666! hakkors!

alltså, tidsskillnad... det här går inte för sig. inte, säger jag! efter ungefär sexton kilo paj, ca sexhundra köttbullar, en halv flaska rödvin och lite snapps och glögg, lyckas jag ändå bara sova två timmar innan jag vaknar och kroppen undrar om det inte är dags att ta på sig skjortan och gå på fest. att läsa min vanliga bok fungerar icke, då den är alltför bra för att trötta ner mig. jag har på allvar plockat fram "första klass reseguider: istanbul" och "kommentarer till wimmers oldnordiske læsebog; gloser og grammatiske forklaringer" ur bokhyllan.

här är jag i alla fall. om någon mot förmodan fortfarande läser den här smörjan, och mot ännu större förmodan vill ses, så finns jag på samma nummer.

okej... "istanbul ligger på båda sidor om bosporen i den europeiska och asiatiska delen av turkiet och gränsar i söder till marmarasjön. staden delas inte bara av bosporen, utan även av gyllene hornet, ett inlopp som bildar en naturlig hamn"...

"Men will go up to her".

Okej, jag VET - oförskämt och pinsamt lång tystnad på den här sidan. Jag kan enbart skylla på att jag har varit så bisarrt stressad de senaste månaderna att jag inte hunnit sätta mig ned för att skriva - vilket onekligen är synd, eftersom det varit några av de mest händelserika månaderna i mitt liv (därav stressen). Det är dock inte roligt att skriva om sånt som redan är historia, så jag summerar tio veckor i några väl valda ord här istället: fängelseslagsmål, vägglushysteri, vräkningshot, george washington, havsmanet, gigantisk köttbulle, en ny milk and honey tre gator bort (!), gyllene vant-tatueringar, 30-årskalas, baconmint, norska oljemiljardärer, ilskna koreaner, och en skottkärra i skogen. Så, då var det avklarat. Nu vill jag raskt röra mig vidare till dagens ämne - en gammal favorit: studenters filmidé-pitchar! Trogna läsare minns AIDS-filmen från i somras; alldeles nyss fick jag en ny pitch av en av mina studenter i inkorgen. Problemet är bara att jag inte är helt hundra på vad filmen handlar om. Nån som kan hjälpa till?

A man has to suffer light in the room. Says he goes somewhere to call. The man received a phone call a few times, but do not call. I can hear loud zonked music over the phone the voice of a woman makes a man a woman angry. She makes it back to the man angry. 'm Going to hang up the phone is beginning to be a man. Anger, a man hit in the struggle. The man says he goes to call again. Had an argument with a woman and go out. Men's a way to stop the fast way for a while. It's coming from a woman's angry voice phone. Men do not hear the sound of it. Look at a man somewhere. Is a beautiful girl passing by. Men will go up to her. A call to put the man and a woman forced to walk out on the way to call you back, but the man is completely cut off the phone.

hem nya hem

nu händer det grejer. idag skrev jag och min framtida rumskamrat sara (gammal klasskompis till mig, ira, carmen etc) på vårt kontrakt för vår nya lägenhet i brooklyn! det är en tvårummare i clinton hill - ett område där new yorks allra förmögnaste miljonärer bodde på 1880- och 90-talet, i stora brownstones, eller "the millionaire mansions" som de kallades då (alltså inte brownstones i allmänhet utan just brownstonarna i clinton hill).


sedan gick det utför, och ända in på nittiotalet (alltså "vårt" nittiotal) kallades huvudgatan myrtle avenue för "murder avenue" (tjo...ho...), men sen dess har det svängt uppför igen, och tydligen har till och med den ökända bordellen några hus ner på vår nya gata stängts av polisen, vilket tydligen har bidragit till lugnet (vilket f.ö. har hänt på vår gata i harlem också, sedan polisen stängde methlabbet här förra sommaren. det är så tyst nu!).

anyway, vi flyttar in i en tvåa högst upp i en brownstone från 1850-talet om några veckor. köket har skylight (alltså fönster i taket, eftersom vi är högst upp!), sovrummen är så små som man kan förvänta sig när vi betalar så relativt lite som vi gör, och vår hyresvärd - en mycket trevlig kvinna i femtioårsåldern - skriver blueslåtar på dagarna medan hennes gamla mamma odlar vindruvor i trädgården och gör eget vin ("vi måste ha fest och dricka mitt viiiin!", sade hon entusiastiskt idag efter att vi skrivit på kontraktet, "och ni får gå ut i trädgården när ni vill och plocka druvor själva" (trädgården ligger alltså på baksidan och nås enbart genom hennes lägenhet). förutom bluesdamen och vinpimplarmamman flyttar snart en kock och hans flickvän in i lägenheten under oss, och därmed är huset fullt.

eftersom vi inte har flyttat in ännu har jag inte hunnt fota, men delar med mig av några bilder av huset som jag hittade på nätet (det finns hela diskussionstrådar om vårt hus om man googlar det, eftersom huset är så stort och tufft och tydligen av visst historiskt värde!):

detta är alltså själva huset...

så här ser det ut i hallen när man kommer in (i själva huset alltså, inte i vår lägenhet). kolla trädetaljerna! sweeeeet...

trädgården med vinrankor lite här och var

vårt vardagsrum. vi ska kniva upp heltäckningsmattan på måndag, då det tydligen gömmer sig ett vackert mörkbrunt trägolv där under!

köket, uppenbarligen. jag säger än en gång: skylight! wheee!

alltså, det är värt att poängtera: clinton hill - grymt snyggt som det är - är icke ett park slope eller fort greene precis. (för läsaren som inte hängde med: park slope och fort greene är närliggande områden i brooklyn där lägenheterna kostar ca en fantastiljon dollars / kvadratmeter och alla de tuffaste och finaste barerna och restaurangerna ligger). som referens för josie, morgan och gustav: det är icke tillnärmelsevis lika charmigt som det område där jenn och KK bodde, t ex. men det är nära! jag kan traska dit på en tio minuter! och jag betalar bara hälften av vad de gör, så det är en ok kompromiss. men jag säger det bara så att den käre läsaren icke föreställer sig lyxbohembrooklynkvarteren här - det är mer hiphopmord och ghettokinarestauranger och sånt... ja, som i harlem ungefär! men mycket mycket närmre allt roligt och de flesta av mina kompisar.


in other news så har jag också fått jobb som "development associate" och "producer's assistant" på ett litet produktionsbolag i brooklyn! det är mycket brooklyn nu! jag börjar på måndag och vet icke så mycket mer än att vi har sisådär fem långfilmer under utveckling och att jag ska... tja, assistera chefen/producenten i utvecklingen av dem alla. de flesta av dem är dokumentärer - hennes förra film gick på bio i nästan två månader här i NY förra året (vilket är en EVIGHET här) och kallades "one of the ten best films of the year" av A.O. Scott på new york times, en av landets filmkritiknestorer (och en av mina favoriter), så hon verkar pyssla med spännande projekt. än bättre är att det typ är henne och... jag. det är vi två, det är företaget det ("litet produktionsbolag" var ordet). så jag är i stormens öga, kan man säga! alltså, självklart anställer hon -vi!- många människor för alla de olika projekten, men de är ju just projektanställda. jag tror jag kommer lära mig GRYMT mycket av att jobba för henne. hon verkar för övrigt supertrevlig - min anställningsintervju urartade snabbt till att handla om vilket av eric dolphys (en saxofonist och flöjtist som vi båda - till varandras förtjusning - diggar hårt) sextiotalsalbum som är bäst (vi bestämde oss för "out to lunch"). om man gillar dolphy måste man vara en bra chef, det är min teori. f.ö så låter hon mig fortsätta vara lärare på NYFA också - mitt schema för henne kommer konstrueras så att jag kan fortsätta ha mina 10-15 timmar i skolan per vecka. SWEEEET...

vårt kontor ligger nere vid vattnet - alltså PRECIS vid vattnet, vår byggnad är allra närmst det - mellan brooklyn bridge och manhattan bridge, i DUMBO-området. från fönstret - längst upp i huset, ett gigantiskt warehouse - ser man bara east river alldeles under/framför sig, och sedan brooklynbron sträcka sig ut och så manhattan precis på andra sidan. helt sanslöst snyggt. och det tar mig bara tio-femton minuter dit hemifrån! fem minuters tunnelbanefärd och så korta promenader till och från stationen på vardera sida. ahhh!

well, mer om allt detta ska följa. jag var bara på gott humör och ville dela med mig! later skaters.

301a gången jag slösar din tid!

ojsan minsann - det visar sig att den förra posten var den 300:e sedan starten! Och nästan exakt fyra år sedan den kom och förorenade hela interwebben. Fint så.

Ja, alltså, jag skriver ju inte så mycket nu för tiden! Det beror till stor del - har jag kommit fram till - på något som Josefine sade för ett bra tag sen. Vi nämnde att ingen av oss hade skrivit på ett tag, och hon sade något om att hennes syrra har en blogg som hon nästan aldrig uppdaterar, men när hon väl gör det så är det ASKUL, och att det är mycket bättre än små dagboksinlägg. "Det är sant!", tänkte jag för mig själv, och sen dess går jag mest och väntar på nåt riktigt maffigt och roligt att skriva om. Jag menar, jag ångrade mig omedelbart varje gång efter inlägg #296-300, eftersom de var ganska tråkiga, men det händer liksom inte alltid sådär roliga saker som blir fina små poster. Vad göra då? Jag tycker nog fortfarande att j har rätt, men då löper man ju förstås risken att ingen kommer tillbaka för att kolla vad man skrivit eftersom sidan är tyst så länge (ingen nämnd, ingen glömd).

Men nu regnar det massa och jag skulle ut i parken och äta gåsleverpaté med clo-clo (den gamla berlinräven som är på besök) och ira, men det är blött och äckligt, och det dåliga uppdateringssamvetet kombinerat med illa dolda hot från maja leder nu alltså till ett riktigt vanligt dagboksinlägg, av det allra tråkigaste bloggslaget. Säg inte att jag inte varnade er!

Okej, då kör vi. Hrm. Kära dagbok...
Det har varit en minst sagt tumultartad månad. Det hela började nån vecka in i Augusti, när jag försökte släpa mig upp för att gå till skolan efter en natt av mycket otillräcklig sömn. Jag hasade mig ut i köket och möttes av doften av färskbryggt kaffe och omelett! "Breakfast is ready!", ropade Ira. Sweeeet! Jag slog mig ner vid bordet, fick en kopp och tallrik serverad, och började mumsa. Ira, däremot, hade ingen kopp eller tallrik. "Men... var är DIN frulle?", frågade jag.
"Äh", sade Ira, "Jag ska inte ha nåt. Men jag tänkte att du säkert skulle vara trött, så jag gjorde lite åt dig!"
"Best roommate ever!", sade jag.

