Immortality! Om ni missade filmkrönikan igår så missade ni också chansen att äntligen - åh, som vi alla har väntat - få höra min vackra stämma ljuda ut ur era tv-apparater. Jag hade med ett litet inslag som jag och Ira har spelat in och klippt här i New York, om hustaksfilmvisningar, och ni måste förstås se reprisen imorgon (onsdag), klockan halv åtta på tvåan. Alternativt se det på filmkrönikesidan - men det är onekligen tuffare att se det på stor skärm. Jag ser helst också att ni kopplar in vilket soundsystem ni än har i tvn så hela kvarteret kan höra min kermit-röst. Tack på förhand.
I andra fascinerande nyhesinslag kan även rapporteras att Ira sagt upp sig från BBC, så nu är han hemma på vardagkvällar (han jobbade ju natt förut)! Det är skojigt och mysko - plötsligt är det inte bara jag och djuren. Eller rättare sagt, jag var ju aldrig hemma på kvällarna eftersom djuren gjorde mig så nervös, men nu går det ganska bra! Vi är ett sånt fint gaypar; vi står och lagar mat tillsammans medan vi lyssnar på Monk, och sen bråkar vi om huruvida vi ska se på taiwanesisk eller fransk sextiotalsfilm. Åh, man kan inte ha en bättre rumskamrat. Om bara katten kan råka ramla ut ur ett fönster också så vore allt rosy peachy, men i ärlighetens namn har jag så smått börjat tolerera henne också.
Slutligen kan konstateras att hösten nu - efter många avblåsta tjuvstarter - äntligen har kommit på riktigt. Ända fram till förra veckan hade vi fortfarande runt 22-23 grader ute, och alla chillade i sommarkläder, men nu är det kallt. Fint så, jag tycker om hösten.
"Jag tycker om hösten"... seriöst, vilket dagboksinlägg det här blev...
2007-10-28
2007-10-22
"I want to thank God and my agent"
Hum hum HUM! Om ni mot förmodan inte har läst dagens Hollywood Reporter (ööh), vill jag blygsamt dra er uppmärksamhet till följande artikel. Bläddra nedåt så ser ni den intressanta biten.
S-s-s-s-sweeeeeeEEET! Det står ungefär samma sak i dagens LA Times och Variety. Jag återkommer nog med mer info när jag.... öh... vet mer.
S-s-s-s-sweeeeeeEEET! Det står ungefär samma sak i dagens LA Times och Variety. Jag återkommer nog med mer info när jag.... öh... vet mer.
2007-10-10
Upp med händerna!
Efter tre år i Harlem hände så till sist det oundvikliga - jag blev rånad. Ungefär två timmar sen promenerade jag nedför Amsterdam Avenue, från 148e mot 121a, där jag skulle sitta på Max Café och jobba. För att komma dit måste man gå igenom några kvarter av projects - alltså de där höga bruna husen som finns lite varstans i alla amerikanska storstäder och ägs av staden/staten, där låginkomsttagare och andra som inte har råd/kan klara eget boende får subventionerade lägenheter. En bra idé, men uppenbarligen är det kring dessa hus som det är lite mer rough stämning, kan man säga... Anyway, just de här husen, på 125e gatan mellan Broadway och Amsterdam, ligger ju väldigt nära I-House, så jag har traskat igenom deras gårdar säkert hundra gånger. Men den här gången ville det sig illa...
(Projects-husen på 125e, sett från tunnelbanespåret. Området får numera alltså anses som icke rekommenderbart för späda svenskar att flanera kring på kvällstid)
Så, jag traskade nedför Amsterdam, lyssnandes på musik, när jag lade märke till att en snubbe liksom höll jämnt tempo med mig; när jag saktade in saktade han in också, och om jag ökade tempo gjorde han detsamma. Ack, jag min idiot - jag borde ju förstås ha insett vad han gick och tänkte på, men det var fortfarande så mycket folk omkring så det verkade osannolikt! Jag menar, jag märkte honom, och det var helt klart nåt som var lite off med det hela, men jag kunde ändå inte tro att det som sedan skedde skulle ske!
