I lördags ringde Iras mobiltelefon, och jag tyckte mig höra ett varnande tritonusackord bakom det blippiga lilla pipet. Helt riktigt, samtalet var från hans mor, och löd ungefär såhär: "Den nya hunden löper, alla de andra gossehundarna ylar hela natten lång, jag orkar inte mer, din bror är på väg till dig med Warhol [den allra jobbigaste] just nu, lycka till, jag ringer när jag tänker ta tillbaka honom! [klick]", och Ira bara "ja-ha...", och mycket riktigt, ungefär en timme senare ringde det på dörren och Sky klev in med bassetthunden från helvetet i släptåg. Den där taglinen jag gav bloggen i somras, "människan mot djuren", blir mer och mer passande. Och varför kan inte NÅGON i familjen Blanchard helt enkelt avlägsna sina djurs reproduktiva organ? Ska det vara så svårt??
Anyway, så Sky åkte tillbaka till philly med ett ondskefullt skratt, hunden stannade, och den är fortfarande kvar. Den går runt och gnäller alternativt fiser, och ylar högt om man ens går på toa i en minut och lämnar honom ensam. Jag drömmer om att han ska råka ramla in i mikrovågsugnen av misstag, men han är väl alldeles för stor för det...
I helgen kom också Morgan (han dolde för övrigt sin avsky ganska bra de första dagarna - numera skriker han åt Warhol att försvinna så fort de är i samma rum. Han har den effekten, Warhol...), och i söndags räddade han våra liv! Nästan. Såhär var det: Ira hade varit ute med Warhol och Shaft efter att Warhol väckt honom och förklarat meddelst ylning att det var dags för hans morgonpromenad, nån gång vid halv sju på morronen... Nån halvtimme senare kom de tillbaka, Ira smällde surt igen ytterdörren och gick och lade sig igen.
Ett antal timmar senare hade vi alla vaknat, klätt oss, ätit, och traditionsenligt slängt vassa föremål på den nya hunden. Ira var tvungen att kila ut på nåt ärende, och medan jag och Morgan degade kvar lite satte han på sig skorna, gick ut i hallen och öppnade dörr-nej, just det. Dörren hade nämligen gått i baklås. Den var låst inifrån, men gick inte att låsa upp - kolven ville helt enkelt inte vrida på sig!
Efter att ha skruvat upp och av dörrhandtaget, låsmekaniken, och försökt lyfta av hela dörren från gångjärnen (det gick inte), började jag och Ira så smått inse att låsdjäfvulen spelat oss ett spratt och att vi skulle bli tvungna att ringa efter en låssmed för att släppa ut oss. Normalt så ringer man fastighetsskötaren i såna här lägen, men vår vägrar svara i telefon på söndagar, så det gick inte (och vi hittade ändå inte hans nummer). Så vi ringde till några låssmedar, insåg snart att det skulle kosta ett ansenligt antal hundradollarsedlar, och blev ännu mer deprimerade.
Innan vi beställde nån bestämde vi oss dock för att försöka låsa upp dörren utifrån - något som förstås krävde att vi kunde
komma ut överhuvudtaget. Men som trogna läsare av bloggen vet finns det ju en brandtrappa (whee!) vid vårt köksfönster, så vi beslöt oss för att pröva den. Eftersom både jag och Ira kände oss lite fåniga om vi skulle klättra ner för den och hoppa från den sista stegen och så, bestämde vi oss i sant solidarisk anda att göra det tillsammans. Precis innan vi skulle ner frågade jag Ira "har du dina nycklar på dig nu då så vi kan försöka låsa upp utifrån sen?"... Ira grävde i sina fickor - "öhm", sade han, "var ÄR mina nycklar anyway?". Då insåg vi - han hade förstås, i sin grava trötthet och irritation efter morgonhundpromenaden, lämnat kvar nycklarna i låset och sen låst inifrån! Vilket förstås gör att man blir inlåst. D'oh!
Med låshaverimysteriet löst kvarstod dock upplåsningsproblematiken, och vi var fortfarande tvungna att ta oss ned för brandstegen för att komma ut. Vi öppnade fönstret, halade oss ut i den SVINKALLA luften, och tog några stapplande steg på den glashala trappan som var täckt av snö (ja, det har snöat här!). Efter ungefär en våning insåg vi båda att vi antagligen skulle halka och dö om vi fortsatte (det finns inga säkerhetsräcken på den, inget att riktigt hålla fast sig i eller nåt som kan bromsa ett snedsteg), så vi vände tillbaka och gick in genom vårt fönster igen. Morgan sade nåt föraktfullt om mesar, men min challenge står fortfarande kvar, Morgan: Do it! Nä just det...
Så vi var tillbaka på ruta ett... eller snarare ett komma fem, eftersom vi nu i alla fall visste varför vi var inlåsta. Vi försökte banka på vår dörr när vi hörde nån i korridoren, och ropa på hjälp, men underligt nog tycks inte människor flockas till lägenhetsdörrar i harlem när en grupp män dundrar med sina nävar på dem inifrån och ropar "Hey, hey! Hey! Anyone there! Hey hey hey!". Mycket underligt...
Det var då Morgan kom med sin genialiska idé: vi behövde ju bara beställa hämtmat! Brilliant! Så jag ringde ner till Pizza Piazza på hörnet och beställde tre portioner pannkakor, ägg och bacon. Sen var det bara att vänta. Intressant nog VAR det faktiskt en granne som kom till vår undsättning, ungefär fem minuter innan maten levererades, men det tar ju ingen glans från Morgans fina idé ändå. Vi gratulerade varandra till vår nyfunna frihet och smockade i oss frukosten (som var ganska äcklig - jag slängde hälften, men Ira åt allt trots att han redan var proppmätt, för att "straffa sig själv för sin dumhet" som han uttryckte det).
Jaa-a... Sen dess har både Josefine och Gustav kommit, och det är alla tiders det. Igår var vi på Crocodile Lounge (en gratis pizza per öl, om ni minns) och lekte trivia night, och sedan gick vi till St Nicks Pub, det lokala jazzstället nära mig. Ikväll ska det smörjas kråset hos Josefines kompis Jenn i Brooklyn. Jag avslutar med en bild på Morgan i hatt, Josefine i mitten, och Gustav halvsovandes (han hade anlänt några timmar innan) från igår kväll. Den är mycket mörk och man ser ingenting. Arty.
Ett par franska fåglar senare tycktes det helt logiskt att en saxofon plockades fram (de har ju en tendens att göra det i såna lägen - synd bara att gustavs trombon inte fanns tillgänglig), och trots att hälften av klaffarna typ var sönderfrätta eller igenkorkade av damm eller jag vet inte vad, så vill jag minnas att den lät ganska maffigt ändå. Så nu - nästan exakt ett år efter att den först presenterades - vet jag hur en fransk fågel smakar, och kan med gott samvete lämna 2007 därhän.