Sen klonkade jag mig iväg till skolan och lärde de små liven ett och annat om serbokroatiska tv-produktioner från sjuttiotalet. När det blev dags att söka upp lite lunch ringde min telefon. Det var Ira: "Hi! Jag är i centralparken, jag gjorde lunch åt dig och tog med mig!"
"Best roommate EVER!", sade jag, promenerade glatt in i parken (det är f.ö. en mycket förträfflig känsla att kunna promenera in i central park på fem minuter för att käka lunch), och mötte Ira. Han hade med sig en påse med en hemlagad tonfiskmacka, sallad och läskeblask. Bara för mig.

En klok människa hade förstås anat oråd vid det här laget, men jag är inte särskilt klok. Istället mumsade jag på min macka och njöt av solen.
Ira: "Is the sandwich good? Great. So yeah, I'm gonna go downtown today, buy some books, I want some more Philip Roth, also I decided I'm moving to Philadelphia in a month or maybe two, and maybe I'll check out a movie tonight."
Gabriel: "mums mums mu--öööhhhhh.... va?"
Ira: "Yeah, Philadelphia, I'm sick of New York, I want out. So anyway, how's that sandwich eh??"

KLONG. Slutet på en era! Ingen mer hund! Inga fler kattvåldtäkter! Men också, ingen mer bästis i stan! Buuuuuu!!! Jag tog detta som ett tecken att det var dags för mig att skaka om lite grejer också, så nu letar jag lägenhet i brooklyn. Japp, jag - en av massan! en brooklynhora! Men men... jag gjorde Harlem i fyra år och överlevde, det är dags för nåt nytt nu.

I eftermiddag ska jag kolla på en lägenhet i Clinton Hill, i ett hus från 1914. Det ser tufft ut. Och Brooklyn - i alla fall rätt delar av det - vore onekligen närmre skolan vid Union Square, där jag hade min första lektion med min nya klass igår. En av eleverna stirrade skräckslaget på mig när jag kom in och sade "are YOU our teacher??! I think I'm older than you are!"... håhåjaja. Skolan sätter schema i tvåmånadersperioder, så jag vet inte hur länge de vill ha mig (eftersom jag bara har mina lektioner satta till slutet av oktober), men de har gett mig klassen som går ett år, inte 4- eller 8-veckorskursen, så förhoppningsvis betyder det att jag får ha klassen så länge! Det vore onekligen kul. Men vi får se vad som händer, jag njuter av de nästföljande veckorna och tar det en period i taget. Men ändå - nu är jag liksom en "riktig" regilärare för deras långa årsprogram, det tyngsta, s.a.s. Det är fint. Så snart kanske jag är professor Sedgwick i Brooklyn. Mysko.

Det var allt för den här gången, kära dagbok. Vi hörs snart igen (kanske)!

mina kloka läsare

jahapp, jag lydde era upprepade råd, förklarade för skolledningen att jag minsann ÄR intresserad av fler lektioner - och nu ska jag tydligen få det. tjo! vet inte hur många än, kanske det blir jättefå, men jag ska på nån sorts lärarmöte nästa vecka.

ni är så kloka.

äpplet på telefon

Det här var en bra text tycker jag. Förstås känner jag mig som en hora som länkar till en text av honom; inte för att jag har läst honom, det är jag för illiterat för, men som så många illiterata akadamiker (vi är en förvånansvärt stor skara, dessvärre) skyr jag allmänkramade namn som pesten. Och så är det ju publicerat i tidningen Vi... darrr....

Men som sagt: det var ju en bra text.

skolfiender

Nu har jag haft min sista lektion på NYFA, och har fortfarande inte blivit erbjuden fler! Antikrist... Normalt sett brukar man ju kunna dra slutsatsen att om man inte blir erbjuden jobb så är det för att man inte är så bra eller för att nån annan är bättre; men här är grejen: Jag är en jättebra lärare.

Så är det bara! Jag menar, det finns massvis med grejer jag är jättedålig på: jag är inte särskilt bra på att rita, jag kan inte riktigt dansa, springa snabbt, tillfredsställa kvinnor, skriva skrivstil, meka med bilar eller cyklar eller nåt som innehåller ens ett uns av mekanik, dyka från högsta tornet eller sy. Och det mesta annat som livet har att erbjuda. Men jag KAN vissla ganska bra, och jag är en bra lärare. Jag menar, mina f.d. elever har en fanclub för mig på facebook, för bövelen! Och häri ligger - kanske - problemet. Jag har inte förstått varför jag inte erbjuds fler lektioner, men Ira noterade nånting för ett par veckor sen:

Vi hade visning av elevernas slutfilmer (och nej, den där AIDS-filmen gjordes aldrig, han bytte spår i sista sekunden). Salen var full av elever och deras familjer, och innan visningen började skulle lärarna gå upp och hålla några tal. Lärare #1 kliver upp på scen och säger några väl valda ord, möts av artiga golfapplåder, och kliver av scen. Lärare #2 likadant. Men när jag gick upp - (jag vet att det här låter fånigt, men det hände såhär!) - reste sig alla elever och gav en stående ovation! Sen började jag hålla ett kort improviserat tal, men eleverna satte sig inte medan jag talade. Då ropade någon (jag vet inte om det var en förälder eller lärare): "Ey, ni kan sitta ner nu, vad håller ni på med?" - och en av eleverna ropade tillbaka: "Så länge som Gabriel står på scenen tänker vi stå upp här nere!"

!!!

Värsta döda poeters sällskap-ögonblicket! Jag menar, kom igen, jag trodde jag skulle explodera av stolthet - mitt huvud bara BOM SPLATT! framför alla influgna farmödrar. Efter visningen sade en annan lärare till mig "där ser man, eleverna tycker verkligen om dig, du verkar ju ganska... energisk" - men jag tyckte att det låg något giftigt bakom orden...

I helgen var det dags för en ny visning, av en ny avgångsklass (de skeppas in och ut i raketfart). Samma procedur, lärare håller tal, sen ska filmerna visas. Men den här gången fick de andra lärarna inga applåder alls - men jag fick tjoande och visslande och serpentiner (okej, det var inga serpentiner, men ni förstår vad jag menar). Sedan skulle diplom delas ut, och en annan lärare gav mig hennes bunt och sade "här, du får dela ut dem istället, de gillar dig mer".

Så nu börjar jag - i enlighet med Iras teori - tro att barnens kärlek skjutit mig i foten! Man kanske inte ska vara för omtyckt, då blir man bara hatad av de andra... Fan! Jag har haft så SJUKT kul som lärare, nåt av det roligaste jag har gjort, och jag är ju bra på det! För första gången måste jag inte fejka när jag går till jobbet! Aaaanstäääll miiiiiiiiiig! Kanske jag borde starta en egen skola... "Gabriel-skolan"... Mmmmm... Rektor Gabriel... [infoga harpmusik, sväva iväg i fantasimolnen.]

BOM KRASCH!

det åskar nåt så bisarrt mycket just nu! jag räknade alldeles nyss till över nittio jätteblixtar på en minut! det är helt stört, ungefär en och en halv i sekunden, himlen ser ut som ett stroboskop och hela vår nedsläckta lägenhet lyses upp alldeles starkt och klart i ett spökligt snabbt blinkande ljus! wheee!!!

just när den första blivit normal...

jag fick just veta att vi (med "vi" menar jag förstås min sinnessjuke rumskamrat) skaffat ny katt, med tre ben, och att den kommer nästa vecka.

jag behöver en whiskeyfrukost.

smält plast och gummi i ett hav av ångande hetta

ungh... srfll... mröh... det är så HETT här just nu så det går inte att göra nånting alls! 35 grader, fuktigt - det är som att gå runt i en bastu. oerhört osoft. vi har spenderat morgonen med att bygga en mexikansk åsnepiñata åt carmen som fyller år idag - den ska fyllas med godis och green cards som vi har gjort i hennes namn och tryckt ut på tjockt glansigt papper... bilder följer efter aftonens partaj!

annars tuffar skolan på, och jag är världens bäste lärare. på riktigt, det var en elev som sade det. vilket fick mig att sitta och göra proffstecknet i luften åt alla som kom i närheten av mig de nästföljande tio minuterna. på tal om elever, en av mina klasser ska göra sina slutfilmer de kommande veckorna - utan dialog, max fem minuter långa, och de har ju minst sagt smått, öh, egna idéer om vad de ska klämma in där...

INT. CLASSROOM - DAY
GABRIEL (29) sits on a desk in front of about 20 angel-faced teenagers. He's teaching a directing class.

GABRIEL
OK, we have about ten minutes left of class, and I'd like to start hearing about your final film ideas, since you should have a fairly good idea about what you want to do by now. So let's start pitching and presenting, as many as we have time for, and then we'll go on tomorrow. Again, remember your limitations on these films: no dialogue and max 5 minutes runtime. OK, let's see... Clark, let's start with you - pitch your story.

CLARK (17), a fast-talking boy in striped shorts and a pink t-shirt, clears his throat.

CLARK
OK, so it's about this girl, right, and she's dating this guy, and we kind of follow their relationship for a while and it's not going so well, like at first they're really in love, but then they start falling apart, you know, and one day the girl sees her boyfriend kissing another girl, and she's all devastated of course, but she doesn't say anything, OK? OK, and then one day she's out walking on the street and this guy comes up to her and hits her in the neck with something, but she doesn't notice it, and so then she goes to the park and feels her neck, and there's a small pin there with a note attached to it, and the note says "welcome to the world of AIDS"--

GABRIEL
ööhhh...

CLARK
--and so now she has AIDS, you know, and so she doesn't know what to do, but then she has this idea, and so she goes home and has sex with her boyfriend, but doesn't tell him that she saw him kissing another girl, and so she gives him AIDS. The end.

GABRIEL
Clark...

CLARK
It's good, right?!

GABRIEL
First of all, it's completely bizarre. And you have a scary mind. Secondly, how are you going to tell all that in FIVE minutes???

CLARK
I don't think that will be a problem at all.

GABRIEL
Clark, I'd need 20 minutes just to properly establish the relationship going sour! And that's barely the beginning of your story!

