My liege, we bring you gold and tiny slaves!

Jag är sämst på att skriva just nu, jag vet… Men jag är så trött! So… very… tired… Jag går upp tidigt och hjälper till att spela in dåliga filmer, och när jag kommer hem sitter jag och skriver om manuset. Så flitigt så. Fast om sanningen ska fram så går nog ganska mycket tid åt att sitta på min feta gluteus maximus och käka min nya favvoglass – kanelsmak med havregrynskakebitar i! Mmmmm!

Annars kan jag stolt berätta vad som hände i förrgår. Vi hade lektion, när vår studierektor kom in och meddelade att han hade ett roligt kungörande. Han sade att ”skolan förfogar faktiskt över ett stipendium – jo minsann – och lärarna har tisslat och tasslat och de har nu beslutat att ge TUSEN DOLLARS till – frrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr (trumvirvel) – Gaaaabriel! We love you, Super King! Weeee! Weeeeee! Weeeeeeeeee!”

Ungefär så. Tusen buckazoids i alla fall! Mycket bra.

okonomiyaki!

Vår kulinariskt störda helg fortsatte på söndagskvällen med ett okonomiyaki-party… Efter lördagens koreanska äventyr flyttade vi alltså mag-kosan så långt bort som till Japan… ehhh… men det var ju planerat sen ett tag, att japanskaklassen skulle komma hit och vi skulle laga japanska pannkakor, a.k.a. okonomiyakis! Rumiko har bjudit oss på mat förut (bara förra veckans lektion hade hon med sig en tårta!), och det har alltid varit smarrigt, så vi kände oss inte särkilt oroliga. Men mer om det senare…

Allra först måste jag tyvärr klaga på våra ”gäster”, d.v.s. japanskaklassen. Vi hade beslutat att, som vanligt, så skulle jag och Carmen stå som värdar för kvällens matkalas, eftersom vi har stört lägenhet. Fint så! På lektionen innan hade vi pratat om vad som behövdes – vi och Rumiko skulle köpa alla ingredienser, så jag bad dem alla uttryckligen att fokusera på en sak – ölen. Ta med öl, sade jag, många sorter och många flaskor. Tror ni det skedde? Nä nä – en efter en kom de inlodande och bara ”tjena, var är maten?”, typ, medan vi höll på att ställa fram alla ingredienser. Eftersom jag inte är helt dum i huvudet insåg jag att kanske inte alla skulle ha med sig nåt att dricka, så jag hade redan köpt ett par sexpack. Men de var ju snart uppdruckna, och eftersom ingen annan hade nåt så fick jag gå och köpa fler! Muppar! Nu kanske ni undrar, ”men Gabriel, varför skickade du inte bara iväg en gäst till affären istället?”… Jo, det beror på gästerna själva.

Vår klass består nämligen, tyvärr, mestadels av nördar. OK, jag vet, ni tycker jag är fånig eller orättvis som säger så, men tro mig – de är verkligen supernördar. Låt mig beskriva lite mer ingående:

Jarod är kanske 19 och kommer från nån mellanamerikansk stat, fast han kommer ursprungligen från Kina. Han är kort och har alldeles för stora t-shirts som han fått på nån dataprogrammeringsweekend i Ohio, så det står nåt i stil med ”Let’s compilate C++! Camp 2002” och så en glad dator, eller nåt sånt. Han tar inga initiativ, utan väntar på att nån annan ska styra upp saker och ting… som ölen, t.ex. När jag sade att ölen började ta slut, och att jag skulle gå och köpa mer såg han sig nervöst omkring och mumlade ”oh, beer, yeah… wow… I forgot beer…” No shit, Sherlock!

Rebecka kommer från Taiwan och har massa saliv i mungiporna hela tiden. Nuff said.

No-name är också från Taiwan, och han är den allra konstigaste! Vi hade aldrig sett honom förut, plötsligt ringde det på dörren och in kom Asiens motsvarighet till Steve Urkel! Rumiko utbrast ”Oh hiiii… Peyogo-poh—öhhhh… sorry, I forgot your name…”

“Ahh…”, sade han och log (ett leende han aldrig släppte – någonsin. Men det var inte som Mariams vilddjursleende som skrämde en, det här var ett mer mjukt leende med öppen mun men utan att blotta tänderna), ”it’s ok… my name is Pier-Pong!” Detta namn skulle Rumiko glömma ungefär tio gånger under kvällens gång – det gick aldrig mer än tio minuter innan hon knackade honom på axeln och sade ”eh, excuse me, sorry, I fogot -what your name is?”, och han log och sade ”Pier-Pong!”, till synes mycket nöjd med detta förnämliga namn. ”Ooohhhhhh” sade Rumiko eftertänksamt, som om ett stort mysterium just avslöjats för henne. Tio minuter senare var hon ändå där igen: ”I’m sorry, what you say your name is?”..

