oiseau du cru national

Kvack! Igår klongades det runt hemma hos josefine, på en sorts icke-nyårs-nyårsfest; mycket trevligt, tjockflytande ananasbål och sympatiskt folk. Hur som helst, när kvällen började lida mot sitt slut - eller snarare klimax! - laddade plötsligt och äntligen josefine upp för en av årets mest efterlängtade upplevelser och började tillaga en fransk fågel! Fatta, jag har velat smaka den där grejen så länge nu, jag har hatat dem som blivit den bjudna tidigare, men nu var det äntligen min tur. Och jag kan ju säga att jag inte blev besviken - så tycktes ej heller gustav bli, som också läppjade på dess bisarra blandning av armagnac, snabbkaffe-pulver, socker och citronskiva.

Ett par franska fåglar senare tycktes det helt logiskt att en saxofon plockades fram (de har ju en tendens att göra det i såna lägen - synd bara att gustavs trombon inte fanns tillgänglig), och trots att hälften av klaffarna typ var sönderfrätta eller igenkorkade av damm eller jag vet inte vad, så vill jag minnas att den lät ganska maffigt ändå. Så nu - nästan exakt ett år efter att den först presenterades - vet jag hur en fransk fågel smakar, och kan med gott samvete lämna 2007 därhän.

Virginia, your little friends are wrong...

(från New York Sun, 21:a september 1897)


Not believe in fairies!? Perish the thought! Även om jag inte har sett dem dansa på min gräsmatta på ett tag...

transatlantiskt sms

från min förvirrade rumskamrat, nyss:

"I locked myself in again. This time I'm ordering buffalo chicken wings."

Håhåjaja.

återkomsten

OK, imorrn åker jag hem (hem?) igen - jag hoppas att vi ses! Eller... jag hoppas att vi ses om du är en av mina trevliga läsare (låt oss vara uppriktiga, det finns några riktiga as som frekventerar den här blaskan...)

Jag finns på samma mobilnummer som vanligt, och jag är sugen på stratosfaropramen! Vi ses snart! Wheee!

(jag vet inte riktigt varför jag lade in den där bilden - jag tycker bara den är så rolig!)

Rosemary's Greenpoint Tavern, söndag kväll. Vem är hårdast?

Josefine vann, uppenbarligen. Så är det när man är ett proffs. Notera för övrigt hur stället är fullblabbat med glittrande julkrimskrams - nu har det börjat; hela stan spelar julesånger i alla affärer och fik, det står granar överallt (det visste ni ju visserligen redan), tomtar i hörnen, och jag såg en lastbil med en gigantisk menorah köra igenom brooklyn igår. Ahhh, the holidays... Morgan åkte hem för några dar sen, Josefine gör det om några timmar och Gustav om nån dag. Tråkigt. Men en mycket bra vecka, mycket fin indeed. Den har bestått av upprepade besök på Milk and Honey (jag måste skriva en post om det stället när jag har tid), triviapizza, brooklynövernattningar, St Nick's Pub-finlandsbåtsjazz, en bisarr lägenhetsfest i harlem med kanske 200 pers där jag, gustav och jossan var de enda vita, och gustav pratade skidåkning med en ung man som trodde vi kom från Schweiz, konstiga strumpor-fest, valnötspannkakor och världens sämsta trubadur genom tiderna på en fin bar i williamsburg. För att nämna några av förströelserna. Och nu har redan andra advent passerat, och snart åker även jag hem till möderneslandet. Nu, däremot, ska jag trilskas vidare med min klipputrustning. Adjö.

after six hours, they resorted to cannibalism

I lördags ringde Iras mobiltelefon, och jag tyckte mig höra ett varnande tritonusackord bakom det blippiga lilla pipet. Helt riktigt, samtalet var från hans mor, och löd ungefär såhär: "Den nya hunden löper, alla de andra gossehundarna ylar hela natten lång, jag orkar inte mer, din bror är på väg till dig med Warhol [den allra jobbigaste] just nu, lycka till, jag ringer när jag tänker ta tillbaka honom! [klick]", och Ira bara "ja-ha...", och mycket riktigt, ungefär en timme senare ringde det på dörren och Sky klev in med bassetthunden från helvetet i släptåg. Den där taglinen jag gav bloggen i somras, "människan mot djuren", blir mer och mer passande. Och varför kan inte NÅGON i familjen Blanchard helt enkelt avlägsna sina djurs reproduktiva organ? Ska det vara så svårt??

Anyway, så Sky åkte tillbaka till philly med ett ondskefullt skratt, hunden stannade, och den är fortfarande kvar. Den går runt och gnäller alternativt fiser, och ylar högt om man ens går på toa i en minut och lämnar honom ensam. Jag drömmer om att han ska råka ramla in i mikrovågsugnen av misstag, men han är väl alldeles för stor för det...

I helgen kom också Morgan (han dolde för övrigt sin avsky ganska bra de första dagarna - numera skriker han åt Warhol att försvinna så fort de är i samma rum. Han har den effekten, Warhol...), och i söndags räddade han våra liv! Nästan. Såhär var det: Ira hade varit ute med Warhol och Shaft efter att Warhol väckt honom och förklarat meddelst ylning att det var dags för hans morgonpromenad, nån gång vid halv sju på morronen... Nån halvtimme senare kom de tillbaka, Ira smällde surt igen ytterdörren och gick och lade sig igen.

Ett antal timmar senare hade vi alla vaknat, klätt oss, ätit, och traditionsenligt slängt vassa föremål på den nya hunden. Ira var tvungen att kila ut på nåt ärende, och medan jag och Morgan degade kvar lite satte han på sig skorna, gick ut i hallen och öppnade dörr-nej, just det. Dörren hade nämligen gått i baklås. Den var låst inifrån, men gick inte att låsa upp - kolven ville helt enkelt inte vrida på sig!

Efter att ha skruvat upp och av dörrhandtaget, låsmekaniken, och försökt lyfta av hela dörren från gångjärnen (det gick inte), började jag och Ira så smått inse att låsdjäfvulen spelat oss ett spratt och att vi skulle bli tvungna att ringa efter en låssmed för att släppa ut oss. Normalt så ringer man fastighetsskötaren i såna här lägen, men vår vägrar svara i telefon på söndagar, så det gick inte (och vi hittade ändå inte hans nummer). Så vi ringde till några låssmedar, insåg snart att det skulle kosta ett ansenligt antal hundradollarsedlar, och blev ännu mer deprimerade.

Innan vi beställde nån bestämde vi oss dock för att försöka låsa upp dörren utifrån - något som förstås krävde att vi kunde komma ut överhuvudtaget. Men som trogna läsare av bloggen vet finns det ju en brandtrappa (whee!) vid vårt köksfönster, så vi beslöt oss för att pröva den. Eftersom både jag och Ira kände oss lite fåniga om vi skulle klättra ner för den och hoppa från den sista stegen och så, bestämde vi oss i sant solidarisk anda att göra det tillsammans. Precis innan vi skulle ner frågade jag Ira "har du dina nycklar på dig nu då så vi kan försöka låsa upp utifrån sen?"... Ira grävde i sina fickor - "öhm", sade han, "var ÄR mina nycklar anyway?". Då insåg vi - han hade förstås, i sin grava trötthet och irritation efter morgonhundpromenaden, lämnat kvar nycklarna i låset och sen låst inifrån! Vilket förstås gör att man blir inlåst. D'oh!

Med låshaverimysteriet löst kvarstod dock upplåsningsproblematiken, och vi var fortfarande tvungna att ta oss ned för brandstegen för att komma ut. Vi öppnade fönstret, halade oss ut i den SVINKALLA luften, och tog några stapplande steg på den glashala trappan som var täckt av snö (ja, det har snöat här!). Efter ungefär en våning insåg vi båda att vi antagligen skulle halka och dö om vi fortsatte (det finns inga säkerhetsräcken på den, inget att riktigt hålla fast sig i eller nåt som kan bromsa ett snedsteg), så vi vände tillbaka och gick in genom vårt fönster igen. Morgan sade nåt föraktfullt om mesar, men min challenge står fortfarande kvar, Morgan: Do it! Nä just det...

Så vi var tillbaka på ruta ett... eller snarare ett komma fem, eftersom vi nu i alla fall visste varför vi var inlåsta. Vi försökte banka på vår dörr när vi hörde nån i korridoren, och ropa på hjälp, men underligt nog tycks inte människor flockas till lägenhetsdörrar i harlem när en grupp män dundrar med sina nävar på dem inifrån och ropar "Hey, hey! Hey! Anyone there! Hey hey hey!". Mycket underligt...

Det var då Morgan kom med sin genialiska idé: vi behövde ju bara beställa hämtmat! Brilliant! Så jag ringde ner till Pizza Piazza på hörnet och beställde tre portioner pannkakor, ägg och bacon. Sen var det bara att vänta. Intressant nog VAR det faktiskt en granne som kom till vår undsättning, ungefär fem minuter innan maten levererades, men det tar ju ingen glans från Morgans fina idé ändå. Vi gratulerade varandra till vår nyfunna frihet och smockade i oss frukosten (som var ganska äcklig - jag slängde hälften, men Ira åt allt trots att han redan var proppmätt, för att "straffa sig själv för sin dumhet" som han uttryckte det).