Så... när jag hade korsat 125e skulle jag gå de sista fyra gatorna mot kaféet, och tre av dem består av projects-husen på bilden här ovan. Och just när jag passerat en gata var det plötsligt bara han och jag inom synhåll, och han svängde plötsligt in mot mig, trängde upp mig mot ett staket och sade "Don't move. Give me your wallet, ipod and phone now or things will get messy!", samtidigt som han pekade med nåt i sin ficka mot mig. Visst, jag skulle kunna ha försökt se om han bluffade och bara "is that a gun in your pocket or are you just happy to see me?", och krävt att få se vapnet, men... jag vågade inte! Det var en så hotfull stämning, han var mycket större än vad jag är, och jag menar... folk blir ju skjutna då och då! Det kändes bara dumt att börja tjafsa med någon som antagligen skulle kunna göra mig illa på fler sätt än jag kan tänka mig, så jag suckade bara och öppnade sakta min väska... När jag fått upp plånboken frågade jag om jag inte kunde behålla några grejer som han inte skulle ha nytta av, typ mitt id, men han bara "no, I need everything so you can't get help from the cops" (jag vet fortfarande inte vad han menar med det - skulle polisen vägra hjälpa mig om jag inte hade mitt leg på mig eller vaddå?), så det var bara att räcka över den. "The phone and the ipod, man, hurry, hurry", sade han med hotfullt dov stämma - ja, den var verkligen hotfullt dov! Jag suckade djupt, grävde ännu djupare i min väska, vred mitt huvud åt höger för att liksom i smyg se om det inte fanns nån som skulle kunna hjälpa mig, och fick se... Lanre! Strosandes nedför Amsterdam Avenue lite längre upp! För er som aldrig sett Lanre kan jag beskriva honom såhär: en enorm svart man på ungefär 110 kg, med långa dreadlocks och en ännu dovare stämma än aset som stod och trängde upp mig mot staketet. Han är tillika wrestling-coach, och förstås en av mina bästa vänner. Samtidigt stod rånaren där, med min plånbok i en hand och en utsträckt andra hand för att ta emot min telefon och mp3-spelare, och bara "come on, come on" med stressig röst - han hade sumpat bluffen, det fanns inget vapen i hans hand! Han kunde ju förstås ha nåt i fickan, men det skulle ta honom några sekunder att få upp det, så jag handlade instinktivt (tror jag att det var i alla fall - det gick så fort): jag knuffade plötsligt rånaren så hårt jag kunde, så han ramlade bakåt, och sprang som en blixt uppför gatan mot Lanre.
"Lanre! Lanre! Lanre!", ropade jag, men Lanre lyssnade på sin ipod och hörde mig inte. Till slut hann jag ifatt honom, och fick ur mig nåt i stil med "mugged, got mugged, that guy, mugged!", och Lanre sade "are you serious?". Jag nickade febrilt, och sedan satte vi av efter killen, in i projectsgården (ja, i efterhand kanske det inte var så smart heller, men ni måste förstå att allting skedde ganska snabbt och utan möjlighet till planering). Efter en mindre språngmarsch såg jag honom lunkandes in på en bakgård, och när han hörde våra springande fotsteg var vi bara några meter ifrån honom.
Lanre sprang upp så han stod alldeles framför honom och sade "Do you have my friends wallet?"
"Uh...no...", sade rånaren.
"Yes you do!", sade jag.
Rånaren tittade på Lanre. Rånaren tittade på mig. Lanre gjorde sig extra stor och tog ännu ett kliv framåt. Rånaren tittade på Lanre igen, och tog sen ut min plånbok ur fickan. "I'm sorry...", sade han med bisarrt purken röst och blicken fäst i marken, som ett barn som blivit ertappat med att ha tömt kakburken, och räckte mig min plånbok. Jag öppnade den - alla kreditkort och såna grejer kvar. "OK", sade vi, och vände. Vi gick åt vårt håll och han gick åt sitt. Tre minuter senare slog det mig att jag faktiskt haft 60 dollars i den också, som numera var borta - han hade tömt den på sedlar på en gång - vilket svider i min trängda ekonomiska situation en smula, men inte alls lika mycket som sumpade kreditkort, telefon, spelare, etc.
Så, jag antar att detta betyder att jag är en riktig newyorkare, nu när jag blivit rånad. Och om detta utspelar sig igen kommer jag inte vara så dum att jag bara "hum hum, den unge mannen i säckiga kläder tycks gilla att promenera med mig!" Shit, man tror att man blivit så streetsmart efter några år i harlem, och så gör jag något så dumt. Men all is well that ends well, och sextio dollars känns som en rimlig summa att betala för att ha livet i behåll och en bra historia att berätta!