Pier-Pong sade inte så mycket förutom just ”Pier-Pong” – han var den mer tystlåtna typen. Han pratade heller knappt nån engelska alls. Alls. Så han stod för sig själv och log, och ville varken ha öl eller vatten. Till slut lyckades i, med tolkhjälp, få ur honom att han just avslutat sina studier på Columbia och att han nu var färdig psykiater. Brrrr… Vid flera tillfällen under kvällen hörde jag temat från ”Nördarna kommer tillbaka (Revenge of the Nerds)” i mitt huvud…

Men sedan kom några av Rumikos polare förbi, och de var ganska coola, plus Rumiko själv förstås! Rumiko är bäst, ingen tjafsar med henne! Hon går bara runt och pratar supertyst i sina knähöga stövlar, och ibland pekar hon på nåt och säger ”mmmmm” gillande, och man vet aldrig varför. Igår hade hon med sig en dvd med alla Warp-videor från 1989 till 2004! Alla Aphex! Alla Autechre! T.o.m. lite Nightmares on Wax! Vi spelade den, och då och då gick bade hon och jag in i rummet och tittade gillande på TV:n. ”Curisu Cunninguhammu”, sade hon och pekade på Windowlicker-dansen. ”Mmmmm”, sade jag.

Sedan lagade vi okonomiyaki-pannkakorna. För att kortfattat beskriva – de är ganska lika en spansk bondomelett, men med kål istället för potatis, och man använder nån sorts färdigblandat mjöl i mixen som jag inte vet vad det innehåller. Så man steker de, och resultatet är alltså något som liknar en blandning av en pannkaka och en omelett med mycket kål i. Gott så. Sedan kommer det blurghiga. På dessa pannkakor häller man

1) en sorts japansk sirapsblandning, som smakar som en mix av soja och choklad

2) majonnäs

3) ketchup

4) torkade fiskbitar

Det är sant! Allt det! Bara de torkade fiskbitarna fick mig att snabbt omvärdera hur hungrig jag var, men jag menar – allting är ju helt knasigt! Precis som när man är liten och ska blanda det läskigaste man kan i köket: ”moahahaa… majonnäs och siirap! Haha! Och ketchup! Ja! Och sedan… torkad fisk!”

De är konstiga, Japanerna...

Ursäkta, kan jag få lite ketchup till mina tentakler?

SÅ: igår blev vi alltså bjudna på koreansk restaurang av vårt studenthus. Så här funkar det: olika våningsplan har olika ”representanter”, som ska skoja och stoja och styra upp roliga grejer för de som bor på dessa våningar. Vi på våningarna två, tre och fyra i norra huset representeras av en brasiliansk tjej som heter Mariam, och hon får alltså pengar av huset för att bjuda oss på middag då och då (trogna läsare kanske minns att vi blev bjudna på brasiliansk restaurang för nån månad sen). Tyvärr kommer inte alltid så många på dessa middagar – men det resulterar ju å andra sidan i att pengarna räcker till mycket mer för oss som går!

Så igår var vi sju personer som åkte ner till Little Korea, en hel koreansk stadsdel här (det finns verkligen stadsdelar för alla nationaliteter och hemvister här – snart ska jag nog hitta Little Närke), där vi smet in på Restaurang Bang Mei Soom (eller nåt sånt). Förutom yours truly och Carmen var vi alltså Mariam, en taiwanesisk tjej, tre andra brasilianare och en tystlåten äldre korean. Koreanen var ganska konstig – han sade ingenting, svarade knappt på frågor, utan satt mest och tycktes meditera. Om man frågade, t ex, ”so, Chan-Wook, what do you do?”, så log han lite och svarade “well… eh he… heh… yes.”

Huh??? En av de brasilianska killarna hade ADHD och snortade kokain på en och samma gang tror jag – han var så speedad! Han pluggade på SAE här i NY, precis som Ippi, Johan och Jesper gjorde i sthlm förut, och han påminde mig lite om Ippi, bara en miljard gånger mer hyperaktiv! Han mumlade saker på portugisiska medan han trummade på alla sina tallrikar frenetiskt, och brast ut i sång då och då. Mitt emot satt den äldre koreanen och rörde inte en ansiktsmuskel…

Mariam är ändå den konstigaste. Hon ler ett fruset leende med öppen mun hela tiden, så man är alltid apskraj för henne! Och om man tilltalar henne eller frågar något så brister hon ut i ett vansinnigt skratt, som låter precis som den elaka häxan i Trollkarlen från Oz (eller som Martin Hagelin när han ska låta elak, för er som kan förstå den jämförelsen). Det blir ungefär såhär.