Jaa-a... Sen dess har både Josefine och Gustav kommit, och det är alla tiders det. Igår var vi på Crocodile Lounge (en gratis pizza per öl, om ni minns) och lekte trivia night, och sedan gick vi till St Nicks Pub, det lokala jazzstället nära mig. Ikväll ska det smörjas kråset hos Josefines kompis Jenn i Brooklyn. Jag avslutar med en bild på Morgan i hatt, Josefine i mitten, och Gustav halvsovandes (han hade anlänt några timmar innan) från igår kväll. Den är mycket mörk och man ser ingenting. Arty.

Barn, barn! Julelefanten är här!

Först och främst: vi vann inte gothamgalan. Hmpf! Den enda trösten är att Killer inte heller vann med dylanfilmen I'm Not There (de fick spö av Sean Penns film), så jag sprang in i mina gamla tyra--jag menar chefer på den flådiga efterfesten i Tribeca och utbytte sura blickar som sade "stöld! stöld!". Och nu, efter att aggressionerna har lagt sig (OK, det har de inte) så känns det ändå ganska tufft att ha blivit nominerad för ett så fint pris med min första film. Nästa gång är priset mitt, dock - jag är mycket dålig på att hantera avvisningar i alla dess former och vill inte råka ut för det igen!

Anyway, för att trösta mig gjorde jag det enda rätta - jag köpte en julgran. Fast inte till mig (Shaft skulle bara kissa på det) utan till min kompis Julie (en annan gammal killerpraktikant). Hon sade nåt i stil med "du som är så stark kan väl bära en gran hem till mig om vi köper en", och jag har alltid varit en sucker för uppenbara lögner, så jag släpade den förvuxna kvisten de tjugo kvarter genom Brooklyns polska område ända tills vi kom fram. Som tack matades jag med vietnamesiskt svin och mjöd, och jag passade även på att snida en traditionell julelefant i folie att hänga i granen (se nedan).



Snart kommer Morgan, Josefine och Gustav. Det ska bli roligt. Tills vidare: se upp för tomten, ridandes över natthimlen på sin tjockhudade kamrat!

guestblogger ira

(Ira håller en liten kurs i klippning vid en filmskola här i några veckor, och han skrev ett litet manus till sina elever som de ska spela in/klippa. Han publicerar det även här, då det visar att mina berättelser om katten inte är fantasier och falsarier. Intressant är också att vi - trots att jag trott motsatsen - uppfattar situationen precis likadant./gabriel)

Gabriel's despair; the result of living with a perpetually aroused cat, has been the subject of many of my works. I find the resulting mood swings and fruitless acts of aggression fascinating... and quite humorous. The disgust combined with feelings of hopelessness and rage that my cat seems to elicit in Gabe have actually staved off any attempt on my part to actually have her "fixed." I hope you enjoy the following skit as much as I enjoy torturing my crappy roommate.

Enjoy,
-Ira

DENIAL

by Ira Blanchard

EXT. APARTMENT BUILDING-- EVENING

We hear the frustrated cries of a CAT in heat

INT. APARTMENT KITCHEN -- CONT’D.

MARK and DAVE(both late 20’s) sit at the kitchen table. They eat in silence.

The CAT’s howls are now noticeably closer in proximity and every time we hear one, Mark cringes. Dave happily chews away, oblivious to the noise and the discomfort it causes in his friend.

After a particularly long and obnoxious scream from the CAT.

MARK
You’ve gotta do something about that cat.

DAVE
She’s not that loud... she’s not even really in heat right now.

MARK
(Incredulous)
C’mon- you must be joking...

The CAT screams

MARK (CONT’D.)
... I mean seriously Dave, listen to her!

The CAT screams

DAVE
(innocently)
... what?

MARK
What "what"!?

Dave shrugs

MARK
It’s not just the noise, ya know.

Mark calmly places his fork on his dish and leans in toward Dave.

The CAT screams

He whispers:

MARK
Last night I woke up suffocating due to the fact that she had decided to sit on my face. (BEAT.) And it was sexual!

The CAT screams

DAVE
You’re embellishing, she doesn’t do that...

MARK
No! Not to you! (BEAT.) Because you're her “father,” but if you ask anyone else who’s been unfortunate enough to spend a night here since that cat hit puberty, they’ll all tell you without fail that she is a feline dominatrix of the worst variety.

The CAT screams

Dave rolls his eyes toward the ceiling

The CAT screams

Mark removes himself from the table and after a brief delay, returns with a shoping bag full of papers and pamphlets.

The CAT screams

MARK
(pathetically)
Get her fixed! I’m begging you, I’ll pay the cab fair, I have the names of several veterinarian’s nearby and a list of spay neuter clinics...

The CAT screams

Mark rifles through the bag holding up handfuls of pages with notes numbers, and photographs depicting cute looking puppies and cats.

Dave has stops eating to inspect a loose pamphlet.

The CAT screams

MARK
It doesn’t cost that much,please, just get her fixed before I accidentally impregnate her in my sleep.

After a long pause.

DAVE
I’ll think about it

food coma

Sweet sweet tryptophan...

"Bad Jasmine! Baaad Jasmine!"

Så ropar Iras mamma när Jasmine - hennes nyaste hund, en pitbull som hon hittade vanskött på gatan förra månaden - försöker slita av min halspulsåder med sina huggtänder. Något hon gjorde varje gång jag gick in i ett nytt rum; men jag lyckades i alla fall hoppa upp på ett skåp varje gång för att undvika hennes blodslusta - Ira hade mindre tur och blev biten några gånger. Detta är alltså hund #5, och hon samsas med de andra fyra hundarna, tre katterna och två fåglarna hemma hos Iras mamma (det var tre fåglar, men Shaft åt en av dem). Jag har sagt det förut och jag säger det igen: min rumskamrats ohälsosamma djursamlande blir mer och mer förståeligt ju mer av hans (ytterst älskvärda) mor jag ser.

Annars var det som vanligt en suverän thanksgiving - jag har gått upp 5 kilo på tre dagar, vilket väl vittnar om de kvantiteter mat vi satte i oss. Anyway, här följer några bilder från ståhejet:

Sky (Iras lillebror) skjutsar runt den senare på nån sorts hästtrampkreation som han byggt i sin arbetsstudio.

Han jobbar också på att bygga en alldeles egen motorcykel från scratch! Tuuuuufft...

Så här crappi--öh, jag menar pittoreskt, kan gatorna i philly se ut.

Det här är porslinsskåpet i Iras mammas kök. Statyn har uppenbarligen redan gjort Jasmines bekantskap - badum DISSCH!

Och det här är efterrätterna på middagen - sweet zombie jesus! Min pumpapaj är grunkemojan som ligger exakt på klockan 12.

Jag och ira tog en sväng förbi Bob's Happy Hour nere på gatan varje afton, vilket vi alltid gör när vi är i Philly. Det är den sunkigaste bar man kan föreställa sig, där snubbar kommer in och försöker sälja väckarklockor och cd-spelare till en med jämna mellanrum. Självklart älskar vi det. Bob själv blev mördad förra året, så nu är det hans brorsa Billy som sköter stället. Billy lurade i oss en kanadensisk dryck som heter "Yukon Jack"; som av flaskans utseende att döma hade legat där sedan sextiotalet, och som av smaken att döma bestod av bensin utblandat med björnurin. "It'll put hair on your chests!", sade Billy, vilket nog stämde (hello bröstvårteludd!) för starkt var det i alla fall, något som föranledde mången glad sång om småtroll allt eftersom kvällen fortskred.

Ira och Minji på Bob's.

Öh... jag vet inte riktigt vad det här är. Nån sorts lampa som Sky byggt antar jag. Jag gillar den!

OK, nu är det dags att hoppa lite hopprep. Ja, hopprep. Jag förklarar sen.

Run children, run!

Snart sätter jag mig på en buss för att åka till Philadelphia, för att fira thanksgiving med Iras familj. Jag tror det är tredje året i rad, och i år bestämde jag mig för att baka en pumpapaj att ta med mig! Jag vet, jag vet... proffsigt... mycket proffsigt... Så imorse lunkade jag iväg till vårt närliggande megasupermarket för att köpa ägg och fett och pumpa och sånt, och VAD får jag se på promenaden ner om inte en HÖK! En stor tjock ondskefull rovfågel - HAIL SATAN! - som gled förbi ungefär en meter (på riktigt!) ovanför mitt huvud och sedan satte sig i ett träd.

Ja, jag vet att den inte ser så mighty ut på min lilla mobilknäppta bild - mer som en trast eller nåt, men jag svär att det var en hök, ute på jakt efter puertoricanska barn som springer lösa i mina kvarter! De blir så tjocka av alla tacos att de inte kan springa snabbt för att gömma sig, eller få plats under en skyddande stock, och så bara RITSCH så tar höken dem. It's the ciiiircle of liiife.

Sen köpte jag mina pumpakryddor, gick hem, satte på Burzum på maxvolym (det kändes nödvändigt efter en så evil naturupplevelse) och lagade en helt suverän paj, alldeles gyllene och mumsig. Nu ska jag bara få åbäket till Philly på nåt sätt, men det löser sig.

portugal, gudslik arbetslust och så vidare...

