Hur gör han film?

Idag spelade jag in en film med en klasskamrat. Han regisserade, jag skötte bara ljudet. Som filmfotograf hade han valt en klasskamrat till oss som är emn smula ovanlig, nämligen en herre i 50-årsåldern som heter Larry. Larry har bott i NY hela sitt liv, säger saker som ”youse guys” och talar med en djup djup basröst. Han arbetar som filmfotolärare på ett annat universitet här, men läser med oss för att äntligen ta sin mastersexamen… Go figure. Hur som helst, regissören och Larry hade inte planerat någonting, det var den värsta röra jag varit med om. De sprang omkring som påtända chimpanser och försökte improvisera olika scener; hälften av dessa scener regisserades av Larry eftersom regissören var och ringde eller rökte eller jag vet inte vad. Då skulle man ju kunna tro att de scenerna i alla fall gjordes professionellt, va? Larry, som när man ber honom om teknisk hjälp, alltid svarar ”well… me, you see, I paint with light” (det är allt han någonsin svarar, som ett mantra), sprang runt som en galning, pekandes kameran åt alla håll och försökte/hoppades på att fånga något framför kameran. Inga tagningar var planerade, alla rörelser och kompositioner byggde på infall, och inte särskilt genialiska sådana… Vid över fem tillfällen panerade Larry så plötsligt och oväntat (och våldsamt stort) att han snurrade med kameran i 360 grader under själva tagningen, därmed filmandes mig när jag stod bakom honom med mikrofonen på ett fiskspöstativ. Jag sade ”öhhh, Larry, jag tror du kan han fått med mig i den där bilden, va?”, och han svarade alltid ”nej, nej, det gör inget!” Jag menar, vad är det för nollor?! Om man ska improvisera ska man vara duktig på det, eller i alla fall ha något som ens kan liknas vid en gryende talang. Dagens höjdpunkt var när vi filmade på gatan och en liten kille på kanske nio år kom fram och sade ”ey yo, you should interview me, I’m the worlds greatest thug!”
Word.

Hur han gör film!

På kvällen gick vi till Lincoln Center, där ett av New Yorks cinematek ligger (det finns minst tre), och såg på In the Mood for Love (igen). Jag måste bara upprepa: den filmen är så alldeles sanslöst bra att man bara vill kräkas av glädje; jag känner mig så upplyft och inspirerad! Wong Kar-Wai är min hjälte, och jag noterade med glädje hur Mr. Chow faktiskt hyr rum 2046, vilket förstås är namnet på den nya filmen. Kan den inte komma snart?! Anyway, i den här salongen sitter Jean Cocteau-affischer på väggarna, och stolarna går att luta steglöst bakåt. Mmmmmmm… mer sådant! Nu har jag kommit hem och har just avnjutit lite Lo Mein-nudlar, så jag sitter här och låtsas att jag är Josie som sitter på Fa Yuen Street och chillar.
Snart är godiset som Fia skickade via Mor och Far slut. Tack för det, det var så gott! Det var roligt att ha dem här! Fia, du borde komma snart också! Och alla ni andra också! Morgan’s on first, men det är bara att boka och informera mig. Oh well, ni kan ju alltid stanna i Sthlm och frysa också (inte för att det lär vara särskilt varmt här på vintrarna heller, i och för sig)… Jaja, hej hej!