(Projects-husen på 125e, sett från tunnelbanespåret. Området får numera alltså anses som icke rekommenderbart för späda svenskar att flanera kring på kvällstid)Så, jag traskade nedför Amsterdam, lyssnandes på musik, när jag lade märke till att en snubbe liksom höll jämnt tempo med mig; när jag saktade in saktade han in också, och om jag ökade tempo gjorde han detsamma. Ack, jag min idiot - jag borde ju förstås ha insett vad han gick och tänkte på, men det var fortfarande så mycket folk omkring så det verkade osannolikt! Jag menar, jag märkte honom, och det var helt klart nåt som var lite off med det hela, men jag kunde ändå inte tro att det som sedan skedde skulle ske!
Så... när jag hade korsat 125e skulle jag gå de sista fyra gatorna mot kaféet, och tre av dem består av projects-husen på bilden här ovan. Och just när jag passerat en gata var det plötsligt bara han och jag inom synhåll, och han svängde plötsligt in mot mig, trängde upp mig mot ett staket och sade "Don't move. Give me your wallet, ipod and phone now or things will get messy!", samtidigt som han pekade med nåt i sin ficka mot mig. Visst, jag skulle kunna ha försökt se om han bluffade och bara "is that a gun in your pocket or are you just happy to see me?", och krävt att få se vapnet, men... jag vågade inte! Det var en så hotfull stämning, han var mycket större än vad jag är, och jag menar... folk blir ju skjutna då och då! Det kändes bara dumt att börja tjafsa med någon som antagligen skulle kunna göra mig illa på fler sätt än jag kan tänka mig, så jag suckade bara och öppnade sakta min väska... När jag fått upp plånboken frågade jag om jag inte kunde behålla några grejer som han inte skulle ha nytta av, typ mitt id, men han bara "no, I need everything so you can't get help from the cops" (jag vet fortfarande inte vad han menar med det - skulle polisen vägra hjälpa mig om jag inte hade mitt leg på mig eller vaddå?), så det var bara att räcka över den. "The phone and the ipod, man, hurry, hurry", sade han med hotfullt dov stämma - ja, den var verkligen hotfullt dov! Jag suckade djupt, grävde ännu djupare i min väska, vred mitt huvud åt höger för att liksom i smyg se om det inte fanns nån som skulle kunna hjälpa mig, och fick se... Lanre! Strosandes nedför Amsterdam Avenue lite längre upp! För er som aldrig sett Lanre kan jag beskriva honom såhär: en enorm svart man på ungefär 110 kg, med långa dreadlocks och en ännu dovare stämma än aset som stod och trängde upp mig mot staketet. Han är tillika wrestling-coach, och förstås en av mina bästa vänner. Samtidigt stod rånaren där, med min plånbok i en hand och en utsträckt andra hand för att ta emot min telefon och mp3-spelare, och bara "come on, come on" med stressig röst - han hade sumpat bluffen, det fanns inget vapen i hans hand! Han kunde ju förstås ha nåt i fickan, men det skulle ta honom några sekunder att få upp det, så jag handlade instinktivt (tror jag att det var i alla fall - det gick så fort): jag knuffade plötsligt rånaren så hårt jag kunde, så han ramlade bakåt, och sprang som en blixt uppför gatan mot Lanre.
"Lanre! Lanre! Lanre!", ropade jag, men Lanre lyssnade på sin ipod och hörde mig inte. Till slut hann jag ifatt honom, och fick ur mig nåt i stil med "mugged, got mugged, that guy, mugged!", och Lanre sade "are you serious?". Jag nickade febrilt, och sedan satte vi av efter killen, in i projectsgården (ja, i efterhand kanske det inte var så smart heller, men ni måste förstå att allting skedde ganska snabbt och utan möjlighet till planering). Efter en mindre språngmarsch såg jag honom lunkandes in på en bakgård, och när han hörde våra springande fotsteg var vi bara några meter ifrån honom.
Lanre sprang upp så han stod alldeles framför honom och sade "Do you have my friends wallet?"
"Uh...no...", sade rånaren.
"Yes you do!", sade jag.