Sorry! Jag vet att jag inte skrivit något på oceaner av tid - jag har jobbat som en liten iller, och så har jag haft min kompis Ana Luisa på besök, så jag har aldrig funnit den där pausen att sitta och dega och skriva nåt intressant förrän nu. Ehhh... japp. Få se... Nåt intressant som har hänt... Hrm. JO: Vi har visat filmen på MoMA, som en del i den här gothamistnomineringscykeln, och det var ju astufft! Jag menar, det är ju MoMA... Det kom ganska mycket folk, bra reaktioner, vi fick leka proffs och så, skoj! En visning i fredags och en idag.

Öhh... vad mer..? Tja, som sagt, Ana Luisa var här, det var roligt, vi har pekat på hus (hon är arkitekt) och frusit i vinterkylan.

Det är pälskrageläge och halsduks-alert level orange just nu, och det kommer bara bli värre... Åh, en rolig grej: Vi var ute och gick på gatan när vi gick förbi en bodega-ägare som stod ute på gatan och - såvitt som vi kunde förstå - läxade upp en av sina anställda. Ägaren, i sextioårsåldern, stod och förmanade den unge mannen och det gick ungefär såhär:

EXT. HARLEM STREET - DAY

A BODEGA OWNER (60) is standing outside of his establishment, lecturing a YOUNG EMPLOYEE (25) on work ethics.

BODEGA OWNER
(sternly)
Look, think about God, OK? God worked for six days, right? And he worked really hard, and that's what you have to do as well. And then on the seventh day he finally rested... but you can't do that 'cause you're not God, so you have to work then too.

Sen gick de tillbaka in för att fortsätta jobba. Ring facket! Utöfver det så kan jag rapportera att jag ätit ett äpple för första gången på flera år. Det var ganska gott, ungefär som jag kom ihåg, men bitarna fastnar ju mellan tänderna, och allt som allt är jag inte så imponerad. Back to the twinkies...


Öh... OK, så det var ju inte så mycket att orda om här. Men senare i veckan ska jag åka till Philly för att fira thanksgiving med Iras familj, så då blir det nog mer att orda om! Med andra ord: det bästa kommer sen!

Jesus vs. Jesus!

För en halvtimme sen satt jag på 1-tåget på väg hem upp till Harlem, när en tunnelbanepredikant klev på. Det händer då och då; oftast svarta män, alltid ypperligt välklädda, står de med en bibel i handen och frälser resenärerna från ondo. Vad som inte händer då och då, men hände idag, var dock att ytterligare en tunnelbanepredikant var på samma tåg - och de började battla! Först var det ganska lugnt - den andre och yngre predikanten låtsades inte om den förste, utan ropade att Jesus skulle frälsa oss alla. Den förste var inte lika högljudd, utan pratade liksom mer till sin tredjedel av vagnen. Men efter några stationer blev den andre predikanten klart mer och mer provocerad av sin kollega, så han började ropa högre och högre om hur Satan stod mitt ibland oss och spred lögner... vilket fick den första predikanten att lacka och börja ropa bibelverser rätt åt den andre snubben.

Så eskalerade det, tills predikant #2 verkligen stod och skrek rätt ut: "And there is a SNAKE amongst us, brothers and sisters, SATAN spews his FILTHY words, but I just laugh: HA HA HA!"

Predikant #1 försökte välja en mer "from" väg, fast det var tydligt att han började lacka också. Han ropade rätt till predikant #2 (som vägrade se på honom och istället vrålade medan han såg ut i tomma intet för att undvika ögonkontakt): "Are we not the same, brother? Are our heads not round, are our ears not big? You and me look alike, we are both the same!", men #2 bara "HA HA HA, Satan spews his filth, but I don't listen to his lies, oooh no!"

Sen försökte #1 lugna ner det hela och bara "Brother, let's keep our voices down, you're scaring the children" (vilket inte var sant, för alla i vagnen - inklusive barnen - satt och försökte att inte skratta högt), men då tog #2 ett skamgrepp och bara "And that FALSE PROPHET is a THIEF! His bags are full of STOLEN GOODS, and his mind is full of LIES!", varpå #1 verkligen lackade ur och slet upp ett paket twinkies-kakor ur sin medhavda påse och bara "Waitwaitwait... Are you saying these twinkies... are stolen? Are you saying I stole these twinkies, brother?!"

Då vände sig äntligen #2 till #1 och log ett enormt leende och sade "Ahhhh... so I finally look upon you... SATAN! I finally see your face! You can't scare me, Satan! You CAN'T scare ME!"

Då tröttnade #1 lite och försökte - än en gång - lägga ner det hela, genom att säga "God bless you, brother. God bless you. We are all God's children, and he loves you as well. Bless."

"NO - God bless YOU!", skrek #2 tillbaka.

"God bless YOU, BRO-ther!!", svarade #1 argt.

"GAAAUUUUUD BLEEESS YOOUUUUUUUUU!!!" skrek #2. Samtidigt började - jag lovar - en tant sjunga "We shall overcome" i andra änden av vagnen. Då kom vi fram till 145e, och jag och #1 klev av (han fortsatte ropa på perrongen). Det var mitt livs första predikant-battle, och jag hoppas få se fler!

kinesisk-mexikansk standoff

Just nu jobbar jag med en astrevlig men mysko kinesisk regissör - som egentligen heter nåt tufft, men i bästa Doris-anda kallar sig Michelle - som är i New York i ett par veckor och spelar in en dokumentärfilm om en amerikansk koreograf. Michelle är från Peking, och borde ju logiskt sett vara värsta storstadsproffset, men hon är en riktig cousin Cletus från Alabama som fastnar i varenda tunnelbanespärr som passeras och konstant bromsar in på gatan för att stirra på höghus så en rad av folk krockar in i hennes rygg. Jag förstår inte hur man kan bo i Peking - som ju är grymt mycket större och verkar minst lika tufft som New York - och ha sånt storstadsoflyt, men anyway, så är det. Och på grund av det så har alltså filmens producent anställt mig som en sorts... kinesvakt, som är med henne hela tiden när hon filmar, för att se till att hon inte tappar bort sig/blir rånad (clearly, they picked the wrong guy). Och idag var hon och jag ute på stan hela dan för att filma lite stadsbilder till hennes film - soft och roligt, en betald långpromenad, liksom.

Men Michelle har en fantastisk talang att, helt omedvetet (?), förolämpa människor! Först stod vi och filmade några tråkiga vykortsbilder i midtown, och jag pulade lite med min mobiltelefon för att skicka ett sms eller nåt. När jag tittade upp stod Michelle ungefär en meter från en uteliggare klädd i plastpåsar och tidningspapper som halvlåg på trottoaren, och filmade honom helt ogenerat medan han mumsade på en bit mat. Med ett ryck upptäckte han plötsligt att det stod en liten kinesiska bakom honom med en stor kamera som pekade rakt på hans lekamen. "Hi!", sade Michelle jätteglatt, och filmade lite till medan han drog in andan och samlade ihop invektiv som snart skulle slängas åt vårt håll (de innehöll en hel del könsord samt ej alldeles uppskattande smeknamn på kineser och västeuropeer). Jag klev snabbt fram, hasplade ur mig en ursäkt, och drog iväg henne. Medan alla fuck:s regnade bakom oss (förståeligt nog) sade Michelle entusiastiskt att "I really like the homeless people here. They have such energy and optimism!"

"Ehhh...", sade jag, "du tror inte han kan ha blivit lite stött av att du stod och filmade honom i hans ganska utsatta läge utan att fråga om det var OK först?"

"No no, I can see in his eyes that he is good person with enthusiasm!", sade hon, och mumlade sedan (mest till sig själv tror jag): "Yes, very good person...", medan hon nickade.

Sedan skulle vi äta lunch. Vi gick till ett flottigt burgerjoint, och Michelle förklarade att hon inte riktigt visste vad en hamburger var för något (!). Efter en kort förklaring (det visade sig att hon sett dem, bara aldrig ätit dem), beställde vi varsin cheeseburger deluxe. Det här var ett riktigt snabb-burgerställe, så man beställde vid en glasmonter och såg sin burgare stekas, och sen slabbade kocken upp den framför en och så sade man vad man ville ha på den (ungefär som ett sibyllekök, fast ändå inte). OK, så jag sade vad jag ville ha på min, och Michelle vad hon ville ha på sin. Sedan vände hon sig till mig och sade högt: "Gabriel, he is Mexican?", och pekade på den uppenbart mexikanske kocken.

"Ummm... I don't know, I guess you should ask him", sade jag, medan kocken slutade lägga på pålägg och stirrade på oss.

"They are all Mexican", sade hon lugnt och pekade på all kökspersonal som stod bakom disken (en alldeles korrekt iakttagelse); "I notice that people who work inside kitchens in New York are always Mexican... but waiters are white. I think Mexicans must be very good at cooking food."

Om hon inte får mig mördad innan ska vi spela in lite mer imorrn. Sedan åker hon tillbaka till Peking, full av burgers och marknadsekonomiska insikter...

nu är du min bitch, "Anslagstavlan"!

Immortality! Om ni missade filmkrönikan igår så missade ni också chansen att äntligen - åh, som vi alla har väntat - få höra min vackra stämma ljuda ut ur era tv-apparater. Jag hade med ett litet inslag som jag och Ira har spelat in och klippt här i New York, om hustaksfilmvisningar, och ni måste förstås se reprisen imorgon (onsdag), klockan halv åtta på tvåan. Alternativt se det på filmkrönikesidan - men det är onekligen tuffare att se det på stor skärm. Jag ser helst också att ni kopplar in vilket soundsystem ni än har i tvn så hela kvarteret kan höra min kermit-röst. Tack på förhand.

