungefär tjugo minuter sedan; nu är klockan sex och jag måste sova.

"Peace, Wendy."

"Hippies. They're everywhere. They wanna save the earth, but all they do is smoke pot and smell bad." Å ja, Eric Cartman har som alltid rätt i sina omvärldsanalyser. Just dessa dagar har jag ovanligt många hippie-related experiences - eller rättare sagt, jag hade en igår och jag räknar med en mångfald av dem i helgen...

Igår: Först vill jag bara säga att de medlemmar av läsekretsen som anytt en viss saknad av mina kulinariska eskapader från förra året (okej, så det är ingen som har antytt någon saknad... men jag vet nog hur ni känner innerst inne!) kommer glädjas åt detta inlägg: Min tyske kompis Jonas ska flytta från New York imorgon, och såsom traditionen här bjuder fick han välja en restaurang att ta med sig alla sina vänner på innan avfärden. Detta ägde rum igår, och eftersom Jonas är vegetarian ville han förstås välja en vegetarisk restaurang. Dessvärre tycks det råda någon sorts rivalitet mellan vegetarianer och veganer, där veganerna tycker de är mer badass (vilket de ju är) - och Jonas valde att sätta de medföljande veganerna i gruppen på plats genom att ta oss alla till New Yorks ärke-veganrestaurang Quintessence som bara serverar RÅ mat! Säg NEJ till exploateringen av... öh... stekpannor och kokkärl? Anyway, så vi kom dit - en pyteliten lokal med bambubord och eklektisk musik i högtalarna - och möttes av en servitris som såg helt bräcklig och förstörd ut, som om hela hennes familj just förintats i en rymdraketsolycka, och liksom hasade sig runt och tog våra beställningar. Men hon snörvlade så mycket snor hela tiden så hon var tvungen att avbryta beställningarna efter var tredje person för att gå och snyta sig... När hon kom till mig hade jag just fattat mitt beslut: jag skulle ha den råa pastan (hellre än den "råa pizzan" som också erbjöds), men hon började få en så äcklig lång snorsträng som hängde ut från näsan så jag tappade helt bort mig. "Yeah, I'd like the raw past--bluÄRGH!" sade jag när jag vände mig mot henne. "I've got a lot of allergies", sade hon uttryckslöst och hasade sig bort för att snyta sig igen. Hippies...

Sedan kom vår mat. Vår råa mat. Min kalla, råa pasta med kall tomatsås. Camelias kalla gröna soppa - som bara var mosad gurka med mosad avokado. Kall alltså. Saras kalla kokosnötsröra och Jonas kalla okokta linser, för att nämna några av höjdarna. Varför maten anses exploaterad om den tillagas förstår jag inte - kanske är det synd om mikroberna - men det var bara att gilla läget och dra i sig de råa små squashbitarna som låg där. Efter att alla tvingat sig sig sin råa mat, och jag presenterat min tes om att alla djur smakar bättre ju sötare de är, och att små kinesiska människobarn antagligen därför är det bästa man kan äta (flera av veganerna vid bordet tyckte jag var någon sorts köttnazist, men vaddå: VEM skulle inte äta en krispig nygrillad ullig liten kinesisk baby om man fick chansen? Va? Va?! Om ingen såg nåt?) sjönk stämningen smått i någon minut, men jag misstänker starkt att det var för att alla då satt och tänkte på hur gärna de ville smocka i sig lite kossa. Aaanyway, sedan skulle vi vidare och ta ett par öl, men då smög jag, Chris, Ana och några andra in på en deli och köpte varsin Philly Cheese Steak sandwich - mums!! Kött, lök, mer kött, smält ost, kött och bröd. Med kött! Det var så smarrigt... Kött och öl - take that and stick it in your pipe and smoke it, hippie!

Helgen: jag väntar med en djupare analys förrän jag kommer tillbaka, men jag kan bara säga att vi ska på en workshop weekend med I-House, där vi ska sitta i grupper och skriva ord som "tolerance" och "dialogue" på gigantiska post-it-lappar, som vi sedan ska klistra upp på väggarna och begrunda. Förra året organiserade de en stor lägereld på kvällen, där det plötsligt delades ut sånghäften med "Kumbayah" i... Kumbayah! Goddamn hippies!! Men mer om det senare... tills dess: peace and love, brothers and sisters.