Asien!

Den här helgen har varit så rolig! Det här kommer bli ett ganska långt inlägg, så sätt dig bekvämt och ta fram en läskeblask. Okej? Okej:
I fredags hade vi sushikväll med japanskaklassen! Rumiko tog med några fler japaner, så vi blev åtta personer allt som allt. En tjej från ”klassen” som heter Peiya (hon är halvjapan och talar bra, ingen förstår vad hon gör i vår klass, men hon är snäll) hade köpt alla ingredienser vi behövde, och jag hade backat upp med ungefär 20 iskalla Sapporo, så vi lärde oss göra sushirullar! Det hela är inte så oerhört komplicerat, vi använde bara ål och just den fisken använder man inte rå (antagligen ett klokt grepp när man ska lära ohygieniska västerlänningar att blaffa ihop rullar), och många andra ingredienser, men det var så kul! Till slut, när vi skar rullarna i bitar, hade vi gjort ungefär 100 stycken – och de blev oerhört smaskiga. Sedan lyssnade vi på japansk ”soul” (det är inte soul, men de tycks tycka det), och åt tills vi var sprickfärdiga. Det hela avslutades med Shonen Knife’s ”Sushi Bar Song” (tack Martin!) och allmänt god stämning.

Sedan åkte vi ner till east village, för att gå på födelsedagskalas för en Pragklasskamrat som bor här. Det visade sig att klubben hon valt råkade inhysa ett par djs som råkade spela världens svängigaste musik! Jag har ingen aning om vad det var – det lät som en blandning av 80-talselektro med absurt tjocka analoga syntar, flärpetiflärpfunkgitarrer, ashårda breakbeattrummor och trasiga Aphex Twin-körer. Fast allting genomsyrat av ett så obarmhärtigt sväng att jag höll på att bli tokig! Ippi, du hade fått hjärtattack av de här låtarna – var är du när du borde vara här?! På väggarna satt massa Blue Note-vinyler och jag dansade och log…

Dagen efter detta, dvs igår, åkte vi till Brooklyn för att se ”Sånger från andra våningen”. Jag och Carmen hade med oss en av våra klasskamrater, en korean som heter Taewoo. Detta för mig osökt in på det kanske viktigaste ämne jag hittills inte har diskuterat: Koreanerna!

Vi har tre koreaner i vår klass: Taewoo, Chang och Jeongmin (som kallas Jay, även av de andra koreanerna). Dessa tre, framför allt de två sista, är de underligaste människor jag träffat här. Taewoo är kanske inte så underlig, men han delar något med de två andra som är mycket förbryllande: sömnsjuka. Låt mig förklara:
I början av terminen visste jag inte mycket om de här tre herrarna, och ingen annan tycktes göra det heller. Allt vi visste var att de inte talade mycket engelska och att de alla var runt trettio. Men något man snart märkte var att de sov – ofta och mycket. De sover i våra klassrum, i korridorerna, i vårt lunchrum… Jag skojar eller överdriver inte nu: jag har kommit på Chang med att sova under lektionstid säkert tjugo gånger. Ofta när man kommer in i ett klassrum ligger en eller flera av dem utsträckt över flera stolar, högt snarkande. Framför allt Taewoo har en imponerande volym, men även Chang låter ordentligt ibland. Det konstiga är att ingen säger till dem – lärarna tycks lite generat tro att det är någon sorts kulturkrock och att alla koreaner alltid sover (det kanske de gör??), så de låter dem hållas. Då och då vaknar de under lektionen, ibland håller de sig vakna resten av tiden men de har också gått ut i korridoren. När sedan lektionen är över hittar man dem i datasalen, delandes en soffa, sött sovandes… Den underligaste är helt klart Chang, för han är ganska liten men har ett GIGANTISKT huvud. Sedan pratar han inte så mycket, men han gillar att kramas. Så fler och fler i klassen har viskat om hur underligt det är när han plötsligt kommer fram och slår armarna omkring en – en av våra mer traditionellt amerikanska klasskamrater har redan klargjort för Chang att han inte gillar ”såna där böggrejer”! Men Chang kramar alla – pojkar och flickor. Han har kramat mig, och jag har också blivit helt förvirrad och inte riktigt fattat vad som pågår. Kanske somnar han stående och kramar om en för att inte falla i golvet? Han är i alla fall väldigt rolig, för när han kommer vaggandes med sitt jättehuvud och säger något som man inte förstår, för att sedan krama om någon, förstår man plötsligt vad han är: en koreansk teletubbie!

Aaanyway: efter bion igår åkte jag och Carmen (Taewoo var trött, haha, så han åkte hem) ut till Chang, där även Jay väntade. Vi skulle ju nämligen, som jag tror att jag nämnt, på Halloweenfest i New Jersey! Chang skulle skjutsa oss, och efter mycket stök hittade vi honom. Det var inte lätt: vi kom till hans tunnelbanestation, och jag ringde för att fråga vilken gata och nummer han bodde på.
”I live at the two tall buildings, man”, sade han. (ni måste tänka er en oerhört koreansk accent här…)
”Uhh…”, sade jag, ”which buildings? Which street?”
”No, I’m down by the front door!”
”Yeah, but where is that?”
”I’m at my front door man. Just come to my front door!”
”But where…?”
”Just come to my building, man!”, sade han otåligt.
Till slut (det tog nästan en kvart) hittade vi dem. Chang hade en tomteluva och basketuniform på sig, och Jay hade en snusnäsduk runt huvudet. Jag frågade vad de skulle föreställa.
”I don’t know.”, sade Chang.
”I’m the Iron Chef!”, sade Jay.
Pom pom…