Gabriel: ”Ehm… so, Mariam, is your food good?”
Mariam (med uppspärrade ögon och ett brett leende): “NihihiHIHIIIHIIII! Yeeeees! NYAHYAHYA!! It’s very good!”
OK, jag förstår att ni tror att jag överdriver – men det är faktiskt sant! Hon är så psycho! Jag är lite rädd för henne…

Aaaanyway… för att återgå till själva middagen kan jag meddela att koreansk mat är mycket… ehrm… exotisk. Vi hade ju ätit koreanska appetizers när vi var hemma hos Chang i vår klass, så jag visste redan att det skulle skilja sig lite från vad jag normalt definierar som en ”smarrig måltid”. Jag menar, hos Chang fick vi pannkakor fyllda med tabasco och fisk… Här serverades många olika sorters mat. Huvudrätten var faktiskt väldigt god – det var kött som marinerades och stektes på bordet framför oss; man fick liksom sitta själv med stekspaden och fluffla runt köttbitarna tills man tyckte att de såg klara ut. Sedan tog man ett salladsblad, lade massa köttbitar på det, vek ihop det så gott man kunde och doppade det i en helvetesstark sås. Mums! Tyvärr var resten av maten inte riktigt lika tilltalande… En av smårätterna var en sorts minifiskar (jag tror de heter krill på svenska), inte mer än en och en halv centimeter långa med huvud och stjärt och allt. De var stekta och man skulle liksom knapra i sig ”hela” fisken. Mmmmm… minifiskhjäääärna… De smakade ungefär som jag tror att kattgodis smakar – alltså vedervärdigt. Jag fick proppa munnen full med yoghurtglacerade mandariner för att skölja bort smaken efteråt.

Sedan kom skräckupplevelsen nummer ett: havsfruktsskålen! Det var en skål som var överfylld av havsmonster! Ut ur den hände jättelika tentakler med sugkoppar – jag skojar inte – säkert fem olika sorters tentakler, alltifrån grå till lilarosa! Uurrrgghh… jag kunde inte äta det, men Carmen – eftersom hon är allvarligt störd – surplade i sig alla alienbitarna med stor förtjusning. När hon väl var klar med sin skål tog hon min och den brasilianska killens också, eftersom vi var upptagna med att må illa.

Well well… efter middagen gick vi och såg Million Dollar Baby. Jag måste säga att inte sedan the Forgotten har jag sett en så sopig film – jag satt bara och garvade! Det kändes precis som en sån där Disneyfilm som inte är animerad och brukar handla om en pojke och hans hund, men nu handlade den ju om en boxare istället. Buena Vista presenterar...

Ikväll ska vi ha Okonomiyaki-fest med Rumiko och hennes japanska vänner! Då lagar man nån sorts pannkaka som består av kålblad och gris. De kulinariska äventyren fortsätter alltså...

snark

Ugh. Igår upprepade jag förra fredagens eskapad, d.v.s. begav mig till Lanres bar. Som tur var följde Carmen med, och tack vare hennes damage control förlöpte kvällen incidentfritt. Jag träffade en tjej som jobbar för nån APT-lobbyorganisation i FN, och hon ska till Stockholm på onsdag för en konferens. Hon nämnde också att hon kände nån nyzeeländsk tjej på statsvetenskapliga institutionen i Uppsala som specialiserar sig på gender studies i konflikthärdar. Maja, du måste väl känna henne? Oh well…

Annars är det apkallt igen, men vackert. Jag sitter mest hemma och skriver – jag har jobbat mycket med det nya manuset, och började känna mig ganska nöjd nu i veckan. Så nu skriver jag om allting från början - det funkar faktiskt bra, man har redan koll på den dramatiska strukturen och kan fånga ett bättre flyt i dialog och scenkonstruktion. Hoppas jag i alla fall, det är min hittills oprövade teori.

Ikväll ska vi på koreansk restaurang, happyhouse (alltså vårt studenthem) bjuder så det är bara att ta med sig haklappen och öva in namnen på koreanska ölmärken. Over and out.

Come on people: push - and stretch! Pull - and rest...