I andra fascinerande nyhesinslag kan även rapporteras att Ira sagt upp sig från BBC, så nu är han hemma på vardagkvällar (han jobbade ju natt förut)! Det är skojigt och mysko - plötsligt är det inte bara jag och djuren. Eller rättare sagt, jag var ju aldrig hemma på kvällarna eftersom djuren gjorde mig så nervös, men nu går det ganska bra! Vi är ett sånt fint gaypar; vi står och lagar mat tillsammans medan vi lyssnar på Monk, och sen bråkar vi om huruvida vi ska se på taiwanesisk eller fransk sextiotalsfilm. Åh, man kan inte ha en bättre rumskamrat. Om bara katten kan råka ramla ut ur ett fönster också så vore allt rosy peachy, men i ärlighetens namn har jag så smått börjat tolerera henne också.

Slutligen kan konstateras att hösten nu - efter många avblåsta tjuvstarter - äntligen har kommit på riktigt. Ända fram till förra veckan hade vi fortfarande runt 22-23 grader ute, och alla chillade i sommarkläder, men nu är det kallt. Fint så, jag tycker om hösten.

"Jag tycker om hösten"... seriöst, vilket dagboksinlägg det här blev...

dålig idé #24...

Fråga inte...

"I want to thank God and my agent"

Hum hum HUM! Om ni mot förmodan inte har läst dagens Hollywood Reporter (ööh), vill jag blygsamt dra er uppmärksamhet till följande artikel. Bläddra nedåt så ser ni den intressanta biten.

S-s-s-s-sweeeeeeEEET! Det står ungefär samma sak i dagens LA Times och Variety. Jag återkommer nog med mer info när jag.... öh... vet mer.

Upp med händerna!

Efter tre år i Harlem hände så till sist det oundvikliga - jag blev rånad. Ungefär två timmar sen promenerade jag nedför Amsterdam Avenue, från 148e mot 121a, där jag skulle sitta på Max Café och jobba. För att komma dit måste man gå igenom några kvarter av projects - alltså de där höga bruna husen som finns lite varstans i alla amerikanska storstäder och ägs av staden/staten, där låginkomsttagare och andra som inte har råd/kan klara eget boende får subventionerade lägenheter. En bra idé, men uppenbarligen är det kring dessa hus som det är lite mer rough stämning, kan man säga... Anyway, just de här husen, på 125e gatan mellan Broadway och Amsterdam, ligger ju väldigt nära I-House, så jag har traskat igenom deras gårdar säkert hundra gånger. Men den här gången ville det sig illa...


(Projects-husen på 125e, sett från tunnelbanespåret. Området får numera alltså anses som icke rekommenderbart för späda svenskar att flanera kring på kvällstid)

Så, jag traskade nedför Amsterdam, lyssnandes på musik, när jag lade märke till att en snubbe liksom höll jämnt tempo med mig; när jag saktade in saktade han in också, och om jag ökade tempo gjorde han detsamma. Ack, jag min idiot - jag borde ju förstås ha insett vad han gick och tänkte på, men det var fortfarande så mycket folk omkring så det verkade osannolikt! Jag menar, jag märkte honom, och det var helt klart nåt som var lite off med det hela, men jag kunde ändå inte tro att det som sedan skedde skulle ske!

Så... när jag hade korsat 125e skulle jag gå de sista fyra gatorna mot kaféet, och tre av dem består av projects-husen på bilden här ovan. Och just när jag passerat en gata var det plötsligt bara han och jag inom synhåll, och han svängde plötsligt in mot mig, trängde upp mig mot ett staket och sade "Don't move. Give me your wallet, ipod and phone now or things will get messy!", samtidigt som han pekade med nåt i sin ficka mot mig. Visst, jag skulle kunna ha försökt se om han bluffade och bara "is that a gun in your pocket or are you just happy to see me?", och krävt att få se vapnet, men... jag vågade inte! Det var en så hotfull stämning, han var mycket större än vad jag är, och jag menar... folk blir ju skjutna då och då! Det kändes bara dumt att börja tjafsa med någon som antagligen skulle kunna göra mig illa på fler sätt än jag kan tänka mig, så jag suckade bara och öppnade sakta min väska... När jag fått upp plånboken frågade jag om jag inte kunde behålla några grejer som han inte skulle ha nytta av, typ mitt id, men han bara "no, I need everything so you can't get help from the cops" (jag vet fortfarande inte vad han menar med det - skulle polisen vägra hjälpa mig om jag inte hade mitt leg på mig eller vaddå?), så det var bara att räcka över den. "The phone and the ipod, man, hurry, hurry", sade han med hotfullt dov stämma - ja, den var verkligen hotfullt dov! Jag suckade djupt, grävde ännu djupare i min väska, vred mitt huvud åt höger för att liksom i smyg se om det inte fanns nån som skulle kunna hjälpa mig, och fick se... Lanre! Strosandes nedför Amsterdam Avenue lite längre upp! För er som aldrig sett Lanre kan jag beskriva honom såhär: en enorm svart man på ungefär 110 kg, med långa dreadlocks och en ännu dovare stämma än aset som stod och trängde upp mig mot staketet. Han är tillika wrestling-coach, och förstås en av mina bästa vänner. Samtidigt stod rånaren där, med min plånbok i en hand och en utsträckt andra hand för att ta emot min telefon och mp3-spelare, och bara "come on, come on" med stressig röst - han hade sumpat bluffen, det fanns inget vapen i hans hand! Han kunde ju förstås ha nåt i fickan, men det skulle ta honom några sekunder att få upp det, så jag handlade instinktivt (tror jag att det var i alla fall - det gick så fort): jag knuffade plötsligt rånaren så hårt jag kunde, så han ramlade bakåt, och sprang som en blixt uppför gatan mot Lanre.

"Lanre! Lanre! Lanre!", ropade jag, men Lanre lyssnade på sin ipod och hörde mig inte. Till slut hann jag ifatt honom, och fick ur mig nåt i stil med "mugged, got mugged, that guy, mugged!", och Lanre sade "are you serious?". Jag nickade febrilt, och sedan satte vi av efter killen, in i projectsgården (ja, i efterhand kanske det inte var så smart heller, men ni måste förstå att allting skedde ganska snabbt och utan möjlighet till planering). Efter en mindre språngmarsch såg jag honom lunkandes in på en bakgård, och när han hörde våra springande fotsteg var vi bara några meter ifrån honom.

Lanre sprang upp så han stod alldeles framför honom och sade "Do you have my friends wallet?"

"Uh...no...", sade rånaren.

"Yes you do!", sade jag.

Rånaren tittade på Lanre. Rånaren tittade på mig. Lanre gjorde sig extra stor och tog ännu ett kliv framåt. Rånaren tittade på Lanre igen, och tog sen ut min plånbok ur fickan. "I'm sorry...", sade han med bisarrt purken röst och blicken fäst i marken, som ett barn som blivit ertappat med att ha tömt kakburken, och räckte mig min plånbok. Jag öppnade den - alla kreditkort och såna grejer kvar. "OK", sade vi, och vände. Vi gick åt vårt håll och han gick åt sitt. Tre minuter senare slog det mig att jag faktiskt haft 60 dollars i den också, som numera var borta - han hade tömt den på sedlar på en gång - vilket svider i min trängda ekonomiska situation en smula, men inte alls lika mycket som sumpade kreditkort, telefon, spelare, etc.

Så, jag antar att detta betyder att jag är en riktig newyorkare, nu när jag blivit rånad. Och om detta utspelar sig igen kommer jag inte vara så dum att jag bara "hum hum, den unge mannen i säckiga kläder tycks gilla att promenera med mig!" Shit, man tror att man blivit så streetsmart efter några år i harlem, och så gör jag något så dumt. Men all is well that ends well, och sextio dollars känns som en rimlig summa att betala för att ha livet i behåll och en bra historia att berätta!

mantrat

Just nu har jag besök av min kompis Vendela från Kanada (egentligen heter hon inte Vendela, men eftersom jag tänker inkludera en rolig scen om henne här byter jag lite försiktigt ut namnet, om hon nu skulle hitta den här sidan, för då kanske hon blir arg. Nej, hon kan inte svenska. Ja, jag är paranoid. Men ändå.) Anyway, jag känner Vendela från i våras - hon såg min bild på myspace (det där Dorian Gray-porträttet) och tyckte det var roligt, och vi började prata (ja, en myspace-vänskap... jag vet, du kan sluta himla med ögonen nu).

Aaaanyway, vi började snacka, hon skickade låtar (hon har ett bra band som hon sjunger i), jag träffade hennes pojkvän också - långt innan jag träffade henne - som var här i våras och letade lägenhet i NY (han skulle börja plugga här nu i höst och jag visade honom runt i harlem litegrann), han var också astrevlig, och vi blev liksom nät-kompisar, precis som ungdomarna gör nuförtiden! Hum...