Okej, så de körde oss till den här festen, som var i Bloomfield, i hjärtat av New Jersey. Detta är alltså en annan delstat, kids, ingen posh manhattanfest här inte. Hur som helst, under denna bilfärd tog Chang och Jay sina rättmätiga platser som mina nya New York-favoriter. De pratar dålig engelska med varandra, och är helt ruffa: de säger ”fuck off” på söt koreanskengelska till varandra då och då, och vill gärna nämna att den andre är ”gay, he’s gay!”, fast de är kompisar… Och när de säger att den andre är gay fnissar de som små pojkar… de är så söta! Chang satte på en skiva i bilen: det var RIKTIGT smörig koreansk balladpop, sjungen av vad som lät som en liten koreanska, och Chang sjöng med, på fullaste allvar, högt och tydligt med vacker stämma! Vi cruisade framåt där och han pep i falsetten i en sång som bara måste ha handlat om brustna hjärtan. När han märkte att vi fnissade i baksätet (men vi fnissade snällt, för vi tycker om honom) bytte han till koreansk hiphop! Sen satt han och körde hela texten i hiphoplåten, som inte alls var tuff för den var koreansk och lät som en rap-schlager, tills vi var framme. Teletubbies! Teletubbies!
Festen var oerhört dålig! Men ofantligt rolig! Det var än en gång tydligt att vi hade lämnat New York och kommit in i det ”riktiga” Amerika… Det fanns ingen DJ på festen, utan bara ett riktigt uselt amerikanskt hårdrocksband! Typ: ”Yeeeah, let’s ROCK for Halloween! Onetwothreefour: DUDUDUDUDUUUU! KRASCH! KRASCH! ÖÖÖRN ÖÖÖRN!”. Festen hölls i klubblokaler som tillhörde ”the Elks”! Än en gång, jag hittar inte på detta! The Elks (alltså ”älgarna”) är någon sorts lokal frimurarliknande organisation, eller antagligen mera som Rotary. Den består av en massa gubbar som dricker öl och spelar biljard, men anordnar charities på helgerna där de hjälper handikappade barn och krigsveteraner och sånt… Detta är förstås mycket bra och beundransvärt, men det gör det inte mindre roligt att hela lokalen var täckt av stora fotografier längs väggarna, föreställandes ”Elk of the year” (NEJ, jag hittar inte på det här säger jag)!
Fotografierna var från femtiotalet och framåt, och det var upenbarligen New Jerseys hemliga elit som syntes avbildade på dem. En av dessa Elks (nämligen årets ”Grand Elk Treasurer”, som han sade till mig), serverade all gratisöl. Han var ungefär femtio och helt skallig, och alldeles gigantisk. Men mycket sympatisk. Hur som helst, festen var verkligen dålig, men eftersom vi plötsligt hade hamnat i ett Twin Peaks-avsnitt hade vi väldigt roligt ändå! När klockan blev runt tre åkte vi hem till vår klasskamrat Rajiv för att sova. Rajiv hade inte varit på festen, för han jobbade, men eftersom han är så oerhört snäll hade han erbjudit mig och Carmen att komma hem till honom efter festen, då han bodde ganska nära (”ganska” betyder här tjugo minuter med bil, men det var absolut närmst). Rajiv är från Nepal, vilket alltså får fullborda helgens asiatiska fauna! Han äter inte, utan dricker bara kaffe och röker cigaretter, så han är jättesmal. Men så snäll! Vi hade en grym kväll/natt där, och åt frukost med honom på en riktig New Jersey-diner imorse. Nu kom vi just hem, och jag ska bada. Jag har nämligen lite grön färg kvar i ansiktet, från min kostymering igår. Den involverade även en massa blad, citroner, säkerhetsnålar och tråd. Vad jag var? Ett citronträd förstås!

det bästa

Idag besökte en iransk producent vår skola. Han var där för att visa en ny film, som just nu cirkulerar på många av världens filmfestivaler. Den amerikanska titeln är ”Silence of the Sea”, och den handlar om en iransk man som levt i exil i många år, men som återvänder til Iran. Han lämnar sin familj i sitt ”nya” land, och beklagar sig ofta filmen igenom över hur tråkigt han haft det. Filmen inleds med ett tio minuter långt segment som visar hur han packar ihop sina grejer för att lämna misären, tristessen, det gråa intet i sitt exilland – Sverige. Tydligen fungerade vårt land bäst som metafor för den moderna människans alienation… och snöblask.

Annars hade vi s.k. Salon Night här i I-House. Jag vet inte om jag nämnde det förra gången, så konceptet kanske är nytt för Er, kära läsare? Så här är det: I-House, där vi bor, befolkas till mycket stor del av elever som studerar olika estetiska ämnen här i NY (som vi alltså), framför allt musiker från Juliard och Manhattan School of Music. Riktigt bra skolor alltså. Då och då arrangeras konsertkvällar här, där många olika och blandade verk framförs. Första kvällen (och fram till ikväll, för oss, den enda) bjöd t ex på så blandade saker som Charles Ives, Brahms och ett underligt live-arrangemang av en DJ Shadow-låt. Kvällens konsert var lika bra: vi hörde en absolut suverän stråkoktett framföra Mendelssohn, en klarinettkvartett spela Gershwin, och en grekisk tjej dansa ett stycke hon koreograferat. Men kvällens höjdpunkt var ändå när vår granne, den snart sextioåriga Lily Wong från Singapore, sjöng traditionella kinesiska kärlekssånger! Hon var klädd i en In The Modd for Love-dräkt (ni som sett den vet att det betyder något!), viftade med en vacker sjal/näsduk och dansade fram och tillbaka, snurrandes runt runt då och då, medan hon sjöng (med oerhört klar och ren stämma): ”Xiu He Bao, Kang Ding Hao”… Det var det bästa!

