harder, better, faster, stronger

Jag känner att jag har gnällt om det för de flesta redan, men för er som har missat det: jag har tagit det där steget som mer än nåt annat säger "du närmar dig 30" och börjat... jogga. Japp. Jag. Jogga. JA säger jag. Jogga. Käften.

Det började när jag kom tillbaka till New York förra månaden. Ira såg liksom lite hurtigare ut än vanligt, det var nåt fräscht och obehagligt kring hans person. "I quit smoking and started jogging", sade Ira. "Åhå, congratulations", sade jag leende, medan jag tänkte "ditt AS - så du tror att du ska vara hälsosammare och lyckligare och leva längre än jag, va? Vi får väl SE!", och marscherade prompt ut och köpte mina egna springskor. Vilket för övrigt var roligt - alla joggingdojjor ser ju ut som att ett konfettiätande troll har kräkts på dem! Jag satt där i skoaffären på 145e medan snubben i butiken kom med par efter par, och jag bara "no, too purple... too many dots... too big NIKE-logo... too gay... too striped...", men efter att han burit ut ungefär femton par för mig att pröva (de hade inte springskorna ute i affären!) kom han äntligen med ett par svarta New Balance. De satt som en smäck, så jag bytte dem mot ungefär 50 dollars och sedan var det bara att börja trumpa Iras nya livsstil.

Vilket gick... sådär. Eftersom min kropp inte rört på sig frivilligt sen gympalektionerna i åttan (amorösa möten och plötsliga flykter från potentiella crackhuvudrånare sent på natten ej inräknade) hann vi med ungefär tre joggingturer innan mina fötter bara KAKRASSCH. Efter det följde ungefär fyra veckor av mycket begränsad rörlighet - Lanres mamma, Dr. Olabisi, konstaterade att det var en maffig dubbelinflammation och skrev ut härliga smärtstillande och antiinflammatoriska tabletter som jag muntert knaprat hela september. Men nu är fötterna hela och friska igen, och jag och Ira flyger fram (om man med "flyger fram" menar "springer väldigt långsamt" - det är ju ändå vi) över Riverside Drive upp mot George Washington Bridge och tillbaka - en tur på ungefär 3 miles (nej, jag vet inte vad det är i kilometer, men det är bra!) varannan dag. Assoft! Vi är så HEALTHY! Självklart firar vi detta nya friska liv genom att konsumera ungefär dubbelt så mycket öl och chokladkakor, men så länge effekten är +/- 0 är jag nöjd... Fint så!

ninja vs ahmadinejad

Vilken ska jag börja med...? Jag tar Ahmadinejad. Han kom till New York igår, och om det är något som fått folk att sluta snacka om ninjatjuven, så är det Ahmadinejad! Stan är helt tokig - framför allt mitt gamla hood, Morningside Heights, där Columbiauniversitetet ligger. Förr i tiden, när jag bodde i i-house, tog det mig bara ett par minuter att gå dit, men nu tar det mig en god kvart eller mer. Morr... MEN idag tog det nog i-houseglinen en kvart eller så också, för hela området hade gone apeshit! Alltså: Ahmadinejad, som är i New York för att tala inför FNs generalförsamling, hade blivit inbjuden av rektorn att tala på Columbia - och det har blivit förstasidesnyheter i hela landet i flera dagar nu.

Många tycker att det är fel att ge honom en plattform, andra tycker det är universitetets intellektuella plikt att göra det om möjligheten finnes. Härom låter jag er dra era egna slutsatser. Poängen var mer att det är intressant vilket drama som snabbt uppstår i den här staden vid såna här situationer. Tusentals människor kom till universitet för att protestera/stödja/sjunga/etc - och för första gången under min vistelse här var man tvungen att stänga universitetsområdet för alla utan student-ID - dammit! Det var poliser överallt, det var ungefär 100 TV-team, kameror överallt, en jättebildskärm på campus som livesände hans tal och frågestunden efteråt. Det såg ut ungefär såhär:




Roligt var också att se de oerhört hetsiga - men civiliserade - debatter som uppstod mellan demonstranter och varmkorvsförsäljare/uteliggare/tanter/etc - det här är helt klart en plats där folk är vana vid att säga vad de tycker, gärna högt och till främlingar...

Om ni mot förmodan är intresserade av hur talet/frågestunden gick (det borde ni vara, det är intressant), tycker jag att ni ska titta här.