CLARK
Yeah, but that's 'cause you like to make slow films...

Gabriel and Clark stare at each other. They are clearly operating in separate dimensions altogether. LAWRENCE (18), another student, raises his hand.

GABRIEL
Yes Lawrence..?

LAWRENCE
That story is dumb. That could never happen in real life.

GABRIEL
Thank you Lawrence...

CLARK
Oh yes it can! It DID happen to my cousin's friend! She has AIDS now!

LAWRENCE
No, I mean the second part. She can't give AIDS to her boyfriend. Women can't give AIDS to men.

Gabriel and the rest of the class stare at Lawrence.

GABRIEL
What do you kids learn in school these days??

LAWRENCE
Hey, my mom's a doctor, I know this stuff. She says as long as I don't sleep with men I don't have to worry.

CLARK
Well you can still get it from someone sticking a pin in your neck.

LAWRENCE
Yeah, you still have to watch out for that.

Gabriel stares at Clark and Lawrence. Lawrence and Clark stare back at Gabriel.

GABRIEL (after a moment, surrendering)
OK, Clark, I look forward to seeing your five-page screenplay covering the good relationship turning sour, the cheating, the AIDS infection, and the purposeful transmission of said disease by next week. OK, who's next? Oona?

OONA (17), a shy English girl, stands up.

OONA
Well... my story is about a girl who lives with her parents. Well, one day they catch her smoking a cigarette, so they start fighting about it and get divorced, and then she has to live on the street and then she kills herself.

GABRIEL
OK, that's it, class is over for today.

Härliga tider, med andra ord. Nu är det dags för en tonfiskmacka.

världens bäste ippi

e-mail från mig till philippe igår:

hej!

vad är det här för låt: jag tror den användes i en reklamfilm för flera år sen, och den känns som en stereo total-låt, men jag kan inte hitta den på nån av deras plattor. det är en tjej som sjunger, på franska eller kanske tyska, och det går typ (med inräkning till refrängen och takthållning): en två tre fyr en BLA BLA BLA BLA! två tre fyr en BLA BLA BLA BLA, fast BLA är alltså nåt på nåt annat språk, och det är inte samma ord utan en fras, men med (vad som låter som) enstaviga ord. det är lite slamrigt och jag tror det kan vara högljudda gitarrer där också. känns som en refräng man kan hoppa till. ja, som sagt, mycket stereo total-känsla.

vad är det för låt?

med ett uppföljarmail fem minuter senare:

fast det kan vara en snubbe som sjunger också... fast jag tror det var en tjej.

svar idag:

D första ja tänker på e plastic bertrands "ca plane pour moi", men om du tror på stereo total så skissar ja på att d e "l'amour a troi".

En snabb youtubening senare och hans första gissning visade sig stämma. Jag är stum av beundran.

USA! USA! eller, mer körv!

Så närmar sig fourth of july-helgen sitt slut - den första jag någonsin har spenderat i USA! Annars är jag ju vanligtvis i Stockholm då det beger sig, men denna sommar är det ju som bekant andra bullar. Hittills har det varit helt suveränt - jag har ju alltid trott att den här stan somnar in lite under sommaren, på grund av att det är så varmt så allting liksom smälter ihop och ingen orkar röra sig, men icke! Det är fester och grejer och tjong kloff och allt sånt där hela tiden - hittills har det varit sommar när det är som bäst.

Ett visst sommarschema börjar redan kunna skönjas: varje måndagkväll är det utomhusbio i Bryant Park (precis bakom stadsbiblioteket), där min kompis Elisabeth alltid är på plats exakt klockan 17:00 när parken öppnas, och springer in och lägger ut ungefär tjugo filtar i mitten av gräsmattan. Sen sitter hon där och chillar, och så glider vi in en efter en annan tills vi är ett glatt gäng, mumsar lite mat, tar ett glas vin, och ser... tja, förra måndagen var det trettiotalksklassikern "The Bride of Frankenstein" (hela parken EXPLODERADE när den odödliga repliken "it's... it's ALIVE" yttrades), och nu på måndag är det... öh... Stålmannen tror jag, eller nåt sånt.

Torsdagar är det trångt nere i Chelsea, eftersom alla små gallerier öppnar nya utställningar då. Det enda minuset med det är att det blir jobbigt svettigt, men det är ju gratis dryck och ibland mat, och ofta bra konst. Och är inte konsten bra marscherar man ner till New Museum och går in gratis där - jag har flera gånger besökt vad jag blir mer och mer säker på är den bästa utställning jag någonsin sett, någonstans: Paul Chans The 7 Lights. En serie projektioner där vardagliga objekt sedda i starkt motljus sakta lyfter mot himlen: glasögon, telefoner, hundar, bilar - och människor plötsligt faller handlöst ned. Underligt, hypnotiskt, roligt och med flera flirtar åt Stalker - be moderna museet ta in detta snarast så ni får se det!

På lördagar är det fest på PS1 i Queens - och det kan nog vara den bästa klubb jag varit på. Mellan klockan tre på eftermiddagen och nio på kvällen kan man gå runt i PS1 - som är en filial till MoMA och alltså ligger i en gammal skolbyggnad (därav namnet, Public School 1). Några av MoMAs mest spännande verk finns där, och när man gått klart inne i museet kan man gå ut på gården: där spelar DJs och ungefär tusen pers står och dansar utomhus i dagsljuset. Inte lite sådär avvaktande, utan det är verkligen en jättefest med höghushögtalare, fullt galet ös på "golvet", och världsnamn bakom skivspelarna - nästa lördag ska skivbolaget DFA ta över båset, och vi ska fira Iras födelsedag där.

Sen är det filmvisningar och konserter i McCarren Park flera dagar i veckan - poolparty med DJ Shadow och Cut Chemist nästa vecka! Schweeiii!!! Och gratiskonserter i Central Park - till mitt stora förtret missade jag sommarens favoritband Dengue Fever för några dagar sen pga ett flertal djävulsdyrkande regnmoln. Ondska.

Men låt oss återgå till fjärde juli. Jag har i år lärt mig om en ny tradition som jag tyvärr inte kunde uppleva på plats (jag jobbade hela natten och orkade inte släpa mig upp vid sjusnåret vilket jag hade behövt göra för att få plats): Nathan's Hot Dog Eating Contest! Varmkorvsätartävling! Ja, sug på den: man firar amerikas självständighetsdag genom att se vem som kan smocka i sig flest varmkorvar på tio minuter. Det är en så bisarr och ändå perfekt hyllning till konsumtionssamhällets glittrande pärla att det går knappt att göra sig lustig över det; för övrigt är alla väl medvetna om just hur osmakligt det är, vilket bara får alla att gotta sig i det ännu mer.

Det är en oerhört välbevakad tävling: dagen innan vägs ätarna in, och då medverkar självfallet borgmästaren vid den högtidliga ceremonin. (Själva deltävlingarna för att kvala in till final är ett kapitel i sig, och jag orkar inte redogöra för dem.) Sedan äger själva tävlingen rum ute på Coney Island, och sisådär 40 000 pers (!!!) kommer för att se på. Lägg därtill den miljonpublik som följer spektaklet live på TV, och ni förstår att det är ett ståhej utan like.



Det hela började på fjärde juli 1916, då ett gäng nyinvandrade herrar ville se vem som var mest amerikansk. Det mest rättvisa sättet att mäta detta syntes dem vara att se vem som kunde äta flest varmkorvar på tid (makes sense), och efter tio minuter och tretton korvar stod en viss James Mullen som segrare. Idag, med våra avancerade laserteknologier och hologramspektroskop och fjärrstyrda bomber och sånt, kan vi förstås få i oss mer körv än de där tiotalsveklingarna, och världsmästartiteln har fem år i rad gått till den lille japanen Takeru Kobayashi, som 2006 satte i sig 53 och tre fjärdedelars korv (detta inkluderar alltså ett bröd per korv också).

(Kobayashi till vänster och Chestnut till höger, i början av tävlingen med ynka sex korvar var i magen)

Förra året återtog dock Amerika det stolta "senapsbältet" som det kallas, då Joey Chestnut satte i sig hela 66 korvar! I år var det en giganternas kamp, då Kobayashi och Chestnut möttes igen, och det hela slutade med att de låg lika efter tio minuters hämningslöst frosseri: 59 korvar var! Sudden death! Där Chestnut försvarade sin titel genom att smocka i sig fem korvar på snabbast tid. USA! USA! Ni kan se de sista rafflande minuterna av finalen här:



Tja, medan detta pågick förberedde vi en liten barbecue nere i Alphabet City. Därifrån såg vi världens maffigaste fyrverkerier (de var verkligen helt bisarra), och sen åkte vi ut till Long Island City och dansade i den obegränsade kapitalismens ära.

Hittills en bra sommar, med andra ord!

museala äventyr och/eller: magister gabriel

Vi börjar med de magistrala snarare än de museala äventyren: idag var min första dag som regilärare på new york film academy - jag, en förmedlare av kunskap! Ha! Tre lektioner i rad, sex timmars sovjetisk film med en massa stackars sjuttonåringar som bara ville ha lite kul i sommar och lära sig göra film. EERRR! Think again! Här skall icke stojas, latas, eller has roligt, utan de små liven ska lära sig ett och annat. Och jag också, antar jag - imorrn ska jag ha min första produktionslektion, och de har bland annat bett mig lära ut vad det innebär att "line a script". "Inga problem", sade jag, och ska så snart jag skrivit klart den här posten googla på det så jag kan lära mig vad fan det betyder nu igen...

Men ändå: magister Gabriel! Fram tills mitten av augusti ska deras små hjärnor indoktrineras, och sakta men säkert ska jag bygga mig min armé av mini-me:s... BWA HA HA!

Sedan vill jag bara i all hastighet ventilera lite frustration över helgen: en kompis till mig som jobbar på naturhistoriska museet här hade bjudit in mig och lite annat löst patrask på fest i museet - en gång i månaden ordnas det, det säljer alltid slut på en gång, den här gången skulle Talib Kweli lira, och jag var kort sagt ganska sugen på att glida runt med en frostig drink i ena handen, ett lånat stegosauruskäkben i den andra, alltmedan jag gungade till Body Rock.