Så, vad nytt under broarna? Tja, inte så mycket. Jag heter tydligen fortfarande Gabriel Sedgewick. Hmmm…. Åh! Åh! En rolig grej: Min regilärare Andrzej berättade om en tidig enterprise han haft:

Året var 1980 och han och en kollega åt lunch på en restaurang i Las Vegas, då de blev serverade av en lite udda servitör. Mannen, en lustig figur med begynnande flint, dubbelhaka och pipig röst, fullkomligt bubblade av energi, och Andrzej och hans vän noterade att han sprang mellan deras bord och ett annat bord, där en överviktig kvinna smällde i sig oerhörda mängder mat. (OBS: Denna berättelse återges helt och hållet utan autenticitetsförsäkringar från min sida, jag berättar bara vad jag fick berättat för mig…) Anyway, så tjockiskvinnan beställer in tre puddingar och en rostad ko och arton liter glass etc. etc., och servitören börjar skälla ut henne! Han säger att ”så här kan du ju inte göra, se på dig själv, du kan inte smälla i dig sånt här skräp, du är redan fet…”, tills kvinna började gråta. Restaurangchefen kom ut och servitören började få sig en rejäl utskällning, tills den snyftande kvinnan tog till orda och förklarade att hon inte alls var arg på servitören – det var faktiskt så att hon kom till restaurangen just för att bli serverad av honom, för att hon hade dåligt samvete av att äta så mycket mat och att hans förebråelser fick henne att må bättre på något sätt (än en gång: det här låter ju helt muppigt nu när jag skriver det, så jag upprepar bara att I didn’t make up the story – I just wrote it down)…

Medan detta pågick satt alltså Andrzej och hans vän vid bordet bredvid, och hade imponerats av servitörens uppstudsiga energi. De bjöd honom på lunch och föreslog att de skulle starta ett fitnessprogram på TV (ni vet, aerobics) med honom som ledare! Han nappade och de två kompanjonerna började försöka sälja paketet till olika kanaler. Till slut nappade nåt network och inspelningarna skulle starta. Den första dagen kom så servitören till studion, och han hade förändrat sitt utseende totalt – hårimplantat på skalpen och en haklyftning, helt på eget bevåg. Så de började spela in serien, och den blev en hejdundrande succé, låg som etta på eftermiddagstevetoppen i flera år (över Oprah!) och gjorde Andrzej och hans kumpaner rika (vilket tycks vettigt, eftersom jag aldrig kunnat förstå hur han finansierat sitt på vissa sätt överdådiga liv).

Vem var då denne servitör? Åh, det var bara en viss... Richard Simmons!!

(fotnot: vissa läsare kanske inte är bekanta med den i USA makalöst berömde Richard Simmons… för att friska upp era associationer kan jag berätta att han är den lilla killen i gympadräkt som ofta gästar David Letterman…)

imdb baby!

Weeeee! A small step for Gabriel, but a GREAT GREAT step for mankind! Eller tvartom... Nu finns jag antligen upplagd pa imdb.com! OK, sa mitt namn ar felstavat... men jag har mailat dem och vantar bara pa att det ska bli uppstyrt... ehh... men anda! En milstolpe skulle jag vilja saga... Jag visste inte ens om det, en kompis hade sett det. Tudelu!

"min helg"

I fredags besökte jag äntligen min vän Lanres bar – jag gick dit själv för Carmen skulle fota en film tidigt på lördagsmorgonen och kunde alltså inte gå ut. Lanre är en mycket effektiv bartender som snabbt ställer en ny drink på plats när den förra är uppdrucken utan att man ens hinner be om det. Så efter ungefär sexhundra vodka-och-limedrinkar bestämde jag mig för att det nog var dags att bege sig hemåt. Jag var på hejdundrande bra humör (understött av att jag lyckats inleda en minimal konversation med en japanska på japanska! Undervisningen fungerar) och dansade hemåt medan jag lyssnade på Mingus i lurarna.

Jag skulle gå till Broadway och ta tunnelbanan – Jag var på Lexington, så Broadway låg kanske tio minuter bort, men då skulle jag i alla fall slippa byta linje, så jag tyckte det var värt det. Jag gick förbi Times Square som lyste vackert – Times Square och Mingus, livet är allt bra, tänkte jag. Jag gick förbi ett gäng fina gamla hus – Woody Allen-hus och Mingus, det här är soft, tänkte jag. Jag gick på mer och mer folktomma gator – New York är mitt, tänkte jag, det är bara jag och Charles Mingus i hela stan! Jag hade gått i kanske 45 minuter när jag började undra om inte Broadway skulle dyka upp snart… En gatuskylt bekräftade dock dessvärre att jag var vid elfte avenyn, som är längst på andra sidan av Manhattan! Jag hade varit så inne i mina fantasier att jag passerat Broadway för ungefär 30 gator sen, inne i Mingusdimman…

Den här delen, runt elfte och femtionde, är en del av Manhattan som bara består av tvättmaskinsaffärer och fabriker, så det var inte precis nattklubbsmingel på gatorna. Den enda levande varelse jag kunde se någonstans omkring var en man som bodde i en soptunna och vaknade upp just då, så jag styrde raskt kosan österut och tänkte att jag nog stöter på civilisationen förr eller senare. Och det gjorde jag – i form av en vänlig mexikansk man. Jag förklarade mitt dilemma, att jag var lite vilse och att jag hade letat efter tunnelbanan. Han var vänlig nog att leda mig dit, medan han berättade att ”den här staden är så lugn nu – för fyrtio år sen kunde man inte gå ut någonstans, för allt styrdes av maffian och gatugäng”, och jag tänkte att det lät som i Warriors… Allt för sent kom jag äntligen sedan hem, och kröp ned i min varma säng för att sova i ett dygn.