en liten oliv - med hög hatt och käpp

Weeeo… Det är ännu en stressig vecka. I det här landet har någon ond människa en gång kommit på ett nytt avancerat tortyrinstrument, som går under namnet ”mid-term exams”. Resonemanget tycks vara att det skojigaste sätt man kan plåga studenter på är genom att bestämma att de ska ha alla sina examina under en femdagarsperiod… weeee… Jag lovar att det här är en republikansk uppfinning! Jaja… så jag har plötsligt ovanligt många prov och liknande sysselsättningar att… ehhh… sysselsätta mig med. Och i helgen är det Halloween! Och min klasskompis Eleni från Prag fyller år på fredag, så hon har fest. Men då har vi också sushi-kväll med japanskaklassen! Rumiko ska lära oss göra sushirullar, så vi har ungefär två timmar på oss att lära, och dricka massa Sapporoooo, innan vi drar oss till föllsedagsfsten. På lördag börjar en Roy Andersson-serie på ett av cinemateken, och jag vill återse, och också visa Carmen, ”Sånger från andra våningen”… men precis efter det ska vi på en Halloweenfest i New Jersey. Så vi får väl gå utspökade på bion först, för vi hinner inte åka hem och byta. Oooh! Och på söndag är det en jättehalloweenparad i Greenwich Village, tydligen världens största. Det lär nog bli sköj…
Notera alltså gärna att jag bara skriver om sådant som ska hända, eftersom det inte hänt nåt rafflande sen sist.

film är bäst på blog

Jaaa, mer film! Vaddårå?

Det blir ju lätt så att jag skriver mycket om det, för det är ju det jag pysslar med… Aaaanyway, idag spelade jag in ännu en film, med bergsgorillorna från igår! Tre saker:
1) Det var inte riktigt en film, det var en ”commercial spec”. Det är en ”låtsasreklamfilm”. Såhär: Säg att Colgate släpper en ny ultraskojig tandkräm, och vill lansera en ny reklamkampanj. Då ger de en massa pr-bolag i uppgift att utforma en sådan kampanjserie, och de bolagen hyr sedan regissörer som spelar in reklamfilmsproven. Så ett bolag kanske spelar in en film med en happy interracial family som borstar varandras tänder tills det blänker för att därefter le och krama varandra, och ett annat bolag skriver en kampanj som riktar sig till den moderna yrkeskvinnan som jäktar mellan möten och inte har råd att lukta bajs i munnen, etc etc. Sedan väljer bossarna på Colgate ut det reklamförslag de tycker är bäst (ledtråd: det är alltid the happy interracial family), betalar den pr-firman för att spela in en hel serie jättedyra reklamfilmer och säger tacknejtack till alla andra.

Pust!

Hur som helst, pr-firman som skulle göra reklamutkastet ägdes av en polare till gårdagens regissör, men deras reklamfilmsförslag var helt mysko! Det skulle vara för någon sorts ekonomis rådgivningsbyrå, eller aktiespararpaket eller liknande, men alla i filmen var prostituerade! Med en fet pimp i sjuttiotalskläder i mitten som försöker övertyga en torsk om att han ska spara i aktier eller äh, jag vet inte riktigt vad vi gjorde. Det var smått underligt i alla fall, en massa halvnakna tjejer sprang runt och en stor svart snubbe sade ”aaavkastning” med James Earl Jones-röst. Jag tänkte att inget bolag i välden vill ha en sådan här reklamfilm, framför allt inte för nån tråkig pengagrej och framför allt inte i USA. Detta bekräftades snart när jag talade med en av producenterna, som ”avslöjade” att deras koncept redan blivit ratat av beställaren, men att de skulle ”köra på ändå, för vi har ju redan utrustningen”! Motiverande…

2) De här killarna är inte bergsgorillor! Inte ens rhesusapor! Möjligtvis sådana där smarta apor, som de i 2001 som dyrkar den svarta obelisken, men det är ju inte så dumt, för de aporna är ju verkligen jättesmarta! Nä, men de gjorde ett mycket bättre jobb idag än igår. Regissören var på plats (nästan) hela tiden och fotografen tog tid på sig innan han filmade. Han sprang inte omkring och viftade med kameran framför alla som ett barn med en plasttrumpet heller… Så blir det när man jobbar med riktig film, det kostar mer pengar och alla skärper sig en smula. Men bara en smula: de var ändå inte helt förberedda, och hade inte ens sammanställt en komplett shotlist! Suck…

Hallå! Nu när du också suckade så suckade du väl inte åt mig och mina utlägg, va?! Du suckade väl ändå också åt de där dumma människorna?! Bra…

3) Jag vet inte om det berodde på en avsevärd testosteronökning framdriven av skådisarna utklädda till fnask, men alla män (och det var nästan bara män) som jobbade idag blev plötsligt väldigt… grabbiga. Och de snackade om något som jag tror hade med motorer att göra (seriöst), men jag fattade ingenting. Det var som en parodi på ”karlar” i Damernas Värld. Alla talade korthugget i obegripliga termer medan de stod i ring med ansiktena inåt. Samtalet lät såhär:

Man 1: ”So, I gots me the new 86…”
Man 2: ”Yeah?”
Man 1: ”… with the 545…”
Man 2 och 3: ”Yeah!”
Man 1: ”And it like totally rips!”
Man 3: ”I bought a 6-90, but now I just ordered a 6-03… yellow.”
Alla män: ”Yeeeeeaah…”

Seriöst! De sade så! Jag fattade absolut ingenting, jag menar, de kanske talade om garn eller kattungar eller nåt, men jag har ingen aning. Jag stod lite bredvid och sade ”Åhå, jaha, mhm” då och då, men jag tror att de genomskådade mig…

Nu ska jag bada! Plask plums, compadres!

Hur gör han film?