---

Och nu: Ninjatjuvsuppdatering! I det lilla mellanrum i tidningarna och på TV idag som inte upptogs av Ahmadinejad, kunde man läsa att polisen förbereder en jätteinsats på hela Staten Island imorgon, för att på något sätt ta fast the Ninja Burglar. Hur de hade tänkt bära sig åt vet jag inte - det står bara att en hel massa poliser ska vara med - men jag vet en sak: de kommer inte lyckas. Varför? Därför att alla vet att man inte kan fånga en ninja med en vanlig polis, eller en vanlig hel poliskår. Den ende som kan fånga en ninja är en annan ninja! Uppenbarligen måste NYPD starta en ninja-squad, eller flyga hit en specialninjapolis från Tokyo, och sedan kan Ninja Burglar och Ninjasnuten mötas i en showdown uppe på taket på Chrysler Building. Jag tippar att den här filmen kommer dyka upp på biografer inom 18 månader...

cowabunga!

Det här har inte så mycket med mig personligen att göra (eller har det..?), men det är många som snackar om det just nu, så det känns som en sån där newyorkiansk grej som jag kan berätta om ändå. OK, så ni vet hur New York då och då har en superbrottsling som dyker upp i alla samtal; som David Berkowitz (the Son of Sam) sommaren 1977, eller John Gotti vintern 1990, eller Rudy Giuliani 1994-2001... Nu har i alla fall 2007 fått sin egen megaskurk. Mina damer och herrar... jag ger er: THE NINJA BURGLAR!
Ninjatjuven! Det är ju suveränt! Han har hittills brutit sig in i 14 hus på Staten Island, och polisen lyckas inte ta honom. Varför? För att han är en ninja, dammit! Såhär beskrivs han av polisen: "six-foot-three, dressed in all black, masked, with nunchakus". Han bryter sig alltså in i hus, rånar det han kan, och om han blir påkommen - vilket han har blivit flera gånger nu - spöar han upp den stackars husägaren med sina nunchuks innan han hoppar ut genom ett fönster och försvinner!

Men som den riktiga ninja han är, är han inte bara skilled in the art of battle, utan också self-healing. För några veckor sen, den sjätte september, fick Phil Chiolo - det tolfte offret - besök av ninjatjuven. Phil klev ner i sitt kök mitt i natten för att ta en nattmacka, och hamnade ansikte mot ansikte med ninjan - som flög på honom och började nunchaka hans axel och huvud! Phil, som förstås blev asskraj, tog i ren panik tag i en kökskniv och körde in den i bröstkorgen på ninjan! Och vad gjorde ninjan då? Jo, som vilken självrespekterande ninja (som ni märker älskar jag ordet "ninja", jag kan inte få nog av det) som helst gav han inte ifrån sig ett ljud, utan sprang fjäderlätt (föreställer jag mig) ut ur huset, med kniven fortfarande fast i bröstet!

Polisen trodde att de skulle få honom for sure efter det - de menade att han, baserat på Phils vittnesmål om hur stor kniven var och hur långt han körde in den, tvunget skulle behöva uppsöka läkarvård, och alla sjukhus väntade bara på en ninja med köksknivskada. Men icke! Han gick uppenbarligen bara tillbaka till sin ninjagrotta, drack lite magiskt te, och kunde sedan återvända till brottets bana.

Hur vet vi det? Jo, eftersom det ägt rum två till ninjainbrott sedan dess. Det senaste hände igår; då Mary Ann Carlo sprang på ninjan i sitt sovrum, och gav ifrån sig det fullt logiska stridsropet "The Ninja is here! The Ninja! The Ninja!", vilket fick ninjan att fly fältet. Polisen skickade dit sin bad-ass-styrka och hundpatruller och en helikopter - men utan framgång. Han lyckades komma undan än en gång. Varför? För att han är en ninja! Go ninja go ninja go!

höst i new york, kärlek i philadelphia

Det måste sägas på en gång: det finns ingen bättre plats på jorden än NY under september och oktober månad. Nya storögda universitetsstudenter kommer till stan, turisterna lämnar den, luften blir frisk och klar men det är fortfarande varmt - 27 grader idag - fast löven börjar rodna och fylla gatorna. Det är så vackert så man baxnar. Om några veckor kanske det blir lite kallare, så man kan börja ha en tunn rock på sig. Det gillar jag för då känner jag mig alltid en smula vuxnare, och önskar lite i hemlighet att jag hade en portfölj att bära på. Gällande vuxenhet kan också tilläggas att jag klippt mig grymt kort - som vanligt på bumble and bumbles modellexperimentverkstad, där frisören denna gång - en "Brian"från "Houston" (visst visst) - förskräckt tittade på min vilda man och sade "no no no, we'll have to lose some volume here!". Sedan tillade han mumlande till sig själv, medan han himlade med ögonen, "a lot of volume, sheesh..."

