Puckot från Kazakhstan

Igår gick vi ut efter den rafflande debatten (uhhh); det var någon sorts brasilienfest här i huset, och vi orkade inte riktigt med en massa fyllon som hoppar samba och skriker (vanligtvis är det faktiskt väldigt underhållande, men vi var lite ömma i sinnet efter 90 minuter Dubya), så vi och några andra masade oss iväg mot Sohe, en trefvlig bar/klubb i närheten. Allt gott så långt… tills sovjetnollan hängde på! Den här snubben kommer från Kazakhstan eller Krigistan eller Ukraina, jag minns inte exakt och det spelar ingen större roll. Vad som spelar roll är att han på ett alldeles komplett sätt kombinerar två amerikanska filmstereotyper: den onde åttiotalsryssen och den oerhört ”festlige” åttiotals-fratboy-partykillen…

Så vi är på väg mot klubben när han kommer springande, hoppandes fram och tillbaka samtidigt som han blåser så mycket han kan (och han kan blåsa) i en hemmagjord trumpettuta av papp. Det lät såhär: BRÖÖÖÖÖÖÖP BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖP! Hahaha! Rööööh ÖÖÖÖL! BRÖÖÖP TUUUUT! TUUUT! Sedan hoppade han upp i alla lyktstolpar han kunde och lekte apa; när han hittade en byggställning nästan exploderade han av lycka och började svinga sig fram och tillbaka i den medan han skrek då och då. Sedan kom en polis och sade ”bup bup bup” (jag bad till högre makter att få se lite beryktad amerikansk polisbrutalitet, men icke…), och kazakhstanpuckot hoppade motvilligt ned för att sekunden senare springa fram till så många främmande människor som möjligt på Broadway och blåsa hårt i sin tuta. Att han inte fick spö var alldeles otroligt, men det kan nog bero på hans första filmpersonlighetshalva: han ser ut som Dolph Lundgrens jättelika onda ryssboxare i Rocky 4. Så han flåsade på, tutade, låtsades spöa upp en snubbe (wow, slag i luften, verkligen jättefestligt) och tutade lite till. Jag hatar honom. Nästa helg ska jag rekommendera honom att gå och se The Forgotten, vi får vara ifred och han lär nog gilla den skarpt.

Daszvedanja.