Men innan det hela började var det förfest i the astrophysics lounge. Uppenbarligen var jag GRYMT taggad inför det: hur ofta får man chansen att ropa "PREPARTY IN THE AAAASTROPHYSICS LOOOUNGEEEE!"? Inte ofta, vill jag påstå (såvida man inte är astrofysiker, förstås). Så jag gled in där, humöret på topp (efter ett eftermiddagsbesök på Brooklyn Breweries, men mer om det nån annan gång. Tillräckligt just nu är att säga att jag förväntade mig lite mer av Kalle och Chokladfabriken och mindre av stora anonyma stålcisterner.), hissen förbi deras jätteplanetarium, in i the astrophysics lounge där allting... var... jättenördigt. Det satt sex pers med varsin öl, och trots att jag själv inte precis tillhörde jocksen i skolan, fick jag en omedelbar instinktiv lust att doppa dem alla i toaletten och själa deras lunchpengar.

"Hi!", sade jag, "are you guys all astrophysicists?"

De stirrade med skräck och avsmak på mig. "Uhm, NO", sade en tjej med illa dold avsmak, "we aren't all astrophysicists. I am a volcanologist."

"I'm an entomologist", sade en tjej med tandställning.

"I'm an intern at the astrophysics department...", sade en liten kinesisk gosse med bräcklig stämma.

"A-ha...", sade jag, och väntade på att nån skulle säga nåt smart. Det gjorde ingen, istället stirrade de bara på mig, så jag sade nåt dumt istället. "What's your favorite volcano?"

Hon tittade helt oförstående på mig. "What do you mean? There are just so many."

O-kay... Jag prövade tappert med tandställningstjejen. "So how about you, what's your favorite... öh... bug?"

Hon sken glatt upp. "WELL", sade hon, "by bugs I assume you mean the hemiptera species. Well, if I had to choose something from either the Auchenorrhyncha, Heteroptera, or Coleorrhyncha families, I'd probably choose--"

"--Or Sternorrhyncha", sade vulkanologen.

"No, I don't like those", svarade entomologen.

"Maybe he just means insects in general and not bugs?", viskade praktikanten.

"Come on....", sade entomologen, som vore det det fånigaste hon hört.

"Eh... yeah, come ON!", sade jag.

"Hah!", upprepade entomologen. Sen fortsatte hon: "Well, anyway, to answer the question, I think I really like the white apple leafhopper. But if we're talking insects in general, I really am into bees."

"Glub glub", sade jag, då jag försökte de-nördifiera situationen meddelst ölintag i raskt tempo. Det gick inte.

Anyway, så förflöt kvällen, och det skulle snart bli dags att åka ner och ansluta oss till festen på bottenvåningen. Jag hörde hur Kweli började köra första låten, tempo, tempo! Men precis innan vi åkte ner kom några vakter upp i hissen och bara "ja hej hej, vi ville bara påminna er om att det är en slutsåld fest som man måste ha biljett till där nere, så kom ihåg att ni inte får ta hissen ner till festplanet och bara kliva ut där. För det vore ju jätteenkelt. Men inte tillåtet."

"Självklart, konstaplarna!", sade vi glatt - men vår vän som var det högsta hönset av alla museiarbetarna fick plötsligt panik när de gått. "De vet hur vi ser ut! De kommer känna igen oss på dansgolvet! Vi måste ut, allihopa! Nu!"

"Ehhh... ha, ha..?", försökte vi. Men han var allvarlig - han tvingade ut oss från museet för han var rädd att få sparken! Så efter lite lönlöst gnäll blev det bara till att ställa sig i glashissen, som för övrigt svepte ner ungefär fem meter från där Kweli stod och körde, och kliva ut i den stekheta natten. Damn those nerds! Damn them all to hell!

tysta veckor

jojomen, och det beror på att min kära syster amanda är på besök! tre veckor har hon varit här, och i övermorrn åker hon tillbaka hem till snöslasket i sverige. här har vi däremot överväldigats av den mest obscena sommarhetta man kan föreställa sig - 39 grader när det var som värst förra veckan! katten ligger bara helt platt på mage på soffan med utsträckta ben och liksom dreglar sakta (kanske är det mobilladdaren som fortfarande spökar), och vi har fläktar som står och brummar överallt, men vad gör det? inget, säger jag, inget! tydligen ska det bli ännu värre i juli... jag frågade ira hur illa det blir, och han sade "well, last summer, when you left for sweden, i just spent all days lying naked on the livingroom floor, waiting for it to pass... but i guess i can't do that this year..." (no shit!)

annars är jag lite irriterad över hur effektiv amanda har varit här, eftersom det får mig att känna mig synnerligen oeffektiv. ja, inte arbetsmässigt, utan snarare socialt; hon har hunnit introducera mig för ett stort antal nya ascoola klubbar, och när vi strosar in där är det en massa "hey amanda", "amanda, what's up", "hey, good to see you again amanda"... bah! det är ju JAG som ska mötas av sånt där - jag som har bott här i fyra år! ska hon komma inglidandes på en charterresa och bara "yeah, hi, this is my little brother, he's never been here, mjö mjö mjö". antikrist! den goda sidan av det är ju dock att jag som sagt introducerats till en mängd nya ställen - bland annat nån sorts tvillingvariant av tidsfördrif! shit, det är som i vertigo, där jimmy stewart blir besatt av att återskapa sin döda flickvän - fast nu har jag lyckats på riktigt! det har stora fåtöljer och soffor och biljardbord och pingisbord och schackspel och alfapet och billig öl och massa trevligt folk som stojar runt och livejazz varje kväll! mitt på golvet, inte på nån upphöjd scen. och sen jam intill morronkvisten. oerhört grymt. in your face, dront!

ira köpte för öfvrigt en säng...öh...ram (? - sängbotten? säng... alltså, bedframe.) idag, vilket innebar att jag kunde sno åt mig hans gamla sängbotten och lägga ovanpå min nuvarande sängbotten, vilket har fått min säng att nästan komma upp i optimal höjd. mycket bra. och på söndag ska vi måla våra rum. vi är så husliga så.

jaha, det var veckans dagboksinlägg det.

kräks på du, ditt lilla as

katten åt upp min mobilladdare för andra gången. nu sitter hon i köket och kräks. rätt åt dig, hårboll.

slate

Just nu vräker regnet ner i årets grymmaste åskväder hittills (tror jag i alla fall, jag missade ju tre månaders nederbörd); ekorrarna som bor på hustaket mittemot springer fram och tillbaka i skräck och förvirring, och jag sitter inomhus, klipper hemska konserter med highschoolorkestrar, och känner tacksamhet för att det här regnet kom idag och inte för en eller två dagar sen. Då spelade vi nämligen in första halvan av Carmencitas nya kortfilm, och man kan lugnt säga att vår halvmiljonerdollarskamera inte hade kommit så bra överens med att bli regndränkt.

Istället var det ljudutrustningen som krånglade - för att det var så varmt. 30 grader! det är högsommarvärme det, och då är det ändå fortfarande bara maj. Jag bävar inför kommande månader. Hettan fick i alla fall vår hårddiskinspelarmojäng att säga "blöööuuurp" efter ungefär åtta timmars filmande (vilket motsvarade en halv dag - det har varit minst sagt utmattande!), men det gick att ordna med lite kopplingar till bärbara datorer och nya mockajänger och så. Allt går att ordna om man vill!

Anyway, igår spelade vi in på tunnelbanan, och jag snodde med mig Iras kamera för att ta lite bilder, som jag nu tänker dela med mig av. (Jag smockade upp precis samma serie på facebook, så mina hjärtliga ursäkter om ni som är min vän där börjar känna att den sidan och den här bloggen börjar bli spegelbilder av varandra - det är för att det är så.)

Carmen regisserar sina skådisar och biter på naglarna av nervositet (?) - det borde hon i alla fall ha gjort, eftersom vi inte hade tillstånd att filma i tunnelbanan och därmed med ganska stor säkerhet någon av oss skulle få spendera ett dygn i en häktescell (läs: jag, eftersom jag var producenten på plats och alltså huvudansvarig...) om vi blev busted. Så är det nuförtiden - efter elfte september är det strängt förbjudet att fota eller än värre filma i tunnelbanan, och poliserna är benhårda med det. Onda tungor påstår (med rätta, tror jag) att det bara är ett sätt för MTA och staden att tjäna pengar; tillstånden kostar ett par tusen dollar (!!!), och många fotografer och filmare har gråtit ut i media över att få dryga böter eller cellövernattningar för att de halat fram klart mindre avancerad utrustning än vår i en tunnelbanevagn.

Varför vi då var så dumma att vi gjorde det ändå? Tja, dels var vi tvungna - manusets sista scen utspelar sig i ett tunnelbanetåg och på en perrong, och det är ett grymt manus som man inte vill peta i - och dels hade vi ett trumfkort i form av en polis från stadens "riot squad" som carmen hade träffat på sina portugisiskalektioner, och som istället för att åka hem till väntande familj efter sitt nattskifte hängde på oss som en sorts bodyguard, kan man säga. Ungefär som Security Mike, fast tvärtom! Så när vi blev stoppade av polisen (såklart hände det) klev han lugnt fram (han var i civilkläder) och tog polisen åt sidan, flashade sin badge och sade nåt som ingen av oss andra kunde höra. Resultatet: jag är fortfarande en fri man! Oerhört skön snubbe...



Jahapp, här dubbeljobbar jag som både producent och temptracksinspelare med en liten mp3-bandare, så carmen skulle ha lite ambiensljud att klippa till innan den riktiga ljudläggningen.



Nej, vår kameraassistent håller inte på att desarmera en radioaktiv smutsig bomb, även om det ser ut så. Han laddar helt enkelt ur gammal och i ny film i magasinet.



Vårt transportmedel och HQ : the Vagina Panther-mobile (så döpt av dess ägare och vår huvudrollsinnehavare June, sångerska i det Brooklynbaserade bandet Vagina Panther)


June och Carmen diskuterar vilket djurkex som är bäst.



June. Det här ser verkligen ut som en tryckreklambild för nån sorts läppglans eller så.



Inspelningsteamet för dagen (kraftigt nerbantat då vi ville undvika att dra uppmärksamhet till oss i tunnelbanan, vilket gick... sådär) på väg nedför en solig harlemgata.



Chefen själv.



Om några veckor ska vi spela in filmens andra halva. Fler rapporter kommer alltså följa. Och nu tillbaka till helvetesorkestrarna...

mystiska lila märken

Först och främst: katten mår finfint. Hon är på gott humör och leker och tjafsar runt och är söt, men med ett numera helt avslappnat förhållande till mitt skrev. Tjoho! Hela ingreppet får alltså klassificeras som en omedelbar succé, och om det inte vore för det faktum att hunden har stukat ryggen och går runt och gnäller som en jobbig... gnällefjant, så vore mitt hem klart mer harmoniskt nu. Men det går åt rätt håll!