Eller nja. Vid åtta på morgonen ringde Carmen, och förklarade att hon trodde att hon hade glömt sina gels hemma (gels är alltså en sorts plast man sätter framför ljus för att ändra deras färgtemperatur), och hon undrade om jag kunde verifiera detta. Jag stålsatte mig, och kämpandes mot ett sviktande balanssinne och en mistlur som gömde sig i mitt huvud gick jag in i köket. Ja, där låg såna där ljusgrunkor. Jag sade detta till henne, samtidigt som jag förstod att jag därmed beseglade mitt eget öde. För det var ju självklart att hon behövde dessa på inspelningen, och lika självklart att hon inte plötsligt kunde åka hem för att hämta dem. Så det var bara att dra på sig ett par byxor och åka iväg – det var inte mer än en halvtimme bort och alla vet att det ändå inte finns en bättre baksmällekur än att åka med New Yorks packade och högljudda tunnelbana… ehhh…

När jag väl kom fram, bejublad och älskad av Carmen och resten av filmcrewet, räckte jag heroiskt fram påsen med grejerna till henne. ”Öhh, vad är det här??”, sade hon. ”Gels”, sade jag, i samma ögonblick som jag kom på att det var det inte alls, det var ”scrims”, en helt annan sorts grej man sätter framför ljus för att ändra deras karaktär. Rookie mistake! Så det var bara att åka hem igen och leta upp det jag egentligen skulle tagit med mig. Tror ni huvudvärken hade lugnat sig vid det här laget? Det hade den inte, den hade bara fått med sig min mage i dess upproriska stämning. Väl hemma igen vände jag upp och ned på hela lägenheten, men hittade inte gelsen någonstans. Ett nytt samtal med Carmen ledde till insikten att hon antagligen glömt dem på tunnelbanan på väg till inspelningsplatsen. Men hon behövde ju fortfarande gels, annars skulle hon inte kunna kontrollera färgtemperaturen alls, så vad gjorde jag? Jag gjorde helt enkelt vad varje övermänskligt snäll pojkvän skulle ha gjort – åkte till närmsta specialbutik för att köpa nya. Nu visade det sig att den närmsta låg, och jag skojar inte nu, i korsningen 55e gatan och elfte avenyn. Inte nog med att det är en bit bort, det var alltså precis där jag lullat bort mig kvällen innan! På riktigt! Så det kändes närmast som ett poetiskt straff för överdriven alkoholkonsumtion att återvända dit och inhandla de här grejerna. Sedan tog jag mig tillbaka till inspelningsplatsen, där jag nu fick ett rättmätigt heroe’s welcome. Sedan åkte jag hem och gick och lade mig.
Slut
Av Gabriel, 5D

Undrar om han kommer sjunga "Shaft" som duett med Tom Cruise?

Igår såg jag en liten lapp som låg på en bänk. En gul liten lapp, en flyer, inget särskilt med det. Men på lappen stod något mycket underligt:

”Isaac Hayes & Rev. Willie E Frink, Jr. Invite you to the Grand Opening & National Launch of the Church of Scientology’s Volunteer Minister Outreach Tour.
Music, tours & all Moms receive a free rose from Mr. Hayes.
Sunday May 9th, 3pm, 136 W. 125th St., Harlem, New York. FREE! FREE! FREE! FREE! FREE!”

Eing??? Jag visste inte att Isaac Hayes var med i scientologkyrkan! Mysko! Och samtidigt – fatta vad kul att gå och lyssna på Isaac Hayes brölande, varvat med pastor Frinks utläggningar om att Jesus egentligen kommer från galaxen F-327… eller vad det nu är de säger. Isaac Hayes och science fiction – gratis! Only in New York!