Idag spelade jag in en film med en klasskamrat. Han regisserade, jag skötte bara ljudet. Som filmfotograf hade han valt en klasskamrat till oss som är emn smula ovanlig, nämligen en herre i 50-årsåldern som heter Larry. Larry har bott i NY hela sitt liv, säger saker som ”youse guys” och talar med en djup djup basröst. Han arbetar som filmfotolärare på ett annat universitet här, men läser med oss för att äntligen ta sin mastersexamen… Go figure. Hur som helst, regissören och Larry hade inte planerat någonting, det var den värsta röra jag varit med om. De sprang omkring som påtända chimpanser och försökte improvisera olika scener; hälften av dessa scener regisserades av Larry eftersom regissören var och ringde eller rökte eller jag vet inte vad. Då skulle man ju kunna tro att de scenerna i alla fall gjordes professionellt, va? Larry, som när man ber honom om teknisk hjälp, alltid svarar ”well… me, you see, I paint with light” (det är allt han någonsin svarar, som ett mantra), sprang runt som en galning, pekandes kameran åt alla håll och försökte/hoppades på att fånga något framför kameran. Inga tagningar var planerade, alla rörelser och kompositioner byggde på infall, och inte särskilt genialiska sådana… Vid över fem tillfällen panerade Larry så plötsligt och oväntat (och våldsamt stort) att han snurrade med kameran i 360 grader under själva tagningen, därmed filmandes mig när jag stod bakom honom med mikrofonen på ett fiskspöstativ. Jag sade ”öhhh, Larry, jag tror du kan han fått med mig i den där bilden, va?”, och han svarade alltid ”nej, nej, det gör inget!” Jag menar, vad är det för nollor?! Om man ska improvisera ska man vara duktig på det, eller i alla fall ha något som ens kan liknas vid en gryende talang. Dagens höjdpunkt var när vi filmade på gatan och en liten kille på kanske nio år kom fram och sade ”ey yo, you should interview me, I’m the worlds greatest thug!”
Word.

Hur han gör film!

På kvällen gick vi till Lincoln Center, där ett av New Yorks cinematek ligger (det finns minst tre), och såg på In the Mood for Love (igen). Jag måste bara upprepa: den filmen är så alldeles sanslöst bra att man bara vill kräkas av glädje; jag känner mig så upplyft och inspirerad! Wong Kar-Wai är min hjälte, och jag noterade med glädje hur Mr. Chow faktiskt hyr rum 2046, vilket förstås är namnet på den nya filmen. Kan den inte komma snart?! Anyway, i den här salongen sitter Jean Cocteau-affischer på väggarna, och stolarna går att luta steglöst bakåt. Mmmmmmm… mer sådant! Nu har jag kommit hem och har just avnjutit lite Lo Mein-nudlar, så jag sitter här och låtsas att jag är Josie som sitter på Fa Yuen Street och chillar.
Snart är godiset som Fia skickade via Mor och Far slut. Tack för det, det var så gott! Det var roligt att ha dem här! Fia, du borde komma snart också! Och alla ni andra också! Morgan’s on first, men det är bara att boka och informera mig. Oh well, ni kan ju alltid stanna i Sthlm och frysa också (inte för att det lär vara särskilt varmt här på vintrarna heller, i och för sig)… Jaja, hej hej!

lite tråkig... men jag ska bli bättre! Snart! När jag har sovit...

Jag är så trött, så trött… Jag har inte sovit så mycket, det har varit mycket arbete och jäkt fram och tillbaka. I förrgår, eller förrförrförrgår eller nåt så träffade jag Jesper och hans brorsa! Och nån tjej från Sverige som förklarade för mig att alla amerikaner är helt dumma i huvudet. ”Alla, inga undantag!”, sade hon. Hej tjolahopp. Nästa dag, alltså i tisdags, kom mina föräldrar! Det var mkt trfvlgt! Eller är mycket trefvligt, de är fortfarande här… Vi har just kommit hem från en uuuutsökt middag, och jag är behagligt jäst. Oh! Så, i tisdags var vi på konsert – jag fick biljetter till Caetano Veloso i föllsedagspresent av Cargol! CV är en hejdundrande bra brasiliansk sångare, stor som… ehh… en stor grej i Brasilien på sjuttiotalet, men fortfarande i kalasbra form. Han är nog mest känd för de flesta som sångaren i ’Tala med henne’… i scenen på gården… ni vet?.. öhhh… oh well. Det var suprabra i alla fall, brasilosväng med heavy-metalhandtecknet! Seriöst…

Igår satt jag uppe till halv fyra och analyserade Stalker. Tarkovskij. Hmmm. Jag höll på att skriva något omstörtande, men jag gör det inte. Men det är i alla fall därför min prosa är lite ur form (den känns lite slö), för att jag suttit uppe och närstuderat rysk film tills jag blivit deprimerad. Det är livet det!
Nu ska jag snarka! Förresten!! Jag har saltlakrits! Mina föräldrar tog med sig flera påsar djungelvrål! In your face, Josie! Saltlakritsen är ett mycket ovanligt djur utanför skandinavien, och de flesta har en oväntat fientlig inställning till det. Men nu är det mitt, bara mitt! Moahahahahahahahahaaaaaaaaaaaaa!

karubullifjong

Alltså jättesnart. Inte om en vecka eller så, utan kanske ikväll.
Pom.

pufffff...

Jag skriver inte just nu, för det är muppigt stressigt här... mycket att göra. Snart blir det nya historier om svennar, Tarkovskij och Caetano Veloso! Soon little hu-mon, sooon...

Tre funderingar kring film...