Sen kom hon kom faktiskt hit och hälsade på en helg i juni, softade i New York och bodde hos mig och Ira - det var skoj, lite mysko, eftersom vi inte kände varandra "på riktigt" innan, men skoj ändå! Fint så. Nu skrev hon igen förra veckan och ville komma och hälsa på igen över helgen (hon kunde inte bo med sin pojkvän för de hade gjort slut under sommaren). Så hon kom med tåget igår, och hon och jag gick ut och åt middag. DÅ utspelade sig den utlovade lilla scenen som jag tyckte var rolig. Den gick såhär:

INT. THAI RESTAURANT, NYC - EVENING

GABRIEL (28) and VENDELA (27) sit in a Thai restaurant on West 4th Street. The restaurant is quite small, and packed. The walls are a dark red, and old posters for Singha Beer adorn every free space, with smiling Asian pin-up girls lying on beaches enjoying a frosty cool beer.

Gabriel and Vendela are mid-eating and mid-conversation.

VENDELA

...And when I was 17 I turned onto TM, which was great.

GABRIEL (chewing)
...Hmmf?

VENDELA
TM... You don't know what TM is?

GABRIEL
No idea.

VENDELA
It stands for Transcendental Meditation.

GABRIEL (swallows)
Oh...
(pause)
What?

VENDELA
It's a kind of meditation that allows you to... you know, like, cross over to a... Well, it's complicated to explain. It's like a yoga-like meditation, but with a mantra. You get your own mantra.

GABRIEL
You have a mantra?

VENDELA
Yeah. Well, it's not just mine. They have different mantras for different age groups, so everyone who's 17 has the same mantra, and everyone who's 35 has another mantra.

GABRIEL (interested)
Oh... so what's your mantra?

VENDELA (smiles tolerantly)
Oh no, I can't tell you.

They both laugh. Gabriel calls the waiter over to refill his glass of water.

Gabriel takes a sip of water. Vendela takes another bite of tofu.

GABRIEL (chuckling)
...But seriously now, what is your mantra?

VENDELA (seriously)
No, I told you, I can't tell you.

A pause. They both look at each other.

GABRIEL (confused)
But... What do you mean you can't tell me? It's not a personal mantra, every 17-year old has it...

VENDELA
Well, I just can't. It's simply not done.

GABRIEL
But you're not using it anymore!

VENDELA (mildly irritated)
That's not the point!

GABRIEL
But I can't use it either! I'm 28, I have a totally different mantra now!

VENDELA
Look, they give you a mantra and you're not supposed to give it to anyone, OK? You go in and they give you your mantra and then you go home and meditate and use it. That's what you pay for.

GABRIEL
But I don't see the harm if none of us can use it anyway! It's for a younger demographic!

VENDELA (slightly upset)
But you have to go to the TM people to get your own mantra!

GABRIEL
But you're not using it... I mean, if you buy a bottle of water and drink some, and then you're done but there's some water left and you're going to throw it away when some homeless guy asks if he can have what's left, do you just look him in the eyes and throw it away anyway??!

VENDELA (angrily)
Look, it's not the same, and I'm not giving you my mantra, OK?!

A tense mood settles. They both pick around in their food. A waiter comes and refills their glasses. In the kitchen, a telephone rings.


Bra början på helgen, va..?

harder, better, faster, stronger

Jag känner att jag har gnällt om det för de flesta redan, men för er som har missat det: jag har tagit det där steget som mer än nåt annat säger "du närmar dig 30" och börjat... jogga. Japp. Jag. Jogga. JA säger jag. Jogga. Käften.

Det började när jag kom tillbaka till New York förra månaden. Ira såg liksom lite hurtigare ut än vanligt, det var nåt fräscht och obehagligt kring hans person. "I quit smoking and started jogging", sade Ira. "Åhå, congratulations", sade jag leende, medan jag tänkte "ditt AS - så du tror att du ska vara hälsosammare och lyckligare och leva längre än jag, va? Vi får väl SE!", och marscherade prompt ut och köpte mina egna springskor. Vilket för övrigt var roligt - alla joggingdojjor ser ju ut som att ett konfettiätande troll har kräkts på dem! Jag satt där i skoaffären på 145e medan snubben i butiken kom med par efter par, och jag bara "no, too purple... too many dots... too big NIKE-logo... too gay... too striped...", men efter att han burit ut ungefär femton par för mig att pröva (de hade inte springskorna ute i affären!) kom han äntligen med ett par svarta New Balance. De satt som en smäck, så jag bytte dem mot ungefär 50 dollars och sedan var det bara att börja trumpa Iras nya livsstil.

Vilket gick... sådär. Eftersom min kropp inte rört på sig frivilligt sen gympalektionerna i åttan (amorösa möten och plötsliga flykter från potentiella crackhuvudrånare sent på natten ej inräknade) hann vi med ungefär tre joggingturer innan mina fötter bara KAKRASSCH. Efter det följde ungefär fyra veckor av mycket begränsad rörlighet - Lanres mamma, Dr. Olabisi, konstaterade att det var en maffig dubbelinflammation och skrev ut härliga smärtstillande och antiinflammatoriska tabletter som jag muntert knaprat hela september. Men nu är fötterna hela och friska igen, och jag och Ira flyger fram (om man med "flyger fram" menar "springer väldigt långsamt" - det är ju ändå vi) över Riverside Drive upp mot George Washington Bridge och tillbaka - en tur på ungefär 3 miles (nej, jag vet inte vad det är i kilometer, men det är bra!) varannan dag. Assoft! Vi är så HEALTHY! Självklart firar vi detta nya friska liv genom att konsumera ungefär dubbelt så mycket öl och chokladkakor, men så länge effekten är +/- 0 är jag nöjd... Fint så!

ninja vs ahmadinejad

Vilken ska jag börja med...? Jag tar Ahmadinejad. Han kom till New York igår, och om det är något som fått folk att sluta snacka om ninjatjuven, så är det Ahmadinejad! Stan är helt tokig - framför allt mitt gamla hood, Morningside Heights, där Columbiauniversitetet ligger. Förr i tiden, när jag bodde i i-house, tog det mig bara ett par minuter att gå dit, men nu tar det mig en god kvart eller mer. Morr... MEN idag tog det nog i-houseglinen en kvart eller så också, för hela området hade gone apeshit! Alltså: Ahmadinejad, som är i New York för att tala inför FNs generalförsamling, hade blivit inbjuden av rektorn att tala på Columbia - och det har blivit förstasidesnyheter i hela landet i flera dagar nu.

Många tycker att det är fel att ge honom en plattform, andra tycker det är universitetets intellektuella plikt att göra det om möjligheten finnes. Härom låter jag er dra era egna slutsatser. Poängen var mer att det är intressant vilket drama som snabbt uppstår i den här staden vid såna här situationer. Tusentals människor kom till universitet för att protestera/stödja/sjunga/etc - och för första gången under min vistelse här var man tvungen att stänga universitetsområdet för alla utan student-ID - dammit! Det var poliser överallt, det var ungefär 100 TV-team, kameror överallt, en jättebildskärm på campus som livesände hans tal och frågestunden efteråt. Det såg ut ungefär såhär:




Roligt var också att se de oerhört hetsiga - men civiliserade - debatter som uppstod mellan demonstranter och varmkorvsförsäljare/uteliggare/tanter/etc - det här är helt klart en plats där folk är vana vid att säga vad de tycker, gärna högt och till främlingar...

Om ni mot förmodan är intresserade av hur talet/frågestunden gick (det borde ni vara, det är intressant), tycker jag att ni ska titta här.

---

Och nu: Ninjatjuvsuppdatering! I det lilla mellanrum i tidningarna och på TV idag som inte upptogs av Ahmadinejad, kunde man läsa att polisen förbereder en jätteinsats på hela Staten Island imorgon, för att på något sätt ta fast the Ninja Burglar. Hur de hade tänkt bära sig åt vet jag inte - det står bara att en hel massa poliser ska vara med - men jag vet en sak: de kommer inte lyckas. Varför? Därför att alla vet att man inte kan fånga en ninja med en vanlig polis, eller en vanlig hel poliskår. Den ende som kan fånga en ninja är en annan ninja! Uppenbarligen måste NYPD starta en ninja-squad, eller flyga hit en specialninjapolis från Tokyo, och sedan kan Ninja Burglar och Ninjasnuten mötas i en showdown uppe på taket på Chrysler Building. Jag tippar att den här filmen kommer dyka upp på biografer inom 18 månader...

cowabunga!

Det här har inte så mycket med mig personligen att göra (eller har det..?), men det är många som snackar om det just nu, så det känns som en sån där newyorkiansk grej som jag kan berätta om ändå. OK, så ni vet hur New York då och då har en superbrottsling som dyker upp i alla samtal; som David Berkowitz (the Son of Sam) sommaren 1977, eller John Gotti vintern 1990, eller Rudy Giuliani 1994-2001... Nu har i alla fall 2007 fått sin egen megaskurk. Mina damer och herrar... jag ger er: THE NINJA BURGLAR!
Ninjatjuven! Det är ju suveränt! Han har hittills brutit sig in i 14 hus på Staten Island, och polisen lyckas inte ta honom. Varför? För att han är en ninja, dammit! Såhär beskrivs han av polisen: "six-foot-three, dressed in all black, masked, with nunchakus". Han bryter sig alltså in i hus, rånar det han kan, och om han blir påkommen - vilket han har blivit flera gånger nu - spöar han upp den stackars husägaren med sina nunchuks innan han hoppar ut genom ett fönster och försvinner!