Annars är morgondagen en spännande dag, för då öppnar Christo och Jeanne-Claudes jätteutställning The Gates i Central Park. The Gates är ett av världens största konstverk genom tiderna, up there with the sphinx - och det vet ju alla att riktiga konstkännare värderar verk efter massa, volym och antal - och hela staden mumlar om det just nu. Det består av 7500 gigantiska orea… rödgula portar, smyckade med rödgult tyg, uppställda över hela Central Park. Jag tror varje port är typ 5 meter hög, och det är alltså sjutusenfemhundra stycken! Christo, den bulgariske eventkonstnären, har bekostat hela kalaset själv också, 20 miljoner buckazoids, och det har förberetts sedan 1979. Nu invigs det alltså imorgon, och om sexton dagar plockas det ner igen. Det ska bli intressant att se hur det blir. Jag ska försöka posta lite bilder om några dagar…

Förresten: Johanna Hoffman-Bang: jag hatar dig! Igår såg vi äntligen p (pi, om nu tecknet inte kan visas i din browser), och halvvägs in i filmen mindes jag plötsligt hur du, någon gång runt 2002, hade avslöjat slutet och dess användande av ett visst snickeriverktyg för mig! Meh! Det är alltid oetiskt med spoilers.

the B, the E, the N, the G, the T, the S, the S O N - it's Bengtssoooon - wooord up, just Bengtssoooon.

Igår såg vi den koreanska filmen Oldboy på Lincoln Center – den var inte så makalöst fantastiskt bra som Martin hade förklarat att den skulle vara… däremot var den kanske den mest underhållande film jag sett på många år! Det gick inte att ha tråkigt i en enda sekund – den hade ju allt! Vi satt båda två som fastnaglade vid bioduken (utom i vissa känsliga scener, då Carmen var tvungen att blunda, moahahaha), och jag måste säga att Asien är där det är – tchickiwhere it’s at… (det var en scratch!) Alla som bor i Sthlm måste omedelbart gå på bio och se den ögonabums, annars blir det ingen efterrätt!

En annan grej är att en klasskamrat vill att jag ska spela i en kortfilm. Han har tappat sin skådis (egentligen tror jag aldrig han hade nån), och måste spela in nu på lördag för det är ett skolprojekt och bla bla bla, så jag sade att ”ok, om du absolut inte kan hitta någon annan så gör jag det”, för man ska hjälpa varandra när man går i skolan, tycker jag (aawwww). Men jag vill inte! Jag skulle i så fall spela en heroinist som är helt paranoid och förstoppad och går runt och kräks och bara vill skjuta upp… oerhört krystat och muppigt! Jag hatar studentfilmer om narkomaner, hatar dem, och nu ska jag vara med i en?? Jag kan inte vara heroinist, jag är alldeles för fragil. Jag har ju dockvit hud! Det går bara inte…

Avslutningsvis vill jag bara önska min gode vän Johan Bengtsson, som fyller tjugosju eller tjugonio eller trettiotre eller nåt idag, en alldeles särskilt fabulös föllsedag! Johan, jag har kollat priset på Knicksbiljetter – vi har råd – så det är bara att boka resan nu.

reprazenting di fulle svenskar

Röööh. Jag är trött. Trött som en svamp, eller en val. Det händer inte så mycket spexigt här – vi går i skolan och bla bla bla. Jag vill bara dela med mig av en mycket kort berättelse… eller, det är knappt en berättelse, det är mer en mening. Jag vill dela med mig av en mening. Och sedan vill jag dela med mig av en reflektion.

Berättelsen: i förrgår begav sig Carmen till Colombias ambassad för att se en film om sydamerikanska bönders popmusik eller nåt sånt, I don’t know. Hur som helst slutade kvällen med att hon satt i en bar och drog i sig ett flertal tequilas med en klippare från skolan och Colombias generalkonsul! Som tydligen var helt vansinnig. Mycket konstigt!

Reflektionen: Jag kan inte lyssna på hip-hop i New York! Man skulle kunna tro att det här skulle vara den bästa staden i världen att gå runt och ha Black Star i lurarna, men det går inte – jag känner mig som en wigger! Jag kan inte hjälpa det, det blir bara så! Jag bor ju i Harlem, och pluggar i Harlem, och jag tror att de officiella siffrorna från vår skola säger att endast 8% av alla studenter där är vita. Så när jag går där och lyssnar på Dungeon Family blir jag paranoid för att nån ska höra musiken ut genom lurarna och tro att jag försöker smälta in i ghettot, typ, och att de säja ”ha ha ha, look at that scrawny little white boy trying to meld in… let’s flush him in the toilet!”. Det enda som funkar är Roots Manuva, för han känns exotisk. Är jag störd?

För övrigt vill jag bara dra uppmärksamheten till vänster om de här orden, där man numera kan posta snabba kommentarer som faktiskt syns, och inte döljs bakom femton knapptryckningar så jag knappt hittar dem själv. Bara bläddra ner i den lilla rutan och skriv nåt... typ en haiku kanske.

och så säger de att vi inte går framåt...