Sedan: imorse var jag på förhandsvisning av nya Indiana Jones-filmen, den med kristallskallen (eller som den borde heta: Indiana Jones och det Poänglösa Nöjesparksäventyrsåket). Innan filmen började serverades frukost, och jag hamnade bredvid en mycket gammal dam, som berättade något för mig jag inte visste...

INT. PARAMOUNT NEW YORK HEADQUARTERS - EARLY MORNING
GABRIEL (29), a dashing young man with a hint of dandy to him, sits at a table, about to enjoy a bagel before going in to the screening room. The bright lobby where said breakfast is served is full of people - all belonging to a screening group - doing the same; munching away and waiting to be let in.

Approaching Gabriel is VIVIEN (at least 110), a very old and tiny woman resembling a raisin with arms, in a flowery dress, clutching a small handbag and an umbrella. She sits down next to him.

VIVIEN
Mind if I sit here?

GABRIEL (with mouth full of bagel)
Hmmfffphrbl..?

VIVIEN
Thanks sonny. I gotta get some food. Don't step on my umbrella!

Vivien throws her bag and umbrella on Gabriel's feet, gets up, and returns moments later with a plate full of sweets.

VIVIEN
So what's your name sweetie?

GABRIEL
I'm Gabriel.

VIVIEN
"Gabriel"! That's my father's name. He's dead now. It's a good biblical name!

GABRIEL
Yeah... My father wanted to call me Abraham...

VIVIEN
Even better! Can you get me some coffee, sweetie? Baby coffee, only this much coffee [she holds her fingers about one hundredth of an inch apart from each other] - decaf! - and the rest milk, OK?

Gabriel - dandy-esque not only in looks but also in manners - brings Vivien her horrible beige concoction.

VIVIEN
Thanks sweetie. I'm Vivien. As in Vivien Leigh. But my last name's not Leigh, you see...

Gabriel waits for some kind of follow-up comment. There is none.

GABRIEL
O-kay...

VIVIEN
Why can't I remember seeing you around at any screenings?

GABRIEL
Oh, I spent the last three months in Berlin, so I haven't been attending any for a while.

VIVIEN (in ill-concealed horror and disgust)
You're German??

GABRIEL
No, I'm Swedish, I just spent some time there.

VIVIEN
Swedish! A-ha! So you know about the Finns, don't you!

GABRIEL (trying to figure out how to answer that)
Uhmmm... yes..?

VIVIEN
Yeeeees... You know about the Finns...

She smiles slyly and begins spreading strawberry jam on a muffin. It crumbles under her shaking fingers. Gabriel wonders to himself if he really does know about the Finns...

VIVIEN
It's because of Genghis Khan, you know. Did you know that? Because of the Mongols! They were the ones that moved to Finland, and it comes from them!

Her muffin reduced to atoms before ever reaching her mouth, she instead takes a sip of her baby coffee.

GABRIEL
Actually, I'm not sure if I do know about the Finns.

VIVIEN
Come on! [She waits for Gabriel to retract this ridiculous claim.]
You know what I mean! What do you think about when you think of Finnish people?

GABRIEL
Moomin-trolls..?

VIVIEN
It's the mark! The purple mark! Come on, sweetie, you've seen the mark... You're Swedish, I know all the rest of you Scandinavians know about the mark.

GABRIEL
I don't know about the mark...

VIVIEN
You're joking with me, sweetie, right? You don't know that all Finnish people have a mark - about the size of a quarter - completely purple, at the bottom of their spine?

Gabriel tries to remember if he's ever inspected the bottom of a Finnish person's spine. He hasn't.

VIVIEN
Well, it's from the Mongols. Of course, as a Finn grows older, the mark fades in color. But it's bright when they're newborn!

GABRIEL
Huh! Whaddayaknow.

VIVIEN
Oh yeah. It's from Genghis Khan. He had it first.

Suddenly, the doors to the screening room open. People start scurrying in.

VIVIEN
Indiana Jones! Do you have a seat, sweetie?

Gabriel nods.

VIVIEN (snaps her fingers)
Shoulda taken a seat! Well, nice talking to you, Gabriel.

She yanks her umbrella and handbag from under Gabriel's feet. A moment later, she is gone. Gabriel finishes his bagel and goes inside.


Där ser man! Nåt nytt att lära sig om våra grannar i öster. Och filmen? Den var verkligen jättetråkig. En sån besvikelse. Sedan kom Harrison Ford in och satte sig framför mig, och jag försökte tänka vad tufft det var att sitta så nära Indiana Jones. Men det var inte tufft längre! Indiana var plufsig och tråkig och hade dåligt schwung i slagsmålen och taskig timing i replikerna. Då försökte jag tänka att jag satt mittemot Han Solo. Men det gick inte heller, för då irrade bara bilder av de dåliga nya filmerna runt i huvudet på mig. George Lucas, du sabbar allt! Ett värdelöst nytt Indy-manus, och förstörda Stjärnornas Krig-minnen. As...

Jag satt i alla fall mitt emot Detective Rick Deckard. Det är tufft.

ett nytt liv?

Imorse packade jag ner katten i en låda och satte oss båda på en buss till Philadelphia. Hon betedde sig mycket väluppfostrat hela resan - antagligen för att hon inte visste om att hon var på väg att få sin livmoder utplockad, eller vad de nu gör. Effekten ska ju i alla fall förhoppningsvis bli att hon slutar försöka ta sig in i mina byxor! Så nu är hon i Philly, imorrn bitti ska det ske, och jag är nervös och förhoppningsfull. Och, av nån outgrundlig och störd anledning, liiite nostalgisk redan nu för svunna tiders sexuella trakasserier... Jag menar, allt kommer vara så annorlunda nu. Vem ska nu pressa sitt sköte mot mitt ansikte när jag sover? Vem ska skrika högt och rulla runt på köksmattan flera timmar i sträck? Vem ska släpa sig med bakdelen pressad mot golvet fram och tillbaka i vardagsrummet?


I just can't believe it, girl
I can't believe that it's over
But I'm your man, and I'll be alright
But still, the love we had
Stays on my mind

Lately baby, I've been thinking
How good it was when you were here
And it ain't the wine that I been drinking
For once I feel my head is clear

But early this morning, when I opened up my eyes
That old lonesome feeling took me by surprise
I guess you meant more to me than I realized
The love we had stays on my mind
The love we had stays on my mind

And lately girl, I've been remembering
The good times that we used to share
My thoughts of you don't have an ending
And memories of you are everywhere

The love we had stays on my mind
Girl, if you were nearer
If you had a mirror
Maybe you could count my tears

The love we had stays on my mind
The love we had stays on my mind
The love we had stays on my mind



Aaaaawww...

votar por Leonel y obtenerrr una hamburguesa grrrrratis!

Imorse väcktes jag av ett fruktansvärt oväsen: tutande bilar, ännu mer tutande trumpeter, och folk som skränade och stojade (usch - stoj!). Med rufsigt hår och dunkande huvud släpade jag mig upp (efter att min kudde misslyckats med den primära uppgiften att blockera oljudet genom att pressas över mitt huvud), och promenerade ner för att köpa lite ägg.

På gatan möttes jag av rena spektaklet - en lång bilkavalkad med lila och gula ballonger, folk som lutade sig ut med megafoner, och allmänna galningar som sprang längs trottoarerna och viftade med både armar och ben. Att alla inblandade var dominikaner är ju inte så överraskande eftersom jag bor i ett helgjutet dominikanskt kvarter, men det var nåt ovanligt... pro-dominikanskt över dagens galenskaper, till skillnad från de mer ickenationalistiska tosserier som det brukar bjudas på.


Det visade sig snabbt att det hela var en stor röstraggningskampanj för Leonel Fernández, Dominikanska Republikens sittande president som ställer upp för omval. Tydligen är Leonel väldigt poppis, eftersom hans anhängare alla betedde sig som om de gick på syra och försökte starta ett dominikanskt rave här på 148:e. "Rösta moraliskt - rösta på Leonel" stod det på flygblad som delades ut, och kampsånger ekade ut ur stereoanläggningar på lastbilarna. En tant som tydligen höll på den nefariske superskurken Miguel Vargas, Leonels konkurrent om presidentposten, stod och vrålade obsceniteter på spanska tillbaka mot lastbilarna och hytte med näven. Samtidigt kom en tjock man med hundra ballonger springandes nedför gatan, ropandes: "Leonel! Leonel! Leonel!"


En tjej kom upp till mig och sa "Can you believe this..? The Dominicans, man, they're a crazy people... You know it's gonna be like this all month, right?" - innan hon himlade med ögonen och sade "buhbye sweetie". (Jag tror hon var Mexikansk - Mexikanerna tycks inte ha mycket till övers för sina Dominikanska bröder och systrar, och vice versa.)

En månad av lördagsgodis med Leonel... wheee... Lika bra att börja lära sig texterna till hans kampanjsånger (jag rekommenderar särskilt "Leonel Leonel").

chelsea nessie

Det här tyckte jag var fint: en uppblåsbar Nessie nere på 21a gatan. Den ligger placerad över gallrena som ventilerar tunnelbaneperrongerna, så när ett tåg åker förbi blåser massa varm luft upp, och så blir det såhär:



Notera gärna även den gigantiska cykeln vid 0:47. Mer såna på våra gator!

ehhh... thanks.

Amerikanska banker, de vet verkligen att pigga upp ens dag. Idag fick jag ett ståtligt diplomliknande papper i posten, tillsammans med ett brev. Brevet upplyste mig att detta diplom hade skickats till mig för att fira att jag numera, som citibank-kund, får avnjuta en automatisk och "alldeles kostnadsfri" AD&D-insurance. AD&D-insurance, vad är det för festligt?, tänkte jag, och upplystes sekunder senare av brevet om att det betyder "accidental death and dismemberment". Om jag plötsligt dör eller blir lemlästad får jag alltså nästan hela sextusen svenska riksdaler av min bank att göra nåt skoj för. Tjoho! Fram med skumpan och motorsågen! Det finaste var nog att brevet avslutades med frasen (i snirklig fetstil): "It's Citibank's way of saying thanks".

Nej nej, citibank, det är jag som ska tacka för det fina lemlästningsdiplomet. Det kommer passa fint på min wall of horrors, bredvid carmens egen-dag-diplom...

det förstås

wow.