Den första funderingen:
Igår såg vi Saraband på New York Film Festival. Jag måste säga att jag inte riktigt förstår varför Liv Ullmans karaktär skrevs in i manuset; Scener…-nostalgi är ett dåligt skäl när det hade räckt gott och väl, och för övrigt varit bättre dramatiskt sett, med enbart Erland Josephsons farfar, hans son och sonens dotter. Nånå, hur som helst så kom Liv Ullman upp på scen och pratade efteråt, och det var ju roligt! Jag undrar om hon kanske har en lägenhet här, jag har sett intervjuer med henne inspelade här också…

Den andra funderingen:
Vi såg nyss Dr. Strangelove här i huset, de ordnar filmvisningar på söndagar och den är ju alltid rolig att se! Saken är den att min insikt i amerikaners biograf(o)vanor har fördjupats. Jag satt nämligen några stolar från en snubbe som bara var för mycket… Han trodde att han var inbegripen i ett samtal med projektionsduken, för varje gång någon i filmen ställde en fråga så svarade han. Eller om någon talade långsamt, för dramatisk effekt, så fyllde han i (han kanske var stressad?). Det lät så här:
Filmkaraktär: ”Så… 400 megaton plutonium B… med en halveringstid på--”
Puckot: ”97 år!”
Filmkaraktär: ”…97 år…”

eller

Filmkaraktär: ”Den där missilen kommer emot oss! 50 miles and closing… 40 miles, still closing… 30 miles…”
Puckot: ”Wow! Den går verkligen jättefort! 10 miles and closing!”

Jag menar, han försökte inte vara rolig eller så, och folk shhhh:ade honom, men han var så inne i filmen att han inte kunde hjälpa det. Han pratade jättehögt. Han pratade ofta. Han var dum i huvudet.

Den tredje funderingen:
Igår morse spelade vi in en kortilm i tunnelbanan som Carmen regisserar. Vi blev stoppade av polisen, som prompt förklarade att vissa resenärer hade reagerat på oss som sprang runt med en kamera, and with the terrorists and all, så de eskorterade bort oss från platsen. Jag undrar om Morgans teori stämmer, att ett kriterium för en lyckad filminspelning är att man blir stoppad av polisen..?

Nåja… imorgon ska jag träffa Jesper. Det ska bli sköj! Och i övermorgon kommer mina föräldrar. Det ska också bli sköj!
So long, Pete Tong!

träjts ne rä ud :fed som ythgim!

Seriöst alltså, man skulle kunna tro att kollektivtrafiken i en så stor stad som denna skulle klara av lite regn, men neeeej. Tunnelbanan i NY är som hjälten i Unbreakable: den får bevittna en massa hemskheter och klarar det med råge, men så fort några droppar vatten faller på den så dör den. Idag regnade det, och prompt så lade tunnelbanan ner, precis som förra gången det regnade, och gången innan. Jag misstänker att den har designats av Egyptiska ingenjörer som inte sett så mycket regn i sina liv, men jag har ej lyckats styrka denna högst plausibla teori.

Nu till dagens andra nyhet (om nu det första verkligen kvalificerar sig som en nyhet; det kanske bara är gnäll): Mos Def har ju, som jag nämnde tidigare, släppt en ny platta. Den köpte jag idag, och jag kan härmed meddela att den är alldeles fantastiskt otroligt oerhört… crappig. Så crappig att man blir alldeles frustrerad: den består av en massa heavy metal-riff på arg elgitarr (seriöst) med Mos som ropar ”Yeah, Ghettoghettoghettoghetto!” över det. Jag tror absolut att det finns satanistiska baklängesbudskap på den också, men jag kommer aldrig orka leta efter dem. En variation på hårdrockstemat är när bandet lirar Bad to the Bone (ni vet… dududuDUDU bombom bombom dududuDUDU bombom bombom dududuDUDU Baaaad tothebone ’ecksetera ecksetera’). Och det är massa irriterande gitarrsolon hela plattan. Mos Def. Heavy metal. Gitarrsolon. Det är så sorgligt. Jag har inte lyssnat på nya Kweli än, men rykten säger att den innehåller en hel del tango…

Oh well. Åh just det, gällande crappiga filmer (se ’forgotten’-posten förra veckan): Jag såg en som inte var det… crappig alltså. Den heter I Y Huckabees och den är mycket mycket underlig. Mycket underlig. Jag vet inte om jag tycker att den var så bra… eller jo, den var ganska bra, bara inte mycket bra. Däremot var den mycket underhållande! Nu skulle man ju kunna tycka att om en film är mycket underhållande så är den per definition också mycket bra, men ser ni det får man inte tycka om man är filmvetarnörd. Men se den när den kommer till Sverige i alla fall!
Hej hoj.

bom bobada twanng twannng pop! pop! badubidu bwi bwiii!

Oki, så vi var på besök hos DuArt idag, New Yorks största filmlab. Där blev vi guidade av en så skön snubbe, en italian american i sextioårsåldern som hette Lou och var som handplockad ur the Sopranos. Han hade gråvitt hår, var lite småtjock och gick framåtlutad, iklädd en helkropps-sportoverall. Så här beskrev han en framkallningsmaskin:”You know, if you was to try to put more than one of ’em rolls in at a time – fuggedabaudit! It’d just crunch you up, ecksetera ecksetera.” (Ja, han sade klart och tydligt ”ecksetera” istället för ”etcetera”). Det kändes roligt, han var den mest maffialiknande kille jag sett hittills i mitt liv, och så jobbade han som filmfärgkorrigerare. Sedan! Sedan! Sedan gick vi till the Soup Nazi! Japp, soppnazisten från Seinfeld finns, och jag kan intyga att han har de vansinniga instruktionerna tryckta på lappar som siter uppe (”För smidig service: 1) Ha pengarna REDO i handen när du kommer fram till kassan. 2) Se till att ha bestämt dig när det är din tur. 3) Efter att du betalat, gå alldeles rakt fram tre steg till vänster om kassan, utan att vända dig om, och vänta på din soppa.”) Seriöst, det är inte ens på skämt, han är en riktig soppnazist! För övrigt bor jag en minut från Seinfeldlunchrestaurangen. Oj oj oj, så spännande livet är i Amerika! Hahaha!