Nu ska jag berätta om den västerländska civilisationens största framsteg hittills – det främsta enskilda jättekliv vi människovarelser gjort; något som skickar såväl Vasco da Gama som Sir Alexander Fleming och Neil Armstrong in i historiens obetydliga lunchrum. Jag talar om Netflix! Netflix är en hyrdvdaffär på, ja, nätet, med ett gigantiskt utbud som får hela Pub Megastore att framstå som Pang-Video i Flemingsberg. För ungefär 100 spänn i månaden får man hyra obegränsat med film, och man får ha den hemma så länge man vill. Max tre filmer åt gången skickas hem till en med förstaklasspost, så det tar bara en dag, och när man väl är klar med dem skickar man tillbaka dem i de bifogade och redan frankerade kuverten (också förstaklass, så det blir super duper fast with extra cheese). Då skickas genast nästa filmer som man satt i sin kö ut, och så kan man hålla på sådär dag ut och dag in, utan att någonsin behöva lämna sitt hem! ”Men mat då?”, säger ni. Moahahaha – här har vi ju också Fresh Direct – en av New Yorks billigaste supermarkets, som gör precis samma sak: nätbeställning och dörrleverans! Weeeeeeee! Mitt enda problem nu är att mina fingrar börjar bli för tjocka för att kunna skriva ordentligt på tangentbordet… Oh well.

yummy yummy yummy I've got love in my tummy!

Mysteriet med de feta amerikanerna är inget mysterium, det är snarare den mest logiska utveckling man kan tänka sig. Igår var vi på kalas hos vår kompis Bozena från Polen, och hon hade flera gäster boende hos sig på besök från Spanien. Utöver det kom ett större polskt crew också förbi, två japanska tjejer och en kines; och som ni vet reprazentar jag alltid Sverige i alla små och större diplomatiska sammanhang, så även detta. Med andra ord var vi en ordentlig internationell sallad som frotterade och konverserade och… ja. Hur åt vi? Vi nafsade försynt på lite polsk korv, mycket små bitar, och smuttade på våra viner. Oerhört trevligt. Efter ett tag kom även en skål med grönsaker fram, och små bitar kyckling - fingermat i normala doser alltså.

Men nu har ju flera av oss bott i NYC ett tag, och har alltså hunnit korrumperas av de bodysnatchers som är amerikansk matkultur, så vi kände efter ett tag att magen mumlade bara liite lite, och att vi kanske kunde gå ut bara för en pytteliten bit mat till. Verkligen nåt litet då, kanske en minimorot eller en påse linser. Sagt och gjort, vi styrde kosan mot en diner (uh-oh) som låg i närheten, vandrade in och slog oss ned. Först måste jag konstatera att det onekligen var en ytterst sympatisk diner: full av folk så sent på kvällen och med svängig latinmusik puttrandes ut ur högtalarna. Ett varningstecken borde vi dock kunnat skönja redan innan vi gick in: genom gatufönstret kunde man se de jättelika maskiner där de rostade kycklingarna snurrade, och jag räknade i efterhand till 96 hela kycklingar som befann sig i grillfasen! 96 kycklingar för en liten diner… där börjar själva ”problemet” skönjas…

Och just så var det. Jag beställde en portion kyckling för ungefär 50 spänn. Då ingick ändå ris och bönor, så det kändes helt OK. Vad som inte hade förklarats i menyn, men som tydligt uppenbarade sig vid inbärandet av maten, var att min lilla portion kyckling var en hel kyckling! Riset var ett stort fat med ris! Och bönorna en djup skål full av bruna bönor! En av de spanska tjejerna hade förklarat för servitrisen att hon ville ha ”något lätt”, varpå servitrisen föreslagit ”the chicken surprise girlie delight” eller nåt sånt (egentligen inte alls nåt sånt, men jag kan bara inte minnas vad det hette). När den bars in visade det sig att det också var en hel kyckling, med smält ost ovanpå, fyra ananasskivor och två körsbär! Fröken, ni glömde vispgrädden! Allt detta sköljdes förstås ned med ett antal Coronas (min nya fras ”Señorita: donde está mi Corona?” fungerar utmärkt på spansktalande serveringspersonal, och följs gärna upp några timmar senare på gatan med ett ”Señor: donde está mi casa?”), och vi vandrade hemåt med absurt fulla magar.

Slutsatsen är alltså att det är fullkomligt logiskt att amrisarna är lite runda, när de nu tvångsmatas med portioner som skulle kunna föda ett helt kinesiskt arméförband. Å andra sidan, what came first – the chicken or the egg? Kanske de måste ha så stora portioner för att hålla kroppen vid liv?