En liten post om nån annan än mig själv (gasp!): Carmen - ni minns: spansk ex-flickvän, snäll, brunt hår, studentoscarsvinnare - har skördat en ny intressant framgång. Frågan är om inte det här tar priset. Såhär: jag ska producera hennes nästa kortfilm (den kommer bli asbra!), och vi ska söka lite pengar från olika stiftelser. Igår chattade vi på skype, och hon frågade om jag kunde korrläsa hennes biografitext. Sista stycket löd:

The president of the Borough of Manhattan, Scott M. Stringer, proclaimed March 12th, 2008, “Carmen Vidal Appreciation Day” in gratitude to her artistic contributions to New York City.

Ha ha, sade jag, men antydde att det inte var så smart att skoja på såna här ansökningar, eftersom stiftelsemedlemmar inte alltid har ett välutvecklat sinne för humor (detta har jag förstås inga egentliga belägg för att påstå men gör det ändå). "Nej", sade Carmen, "det hände faktiskt..."

Efter att mitt upprepade skrattande blivit mer och mer tvekande plockade hon fram sin kamera och skickade följande bild till mig:



Se förstoringen av det sista stycket.


Mfff... gggrrrbblll... Jag vill OCKSÅ ha en egen officiell dag i New York!

interesting theory / welcome back...

INT. AIRPLANE - DAY

GABRIEL (29) sits squeezed up against a window. Next to him, causing said squeezing, is an extremely overweight AMERICAN WOMAN (55), and next to her sits her equally obese HUSBAND (55). Both seem to be Italian-American, and speak the kind of broad New York accent that is all but extinct now. The man plays black jack on the in-flight entertainment system while his wife reads the international herald tribune, which was handed out for free in the boarding area. Her large newspaper spills over into Gabriel's lap and face, but oblivious to this fact she suddenly lays eyes on an article headlined "European countries switching back to dirty fuels". She snorts loudly.

WOMAN
Hey, Frank. Frank.

Frank is engrossed in his game of black jack, his chubby, sausage-like little fingers dancing over the entertainment system console.

MAN
(not paying attention)
Hmm...?

WOMAN
Look at this. Everybody's trying to get away from the oil now, you know. Now they're using more and more coal in Europe. Frank, quit yer playing and listen to me!

MAN
(stops playing)
What?

WOMAN
Why am I the only one who gets this, Frank? Why is it that no one gets it? We HAVE the solution to this so-called "energy crisis". We HAVE it already! You just use garbage!

MAN
Garbage?

Both of them pronounce garbage like "gawbage". It sounds nice.

WOMAN
Garbage! I just DON'T UNDERSTAND why I seem to be the only one who gets this! We already HAVE all the energy we need, sitting right outside our houses! You just take your garbage and use that instead of all the other fuels! Everything can be fuel! You can take this paper [she shakes the international herald tribune up and down violently, causing it's pages to almost knock Gabriel's glasses off his face. she is oblivious to this] and throw it in a car's engine! Just throw it in! This paper, Frank! And run a car off it! Why nobody does this, I don't get!

MAN
Well, we can't switch to garbage 'cause then we'd run outta garbage in no time.

WOMAN
Pfft! We'll never run outta garbage!

MAN
Oh yeah, we would - and then they'll start charging you for garbage!

The woman sits silent in horror for a second, staring at her husband.

WOMAN
They can't charge you for garbage!

MAN
They will, just wait. You'll see.

WOMAN
Well I ain't payin' for garbage. But it would still be better than oil!

MAN
(trying to resume his game)
There ain't enough garbage anyway...

WOMAN
(yanks his arm)
I'm tellin' ya, there's enough garbage! You know where they'll start doing this? In Australia. They're always first in Australia. I'm tellin' ya, Frank, soon somebody in Australia will figure this out and start putting garbage in their cars and then you'll see!

MAN
(resuming his game of black jack)
Yeah, those Australians are really somethin' with the environment.

The woman flips pages to the entertainment section.

WOMAN
(to herself)
I ain't payin' for garbage though...

And then we landed. God bless America!

thank you jesus! bless! bless!

ett e-mail från ira:

The cat has an appointment to be spayed on the 14th of May. Uncork the champaigne.

!!!

den stora tandhygienistbluffen

Tillbaka i Stockholm (det var ju så roligt sist så jag kände mig tvungen att reprisera upplevelsen!) sen ett dygn ungefär har jag redan hunnit pricka av en hel del nyttigheter (läs: allehanda doktorsrelaterade saker eftersom det är så mycket billigare att göra här - jag är som en sån där sjukvårdsturist som åker till thailand fast tvärtom!), såsom borttagning av stygn efter sytt sår, läkarkonsultation, och så imorse ett beök hos tandhygienisten. Och just detta sista besök har en gång för alla dragit bort lögnens slöja från mina ögon och blottlagt den dentala charad som jag villigt låtit fortskrida år efter år. Men inte längre!

Men låt oss börja från början. Jag skred gladlynt (nåja) in i hygienistens upplysta rum och lade mig tillrätta på britsen. Vänligheter utbyts, handskar på, gapa stort. Först tittar hygienisten - en mycket vänlig och sympatisk hygienist skall sägas - runt lite i allmänhet. "Ja, det ser fint ut, du har borstat bra och jag ser att du använder tandtråd". "Mmmglf", sade jag nöjt, ty hon hade rätt. Sedan tog hon ett långsamt varv med tandtråd ändå, "för att se om det blöder" (jag tror att detta egentligen var en avledande manöver, men mer om det sedan). Blödde gjorde det icke, eftersom jag, som vi redan konstaterat, borstar bra och använder tandtråd.

Sedan kom vi till min lilla lucka - i min underkäke sitter tre tänder ganska tätt, och det gör att jag lätt får tandsten på den mittertsta av dem då den sitter lite längre in och liksom blockas en smula av de två andra - tandborsten når inte lika utmärkt som man skulle vilja, och just där bildas alltid lite tandsten. Sen blir tandstenen brun av kaffe och te och så ser man den och så går man till tandhygienisten för att bli blank och fin igen. Det finns såna där små spetstandborstar som man ska använda där - jag har en sån - men jag kan bara inte förmå mig att använda den! Den är så provocerande i sin fjantighet - min andra tandborste är ungefär lika stor och den kan borsta alla mina andra tänder. Varför ska den där lilla tramsen vara så speciell och bara användas till en enda? "Jag tror inte det", säger jag till den varje morgon och kväll, och låter den ligga kvar i necessären. Och så blir det som det blir.

Ja, så då tar tandhygienisten en sån där vass spetsig skrapa och, tja, skrapar. Ni vet hur det går till, skrap skrap skrap i nån minut och sen är man ren och fin igen. Och medan hon gjorde det där och jag låg där och gapade gick det upp för mig: jag kan lätt göra det här själv! Så när hon var klar frågade jag lite försynt: "Ursäkta doktorn [de gillar när man kallar dem "doktorn" tror jag, och jag vill alltid ställa mig in hos människor som har vassa spetsföremål nära min tunga], men jag undrar: tror inte du att jag skulle kunna göra det här själv?"

Hon stelnade till i en sekund. "Eh...", sade hon, "alltså... jo, men... nä, för... alltså, jag tycker det är jättesvårt att göra det på mig själv..."

"Ja", sade jag, "men jag tror att jag kanske kommer tycka det är jätteenkelt att göra det på mig själv! Går det?"

"Alltsåjagvetinteommanmummelmummel", svarade hon, och började omedelbart skrapa igen för att tysta sanningens röst. Sedan var det klart, och den där eltandborsten som sitter fast i en robotarm kom fram. "Nu ska vi polera!", sade hon gladlynt som för att byta ämne. Hon tog fram den där borsten, satte en klick... nånting på den, och satte igång. När hon var klar frågade jag vad den där polerkrämen är. "Tja, det är liksom... som tandkräm... fast med lite mer fluor."

"Så det är tandkräm?", frågade jag.

"Det är tandkräm".

Förstår ni vilken bluff det här är! Först dra lite med tandtråd - för att få tiden att gå och få besöket att verka prisvärt, misstänker jag - i fem minuter, sen skrapa, och sen borsta mina tänder med en eltandborste! Jag har ju redan en sån! Två av tre moment utför jag alltså helt själv morgon och kväll. Återstår då bara skrapandet. När behandlingen avslutats tog jag försynt upp frågan om självbehandling igen. "Du ska veta", sade hon, "att jag har några äldre damer som patienter som tänker som du. De tar virknålar eller rätar ut gem och så försöker de skrapa själva för att spara pengar, men de kan göra sig ganska illa ska du veta." Och fine, det förstår väl jag också att man inte ska kötta runt med en virknål i käften, men till skillnda från de damerna är jag stadig och trygg på handen och lider icke av några gammelmansskakningar, något jag påpekade. Jag sade också att jag snarare tänkte mig att jag kanske kunde köpa en sån där skrapa själv..?

Då skrattade min hygienist vänligt och sade att hon inte trodde det var en så bra idé. Sedan skrev hon ut räkningen, och sade att hon såg fram emot ett återbesök om ett år eller så. I think not, doctor! 795 spänn för tjugo minuters jobb, varav femton bestod av tandtrådande och tandborstande! Efter en snabb koll på nätet har jag nu kunnat konstatera att jag kan köpa en sån där skrapa för ynka 3 dollars och femtio cent! Bluffen är avslöjad!

Från och med nu kommer jag alltså kunna sörja helt själv för min tandhygien - ekonomiskt gynnsamt och karaktärsdanande. Så, det var allt för dagens utfall - nu får ni ursäkta mig för jag känner att min blindtarm har retats lite med mig så jag tänkte öppna upp mig själv och ta en titt. Toodeloo!

ja!

Efter en lång och skälvande tvekan kom så äntligen våren till Berlin, och även tyskarna visade sig vara godhjärtade människor precis som du och jag, som smågnolar på gatorna och går lite extra långsamt i solskenet. Who knew! Imorse åkte Ira hem till amerikat igen, efter att ha bokat om sin resa i ett försök att rädda ett kraschande förhållande där hemma (något som inte funkade då det hela gick i backen förra veckan ändå). Så nu måste stackarn lämna Berlin just som det håller på att bli så skönt och bra här! Den senaste veckan har vi helt slumpmässigt börjat springa in i folk vi känner på stan (jag hade tre separata encounters på gator och torg igår! tre säger jag!), vilket ju alltid är ett gott tecken på att man börjar komma in i det hela.

