hem nya hem

nu händer det grejer. idag skrev jag och min framtida rumskamrat sara (gammal klasskompis till mig, ira, carmen etc) på vårt kontrakt för vår nya lägenhet i brooklyn! det är en tvårummare i clinton hill - ett område där new yorks allra förmögnaste miljonärer bodde på 1880- och 90-talet, i stora brownstones, eller "the millionaire mansions" som de kallades då (alltså inte brownstones i allmänhet utan just brownstonarna i clinton hill).


sedan gick det utför, och ända in på nittiotalet (alltså "vårt" nittiotal) kallades huvudgatan myrtle avenue för "murder avenue" (tjo...ho...), men sen dess har det svängt uppför igen, och tydligen har till och med den ökända bordellen några hus ner på vår nya gata stängts av polisen, vilket tydligen har bidragit till lugnet (vilket f.ö. har hänt på vår gata i harlem också, sedan polisen stängde methlabbet här förra sommaren. det är så tyst nu!).

anyway, vi flyttar in i en tvåa högst upp i en brownstone från 1850-talet om några veckor. köket har skylight (alltså fönster i taket, eftersom vi är högst upp!), sovrummen är så små som man kan förvänta sig när vi betalar så relativt lite som vi gör, och vår hyresvärd - en mycket trevlig kvinna i femtioårsåldern - skriver blueslåtar på dagarna medan hennes gamla mamma odlar vindruvor i trädgården och gör eget vin ("vi måste ha fest och dricka mitt viiiin!", sade hon entusiastiskt idag efter att vi skrivit på kontraktet, "och ni får gå ut i trädgården när ni vill och plocka druvor själva" (trädgården ligger alltså på baksidan och nås enbart genom hennes lägenhet). förutom bluesdamen och vinpimplarmamman flyttar snart en kock och hans flickvän in i lägenheten under oss, och därmed är huset fullt.

eftersom vi inte har flyttat in ännu har jag inte hunnt fota, men delar med mig av några bilder av huset som jag hittade på nätet (det finns hela diskussionstrådar om vårt hus om man googlar det, eftersom huset är så stort och tufft och tydligen av visst historiskt värde!):

detta är alltså själva huset...

så här ser det ut i hallen när man kommer in (i själva huset alltså, inte i vår lägenhet). kolla trädetaljerna! sweeeeet...

trädgården med vinrankor lite här och var

vårt vardagsrum. vi ska kniva upp heltäckningsmattan på måndag, då det tydligen gömmer sig ett vackert mörkbrunt trägolv där under!

köket, uppenbarligen. jag säger än en gång: skylight! wheee!

alltså, det är värt att poängtera: clinton hill - grymt snyggt som det är - är icke ett park slope eller fort greene precis. (för läsaren som inte hängde med: park slope och fort greene är närliggande områden i brooklyn där lägenheterna kostar ca en fantastiljon dollars / kvadratmeter och alla de tuffaste och finaste barerna och restaurangerna ligger). som referens för josie, morgan och gustav: det är icke tillnärmelsevis lika charmigt som det område där jenn och KK bodde, t ex. men det är nära! jag kan traska dit på en tio minuter! och jag betalar bara hälften av vad de gör, så det är en ok kompromiss. men jag säger det bara så att den käre läsaren icke föreställer sig lyxbohembrooklynkvarteren här - det är mer hiphopmord och ghettokinarestauranger och sånt... ja, som i harlem ungefär! men mycket mycket närmre allt roligt och de flesta av mina kompisar.


in other news så har jag också fått jobb som "development associate" och "producer's assistant" på ett litet produktionsbolag i brooklyn! det är mycket brooklyn nu! jag börjar på måndag och vet icke så mycket mer än att vi har sisådär fem långfilmer under utveckling och att jag ska... tja, assistera chefen/producenten i utvecklingen av dem alla. de flesta av dem är dokumentärer - hennes förra film gick på bio i nästan två månader här i NY förra året (vilket är en EVIGHET här) och kallades "one of the ten best films of the year" av A.O. Scott på new york times, en av landets filmkritiknestorer (och en av mina favoriter), så hon verkar pyssla med spännande projekt. än bättre är att det typ är henne och... jag. det är vi två, det är företaget det ("litet produktionsbolag" var ordet). så jag är i stormens öga, kan man säga! alltså, självklart anställer hon -vi!- många människor för alla de olika projekten, men de är ju just projektanställda. jag tror jag kommer lära mig GRYMT mycket av att jobba för henne. hon verkar för övrigt supertrevlig - min anställningsintervju urartade snabbt till att handla om vilket av eric dolphys (en saxofonist och flöjtist som vi båda - till varandras förtjusning - diggar hårt) sextiotalsalbum som är bäst (vi bestämde oss för "out to lunch"). om man gillar dolphy måste man vara en bra chef, det är min teori. f.ö så låter hon mig fortsätta vara lärare på NYFA också - mitt schema för henne kommer konstrueras så att jag kan fortsätta ha mina 10-15 timmar i skolan per vecka. SWEEEET...

vårt kontor ligger nere vid vattnet - alltså PRECIS vid vattnet, vår byggnad är allra närmst det - mellan brooklyn bridge och manhattan bridge, i DUMBO-området. från fönstret - längst upp i huset, ett gigantiskt warehouse - ser man bara east river alldeles under/framför sig, och sedan brooklynbron sträcka sig ut och så manhattan precis på andra sidan. helt sanslöst snyggt. och det tar mig bara tio-femton minuter dit hemifrån! fem minuters tunnelbanefärd och så korta promenader till och från stationen på vardera sida. ahhh!

well, mer om allt detta ska följa. jag var bara på gott humör och ville dela med mig! later skaters.