Men som den riktiga ninja han är, är han inte bara skilled in the art of battle, utan också self-healing. För några veckor sen, den sjätte september, fick Phil Chiolo - det tolfte offret - besök av ninjatjuven. Phil klev ner i sitt kök mitt i natten för att ta en nattmacka, och hamnade ansikte mot ansikte med ninjan - som flög på honom och började nunchaka hans axel och huvud! Phil, som förstås blev asskraj, tog i ren panik tag i en kökskniv och körde in den i bröstkorgen på ninjan! Och vad gjorde ninjan då? Jo, som vilken självrespekterande ninja (som ni märker älskar jag ordet "ninja", jag kan inte få nog av det) som helst gav han inte ifrån sig ett ljud, utan sprang fjäderlätt (föreställer jag mig) ut ur huset, med kniven fortfarande fast i bröstet!

Polisen trodde att de skulle få honom for sure efter det - de menade att han, baserat på Phils vittnesmål om hur stor kniven var och hur långt han körde in den, tvunget skulle behöva uppsöka läkarvård, och alla sjukhus väntade bara på en ninja med köksknivskada. Men icke! Han gick uppenbarligen bara tillbaka till sin ninjagrotta, drack lite magiskt te, och kunde sedan återvända till brottets bana.

Hur vet vi det? Jo, eftersom det ägt rum två till ninjainbrott sedan dess. Det senaste hände igår; då Mary Ann Carlo sprang på ninjan i sitt sovrum, och gav ifrån sig det fullt logiska stridsropet "The Ninja is here! The Ninja! The Ninja!", vilket fick ninjan att fly fältet. Polisen skickade dit sin bad-ass-styrka och hundpatruller och en helikopter - men utan framgång. Han lyckades komma undan än en gång. Varför? För att han är en ninja! Go ninja go ninja go!

höst i new york, kärlek i philadelphia

Det måste sägas på en gång: det finns ingen bättre plats på jorden än NY under september och oktober månad. Nya storögda universitetsstudenter kommer till stan, turisterna lämnar den, luften blir frisk och klar men det är fortfarande varmt - 27 grader idag - fast löven börjar rodna och fylla gatorna. Det är så vackert så man baxnar. Om några veckor kanske det blir lite kallare, så man kan börja ha en tunn rock på sig. Det gillar jag för då känner jag mig alltid en smula vuxnare, och önskar lite i hemlighet att jag hade en portfölj att bära på. Gällande vuxenhet kan också tilläggas att jag klippt mig grymt kort - som vanligt på bumble and bumbles modellexperimentverkstad, där frisören denna gång - en "Brian"från "Houston" (visst visst) - förskräckt tittade på min vilda man och sade "no no no, we'll have to lose some volume here!". Sedan tillade han mumlande till sig själv, medan han himlade med ögonen, "a lot of volume, sheesh..."

Och det gjorde vi, Texas Ranger style! Jag tror inte jag haft så kort hår sen femman - plötsligt väger mitt huvud hälften så mycket. Underligt...

Ja, just det! Jag var i Philadelphia på ett bröllop - Iras brorsa Sky gifte sig med sin Rebecka, och det var det första bröllop jag nånsin bevittnat. Och det var... knasigt. Det hela utspelade sig på en gata utanför ett konstgalleri; Rebecka hade sju tärnor som hade sina sju gossar, och alla hade kläder designade av henne. Eller... "kläder"... Det var grymt underliga (men oerhört roliga) kreationer, med tio meter långa släp, utomjordingsantenner, frukt-teman, matchande hundar, glitterexplosioner - allt ackompanjerat av The Knifes Deep Cuts-skiva, som blastade under deras ingång. Ja, det var ju som en modeshow, där alla tärnorna klev fram nedför den långa gatan, förförde sina respektive män, dansade fram till "altaret", och stod och såg nonchalanta ut. Sedan tystnade The Knife, och en man i sextioårsåldern helt klädd i rosa kostym och högklackade glasskor tog en mikrofon och började sjunga nån smörig soulballad, medan bruden kom nedför gatan till folkets jubel. Sedan förrättades vigseln av en tjugoårig kille från Las Vegas, medan de sju tärnorna och deras sju gossar stod på varsin sida om brudparet och viftade jazzhänder hela tiden... haha! Själv filmade jag alltihop - inte genom att stå vid ett stativ och ta en lång vidbild av hela spektaklet, som seden bjuder. Nej nej, Sky och rebecka hade uttryckligen bett mig vara "in everybody's face, our faces too!" - så jag dansade nedför röda mattan med alla tärnor under deras parader, och stod kanske en meter från brudparet när de bytte ringar, cirklandes runt dem som en galning. Mycket konstigt, men jäkligt kul - jag har en känsla av att alla bröllop kommer verka lite gråa efter det här...

Tja, sedan festade vi natten lång, lyckades på nåt sätt ta oss hem till Iras mamma (som för övrigt bor ensam med fyra hundar, tre katter och två fåglar - det förklarar så mycket av hennes sons ohälsosamma förhållande till husdjur!), och satt med bultande huvud på chinatownbussen tillbaka till New York nästa dag. Där det just blivit höst, vilket beskrevs i inläggets början. Fint så.

as seen on TV

På tal om filmklichéer ("Move along folks..." från förra posten) måste jag bara snabbt och nöjt konstatera att jag äntligen och oplanerat återskapade en av de största alldeles nyss. Det är sen morgon (OK, eftermiddag) efter lite rumlande nere på fjortonde gatan igår kväll (där för övrigt jag har hittat världens bästa bar. Den uppfyller alla de vanliga kriterierna för vad som gör en bra bar, gällande ölpris, musik, folk etc - men den har också något alldeles fantastiskt; för varje öl man beställer får man en liten pappersbiljett. Den tar man in till ett rum längst bak i baren, där det står en malaysisk man framför en pizzaugn. Ger man honom biljetten så får man en hel pizza! En gratis pizza per öl! Inte en slice alltså, en hel rund pizza - och värt att notera är att ölen bara kostar 5 dollars, så det är inget prispålägg där. Det är ju ett fantastiskt koncept!)

Anyway, så efter en god natts sömn vaknade jag och kände mig - gårdagens pizzor till trots - en smula hungrig. Jag klev ut ur mitt sovrum med rufsigt hår och trötta ögon, gick fram till kylskåpet och öppnade det för att inspektera vad vi hade. Inte mycket till mat - men en vit liten pappkartong kinamat stod längst bak på en hylla. Jag kunde dock inte komma ihåg när jag och Ira ätit kinamat senast... Jag lyfte ut den, öppnade den och luktade försiktigt - och drog förskräckt huvudet bakåt på grund av stanken. Precis som i alla filmer! Det är jag och Bill Murray...

fortsatta äventyr på 148e gatan...

Just keep 'em coming... Idag gick jag upp snortidigt för att åka ut till New Jersey och jobba. Trött som en get återvände jag hem, bärandes på två matkassar och med ett stort behov av att duscha, toilettera (öhh), och sova. Synd för mig då att jag, då jag vandrade uppför Broadway efter att ha klivit ur tunnelbana på 145e, såg hur en stor folkmassa stod samlad vid hörnet av Broadway och 148e - min gata. "What now, har en tub modellklister exploderat och vårt hus brunnit ner?" tänkte jag för mig själv, innan jag möttes av en uppspänd gul remsa polistejp som löpte över hela gatan. "Ur vägen åskådare, jag bor här" mumlade jag (OK, det gjorde jag egentligen inte, men jag tänkte det) och klev bestämt in på gatan, men blev genast ivägschasad av en än mer bestämd konstapel. "What's going on, officer?" frågade jag i min mest civiliserade och myndiga stämma, i from förhoppning om att han skulle inse att jag inte var nån troublemaker och därmed släppa in mig. "Police business", svarade han kort. No shit, Sherlock... Jag frågade två ungdomar i alldeles för stora byxor som hängde vid den nedlagna Dunkin' Donutsen i hörnet vad som hänt. "I think they're busting a meth lab", sade den ene. "No, I heard some guy ran down the block shootin' and waiving a gun and ran into that building", sade den andre och pekade på vårt hus. Ho hum... Det enda tydliga var att jag inte skulle få komma hem snart. Något som tydligt förstärktes av att en stor SWAT-buss (!) - ni vet, en sån där med ett helt A-Team i sig med lasersikten och rökbomber och ninjamoves - kom inkörandes. Snart myllrade hela 148e mellan Broadway och Amsterdam av poliser, hälften i uniform och hälften civilklädda. Och om det är nåt jag har lärt mig av TV så är det att civiklädda poliser means business...

Det var bara att sätta sig på trottoaren och vänta. En kille bredvid mig, som redan hade stått där i en halvtimme och väntat på att komma in i sitt hus, började prata högt med sig själv, alternativt alla på gatan (antagligen både och) med arg stämma: "It's always 148th! Niggaz think it's like 145th or 140th here, all cool and easy, until they actually move here, and then they know: it's always 148th!" Hurra...