Rånaren tittade på Lanre. Rånaren tittade på mig. Lanre gjorde sig extra stor och tog ännu ett kliv framåt. Rånaren tittade på Lanre igen, och tog sen ut min plånbok ur fickan. "I'm sorry...", sade han med bisarrt purken röst och blicken fäst i marken, som ett barn som blivit ertappat med att ha tömt kakburken, och räckte mig min plånbok. Jag öppnade den - alla kreditkort och såna grejer kvar. "OK", sade vi, och vände. Vi gick åt vårt håll och han gick åt sitt. Tre minuter senare slog det mig att jag faktiskt haft 60 dollars i den också, som numera var borta - han hade tömt den på sedlar på en gång - vilket svider i min trängda ekonomiska situation en smula, men inte alls lika mycket som sumpade kreditkort, telefon, spelare, etc.
Så, jag antar att detta betyder att jag är en riktig newyorkare, nu när jag blivit rånad. Och om detta utspelar sig igen kommer jag inte vara så dum att jag bara "hum hum, den unge mannen i säckiga kläder tycks gilla att promenera med mig!" Shit, man tror att man blivit så streetsmart efter några år i harlem, och så gör jag något så dumt. Men all is well that ends well, och sextio dollars känns som en rimlig summa att betala för att ha livet i behåll och en bra historia att berätta!
2007-10-05
mantrat
Just nu har jag besök av min kompis Vendela från Kanada (egentligen heter hon inte Vendela, men eftersom jag tänker inkludera en rolig scen om henne här byter jag lite försiktigt ut namnet, om hon nu skulle hitta den här sidan, för då kanske hon blir arg. Nej, hon kan inte svenska. Ja, jag är paranoid. Men ändå.) Anyway, jag känner Vendela från i våras - hon såg min bild på myspace (det där Dorian Gray-porträttet) och tyckte det var roligt, och vi började prata (ja, en myspace-vänskap... jag vet, du kan sluta himla med ögonen nu).
Aaaanyway, vi började snacka, hon skickade låtar (hon har ett bra band som hon sjunger i), jag träffade hennes pojkvän också - långt innan jag träffade henne - som var här i våras och letade lägenhet i NY (han skulle börja plugga här nu i höst och jag visade honom runt i harlem litegrann), han var också astrevlig, och vi blev liksom nät-kompisar, precis som ungdomarna gör nuförtiden! Hum...
Sen kom hon kom faktiskt hit och hälsade på en helg i juni, softade i New York och bodde hos mig och Ira - det var skoj, lite mysko, eftersom vi inte kände varandra "på riktigt" innan, men skoj ändå! Fint så. Nu skrev hon igen förra veckan och ville komma och hälsa på igen över helgen (hon kunde inte bo med sin pojkvän för de hade gjort slut under sommaren). Så hon kom med tåget igår, och hon och jag gick ut och åt middag. DÅ utspelade sig den utlovade lilla scenen som jag tyckte var rolig. Den gick såhär:
INT. THAI RESTAURANT, NYC - EVENING
GABRIEL (28) and VENDELA (27) sit in a Thai restaurant on West 4th Street. The restaurant is quite small, and packed. The walls are a dark red, and old posters for Singha Beer adorn every free space, with smiling Asian pin-up girls lying on beaches enjoying a frosty cool beer.
Gabriel and Vendela are mid-eating and mid-conversation.
They both laugh. Gabriel calls the waiter over to refill his glass of water.
Gabriel takes a sip of water. Vendela takes another bite of tofu.
A tense mood settles. They both pick around in their food. A waiter comes and refills their glasses. In the kitchen, a telephone rings.
Bra början på helgen, va..?
Aaaanyway, vi började snacka, hon skickade låtar (hon har ett bra band som hon sjunger i), jag träffade hennes pojkvän också - långt innan jag träffade henne - som var här i våras och letade lägenhet i NY (han skulle börja plugga här nu i höst och jag visade honom runt i harlem litegrann), han var också astrevlig, och vi blev liksom nät-kompisar, precis som ungdomarna gör nuförtiden! Hum...
Sen kom hon kom faktiskt hit och hälsade på en helg i juni, softade i New York och bodde hos mig och Ira - det var skoj, lite mysko, eftersom vi inte kände varandra "på riktigt" innan, men skoj ändå! Fint så. Nu skrev hon igen förra veckan och ville komma och hälsa på igen över helgen (hon kunde inte bo med sin pojkvän för de hade gjort slut under sommaren). Så hon kom med tåget igår, och hon och jag gick ut och åt middag. DÅ utspelade sig den utlovade lilla scenen som jag tyckte var rolig. Den gick såhär:
INT. THAI RESTAURANT, NYC - EVENING
GABRIEL (28) and VENDELA (27) sit in a Thai restaurant on West 4th Street. The restaurant is quite small, and packed. The walls are a dark red, and old posters for Singha Beer adorn every free space, with smiling Asian pin-up girls lying on beaches enjoying a frosty cool beer.