301a gången jag slösar din tid!

ojsan minsann - det visar sig att den förra posten var den 300:e sedan starten! Och nästan exakt fyra år sedan den kom och förorenade hela interwebben. Fint så.

Ja, alltså, jag skriver ju inte så mycket nu för tiden! Det beror till stor del - har jag kommit fram till - på något som Josefine sade för ett bra tag sen. Vi nämnde att ingen av oss hade skrivit på ett tag, och hon sade något om att hennes syrra har en blogg som hon nästan aldrig uppdaterar, men när hon väl gör det så är det ASKUL, och att det är mycket bättre än små dagboksinlägg. "Det är sant!", tänkte jag för mig själv, och sen dess går jag mest och väntar på nåt riktigt maffigt och roligt att skriva om. Jag menar, jag ångrade mig omedelbart varje gång efter inlägg #296-300, eftersom de var ganska tråkiga, men det händer liksom inte alltid sådär roliga saker som blir fina små poster. Vad göra då? Jag tycker nog fortfarande att j har rätt, men då löper man ju förstås risken att ingen kommer tillbaka för att kolla vad man skrivit eftersom sidan är tyst så länge (ingen nämnd, ingen glömd).

Men nu regnar det massa och jag skulle ut i parken och äta gåsleverpaté med clo-clo (den gamla berlinräven som är på besök) och ira, men det är blött och äckligt, och det dåliga uppdateringssamvetet kombinerat med illa dolda hot från maja leder nu alltså till ett riktigt vanligt dagboksinlägg, av det allra tråkigaste bloggslaget. Säg inte att jag inte varnade er!

Okej, då kör vi. Hrm. Kära dagbok...
Det har varit en minst sagt tumultartad månad. Det hela började nån vecka in i Augusti, när jag försökte släpa mig upp för att gå till skolan efter en natt av mycket otillräcklig sömn. Jag hasade mig ut i köket och möttes av doften av färskbryggt kaffe och omelett! "Breakfast is ready!", ropade Ira. Sweeeet! Jag slog mig ner vid bordet, fick en kopp och tallrik serverad, och började mumsa. Ira, däremot, hade ingen kopp eller tallrik. "Men... var är DIN frulle?", frågade jag.
"Äh", sade Ira, "Jag ska inte ha nåt. Men jag tänkte att du säkert skulle vara trött, så jag gjorde lite åt dig!"
"Best roommate ever!", sade jag.

Sen klonkade jag mig iväg till skolan och lärde de små liven ett och annat om serbokroatiska tv-produktioner från sjuttiotalet. När det blev dags att söka upp lite lunch ringde min telefon. Det var Ira: "Hi! Jag är i centralparken, jag gjorde lunch åt dig och tog med mig!"
"Best roommate EVER!", sade jag, promenerade glatt in i parken (det är f.ö. en mycket förträfflig känsla att kunna promenera in i central park på fem minuter för att käka lunch), och mötte Ira. Han hade med sig en påse med en hemlagad tonfiskmacka, sallad och läskeblask. Bara för mig.

En klok människa hade förstås anat oråd vid det här laget, men jag är inte särskilt klok. Istället mumsade jag på min macka och njöt av solen.
Ira: "Is the sandwich good? Great. So yeah, I'm gonna go downtown today, buy some books, I want some more Philip Roth, also I decided I'm moving to Philadelphia in a month or maybe two, and maybe I'll check out a movie tonight."
Gabriel: "mums mums mu--öööhhhhh.... va?"
Ira: "Yeah, Philadelphia, I'm sick of New York, I want out. So anyway, how's that sandwich eh??"

KLONG. Slutet på en era! Ingen mer hund! Inga fler kattvåldtäkter! Men också, ingen mer bästis i stan! Buuuuuu!!! Jag tog detta som ett tecken att det var dags för mig att skaka om lite grejer också, så nu letar jag lägenhet i brooklyn. Japp, jag - en av massan! en brooklynhora! Men men... jag gjorde Harlem i fyra år och överlevde, det är dags för nåt nytt nu.

I eftermiddag ska jag kolla på en lägenhet i Clinton Hill, i ett hus från 1914. Det ser tufft ut. Och Brooklyn - i alla fall rätt delar av det - vore onekligen närmre skolan vid Union Square, där jag hade min första lektion med min nya klass igår. En av eleverna stirrade skräckslaget på mig när jag kom in och sade "are YOU our teacher??! I think I'm older than you are!"... håhåjaja. Skolan sätter schema i tvåmånadersperioder, så jag vet inte hur länge de vill ha mig (eftersom jag bara har mina lektioner satta till slutet av oktober), men de har gett mig klassen som går ett år, inte 4- eller 8-veckorskursen, så förhoppningsvis betyder det att jag får ha klassen så länge! Det vore onekligen kul. Men vi får se vad som händer, jag njuter av de nästföljande veckorna och tar det en period i taget. Men ändå - nu är jag liksom en "riktig" regilärare för deras långa årsprogram, det tyngsta, s.a.s. Det är fint. Så snart kanske jag är professor Sedgwick i Brooklyn. Mysko.

Det var allt för den här gången, kära dagbok. Vi hörs snart igen (kanske)!