Lars Ulrich Avenue

I förrgår skulle vi gå till CBGB’s, den legendariska klubben där punken föddes. Det var ju inte helt lyckat, eftersom Carmen bara hade sitt skol-id med sig, och man måste visa typ åtta olika födelsebevis och DNA-prov för att bevisa att man är 21 och därmed får sörpla på en öl. Så vi struntade i det och promenerade runt downtown istället. Två roliga observationer om CBGB’s: Övergångsställesskyltarna utanför stället är modifierade. I NY är det en röd stopphand som visar att man inte får gå, och en vit gubbe som promenerar som visar att man… ja… Anyway, här var stopphanden inte en vanlig handflata, utan en hand som gjorde metal-tecknet! Hehe. Och gatan bredvid klubben heter ”Joey Ramone Boulevard”… rock.

Igår lekte vi superturister! Vi firade ettårsjubileum (sug på den obarmhärtiga karamellen – så snabbt går alltså tiden), och åkte upp i Empire State Building, haha! Men det var faktiskt roligt, för det var en kristallklar dag och vi kunde se ända till Kalifornien. Nästan. Men vi såg i alla fall katedralen i vårt kvarter, och det ligger ju över 90 kvarter bort från ESB, så man såg mycket långt. Sedan hade jag bokat bord på en sataniskt flott restaurang i Greenwich Village, något som blev både mycket romantiskt och mycket smarrigt! Dessvärre har jag nu bara råd att äta begagnade cornflakes det närmsta halvåret, men det var det värt! Efter middagen promenerade vi runt i kvarteren och konstaterade att ungefär 90% av alla Woody Allens utomhusscener i NY spelas in på just de gatorna. Några drinkar senare var vi hemma. Nu har jag just kommit hem från en shoppingrunda i den överdimensionerade mataffären, och ska softa lite… Ikväll är vi bjudna på middag hos en kompis, och sen ska vi till vår polare Lanres bar… eller, han är bartender där, men det är ju nästan samma sak. Just nu är lifvet mycket gott. Mycket mycket gott.

Jag avrundar med att betona igen: vi tar mer än gärna emot besökare! Ses snart?

husigi-na zyugyoo

Ahhhh… jetlag är ganska soft ändå! Man vaknar fräsch och utvilad vid åtta på morgonen, och har hela dagen framför sig! Mycket sympatiskt… idag har jag ingen skola, så jag tänkte leka Kramer och glassa runt i stan… eller så kanske jag bara köper ett ekonomipack Oreos och sitter framför TV:n och smäller i mig kakor medan jag ser en säsong Futurama. Vi får se.

Igår hade jag min första lektion – det var ganska sköj. Vi hade ljudteknik, men tyvärr äger skolan inga förlängningssladdar till hörlurarna vi ska använda, så hela klassen (20 pers) fick sitta och stå i en rörig hög ungefär 80 cm från mixern, alla intrasslade i varandras hörlurssladdar. Det var som att spela Twister medan man hade lektion! Oooh! Och igår hade vi årets första Rumiko! Oerhört roligt – japanskaklassen har växt till 6 pers (från att i slutet av förra terminen bara ha bestått av mig och Carmen, men nu har ju nytt blod flyttat in i huset), och de nya eleverna har lite svårt att förstå Rumikos… ehh… speciella pedagogik. En tysk tjej höll på att freaka ut på att hon inte kunde förstå hur man skulle uttala ett ord och att Rumiko vägrade förklara, men hon fattar ju inte att det hör till Rumikos speciella stil att aldrig förklara någonting på ett begripligt sätt. När man väl har insett det så blir allting begripligt… det bästa var att det satt med en japansk kille, som skulle vara lärare för en annan grupp, men han hade just flyttat in och skulle spendera några lektioner med oss för att lära av Rumiko hur man leder en klass… hahahahaha! Han blev så förvirrad – och han är ju från Japan! När Rumiko skulle lära oss något nytt började han oja varje gång och se sig nervöst omkring. Inte ens han förstod vad hon pratade om!

Det allra roligaste var när en av de nya tjejerna skulle gå. Hon hade kommit tio minuter sent, och förklarat att det skulle hon tyvärr göra varje vecka för hon hade sen lektion i sin skola precis innan, och kunde inte hinna i tid. När så lektionen hade dragit över tiden med nästan 40 minuter (Rumiko slutar aldrig någonsin i tid) så ursäktade hon sig och sade att hon måste hem och göra läxor… vilket är förståeligt, för klockan var över elva. Då stirrade Rumiko på henne i några sekunder, och sen sade hon sakligt och anklagande med sin tysta röst: ”I see… so you will always be late for class and leave early? OK.” Hahaha, stackars tjej… Hon har inte förstått att lektionen inte är slut förrän Rumiko säger att den är slut!
Det hela avslutades med en favorit i repris. Vi skulle skriva några bokstäver, och både Rumiko och läraraspiranten lutade sig över mig för att granska. Rumiko utbrast: ”Gaburieru, as arways, you foget about puressure point! Puressure point!”, och aspiranten stämde hummande in: ”mmm, yes, mmmm… puressure points…"

Pling klong…