två legender ur tiden

Hum.... snyft! Det var med glada och förväntningsfulla steg jag och Maja skuttade mot Restaurang Tidsfördrif i eftermiddags. Jag visste ju att Tidsfördrif normalt inte har öppet på vintern, men jag tyckte att det ändå var värt en chansning - möjligheten fanns ju att de plötsligt börjat med vinteröppet! Föreställ er då min fullständiga chock då jag svängde runt hörnet och möttes av... Dront. Dront! DRONT! Vad är Dront? Vilket skämt, vilket kallt och misslyckat skämt! Normalt sett brukar jag ju inte göra såhär, men jag skulle vilja citera Josefines nya bloggpost, som dök upp för några timmar sen:

Alla vet ju att Tidsfördrif var det enda (enda!) riktigt bra stället i Stockholm. Om Twin Peaks är platsen dit körsbärspajer går för att dö så var Tidsfördrif platsen dit ölkannor gick. Och nu (eller, det var väl ett tag sen, men ändå) så har det bara försvunnit. Eller? Vet nån vad som hänt? Lite i samma deprimerande anda som Lydmar-blir-bankkontor har så ett annat krognöje tagit över de en gång så gemytliga lokalerna där Tidsfördrif rumsterade. "Dront"! Vad är det för jävla namn?! Ett HÅN. Vita-väggar-spotligthts-i-taket. Vad hände med träpanel?! Tidsburgare? Ölkanna?? Låne-schack?? Jag har bara ett ord: vidrigt. Och ett till: deprimerande.

Tydligen hade detta fasansfulla brott ägt rum redan in augusti, men ingen hade sagt något! Det är ju som att komma hem efter en lång resa och bara "Hi Mom, hi Dad... so where's Rex?", och de bara "Son... Rex died... last fall". Someone should have told me, dammit! Och jag håller fullständigt med Josefine - Tidsfördrif var det enda riktigt bra stället i Stockholm! Det fanns icke dess like! Inte i Stockholm, inte i New York, inte ens i Prag! Det var den gnistrande juvelen i hinken full av lera. Och nu, var ska man gå nu när man vill läppja på en skummande tjeckisk öl och softa i en brun soffa? Just det. Ingenstans.

Den andre legend som gått ur tiden är förstås James Brown. Nu blir detta lite av en New York-post, vilket kan tyckas underligt då jag inte befinner mig där, men jag tyckte det här var intressant - och för övrigt utspelar sig det hela bara två minuter från min lägenhet! Såhär: JB har förts i kista, dragen av häst och vagn, längs hela 125e gatan. Han har till slut placerats i öppen kista inne i the Apollo Theater, med läskiga vita Michael Jackson-handskar, så folk får defilera förbi kistan och bara "hej hej". Så mysko! Och allt detta i mitt hemkvarter! Jag hörde att alla småaffärer och delis har ställt ut högtalare på gatan som de blastar gamla JB-låtar med. Det lär ju vara en ganska surrealistisk stämning... men det är det ju ofta där, av en eller annan anledning. Men ändå, vad är upp med de där handskarna?!

one last visit to the wrong side of the railroad tracks

Yeeeeeah boooooooyyyyyy... Hahaha! Ja, nu har äntligen Ira klippt färdigt Jugganotts video, och den långa sagan får härmed sitt sista kapitel skrivet (se kapitel 1, 2, 3 och 4 här om ni missat dem). Jag vill bara säga att för en video som kostade precis sju dollars att göra så är jag ganska nöjd! Hahaha! Eller som Taewoo sade, på sitt oefterhärmligt koreanska sätt: "Hum... it's pretty bad, no?"... No shit, Taewoo! Nåja, var extra uppmärksamma på alla cracklangare i videon (de är the real thing, oooh), Jugganotts blinkande skärp, och snubben i vitt som dansar alldeles för entusiastiskt i bakgrunden. He he he...

"Varför luktar mina kalsonger som solkräm och palmblad..?"