Men nu har jag alltså vaknat alldeles själv i en annars tom lägenhet, och ska alltså vara teutonisk på egen hand ett tag. Kristallkulan visar suddiga bilder på öl... parkhäng... kalas på Möbelfabrik... mer öl... det blir fint tror jag. Åh, på tal om öl, jag vill dela med mig av ett civilisatoriskt framsteg härifrån: glaspanten! Såhär: när man köper en öl/drink/läskeblask på en klubb här får man ofta betala en extra slant i pant, för glaset. När drycken är i magen och glaset lämnas tillbaka till bartendern får man slanten tillbaka, men har glaset kraschelerat blir det ingen slant. Effekten av att lämna tillbaka glaset är ju dock att man finner sig stående i baren för att lämna sitt ömt vårdade dryckeskärl, och bartendern räcker över ett skinande blankt euromynt till en! Out of nowhere! Och står man i en bar med en plötslig bonuseuro (jo! det är så det känns) i handen, och det bara krävs en euro till för att få en ny smarrgrej att klunka på, ja då blir det väldigt lätt att göra det! (sen måste man förstås forka upp ännu en slant i ny pantavgift, men den räknas på nåt sätt inte har jag märkt. Kanske har jag bara oerhört avancerade filtreringsregler i min hjärna.)

Hur som helst, det är ju onekligen ett smart system för klubb- och barägarna, som sparar pengar på krossade/utburna glas (det är inte sånt ståhej om att lämna glaset inomhus här), och dessutom slipper gå runt i lokalen och samla dem själv. Vilket betyder att man inte behöver oroa sig för att krocka med diskplockaren som går runt med ett sånt där jättediskfat med smutsiga glas som han plockar på sig runt om i lokalen och håller över huvudet medan han cruisar mellan bord och folk - briljant!

Nåväl, nu ska jag se om Ira lämnade kvar nån gröt till mig innan han drog (dessvärre inte ja!-gröt - de gör över tvåhundra produkter, men inte havregryn), eller om det blir till att ge sig ut till en av de så förhatliga mataffärerna. Jag avslutar med en fin vårbild på gårdagens "so long Ira"-brunch ute på gatan, och går därmed nu på grötjakt.

ja just det!

jag är i stockholm nu, med ira i släptåg. imorrn (alltså lördag) kväll tänkte vi gå till snotty på skånegatan och inmundiga gyllene drycker. trogna läsare av bloggen är gifvetvis välkomna! och nu ska vi ut igen och fortsätta turista...

onda människor

I helgen fyllde Clotilde år, och därför fick hon förstås välja heeeelt själv vad hon ville hitta på. Då Clotilde är en fransk bartender, och jag har massa (enbart positiva) förutfattade meningar om såväl fransoser som bartendrar, räknade jag kallt med att vi skulle ut på ståhej. Dessa förhoppningar föll dock i ska--- föll på sk...

Väntalitenu. Innan jag fortsätter måste jag säga att det är otroligt irriterande - och säkert än mer för mina stackars läsare - att jag så totalt börjat tappa greppet om det svenska språket. Jag vet inte hur man säger nåt längre, jag har tappat alla uttryck, alla små färgningar, och låter numera som en artikel i ICA-kuriren. Falla PÅ skam heter det nog ändå kom jag just på, men sånt ska man väl ändå inte behöva en minut för att plita ned... mummel...

Ursäkta. Jo, så de förhoppningarna föll på skam när Clotilde valde att spendera kvällen i det lokala kulturhuset, där den internationella kvinnodagen skulle firas genom att låta lokala kvinnliga konstnärer visa sina skills, typ. Nu är det ju ett vetenskapligt bevisat faktum att nio av tio kulturevenemang alltid är jättedåliga, helt enkelt eftersom de flesta av oss (jag går i främsta ledet) inte är särskilt bra på nånting. Men en sån helvetisk brist på talang och kvalitet som väntade på Auguststrasses kulturhus hade jag inte vågat föreställa mig...

Det hela började med lite frigörande afrikanska rytmer, då en tjej i mohawk-frisyr kom ut på scen med en stor djembetrumma och började dunka. Publiken svängde artigt och helt synkroniserat på sina huvuden, innan det obligatoriska klappandet på ettan och trean inleddes. Redan där - vid 1/3-klappningarna - ville jag ut, men då var det fortfarande tre och en halv timmes brutal tortyr kvar...

Mohawken följdes av en lång föreläsning om feminismens utveckling i västerländsk skriftkultur under de senaste fem decennierna... på tyska. Dessvärre förstår jag inte tyska, så jag hörde det här: "hum hum hum hum Gertrude Stein hum hum hum Alice B Toklas hum hum hum hum. Hum hum! Hum hum hum? Hummm... hum hum 'A rose is a rose' hum! Humhumhum! [skratt] Hum hum Simone de Beauvoir hum! Hum hum... hum? Hum!" i ungefär trettio minuter. Varje gång jag hörde ett namn jag kände igen ryckte jag lyckligt till som en hund som plötsligt hör sitt namn kallas, men sen kom jag ihåg att jag inte hade en aning om vad man talade om och så sjönk jag ihop igen. Tydligen var det väldigt bra, dock, för Clotilde ömsom skrattade ömsom suckade eftertänksamt... det aset...

Sen blev det konstuppvisning. Airbrushade bilder på nakna kvinnor och män med kosmos som bakgrund, ungefär som man kan se målade på pickup-trucks eller köpa på valfritt turiststråk i vilken storstad som helst. De hette saker som "Blue Velvet" när allt gick i blått, eller "Vanilla and Chocolate" när det föreställde en svart man och en vit kvinna tätt omslingrade. Detta vet jag eftersom det hela ackompanjerades av panflöjtsmusik och konstnären själv som väste fram varje titel när de visades i hennes hemska lilla bildspel från en dator.


"Vanilla ant Chokolett" - tuut tuut... uuuuuhhh... Antikrist!

Allt blev dock bättre (om man med bättre menar än mer förfärligt) efter det, då scenen upptogs av en vansinnig jättekort kvinna med gitarr och stor cowboyhatt. Hon kunde exakt två ackord, och hon spelade dem om och om igen. Denna brist på harmonik uppvägdes dock av hennes minst sagt unika sångstil, som var en blandning av strupsång och ett försök att härma en kazoo. Alltså, på riktigt: hon sjöng bara långa vokaler med det där gutturala ljudet: AAAÄÄÄIIOOOUUUIIIEEEOOOIIIÄÄÄIIIUUUII... medan hon typ tog a-moll... e-moll... a-moll... e-moll... Och publiken tyckte det var askul - de garvade och klappade när hon kanaliserade satan på det där viset. Icke räddhågsna kan höra mer av "Berlin's most spectacular voice" (hah!) här... uuuuhhhhhh... make it go away!

Sedan visades lite videokonst. Videokonst betydde i detta fall tydligen att man inte vet hur man sköter vare sig kamera- eller ljudutrustning, men filmen bestod i alla fall av massa ofokuserade bilder på två systrar som klämde tomater över en vit klänning och tog långa bad. Tro mig, den kommer inte visas på Moderna inom en snar framtid, och Shirin Neshats position är inte hotad...

Detta följdes av en tjej som rappade om könsroller. På tyska. Tysk politisk rap. Medan en man klädd i balklänning stod bakom henne och åmade sig i otakt. Än en gång gungade publiken artigt och klappade på ettan och trean. Jag var vid det här laget inne i nån sorts rus av uselhet och började tro att allting var en hallucination frammanad av näringsbrist, men så tursam var jag icke.

Det hela avslutades nämligen - som sagt, över tre timmar senare - med att djembetrummisen, rapparen och vansinnesgitarristen tog scenen tillsammans och improviserade ihop nån sorts folkmord på allt vad god smak och musikalisk underhållning heter. Efter detta stapplade vi ut - jag alldeles matt och Clotilde alldeles glad (jag misstänker nu att detta kan ha haft nånting att göra med det där kinesiska brännvinet hon drack innan). Nu har jag blivit en bister kulturhatare. Tack för det, Tyskland!

monkey brain

Ikväll spelade vi in ett litet tv-inslag på en bar några kvarter bort, med tjejen som sjöng pandasången! Den kan för övrigt med fördel kollas in här - klicka på "manda" i låtlistan och föreställ er en stor gungande papier maché-panda, så vet ni också hur piñatafesten var... Anyway, rolig fest ikväll, men Elisabeth - som hon heter - hade ingen mic med sig, så vi hookade upp vår trådlösa mikrofon till henne; sen stod hon på scen och gjorde en ruggigt grym "purple rain" in i den lilla myggan (de kallas så, trådlösa små mikrofoner som man knäpper fast på skjortkragen. inte sådär jätterockigt att sjunga in i en sån, men nöden har ingen... nöd? vad säger man? jag minns inte hur uttrycket går nu. whatever...).


anyway, mycket konstigt. rolig afton men dåligt material, tror jag - brist på ljus i lokalen, ingen mygga längre (den var ju på scen och inkopplad i PA:t, haha!) - men fullt med intressanta människor. Bland annat en kanadensisk serietecknare som heter Naomi. Hon och jag hade en "konversation" som - ingen överdrift - gick såhär:

INT. BAR - EVENING.

The DJ is playing a Grace Jones song. GABRIEL (29) sits at a table with NAOMI (25).

GABRIEL
So... so what do you do?

NAOMI
I'm a cartoonist. I draw a cartoon about genetically modified organisms. It's based on a man who has his brain controlled by a monkey. But that's true, that's not a cartoon.

GABRIEL
Oh..?

NAOMI
True: A monkey can control your brain. Not true: Your brain can be absolutely controlled by a monkey!

Gabriel looks confused and dumb.

GABRIEL
Yeah...?

NAOMI
True: A man was mugged in the 70's and now has a monkey on top of his head. Not true: He had a donor card in his pocket. True: He donated organs. True: He has a monkey and he can control the monkey's bionic arms. Not true: any bionic limbs can be controlled!

GABRIEL
öööhhh...

NAOMI
(faster)
True: Waves were created - CREATED - in labs all over Europe and Asia! True: Waves can be controlled by scientists who--

GABRIEL
...I need to get--

NAOMI
(not listening)
True: Waves can be measured and bind people together! Not true: All people can be bound by waves. True: A man controls a monkey through waves. He also monitors a vast system of surveillance cameras. Not true: The monkey controls the cameras. True: The man CONTROLS the monkey to CONTROL the cameras!