Gabriel and Vendela are mid-eating and mid-conversation.
VENDELA
...And when I was 17 I turned onto TM, which was great.
GABRIEL (chewing)
...Hmmf?
VENDELA
TM... You don't know what TM is?
GABRIEL
No idea.
VENDELA
It stands for Transcendental Meditation.
GABRIEL (swallows)
Oh...
(pause)
What?
VENDELA
It's a kind of meditation that allows you to... you know, like, cross over to a... Well, it's complicated to explain. It's like a yoga-like meditation, but with a mantra. You get your own mantra.
GABRIEL
You have a mantra?
VENDELA
Yeah. Well, it's not just mine. They have different mantras for different age groups, so everyone who's 17 has the same mantra, and everyone who's 35 has another mantra.
GABRIEL (interested)
Oh... so what's your mantra?
VENDELA (smiles tolerantly)
Oh no, I can't tell you.
GABRIEL (chewing)
...Hmmf?
VENDELA
TM... You don't know what TM is?
GABRIEL
No idea.
VENDELA
It stands for Transcendental Meditation.
GABRIEL (swallows)
Oh...
(pause)
What?
VENDELA
It's a kind of meditation that allows you to... you know, like, cross over to a... Well, it's complicated to explain. It's like a yoga-like meditation, but with a mantra. You get your own mantra.
GABRIEL
You have a mantra?
VENDELA
Yeah. Well, it's not just mine. They have different mantras for different age groups, so everyone who's 17 has the same mantra, and everyone who's 35 has another mantra.
GABRIEL (interested)
Oh... so what's your mantra?
VENDELA (smiles tolerantly)
Oh no, I can't tell you.
They both laugh. Gabriel calls the waiter over to refill his glass of water.
Gabriel takes a sip of water. Vendela takes another bite of tofu.
GABRIEL (chuckling)
...But seriously now, what is your mantra?
VENDELA (seriously)
No, I told you, I can't tell you.
GABRIEL (confused)
But... What do you mean you can't tell me? It's not a personal mantra, every 17-year old has it...
VENDELA
Well, I just can't. It's simply not done.
GABRIEL
But you're not using it anymore!
VENDELA (mildly irritated)
That's not the point!
GABRIEL
But I can't use it either! I'm 28, I have a totally different mantra now!
VENDELA
Look, they give you a mantra and you're not supposed to give it to anyone, OK? You go in and they give you your mantra and then you go home and meditate and use it. That's what you pay for.
GABRIEL
But I don't see the harm if none of us can use it anyway! It's for a younger demographic!
VENDELA (slightly upset)
But you have to go to the TM people to get your own mantra!
GABRIEL
But you're not using it... I mean, if you buy a bottle of water and drink some, and then you're done but there's some water left and you're going to throw it away when some homeless guy asks if he can have what's left, do you just look him in the eyes and throw it away anyway??!
VENDELA (angrily)
Look, it's not the same, and I'm not giving you my mantra, OK?!
...But seriously now, what is your mantra?
VENDELA (seriously)
No, I told you, I can't tell you.
A pause. They both look at each other.
GABRIEL (confused)
But... What do you mean you can't tell me? It's not a personal mantra, every 17-year old has it...
VENDELA
Well, I just can't. It's simply not done.
GABRIEL
But you're not using it anymore!
VENDELA (mildly irritated)
That's not the point!
GABRIEL
But I can't use it either! I'm 28, I have a totally different mantra now!
VENDELA
Look, they give you a mantra and you're not supposed to give it to anyone, OK? You go in and they give you your mantra and then you go home and meditate and use it. That's what you pay for.
GABRIEL
But I don't see the harm if none of us can use it anyway! It's for a younger demographic!
VENDELA (slightly upset)
But you have to go to the TM people to get your own mantra!
GABRIEL
But you're not using it... I mean, if you buy a bottle of water and drink some, and then you're done but there's some water left and you're going to throw it away when some homeless guy asks if he can have what's left, do you just look him in the eyes and throw it away anyway??!
VENDELA (angrily)
Look, it's not the same, and I'm not giving you my mantra, OK?!
A tense mood settles. They both pick around in their food. A waiter comes and refills their glasses. In the kitchen, a telephone rings.
Bra början på helgen, va..?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