Rumiko of the day

Vi skulle öva på att skriva aeiou på katakana och hiragana, de två japanska alfabeten. Man känner sig så fånig, för de här tecknen är alldeles sanslöst svåra att skriva, så man blir som en sexåring fast medveten om ens egen uselhet. Jag menar, de behöver kanske inte vara så svåra, men Rumiko insisterar på att vi ska låtsas att våra pennor är penslar, så vi får rätt tjocklek på olika delar av strecken. När jag övade mina hiragana-a:n lutade hon sig över mig och sade: ”I cannot see your pressure points, Gaburieru! Where are your pressure points?!”, och jag försökte få min penna att lämna tjockleksavtryck. Press, damnit, press!! Efter ett tag kände jag att jag fått kläm på det, så jag visade Rumiko.
”Is it similar to this?”, frågade jag.
”Yes!!”, utbrast hon glatt, ”but different!”

Pom pom pom...

Ey yo, häll ut den där ölen och ge mig ett beat

Haha! Jag läste just på dn.se att Gabriel Romanus, förre systembolagsdirektören och numera riksdagsledamot för FP, släpper en s.k. "rap-singel" (det är väl något som ungdomarna gillar kan jag tro), där han bl a rappar:
"Den som var´t berusad vet att det kan vara lite skönt. Och om man ska ragga brudar ökar ju lusten. Men det minskar faktiskt förmågan. Det visste redan Shakespeare på sin tid..."
Move over, ODB! Den här killen äger svängets gåva... Singeln heter "Man kan ragga brudar utan sprit"... Hahahaaa! Folkpartiet - de nya Socialdemokraterna...

Annars har jag varit i hjärtat av Brooklyn idag - jag kan meddela att det är mycket bra! Och ikväll är det dags för mer Rumiko...

Söndag snark söndag snark

Idag såg jag hela ’Scener ur ett äktenskap’, det var… läskigt. Jag och min hustru satt i fem timmar och skruvade på oss sådär obekvämt, hehe. Men den var nästan mycket bra, och det var så fint att se Karlaplan, även anno 1973! Nästa helg ska jag se Saraband, jag var ju i Prag när den visades på svensk tv, nu visas den på New York Film Festival. Jag hoppas förstås på att hamna bredvid Woody Allen i biografen…

En annan tuff sak är att vi ska ha master class med Claire Denis om ett par veckor! Ni som sett ’Trouble Every Day’ (det kanske bara är Fia?) minns nog vissa scener med starkt obehag; trots (eller tack vare) det ska det bli mycket intressant att samtala med henne.
Nu ska jag lämna tillbaka Bergman i butiken. Hörs snart, compadres!

Black Jack Johnson!

Ahhh... förra veckan släpptes nya Talib Kweli, om tre dagar kommer nya Mos Def... Jag säger bara: "Black Star-konsert"... Det måste ju hända! Josie, Ippi, Johan... jag ska hålla er uppdaterade!

Puckot från Kazakhstan

Igår gick vi ut efter den rafflande debatten (uhhh); det var någon sorts brasilienfest här i huset, och vi orkade inte riktigt med en massa fyllon som hoppar samba och skriker (vanligtvis är det faktiskt väldigt underhållande, men vi var lite ömma i sinnet efter 90 minuter Dubya), så vi och några andra masade oss iväg mot Sohe, en trefvlig bar/klubb i närheten. Allt gott så långt… tills sovjetnollan hängde på! Den här snubben kommer från Kazakhstan eller Krigistan eller Ukraina, jag minns inte exakt och det spelar ingen större roll. Vad som spelar roll är att han på ett alldeles komplett sätt kombinerar två amerikanska filmstereotyper: den onde åttiotalsryssen och den oerhört ”festlige” åttiotals-fratboy-partykillen…

Så vi är på väg mot klubben när han kommer springande, hoppandes fram och tillbaka samtidigt som han blåser så mycket han kan (och han kan blåsa) i en hemmagjord trumpettuta av papp. Det lät såhär: BRÖÖÖÖÖÖÖP BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖP! Hahaha! Rööööh ÖÖÖÖL! BRÖÖÖP TUUUUT! TUUUT! Sedan hoppade han upp i alla lyktstolpar han kunde och lekte apa; när han hittade en byggställning nästan exploderade han av lycka och började svinga sig fram och tillbaka i den medan han skrek då och då. Sedan kom en polis och sade ”bup bup bup” (jag bad till högre makter att få se lite beryktad amerikansk polisbrutalitet, men icke…), och kazakhstanpuckot hoppade motvilligt ned för att sekunden senare springa fram till så många främmande människor som möjligt på Broadway och blåsa hårt i sin tuta. Att han inte fick spö var alldeles otroligt, men det kan nog bero på hans första filmpersonlighetshalva: han ser ut som Dolph Lundgrens jättelika onda ryssboxare i Rocky 4. Så han flåsade på, tutade, låtsades spöa upp en snubbe (wow, slag i luften, verkligen jättefestligt) och tutade lite till. Jag hatar honom. Nästa helg ska jag rekommendera honom att gå och se The Forgotten, vi får vara ifred och han lär nog gilla den skarpt.

Daszvedanja.

helomvändning!

Ehhh... det slog mig att halvbittra uttalanden om presidentval kanske inte är det skojigaste man kan läsa om när man väl surfar sig till den här sidan, så jag tänkte skriva något mycket festligare nu istället. För att lämna Dig med en bättre smak i munnen, så att säga...
Hmmm...
Ehhh...
Jo! Nu ska ni få höra något riktigt RAFFLANDE! Ehh... [harkel]:
Det är så att någon secret government agency mixtrar med all importerad öl här! Gasp!! Jag har köpt både Stratosfaropramen och Pilsner Urquell, och både jag och Cargol kan garantera att de smakar helt annordlunda än de ska; de är liksom mer vattniga och blaskiga... vilket är helt i linje med vad folk vill ha av sina öler här. Det enda som smakar som det ska är Carlsberg, vilket nu är mitt nya favvopivo! Probably the best beer in the world... Men ändå, fatta vad dåligt att sabotera mitt goda tjeckiska flytande bröd.

Det var allt.

det är en konspiration!