GABRIEL
--ehh... a beer... maybe need to check my came--

NAOMI
(insanely fast)
TRUE: Tesla put spheres on towers to send electricity through the air, to CREATE electricity out of air! But he was fighting with that other guy, who created electricity through wires... you know, that guy!

GABRIEL
Heehh?

NAOMI
(irritated)
That guy! It starts with a "B". Tesla was fighting with him about how to distribute electricity, and the other guy, the one with a "B" won. He flew a kite! He distributed electricity with a kite!

GABRIEL
...Ben Franklin...?

NAOMI
Yes!!!

GABRIEL
...But he lived in like the 18th century... Tesla came way later...

NAOMI
No, yes, but Tesla worked with AIR! He wanted to use WAVES to send electricity. But then he lost all his money at the world fair. And now we can control a monkey with our BRAIN!

She waves her hands in the air, excitedly, eyes wide open.

GABRIEL
(frightened)
I have to go now and do... stuff...

Sen kom Ira och blev indragen, och vi fick höra ungefär 600 till "sant"/"falskt"-påståenden om apor, robotarmar och elektricitetsdistribution. Jag vill verkligen se hennes serie!

Jag avslutar genom att helt byta ämne och presentera... ffffrrrrrrrrrrrrr... en... banan.


En konstnär från Köln går runt och målar bananer utanför gallerier han tycker om, över hela Europa, som en sorts "mark of approval". Den här sitter på ett galleri längre ner på vår gata. Ser man en banan så vet man att nån lodis från Köln gillar vad som finns i det bananmarkerade huset. Och det är ju alltid bra att veta.

grönsaksbrist och pandaspö

Skörbjugg, det var väl det piraterna fick när de bara hade torra skorpor att kalasa på och inte tillräckligt med... öhhh... rovor? Det är i alla fall dit jag är på väg; den enda logiska slutsatsen jag kan dra är att tyskar inte tycker om mat. Öl, ja, det älskar de, men mat - knappast. Gjorde de det skulle man kunna köpa grönsaker - alltså mer än typ dammiga tomater - i mataffärer, men noooo, där finnes som sagt bara glasstårta och rulltobak. EN "riktig" affär har vi hittat, som beskrevs som ett matpalats av en urinvånare, och jag kan typ köpa bättre och färskare käk på dunkin' donuts hemma...

Lägg därtill att de alla har fått för sig att Jesus vill att man ska svälta på söndagar, eftersom ALLA mataffärer är stängda då! Alla? Nej, en liten mataffär, som befolkas av envetna tyskar, vägrar att ge upp. De fortsätter envist att göra motstånd! Tyvärr leder detta till ett intressant sovjetiskt kösystem, där man måste köa i flera minuter för att bli insläppt i butiken! Inte så att det kringlar sig en kö runt kvarteret, utan det står bara en biffig vakt och bestämmer när man får gå in genom dörren, som vore det en nattklubb och inte en osedvanligt rutten konsumkopia!

Bättre är det då som sagt med nattlivet. Barerna stänger inte förrän man vill gå hem, och för första gången i mitt liv har jag lite riktig Cheers-känsla, eftersom jag har blivit kompis med Clotilde, den franska bartendern på Schokoladen, vår favoritbar. Vi ska för övrigt gå på skattjakt efter ofruset kött imorrn eftersom hon ska komma på middag sen. Alla borde vara vänner med bartendern på sin favoritbar, det är det bästa! Och Schokoladen är så fint - jag tror just barerna är det enda som Berlin kan bitchslappa New York i ansiktet med, men det är en hård bitchslap.

För övrigt fick min pandafixation vatten på sin kvarn då vi smög in på en lägenhetsfest på andra sidan gatan i helgen. Lägenhetsinnehavaren visade sig vara jättetrevlig, och från taket hängde den första riktiga piñata jag sett i mitt liv! Och den var pandaformad - whoo! Jag fick snurra runt i cirklar med ögonbindel, med massa okända tyskar runt mig, och försöka spöa pandan med en käpp, men jag lyckades liksom knuffa till den på nåt sätt istället och den åkte upp i taket, fick lite extrafart tillbaka av vår vän gravitationen och spöade upp mig istället med en jätteknuff! Aaaaas... Men till slut fick en liten japan omkull den, och vi slet alla hungrigt upp dess lekamen och njöt av innanmätet.


Samtidigt stod en tjej från kalifornien i ett hörn med en elgitarr och sjöng "panda panda amanda panda amanda panda i'm sorry it's over panda panda decay decay decay" - och det läskiga var att det inte var en improviserad låt, hon hade noter och textblad framför sig...

Imorrn ska vi hälsa på en trevlig fransos som har ett galleri i Kreuzberg. Mer om det sen. Adjö!

unza unza unza unza time

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om hur den här staden knappt förtjänar att lukta på new yorks svettiga jympasockor, men så hittade jag plötsligt en acceptabel mataffär OCH så gick jag på serbiskt disco och lekte emir kusturica med ira, lena und andrea, och nu känns det inte lika ondskefullt längre. det var unza unza bom bom och stekt kyckling hela kvällen, och så jobbade vi faktiskt igår och spelade in ett reportage om Möbelfabrik, ett coolt bargalle...galleriba---ja, vi har väl redan gått igenom det där. Poängen är att det är fint att arbeta. och dansa. mest att dansa. unza unza. gonatt!

sniff!

Okej, jag vet, jag är sämst - så lång tid utan en uppdatering! Må jag späkas av gudar och monster på himlavalvet som straff. Eller faktum är att det är det jag gör - jag är SÅ SJUK - mina ögon värker och näsan är täppt och tårarna bara rinner och jag har en mycket obehaglig liksom ihålig hosta som bara "bröHÖ, bröHÖ" hela dagarna. Meh!

Det får väl anses vara straffet för förra veckans eskapader - talentcampuset var verkligen askul, vi träffade många coola och duktiga unga filmare, för att inte nämna etablerade sådana, och - ähh, jag nämnde nog redan allt det här i det förra inlägget va? Jaja, då höll ju fortfarande talentveckan på - den avslutades sedan på förträffligt vis genom en stor avslutningsfest - ÅH! På tal om avslutningsfesten, jag måste berätta om hur jag och Ira plus några till blev hänsynslöst utnyttjade - UTNYTTJADE SÄGER JAG - av festivalgeneralen själv! Såhär: vi hade just hängt av oss våra ytterkläder och skulle in i själva festrummet i festivalpalatset, när festivalgeneralen - en asrolig herre i sextioårsåldern med stor mustasch och till synes evig förfriskning - sprang fram till oss och bara "you! I need all of you at the red carpet NOW!" medan han viftade upphetsat med armarna. "Mröuh?", sade vi. "The red carpet! I need you there, for the photographers - hurry!", sade han, och rusade sen iväg mot utgången. "Hum hum", tänkte vi, inte för att vi fattade varför han ville ha OSS på röda mattan, där både DeNiro och Stones hade traskat en halvtimme innan, men visst visst, det kan väl vara kul!

Tänkte vi i vår naivitet, och gick ut utan våra ytterkläder (genomlida den där tjugominuterskön till garderoben igen? no way!). Väl där ute stod han och bara "great, great, follow me, over here", och ledde oss bort mot röda mattans "ingång"... och rätt förbi den, in på sidan om där fotograferna ska stå! Det visade sig plågsamt snabbt att generalen inte tyckte det såg ut att vara tillräckligt fullsmockat med fotografer och fans BREDVID mattan - allt för att hålla illusionen vid liv - så plötsligt stod vi där och huttrade och bara "men.. va... nää". Suckers! Efter ungefär femton sekunder konstaterade jag och Ira att det nog var mycket roligare inne i värmen vid den öppna baren, så vi frågade våra kompisar om de inte ville gå tillbaka. "Näää... man kanske ser nån... tuff", sade en av dem, och så stod de alla kvar. Suckers! Så jag och Ira bara schwoupp! så smet vi ut bakom ett draperi under en kolonn genom ett hål i rymd/tidsväven, och så befann vi oss snart inne i den trygga dimman igen.


Tja, det kanske är det jag får sona för nu. Eller så är det det att Stefans torktumlare är av serbokroatisk modell '72 och vare sig torkar eller tumlar, så jag sov i halvblöta lakan för några nätter sen då jag gav upp efter nästan fyra timmars tumling... Nå nå, imorrn får jag se till att vara frisk för då ska vi nog spela in en tv-grej från en galleribar... ett bargalleri... en... båda två i ett. Nästa gång tror jag jag ska berätta om de erbarmeliga mataffärerna här. Men tills dess - snörvel.

festivalstök

Urgh... jag är så TRÖTT. Berlins filmfestival började i helgen, och jag springer mellan filmvisningar och föreläsningar och fester tills kroppen och huvudet säger ifrån. Idag har jag varit på diskussionsforum på morgonen med Julie Delpy, sedan såg jag en föreläsning med den berömde sextiotalsregissörsikonen Dušan Makavejev (jag såg hans klassiska sjuttiotalsrulle "WR - Mysteries of the Organism" om Wilhem Reich och hans orgasmatroner och kommunistsamhällen som ska "knulla sig till frihet" för några dagar sen - mycket bra och konstig) på eftermiddagen, och så Mike Leigh på kvällen (det var asbra och han var jättearg och skällde ut folk som ställde dumma frågor!). Ouff! Att jag får träffa alla dessa tuff- och storheter beror på att Ira medverkar i nåt som heter the Berlinale Talent Campus, där unga filmare från hela världen samlas för en veckas arbete och fest (Ira är en av få klippare där). När han skrev in sig - en långsam och tråkig process - stod jag vid sidan om och var rastlös, och började prata med en trevlig kvinna. Det visade sig att hon var chef för talentcampuset, och hon förklarade entusiastiskt att jag måste hänga med på deras aktiviteter... så nu gör jag det! Bäst av allt, hon säger att hon ska skriva upp mig och Ira på gästlistan för den stora avslutningfesten (som man inte kan köpa biljetter till, för den är till för fint folk, som baroner och filmstjärnor) på torsdag. Hoppashoppashoppas... På tal om goda människor - jag träffade en tjej som jobbar för festivalen, och hon ska köpa ut massa biljetter till mig för personalpris (vilket är krrraftigt reducerat) imorrn. Whee! Folk är så snälla! Imorrn ska jag även lyssna på Andrzej Wajda (!), och sen se lite kinesisk film. Ah, filmfestival när den är som bäst. Rapporterar mer sen, klart slut!