Efter 20 minuter på trottoaren kom så plötsligt Ira stånkandes - han hade varit ute på en lång joggingtur längs floden. Happy days! Vi bestämde oss för att lämna spektaklet - det var inte så mycket att se ändå, bara massa gul tejp, poliser och polisbilar, inga skurkar - och gå och inmundiga en smarrig taco på en av kvarterets många mexikanska restauranger. Efter en timmes tacosmarrande gick vi tillbaka hem - men det var fortfarande avspärrat! Nu stod halva kvarterets invånare och morrade bakom polistejpen, men ingen fick komma in. Poliser i skottsäkra västar sprang fram och tillbaka och mumlade i sina walkie-talkies, samtidigt som de dominikanska barnen stod fem meter därifrån och mumsade på sina isglassar. Efter ungefär en halvtimmes väntan till - allt som allt höll det på i ungefär två timmar alltså - körde de äntligen därifrån och vi fick komma in. "When Spanish people rob Spanish people, where are you then General?! General! General! Listen to me!" ropade en äldre herre åt en polissergeant med extra ståtlig uniform (därav generalandet, antar jag), men han fick inget svar. Själv är jag mest besviken över att ha väntat så länge utan att få höra frasen "Move along folks... Nothing to see here... Move along..." Kanske nästa gång. Nu börjar jag ju i alla fall förstå: It's always 148th...

flaming horror!

I lördags skulle jag och Ira så äntligen ha vår bisarrt sena inflyttningsfest; ett stort hjul (hjul?) ost var inhandlat, så även två lådor vin (alltså tolvflaskorslådor, inte papplådor) och massa annat krimskrams. Bäddat för succé alltså! Vi spenderade dagen med att städa och grejsa, vilket föranledde mig att ta lite bilder på vår lägenhet så att ni äntligen kan se hur den ser ut!

Ja-aa... detta är alltså vår hall

vårt vardagsrum

vårt kök

mitt rum

Okej, då var det äntligen avklarat! Anyway, så vi stökade och skurade och hade oss, i väntan på att gäster skulle börja anlända kring åttasnåret. Vid sexiden, just när det började bli riktigt fint, hörde vi ett avlägset och ihållande tutande utifrån hallen. Vi tittade på varandra och öppnade dörren. Tutandet blev starkare och en bestämd röklukt dansade förnöjt in i vår lägenhet. "Ööhhhh..." sade vi, och gick nedför trapporna (vi bor på femte våningen) för att se vad som stod på.

På andra våningen tog det stopp - det var fullt av så mycket svart rök att man inte kunde se en meter framför sig, och det var omöjligt att gå vidare. "Jahapp, så var festen slut" tänkte jag i någon sorts bedövad panik, åsyftandes inte så mycket kvällens partaj som livet självt, medan Ira ryckte tag i mig och vi båda sprang tillbaka till vår lägenhet. Väl där uppe påpekade han något som jag helt hade glömt bort - vårt hus har, precis som alla andra hus i New York, en brandstege på fasadens utsida! Jag har alltid svurit över dem, eftersom jag tyckte att det verkar vara ett så suveränt sätt för inbrottstjuvar att ta sig in i lägenheter, men nu förstod jag äntligen hur bra de är! Sagt och gjort: katten placerades i en korg, fönstret öppnades, och jag började klättra nedåt. Till vänster om mig löpte en till brandstege, och samtidigt som jag klättrade ner för min såg jag hur brandmän klättrade upp för den andra och slog in fönsterrutor med sina yxor för att klättra in. Action!

Väl nere på fast mark och ute på gatan såg det ut... tja, såhär:




En vänlig brandman förklarade för mig att någon hade lackat om sitt golv när burkarna med lacknafta hade exploderat (!) och branden sedan bara whooshade på.

Efter några timmar blev vi insläppta i vårt hus igen. Det var krossat glas och vatten överallt, och väggarna på andra våningen är svarta av sot. Men röklukten började försvinna redan efter några timmar! Och festen? Pah - inte ställer vi in en fest bara för att några färgburkar börjar spraka! Så snart jag avslutat min timme gnyende i fosterställning tvättade vi av våra ansikten, välkomnade våra gäster till den katastrofplats som vår byggnad förvandlats till, och festade hela natten lång. Mycket lyckat.

den gyllene måsen

OK, detta blir ett kort men skakande inlägg, då jag just lärt mig något som ställer allt på huvudet! Är ni redo? OK. McDonalds... uttalas inte Macdonalds! Det uttalas Micdonalds!!! Argh! Jorden är rund, Gud är död, vi snurrar runt solen... och nu detta??! Efter att ha sagt något i stil med "let's just grab a burger at mackdånalds", såsom vi uttalar namnet på god rikssvenska, upplyste några urinvånare mig om att det bara uttalas "mack" om det stavas just Mac - alltså MacDonalds. Om ett namn stavas Mc, uttalas det mick! Självklart trodde jag att de var påverkade eller bara helt vansinniga, så jag kontrollerade denna uppgift med ett flertal amrisar under kvällen, och japp: det uttalas Micdonalds. Helt stört. Vad härnäst - cooca coola?

So long Paco!

Nej, Paco dog inte. Det är lika bra jag säger det på en gång, för att undvika ett antiklimax senare i texten. Men det var nära! Och det var inte ens mitt fel (Paco var cool - det är Kiri som ska akta sig)...

Okej, ni kanske minns hur vi skulle vakta Paco i några veckor, medan hans ägare befann sig på Gotland (!) - och den stora frågan var hur han skulle hantera våldtäktskatten Kiri. Det gjorde han... sådär. Paco var, för att besvara Josefines och Majas (?) frågor, kastrerad - men vi lärde oss snabbt att bara för att en hankatt är kastrerad tar det inte bort hans... uhh... "humping abilities". Men då menar jag tyvärr bara just "humping"; Paco placerade sig snabbt bakom Kiri, som genast vrålade nöjt och skräckinjagade då hon såg 14 månaders frustration snart gå upp i rök, men det blev inte mer än just juckande! Utan att vara för detaljerad kan man säga att... Paco Jr. inte var med på leken (fråga inte hur jag vet detta - jag önskar själv att jag inte gjorde det). Men Paco hade liksom själva höftrycket instinktivt inövat, och det tog några minuter innan Kiri upptäckte att det inte skulle bli så mycket mer än så: lite höftvickingar bakifrån, med två centimeters säkerhetsavstånd mellan katt och katt. Och när hon insåg detta blev hon arg. Uj uj uj. Denna nya och eskalerade sexuella frustration tog hon ut på mig (förstås - fan vad grinig hon var), men framför allt på stackars Paco, som antagligen inget hellre ville än att komma bort från denna dåre, men inte fick eftersom hans matte och husse lekte kurragömma bland raukarna (eller är de på Öland?).

Så Paco fick det inte lätt... Kiri väste, rev, anföll, och gjorde hans liv lika outhärdligt som hon har gjort mitt, om inte än värre (jag kände verkligen för att slå mig ned i soffan med honom och dela på en öl, men ingen av oss vågar ju dricka när hon är i närheten). Detta resulterade i att Paco snart började gömma sig i badkaret. Han låg där hela dagarna och tryckte medan hon sprang runt i cirklar i vardagsrummet och skrek obsceniteter (antar jag).

Men efter några dagar blev läget lite mer oroligt. Paco flyttade från badkaret till bakom toaletten, och passade även på att pryda vårt badrumsgolv med några färgglada spyor. Nu är ju varken jag eller Ira veterinärer, men vi fick en misstanke om att det beteende som vi hade trott bara berodde på depression och skräck för Kiri kanske egentligen var en sorts dödsprocess! Jag menar, katter gör ju så när de ska vidare till de sälla jaktmarkerna - de hittar nåt lugnt ställe och chillar där tills det är dags att gå. Så vi ringde en veterinär, förklarade vad han pysslade med och beskrev ingående färgen på hans spyor. De sade "ööhhh... det låter verkligen som att han tänker dö - ni borde nog komma in på en gång!"

Sagt och gjort - Paco kördes till Manhattan Animal Care Nånting-Nånting på östra sidan, där en röntgenundersökning visade att han svalt ett stort föremål som satt fast i hans matsmältningstrakter! Stackars Paco! Så det var bara att söva, klippa och klistra. Tre dagar senare kom han "hem" igen - numera rakad och med strut på huvudet (när han blev rakad såg man vilken fet ölmage han egentligen hade)! Vi fick också se föremålet som de plockade ut, och med en suck av lättnad kunde vi konstatera att det var en svart plastplopp från en jackhylla - en som icke tillhörde oss! (Detta har sedermera verifierats av katt- och ploppägaren själv.)

Lättnaden bestod inte så mycket i att vi därmed kunde slippa dåligt samvete, utan snarare i att vi därmed kunde slippa veterinärräkningen på tre tusen dollars! Sacre bleu! Anyway, Paco chillade vidare här hemma . nu på mycket bättre humör! Om det berodde på nån sorts ögonöppnande näradödenupplevelse, eller bara att vi numera höll honom instängd 24-7 i Iras rum så Kiri inte kunde nå honom vet jag inte, men plötsligt var han i alla fall en lycklig (trots strut och rakning) katt som spann och var nöjd...

...Tills hans ägare kom för att hämta honom i går natt... Det var som att två veckors hat över att ha blivit bortlämnad till våran psykokatt plötsligt svämmade över, för när hans ägare kom in, såg honom och försökte lyfta upp honom lackade han så hårt och exploderade i ett hav av tänder och klor. Seriöst, hennes ansikte bara SWOOOSH och det stänkte blod (på riktigt) och Kiri sprang och gömde sig under soffan och Shaft stod och tittade på med viftande svans och tyckte det hela var jättetrevligt, som vanligt.