Jag är tillbaka! Nice. Jag anlände i förrgår morse, och klev glatt av flygmaskinen på Arlanda för att hämta min väska. Jag stod där vid väskbandet, och alla andra började glatt plocka åt sig sitt bagage. Alla utom jag. "Varför är det alltid du som får väskan sist på bandet?", stod det på nån reklamaffisch där ovanför, jag minns inte för vad. "Ja, just det", tänkte jag, "varför är det alltid jag som får vänta mest"? Min teori är att det är så för att jag alltid checkar in först: jag är ju så jäkla neurotisk vad gäller flygplatser och tider och så, så jag är alltid där minst fyra timmar före boarding. Seriöst. Så min teori är att min väska checkas in först, alltså lassas den på planet först (ja, jag vet att det redan nu brister i logik, men det är så här jag väljer att tänka), och därför lassas den av planet sist. Den är liksom längst in i bagageutrymmet.

Anyway, så jag stod där och tänkte - som vanligt - igenom allt detta. Och samtidigt plockade alla andra på sig sina väskor, alla utom jag... och trettio andra. Som stod och stod där som dumma får i väntan på slakt tills bara "wwwssccchht", så stängdes luckan till bandet och inga fler väskor kom! "Sista bagage på bandet" blinkade den irriterande skylten ovanför. No shit, Sherlock. Så jag - och de trettio andra - begav oss till Arlandas bagagehantering för att lite försiktigt fråga var alla våra kläder/tandborstar/julklappar befann sig. "Eh", sade den ansvarige tjänstemannen, "de är nog här. Tror vi. Ärligt tappat har vi, eh, tappat bort dem." Heh? "Jaaa", fortsatte han, "alltså, de har lassats av här, de är alla i samma container. Men... vi kan inte hitta den."

Meh! Dubbel-meh! Hur tappar man bort en container med bagage?! Det är ju Arlanda, för böfvelen - det är som att tappa bort berg-och-dalbanan på Gröna Lund! Världens minsta huvudstadsflygplats, och så kan de inte hitta en container med väskor. "Tja, ni kan ju vänta ett tag", sade han godmodigt, "den dyker nog upp snart!"

Två timmar senare var han inte lika godmodig. "Lejdies and gänntlemen... we thinks that the contejner is mejby not in Stockholm änywäy. We thinks that it majt be in... Kuala Lumpur."



Meh!!! Stockholm och Kuala Lumpur är icke lättförväxlade. Så vad gjorde mina kallingar där? "We pråmiss we will kåll you all when we fajnd them." Ja-happ. Trött och med endast mina kläder på mig åkte jag hemåt. Därefter har den stora telefondansen inletts: Då de aldrig ringde mig har jag ringt Arlandas bagagehantering ungefär tio tusen gånger (deras lur har legat av sedan det hände i torsdags - på riktigt), luftfartsverket (de tar inte mina samtal längre), Malaysia Airlines i Sverige (stängt), Malaysia Airlines i USA (förvirrat: "youwr wruggage is whräh??"), Malaysia Airlines bagagehanteringskontor på flygplatsen i LA (varför inte) och flygplatsen i Newark. Nothing, zip, nada. Min resväska har sugits in i ett stort Stephen King-hål och är väl envåldshärskare i en annan dimension nu. Jag blir så trött...


EDIT: Nu, på juleaftonskväll, två och ett halvt dygn efter att jag kom fram, har min väska hittats! Den var inte alls i Kuala Lumpur - nån lök hade glömt lassa på hela containern i Newark! Meh! Folk från New Jersey, jag säger ju det... Så nu levererades den hem till mig, jag kunde byta kallingar, far fick sitt hajfoster (det kunde inte tas som handbagage då det låg i formalin och vätskor får ju icke medtagas på plan), mor fick sitt dragspel och alla är nöjda. Så bra så. Jag är i alla fall här tills nån vecka in i januari, så hör av dig om du vill bälga en bägare! Over and out.