Och det gjorde vi, Texas Ranger style! Jag tror inte jag haft så kort hår sen femman - plötsligt väger mitt huvud hälften så mycket. Underligt...

Ja, just det! Jag var i Philadelphia på ett bröllop - Iras brorsa Sky gifte sig med sin Rebecka, och det var det första bröllop jag nånsin bevittnat. Och det var... knasigt. Det hela utspelade sig på en gata utanför ett konstgalleri; Rebecka hade sju tärnor som hade sina sju gossar, och alla hade kläder designade av henne. Eller... "kläder"... Det var grymt underliga (men oerhört roliga) kreationer, med tio meter långa släp, utomjordingsantenner, frukt-teman, matchande hundar, glitterexplosioner - allt ackompanjerat av The Knifes Deep Cuts-skiva, som blastade under deras ingång. Ja, det var ju som en modeshow, där alla tärnorna klev fram nedför den långa gatan, förförde sina respektive män, dansade fram till "altaret", och stod och såg nonchalanta ut. Sedan tystnade The Knife, och en man i sextioårsåldern helt klädd i rosa kostym och högklackade glasskor tog en mikrofon och började sjunga nån smörig soulballad, medan bruden kom nedför gatan till folkets jubel. Sedan förrättades vigseln av en tjugoårig kille från Las Vegas, medan de sju tärnorna och deras sju gossar stod på varsin sida om brudparet och viftade jazzhänder hela tiden... haha! Själv filmade jag alltihop - inte genom att stå vid ett stativ och ta en lång vidbild av hela spektaklet, som seden bjuder. Nej nej, Sky och rebecka hade uttryckligen bett mig vara "in everybody's face, our faces too!" - så jag dansade nedför röda mattan med alla tärnor under deras parader, och stod kanske en meter från brudparet när de bytte ringar, cirklandes runt dem som en galning. Mycket konstigt, men jäkligt kul - jag har en känsla av att alla bröllop kommer verka lite gråa efter det här...

Tja, sedan festade vi natten lång, lyckades på nåt sätt ta oss hem till Iras mamma (som för övrigt bor ensam med fyra hundar, tre katter och två fåglar - det förklarar så mycket av hennes sons ohälsosamma förhållande till husdjur!), och satt med bultande huvud på chinatownbussen tillbaka till New York nästa dag. Där det just blivit höst, vilket beskrevs i inläggets början. Fint så.

as seen on TV

På tal om filmklichéer ("Move along folks..." från förra posten) måste jag bara snabbt och nöjt konstatera att jag äntligen och oplanerat återskapade en av de största alldeles nyss. Det är sen morgon (OK, eftermiddag) efter lite rumlande nere på fjortonde gatan igår kväll (där för övrigt jag har hittat världens bästa bar. Den uppfyller alla de vanliga kriterierna för vad som gör en bra bar, gällande ölpris, musik, folk etc - men den har också något alldeles fantastiskt; för varje öl man beställer får man en liten pappersbiljett. Den tar man in till ett rum längst bak i baren, där det står en malaysisk man framför en pizzaugn. Ger man honom biljetten så får man en hel pizza! En gratis pizza per öl! Inte en slice alltså, en hel rund pizza - och värt att notera är att ölen bara kostar 5 dollars, så det är inget prispålägg där. Det är ju ett fantastiskt koncept!)

Anyway, så efter en god natts sömn vaknade jag och kände mig - gårdagens pizzor till trots - en smula hungrig. Jag klev ut ur mitt sovrum med rufsigt hår och trötta ögon, gick fram till kylskåpet och öppnade det för att inspektera vad vi hade. Inte mycket till mat - men en vit liten pappkartong kinamat stod längst bak på en hylla. Jag kunde dock inte komma ihåg när jag och Ira ätit kinamat senast... Jag lyfte ut den, öppnade den och luktade försiktigt - och drog förskräckt huvudet bakåt på grund av stanken. Precis som i alla filmer! Det är jag och Bill Murray...