En liten grej bara:
Ikväll är ju den andra presidentdebatten på tv; och jag läste nyss dagens dn.se-artikel om saken. Om man läser DN, eller Expressen (varför man nu skulle göra det) eller andra svenska medier, är det lätt att få bilden av att Kerry är i ledning nu. DN skriver t ex just det i dagens tidning; de citerar en mätning som visar att Bush halkar efter. Det tråkiga är att de har fel. Jag vet inte varför man bara refererar till "positiva" (i de flesta svenskars, europeers och normalintelligenta människors ögon) nyheter, men här kunde man läsa om den undersökningen idag också... plus fyra andra undesökningar som visar på motsatsen, att det som bäst är "lika" eller att Bush leder. Sad but true, non, mon amis? Det var allt; jag ville bara få det sagt... så ni inte hoppas på för mycket.

Pessimism för folket! Puss!

Socialstyrelsen varnar för the Forgotten

Okej, såhär: Carmen ska spela in en kortfilm om en vecka, och hennes huvudrollsinnehavare har en liten roll i nya storfilmen the Forgotten, så vi tänkte att vi skulle se den. Hur ska jag uttrycka mig?.. Jo! Denna film är så o e r h ö r t dålig att min kropp värker. Om ni har oturen att bo i ett land där den visas: se den inte! Om jag så hade satt en penna mellan mina skinkor och viftat på ett papper hade jag skrivit ett bättre manus: jag kan inte gå in på detaljer eftersom det är oetiskt att sprida spoilers, även när filmen är gjord av skämd pepparkaksdeg, men ett litet smakprov är att Julianne Moore lyckas kubba bort från fem FBI-agenter. Julianne Moore… som spelar en bokredaktör… och har högklackat… springer bort från fem vältränade agenter. Och det var filmens höjdpunkt. Resten var som ett avsnitt av Arkiv X, fast skrivet av en chimpans.

En annan sak jag noterat: av någon anledning jag inte riktigt förstår är det oerhört mycket mer irriterande när publiken småpratar på engelska. Jag menar, det är alltid jobbigt när folk inte kan hålla tyst, men underligt nog är ”jag lovar att han är en utomjordingsspion”, eller ”jag hänger inte med, vem är han” inte alls lika irriterande som ”oh my GAWD, that picture is like DIFFERENT this time! This shit is WEIRD!”… Man vill bara slå på deras små huvuden med de överdimensionerade godispåsar man tog med sig in. Sedan är folk här så otroligt ouppfostrade: alla babblar hela tiden i salongen, och tjejen bakom mig började sjunga på en låt mitt i filmen! Nu var ju filmen helt crappig, så det gjorde inte så mycket, men om jag hade varit dum i huvudet kanske jag skulle ha uppskattat den här rullen, och då hade hennes trallande minsann varit jobbigt. Två andra snubbar började bråka mitt i filmen också, de skrek ”FUCK YOU!” till varandra och en av dem sprang ut. Jag satt bara och väntade på att han skulle komma tillbaka och börja skjuta, det kändes troligt på nåt sätt…
Sammanfattningsvis: God bless America

Hand me that bag of jelly beans or I'll blow you away, motherfucker!

Det är lite roligt att Carmen kan så lite om amerikanska helger. Vi ska t ex åka till min faster på Thanksgiving, och hon hade ingen aning om vad det var. Jag visste inte vad jag skulle säga (”eh, det är när vi känner stor tacksamhet över hur våra förfäder slaktade indianer”), så jag förklarade bara att man äter enormt mycket kalkon. Hursomhelst: Nu börjar inbjudningarna dimpa in till Halloweenfester, och Carmen nämnde att en klasskamrat hade pratat om det. Jag frågade om hon visste vad Halloween var.
”Ehh, that’s that thing in the movies, right? When the girls dress up as vampire queens and the boys are skeletons, and only the cool people can go to the party?”
”Well, yeah, but there’s also- -”
”Ooh! I know!”, avbröt hon, ”It’s when you… you go: ’Pling pling, give me candy or I’ll kill you!’

Haha! Hon ska lugnt bli min trick or treat-partner, fatta vad mycket godis vi kommer få!

Rumiko? Lumiko? Dumiko?

Konnichiwa! Watashi wa Gaburieru desu. Hajimemashite? Idag hade jag min andra lektion i japanska; det är mycket förbryllande. Min lärare Rumiko är inte alltid glasklart pedagogisk… Ett exempel: Vi hade lite problem med uttalet av ”r”, (det ska liksom vara som en blandning av r, l och d uppe i gomen) så jag frågade henne hur hon sade sitt eget namn. ”Well, I say Rumiko, but also Rumiko is ok. In America they say Rumiko, which is wrong. But Rumiko is ok. Not Rumiko, Rumiko is wrong. Rumiko and Rumiko are ok. And Rumiko.”
Ehhh… glasklart…
Jag har också kommit på att jag bor i en Snut-tv-serie. Igår såg jag en hemmagjord lapp som bad om information om en försvunnen medelålders busschaufför, och idag hade vår mataffär satt upp ett papper som bad om info om en snubbe som skjutit en annan snubbe precis utanför för några dagar sen. Förvirrande? Poängen är att det skjuts och försvinns och langas crack och annat. Åh! Och för några dagar sedan anordnades det en stor gatufest i vårt kvarter! Superskoj, tänkte vi… tils vi märkte att det var en ganska hatisk protestfest mot att det flyttar in vita Columbia University-studenter i området. Eh he… harkel… det var hela old school-harlemkvarteret som var ute och sjöng om den vite mannens död. Jag måste skaffa en City College-tröja som signalerar att jag studerar i ghettot…
Annars intet spektakulärt. Jo! Snart fyller jag år! Presenter, checkar, skokräm, tränade apor m.m. skickas till:
Riverside Drive 500, room 4i
New York, NY, 10027
USA
Arigatou!

Bluärgh!