Candy Mountain

Förresten glömde jag att jag skulle visa den här. Jag vet inte varför jag är så förhäxad av den, men jag kan inte sluta titta. Shun the nonbeliever! Shuuuunnnn-nuh!

Man är inte äldre än man känner sig

Det har ju gått bra på senaste. Jag är 28, och jag känner mig mer vuxen än jag gjort på länge; jag har nästan riktig skäggväxt (eller mjae), spenderar alldeles för mycket tid med att arbeta (om än obetalt) och klär mig ofta i välstrukna skjortor. För några dagar sen kunde jag äntligen bekräfta, efter många veckors enträget arbete, produktsponsring åt Killer värt ett par tusen dollar. Som jag hade fixat. Ett moget proffs, helt enkelt. Vuxen. En redig karl.

Så varför vaknade jag då igår morse med "I love cock, big and uncut" skrivet med tuschpenna på handen, och "IKEA!" i pannan - mina sista bleka minnen av natten innan hur Ira och Elisabeth lyfte upp mig i armarna och drog mig till en tunnelbanestation i Brooklyn medan de sjöng sånger på låtsassvenska? Är det något sorts desperat rop på ungdomen tillbaka? Behöver jag verkligen det? Jag menar, jag bor ändå i ett pyttelitet studenthemsrum, så många skjortor äger jag inte och jag får ändå inte betalt för mitt jobb (och produktsponsringen får min chef all cred för fast det var jag som gjorde det). Så så vuxen är jag inte. Verkligen inte. Var det verkligen nödvändigt att somna i en korridor på Morgan Avenue i mitten av knivhuggarbrooklyn? Knappast. Var det soft att gå upp klockan 8 nästa morgon för att jobba? Knappast. Har jag lärt mig min läxa? Självklart - från och med nu ska jag act my age!

Till att börja med ska jag sköta Killerkontoret om några veckor. Nice. Min chef ska på semester och har bett mig ta över hans jobb tills jag åker hem till stockholm. Enbart detta, känner jag, kommer återge mig alla de vuxenpoäng som jag sumpade i helgen. Jag kommer alltså ha en dryg vecka på mig att köra företaget i graven... ha ha haa... Sedan har jag blivit erbjuden jobb som produktionsledare på en långfilm i vår - vilket ju är grymt - men jag lutar nog åt att säga nej. Manuset är inte alls bra, och jag tror inte det kan bli en bra film. Därtill är lönen inte bra heller, men det är mer av en bisak i sammanhanget. Jag tycker inte man ska arbeta sexton timmar om dagen i många veckor på en film som inte kan bli bra - och det hjälper inte min karriär om jag kopplas samman med dåliga filmer. Men jag ska tänka på det. På tal om långfilmer, August the First kom inte in på Sundance, vilket är riktigt surt. Nu väntar vi på South by Southwest och Berlin härnäst. Jag räknar fortfarande kallt med att vi kommer in på Tribeca, men vi ville förstås ha Sundance allra helst, eftersom det är en så stor festival - och jag har hellre Berlin än Tribeca vilken dag som helst också (well, duh). Men vi får se... jag uppmanar er alla att hålla era kollektiva tummar de närmsta veckorna.

Annars... tja, inte mycket som är intressant att rapportera om. Jag är på Killer väldigt mycket, och när jag inte är där skriver jag på manuset och sköter flera kvällsjobb - bland annat att dela ut vykort till gayklubbar på Manhattan. En av mina chefer på Killer bad mig dela ut reklamkort för en dvd-samling med gaytema, "Boys' Life"... ett mycket soft och enkelt gig - jag fick bra betalt för att flanera runt i West Village och Chelsea med min kompis Audrea i höstvärmen - det var 19 grader varje kväll förra veckan (men idag blev det vinter) - och lämna högar med kort på roliga barer. Med andra ord fick jag pengar för att ta sköna promenader. Helt acceptabelt. Inte särskilt vuxet. Men acceptabelt.