söndag

Igår satt jag och klippte i nio långa timmar, medan en vacker dag gled förbi utanför klipprummets väggar. För att belöna mig själv efteråt bestämde jag mig för att åka ut till Brooklyn, där Ira var på nån fest som skulla vara skoj - så jag hoppade glatt på the A-train (ja, du får nynna melodin!) och rörde mig mot vildmarken. På tåget började en engelsk tjej snacka med mig - hon satt och pillade på en sån där "the works of director Michel Gondry"-dvd, och undrade om den var bra (varför hon frågade mig om den var bra har jag ingen aning om - jag måste se mycket filmisk ut). Hon var videoregissör och skulle spela in nån grej här i veckan med nåt band som jag aldrig hade hört om, och bla bla bla, poängen är att jag helt glömde bort att jag var på ett tåg i Brooklyn, en stadsel som jag inte har nån koll på, och missade min hållplats med typ fyra stationer för att vi pratade filmkameror. När jag väl märkte det hoppade jag av, men lyckades ta fel tåg "tillbaka", vilket ledde mig ännu längre in i djupet av förorten. Väl ute ur tunnelbanan, i helt fel del av Brooklyn, traskade jag runt i min bruna kavaj och frös så jag skakade (jag hade den på mig för jag tyckte att det skulle vara vår, men det var det inte) och letade gatunamn som jag kände igen, eller nån tunnelbanestation som kunde ta mig dit jag ville, men till slut gav jag upp och tog en taxi, och anledde alldeles lagom sent till ett väldigt konstigt hus.

I huset bodde femton pers - det var alltså som ett hyreshus på en vanlig gata - men de som bodde i huset hade inga egna lägenheter, utan bara små rum, ungefär som i en villa. Det visade sig att huset var en gammal bordell från 1830-talet, och dess nuvarande innehavare var minst sagt udda. Till exempel fanns det Lawrence's rum: Lawrence var från New Orleans och samlade på munspel och revolvrar - över hela hans väggar satt inramade revolvrar, och det låg kulor och patroner (är det samma sak?) precis överallt. Temat för festen var New Orleans gumbo party, så jag åt mitt livs första gumbo (det är ganska gott men mest äckligt - en slemmig hög grönt sjögräs ovanpå ris. I alla fall Lawrence's gumbo, jag vet ju inte om han är en pålitlig gumboist), och drack vad som påstods vara världens första kända cocktail, en blandning av whisky och absinthe och nåt annat konstigt - stark men smarrig! Sen blev jag indragen i det förbjudna rummet (jag hade blivit varnad), av snubben som bodde i det... eh, jag minns inte hans namn, jag tror det var Eheran. Han var forskare, i fyrtioårsåldern, hade pluggat nåt klurigt på Princeton och bodde i ett mycket konstigt rum: det stod plankor lutade mot alla väggar, plankor i alla storlekar och former, men precis överallt. På en vägg hängde en gigantisk spegel - det var det enda som inte täcktes av plankorna - och mitt i rummet stod en stor whiteboard, på vilken det var tecknat tio tusen matematiska formler med pyttebokstäver - tänk den där scenen i A Beautiful Mind så förstår du. Eheran, som var flintskallig och hade stirrande ögon som äggkoppar, drog in mig i rummet och sade upphetsat "du är från Sverige va? Jag ska berätta något för dig om Sverige. Kom, du måste få veta det här.", och drog igång nån lång utläggning om varför svenska kvinnor är vackra (tydligen har det att göra med att vikingarna rövade hem engelska kvinnor och dödade fula män, jag hängde inte riktigt med i alla svängar) - men sen orkade han inte längre dra några darwinistiska skönhetsteorier utan gick plötsligt ut och stängde dörren om sig, lämnandes mig ensam kvar. Ja-happ... Sen festade vi vidare, jag åkte hem och somnade på tunnelbanan (vilket ledde till att jag missade min hållplats för andra gången på samma kväll) och nu har jag lekt Suzy igen hela förmiddagen på den sista i-housekursen. Nu ska jag åka till Ira och ta hans hund på promenad, för Ira är och filmar. Det var det.