Många bitar is och plåster senare, och med hjälp av en skyddande handduk, fick vi till slut in honom i hans korg, och han är nu borta. Nu är det alltså bara som vanligt igen. Frågan är om det inte var bättre att ha honom här...

Kiri - she's baaaaaack!

Clams, fresh clams! Robots, we got robots!

Jag borde förstås berätta lite om den första tornado som dragit över New York på 112 år och välte massa hus och svämmade över halva tunnelbanan i förrgår, meeeeen jag orkar inte. Det var massa regn och blixtar och muller, så kan det sammanfattas. Roligare är att berätta om gårdagens äventyr på Coney Island - den berömda halvö utanför Brooklyn där Woody Allens rollkaraktär i Annie Hall växte upp (minns ni hur han bor under berg-och-dalbanan?). Jag hade aldrig varit där, men igår blev det läge eftersom jag skulle jobba som produktionsassistent på Daft Punks live-DVDinspelning. Den regisserades av Oliver Gondry - Michels bror - och han hade bestämt sig för att den skulle spelas in med 270 kameror! Alltså crappiga små mini-DV kameror, som skulle vara utplacerade runt om på arenan där konserten ägde rum.

Men jag går händelserna i förväg. Det var ju Coney Island som var det mest intressanta här; mest då på grund av Astroland! Astroland är förstås det nöjesfält på Coney Island, som under många år var USAs främsta lekpark av sitt slag. Men sedan kom Disneyworld och Disneyland och Krustyworld och ingen ville åka i Astrolands rostiga grejer längre. Eller, det är inte riktigt sant, det kommer fortfarande folk för att riskera livet i den sönderfallande Cyclone-banan, men denna sommar är den sista sommaren som Astroland finns kvar i gammal form. Och eftersom jag aldrig hade varit där åkte jag ut lite tidigare för att se mig omkring. Slutsatsen: Coney Island är fullt av musslor. Och ryssar, överallt ryssar med sina familjer. Och varm korv. Här några meddelst mobiltelefon tagna exempel.

Musslor och amerikanska flaggor. Bakom huset ligger Atlantkusten.

Se, se - inga barn vill åka de glada getingarna längre!

Hum, ja... jag märkte nu att mina bilder på ryssar inte blev så bra, så de kom inte med... men de finns överallt, jag lovar! Aaaaanyway, sedan var det dags för Daft Punk och de tio tusen filmfotograferna. Mitt jobb var att övervaka ungefär 90 (!) av kamerorna - se till att de var bra placerade, förklara vad vi ville att de skulle filma - och framför allt, se till att deras skötare inte sprang bort och köpte hamburgare hela tiden! Vilket de förstås gjorde, och jag fick leka fårhund och bara "fotograf, bliv vid din läst! Vilket är zon F, rad 5..." Men sedan började spelningen, och då kändes det lite som att det fick bli bra som det blev - det gick liksom inte att övervaka vad de gjorde så mycket när tusentals ungdomar hoppade runtomkring en och tusen laserstrålar sköts genom luften. Showen var lugnt den snyggaste jag sett - i full robotmundering klev de ut ur ett pyramidformat rymdskepp som satt i en ännu större pyramid av ljus, som sedan blastade ut massa TRON-grafik hela spelningen. Asgrymt. Men ännu grymmare än så var försås den mexikanska roboten som dansade bredvid mig.



Han sammanfattar resten av kvällen rätt bra. Klockan fyra kom jag trött och svettig in genom dörren, och fick veta att Paco låg för döden. Men det är en annan historia som kommer senare.

SWOOOSH! -Vad var det? -Det var din sommar.

Idag återvänder jag till Harlem, där Ira inte bara inte steriliserat våldtäktskatten, utan också--äh, jag låter hans email som plonkade in i min inbox för några timmar sen tala för sig självt:

Hey. Did I mention that we will be watching Paco the cat for 12-13 days starting friday? Sorry- i meant to check with you, but i forgot and it just snowballed.

Ira

Nej, Ira, du nämnde inte det... Ahh, nya äventyr väntar alltså runt hörnet. Hoppas han har gömt en tam noshörning i min säng också. Anyway, tack för i sommar - det gick snabbt som attan, jag skulle inte haft nåt emot några veckor till här - men hyran betalar inte sig själv, och det är dags att vända åter. Vi ses i Harlem eller i framtiden eller i båda!

Y.

Just nu befinner jag mig i Bardino Nuovo, en liten bergsby i Ligurien i Italien, befolkad av ca 50 personer, en arg gås, och en mindre civilisation av flera hundra tusen paddor (både gåsen och paddorna bor utanför mitt fönster). Trots sin ringa storlek har byn ungefär tre kyrkor tror jag (påven har dem i sitt järngrepp!), som alla börjar klonga i sina klockor kring klockan sju på morgonen. Bortom dalen som sträcker ut sig under vår balkong ser man det liguriska havet (en del av medelhavet), och det kan badas och solas och tramsas runt och rida gås och allt vad man nu brukar göra på semestrar.

Igår gjorde jag dock något som jag inte brukar göra på mina semestrar - jag gick på en sagra. Eller rättare sagt, en super sagra, som skyltarna utlovade. En sagra är alltså, tja, ett sommarpartaj; ordnat av någon av de många lokala kyrkorna, där byns befolkning samlas utomhus kring långbord och äter halstrad minigris som stekts över öppen eld med ett spett genom kroppen. Varenda by har sin egen sagra, och det tycks vara en om dagen här ungefär. Folk kör från grannby till grannby i jakten på det krispigaste trynet, vilket sköljs ned med hemmagjort vin. Det är efter maten som det blir riktigt intressant, dock: ett lokalt dansband (ungefär som våra svenska dubbelförnamnsband, men extrautrustat med dragspel) börjar spela på en liten uppbyggd scen, och byn ställer sig på dansbanan för att svänga om. Jaha, säger du, och vad? Jag har sett dragna svennar dansa till gungig elbas också. Jo jo, men inte så här; här har alla, av någon outgrundlig anledning, gemensamt inövade moves! Och då menar jag alla - av det hundratal personer som stod och dansade sträckte sig åldern från kanske fem till sjuttiofem, men ändå gjorde de alla precis samma rörelser. Alltså, inte som att dansen hade en form som bara upprepades - nej nej, det var ett relativt komplicerat mönster av hopp-spark vänster-hopp-ta armkrok-sväng om-gå höger-stampa-hopp etc etc.

OK, tänker man, det är väl nån lokal folkdans som de alla kan, åh så quaint, tänker new yorkaren där han ser på.

Den teorin faller dock snabbt i bitar, när bandet (med det klatschiga namnet Alex och hans orkester) plötsligt stämmer upp i YMCA. Och om det är en sak jag vet om YMCA, så är det att oavsett var man är på jorden så dansas det likadant till den:

Först hörs introt: DUN duDUUN! Du du dudududu du! DUN duDUUN! Du du dududududu! varpå alla får nåt fånglatt i blicken och rusar ut på dansgolvet; grabbar slänger sina ölglas åt sidan och tjejerna i trettioårsåldern tittar snabbt menande på varandra innan de alla rasar ut och... tja, gör ungefär vad de vill. En kaosartad bastardiserad variant av "diskodans" utspelar sig, oavsett om man är i New York eller Ulan Bator. Sedan, när refrängen kommer, vänder sig dock alla mot scenen/dj:n och gör det koreograferade arm-movet: Y-M-C-A. Ja, ni vet vad jag talar om; vi har alla sett det, vi har alla gjort det. Poängen är att formen alltid är densamma: slumpartade dansmoves under verserna, och utsträckta bokstavsarmar under refrängen.

Här i bizarrovärlden är dock allting annorlunda. Bandet började som sagt spela YMCA, och precis som seden bjuder rusade folk ut på dansgolvet. Däremot började de inte göra sina slumpartade Travolta-danser - istället gjorde alla en koreograferad dans till YMCA också! Till versen alltså! Hopp-hopp-hopp-paus. Vifta med handen. Upp med armarna - klapp! Två steg bakåt. Hopp upp, steg till vänster. Rulla med händerna framför magen. Etc, etc. Denna dans gjorde alla, jag har aldrig sett den förut men de visste att den hörde ihop med YMCA och de kunde den väl. Sedan kom takterna innan refrängen: tonarten höjs, intensiteten ökar, alla vet vad som ska komma, alla upp med armarna i luften ooooch: Y-Y-Y-Y!

Höh??

Alla gjorde bara Y:et! Fyra gånger! De har en koreografi för resten av låten, men när det väl kommer till den del där det finns en internationell standard, då skippar de den helt och hållet! Helt självklart stod de där allihopa, euforiska i gunget, och sträckte upp sina Y:n fyra gånger, pumpandes dem i luften, njutandes av dansens klimax. Y-Y-Y-Y. Jag stod och kliade mig i huvudet och undrade om jag ätit för mycket minigris. Alltså, de måste ju alla ha tagit danslektioner av en och samma analfabetiske danslärare, det är den enda förklaringen.

Tja, sedan traskade jag hemåt i nattmörkret, sade godnatt till paddorna, och slumrade in.