den stora tandhygienistbluffen

Tillbaka i Stockholm (det var ju så roligt sist så jag kände mig tvungen att reprisera upplevelsen!) sen ett dygn ungefär har jag redan hunnit pricka av en hel del nyttigheter (läs: allehanda doktorsrelaterade saker eftersom det är så mycket billigare att göra här - jag är som en sån där sjukvårdsturist som åker till thailand fast tvärtom!), såsom borttagning av stygn efter sytt sår, läkarkonsultation, och så imorse ett beök hos tandhygienisten. Och just detta sista besök har en gång för alla dragit bort lögnens slöja från mina ögon och blottlagt den dentala charad som jag villigt låtit fortskrida år efter år. Men inte längre!

Men låt oss börja från början. Jag skred gladlynt (nåja) in i hygienistens upplysta rum och lade mig tillrätta på britsen. Vänligheter utbyts, handskar på, gapa stort. Först tittar hygienisten - en mycket vänlig och sympatisk hygienist skall sägas - runt lite i allmänhet. "Ja, det ser fint ut, du har borstat bra och jag ser att du använder tandtråd". "Mmmglf", sade jag nöjt, ty hon hade rätt. Sedan tog hon ett långsamt varv med tandtråd ändå, "för att se om det blöder" (jag tror att detta egentligen var en avledande manöver, men mer om det sedan). Blödde gjorde det icke, eftersom jag, som vi redan konstaterat, borstar bra och använder tandtråd.

Sedan kom vi till min lilla lucka - i min underkäke sitter tre tänder ganska tätt, och det gör att jag lätt får tandsten på den mittertsta av dem då den sitter lite längre in och liksom blockas en smula av de två andra - tandborsten når inte lika utmärkt som man skulle vilja, och just där bildas alltid lite tandsten. Sen blir tandstenen brun av kaffe och te och så ser man den och så går man till tandhygienisten för att bli blank och fin igen. Det finns såna där små spetstandborstar som man ska använda där - jag har en sån - men jag kan bara inte förmå mig att använda den! Den är så provocerande i sin fjantighet - min andra tandborste är ungefär lika stor och den kan borsta alla mina andra tänder. Varför ska den där lilla tramsen vara så speciell och bara användas till en enda? "Jag tror inte det", säger jag till den varje morgon och kväll, och låter den ligga kvar i necessären. Och så blir det som det blir.

Ja, så då tar tandhygienisten en sån där vass spetsig skrapa och, tja, skrapar. Ni vet hur det går till, skrap skrap skrap i nån minut och sen är man ren och fin igen. Och medan hon gjorde det där och jag låg där och gapade gick det upp för mig: jag kan lätt göra det här själv! Så när hon var klar frågade jag lite försynt: "Ursäkta doktorn [de gillar när man kallar dem "doktorn" tror jag, och jag vill alltid ställa mig in hos människor som har vassa spetsföremål nära min tunga], men jag undrar: tror inte du att jag skulle kunna göra det här själv?"

Hon stelnade till i en sekund. "Eh...", sade hon, "alltså... jo, men... nä, för... alltså, jag tycker det är jättesvårt att göra det på mig själv..."

"Ja", sade jag, "men jag tror att jag kanske kommer tycka det är jätteenkelt att göra det på mig själv! Går det?"

"Alltsåjagvetinteommanmummelmummel", svarade hon, och började omedelbart skrapa igen för att tysta sanningens röst. Sedan var det klart, och den där eltandborsten som sitter fast i en robotarm kom fram. "Nu ska vi polera!", sade hon gladlynt som för att byta ämne. Hon tog fram den där borsten, satte en klick... nånting på den, och satte igång. När hon var klar frågade jag vad den där polerkrämen är. "Tja, det är liksom... som tandkräm... fast med lite mer fluor."

"Så det är tandkräm?", frågade jag.

"Det är tandkräm".

Förstår ni vilken bluff det här är! Först dra lite med tandtråd - för att få tiden att gå och få besöket att verka prisvärt, misstänker jag - i fem minuter, sen skrapa, och sen borsta mina tänder med en eltandborste! Jag har ju redan en sån! Två av tre moment utför jag alltså helt själv morgon och kväll. Återstår då bara skrapandet. När behandlingen avslutats tog jag försynt upp frågan om självbehandling igen. "Du ska veta", sade hon, "att jag har några äldre damer som patienter som tänker som du. De tar virknålar eller rätar ut gem och så försöker de skrapa själva för att spara pengar, men de kan göra sig ganska illa ska du veta." Och fine, det förstår väl jag också att man inte ska kötta runt med en virknål i käften, men till skillnda från de damerna är jag stadig och trygg på handen och lider icke av några gammelmansskakningar, något jag påpekade. Jag sade också att jag snarare tänkte mig att jag kanske kunde köpa en sån där skrapa själv..?

Då skrattade min hygienist vänligt och sade att hon inte trodde det var en så bra idé. Sedan skrev hon ut räkningen, och sade att hon såg fram emot ett återbesök om ett år eller så. I think not, doctor! 795 spänn för tjugo minuters jobb, varav femton bestod av tandtrådande och tandborstande! Efter en snabb koll på nätet har jag nu kunnat konstatera att jag kan köpa en sån där skrapa för ynka 3 dollars och femtio cent! Bluffen är avslöjad!

Från och med nu kommer jag alltså kunna sörja helt själv för min tandhygien - ekonomiskt gynnsamt och karaktärsdanande. Så, det var allt för dagens utfall - nu får ni ursäkta mig för jag känner att min blindtarm har retats lite med mig så jag tänkte öppna upp mig själv och ta en titt. Toodeloo!