det bästa

Idag besökte en iransk producent vår skola. Han var där för att visa en ny film, som just nu cirkulerar på många av världens filmfestivaler. Den amerikanska titeln är ”Silence of the Sea”, och den handlar om en iransk man som levt i exil i många år, men som återvänder til Iran. Han lämnar sin familj i sitt ”nya” land, och beklagar sig ofta filmen igenom över hur tråkigt han haft det. Filmen inleds med ett tio minuter långt segment som visar hur han packar ihop sina grejer för att lämna misären, tristessen, det gråa intet i sitt exilland – Sverige. Tydligen fungerade vårt land bäst som metafor för den moderna människans alienation… och snöblask.

Annars hade vi s.k. Salon Night här i I-House. Jag vet inte om jag nämnde det förra gången, så konceptet kanske är nytt för Er, kära läsare? Så här är det: I-House, där vi bor, befolkas till mycket stor del av elever som studerar olika estetiska ämnen här i NY (som vi alltså), framför allt musiker från Juliard och Manhattan School of Music. Riktigt bra skolor alltså. Då och då arrangeras konsertkvällar här, där många olika och blandade verk framförs. Första kvällen (och fram till ikväll, för oss, den enda) bjöd t ex på så blandade saker som Charles Ives, Brahms och ett underligt live-arrangemang av en DJ Shadow-låt. Kvällens konsert var lika bra: vi hörde en absolut suverän stråkoktett framföra Mendelssohn, en klarinettkvartett spela Gershwin, och en grekisk tjej dansa ett stycke hon koreograferat. Men kvällens höjdpunkt var ändå när vår granne, den snart sextioåriga Lily Wong från Singapore, sjöng traditionella kinesiska kärlekssånger! Hon var klädd i en In The Modd for Love-dräkt (ni som sett den vet att det betyder något!), viftade med en vacker sjal/näsduk och dansade fram och tillbaka, snurrandes runt runt då och då, medan hon sjöng (med oerhört klar och ren stämma): ”Xiu He Bao, Kang Ding Hao”… Det var det bästa!