Ni ser! Ni ser! Jag knackade ju i trä gällande kackerlackorna i den första texten, men det hjälpte inte! Igår kom jag hem och upptäckte TRE smådjäflar som sprang runt på köksbänken. Jag dödade en, men de andra två fintade bort mig och försvann. Jag är ändå ganska nöjd med att ha dödat en över huvud taget, eftersom det oftast är Carmens jobb... Vi har gjort den dealen: hon dödar kackerlackor medan jag ligger under täcket och trycker freestylehörlurarna mot öronen, knappt hörbart sjungandes med i 'Raindrops keep falling on my head', och jag dödar ödlor och ormar, om det kommer några sådana...

Annars har jag gått ner till gymmet här i huset. Haha! Jag kommer bli så stark, så stark. Sen kan jag åka till Japan och göra karriär som Starke Mannen i svartvit-randig kostym! Precis som i Tintin!
Häj häj.

Go Team America! Let's take the stomach!

Urrrrk... När vi flyttade hit lovade vi oss själva att vi skulle ta med oss en hälsosam och nyttig europeisk matkultur. Här är nämligen folk nästan parodiskt feta, trots (eller kanske tack vare) att affärerna bara säljer saker som "I can't believe it's not butter" (de säljer inte vanligt margarin, seriöst), eller massa no-fat produkter. Det finns inte vanligt yoghurt här, bara light-yoghurt! Och ändå går alla omkring och ser ut som Cartman när han överdoserade på Weight-gain 3000... Så vi tänkte basera vår matlagning på olivolja, rotfrukter och annat liknande tjafs.

...pom pom...

Imorse vaknade vi och delade på en blåbärsmuffin i sängen. Sedan öppnade vi ett tolvpack donuts, men de kändes inte så frukostiga, så vi gick ner till matsalen. Där käkade Carmen en jättevåffla med sylt och grädde, och jag klämde ner en bagel med jordnötssmör och sylt och en kalkonmacka med ost och senap. Allt nedsköljt med varm choklad.
Så, vadslagningen är nu officiellt inledd: Gabriel vs. hans artärer. Post your bets below!

(Mamma: jag lovar att äta en grönsak då och då. Cheesie-poofs är förresten en sorts bålväxt, va?)

pom pom pom...

Pomeli pom.
Istället för att skriva en mindre roman varje månad så kladdar jag ner någonting varje dag här! Idén fick jag gifvetvis af min utomordentliga vän Jorge, som nyss flyttat till Hong-Kong och gör samma sak. Tyvärr tycks vi bara vara en fyra-fem personer som läser hennes blog (eller elektrostatiska dagboksanteckningsgrunka som det hette när jag var ung), men jag räknar förstås med en massiv och trogen läsekrets här... ehhh...

Hur som helst, nu ska ni få höra: Detta land, detta Krösus Sork-Joakim von Anka-land, har än en gång lyckats överraska mig på det allra mest deprimerande sätt! Såhär är det: I USA måste man ha s.k. "credit history" för att fixa de mest basala behov, som att öppna mobiltelefonabonnemang, eller hyra lägenhet (men vi bor ju på dorm nu, så det är lugnt), eller köpa mjölk eller angel dust eller whatnot... "Jahapp", tänker ni, "så fixa lite credit history då". Näpp näpp, det är inte så lätt! För credit history, det är helt enkelt ens personliga historik som konsument; ju mer man konsumerar destå bättre kredithistoria får man. Jag har ju ordnade finanser i Sverige, men det bryr sig ingen det minsta om här; man ska ha credit history i USA, och allra helst inom New York. Jahapp tänker jag, då får jag väl börja konsumera här då, eftersom jag kanske vill bo här någon gång så är det ju lika bra att börja bygga den där historiken på en gång... Så idag gick jag till banken för att få det förklarat för mig exakt hur jag ska gå tillväga.

Den hamsterliknande José på Citibank förklarade för mig att det första steget är at skaffa ett credit card (duh). Alltså inget betalkort, utan själva poängen är just att man ska handla på kredit. Jag gillar ju inte att handla för pengar jag inte har, men det är ju bara att hålla god koll på hur mycket man spenderar. NU kommer det muppiga: för att få ett kreditkort i det här landet, måste man som nyinflyttad ha ett sorts "låtsaskreditkort" i två år först, för att visa att man kan handskas med det (jag vet fortfarande inte vad det betyder; skulle jag försöka äta upp det eller?). Och på detta låssiskort måste jag betala FJORTON PROCENTS AVGIFT på allt jag köper! Satans demonavföring! Om jag vill köpa någonting för hundra dollar så måste jag alltså betala fjorton dollar till banken! Det kan de ju glömma! Alltså får jag ingen credit history, alltså fortblir jag en samhällelig spetälsk här...

Pom pom...

Åh! Jag har börjat studera japanska här! Ahhh... Watakushi sakana! Gaburieru sakana! Vi ska börja mjukt, genom att lära oss Totoro-sången (!), men sedan blir det nog värre... Japanskan har två alfabet, och båda ser ut som en fyllovariant av rymdalfabetet i V, så jag får börja studera ordentligt. När jag är klar kommer jag kunna skriva det ena alfabetet med vänster hand och det andra med höger samtidigt, som värsta ninjan. Då ni...

Annars är det mesta som vanligt, vad nu det betyder... Ah! Carmen vann en novelltävling i Spanien, så hon fick 2000 euros. De ringde imorse! Vi är rika! Jag ska köpa kackerlacksfällor för min andel, men i ärlighetens namn har jag inte sett någon på ett tag, KNACK KNACK! Nå nå... Idag börjar New York Film Festival, och jag är sur för att jag missade en föreläsning med Michel Gondry (jag trodde den var idag, men den var igår. D'OH!)

Titta igen snart, jag ska skriva ofta. Och lämna en hälsning!
Pöss pöss!
/Gabriel