flaming horror!

I lördags skulle jag och Ira så äntligen ha vår bisarrt sena inflyttningsfest; ett stort hjul (hjul?) ost var inhandlat, så även två lådor vin (alltså tolvflaskorslådor, inte papplådor) och massa annat krimskrams. Bäddat för succé alltså! Vi spenderade dagen med att städa och grejsa, vilket föranledde mig att ta lite bilder på vår lägenhet så att ni äntligen kan se hur den ser ut!

Ja-aa... detta är alltså vår hall

vårt vardagsrum

vårt kök

mitt rum

Okej, då var det äntligen avklarat! Anyway, så vi stökade och skurade och hade oss, i väntan på att gäster skulle börja anlända kring åttasnåret. Vid sexiden, just när det började bli riktigt fint, hörde vi ett avlägset och ihållande tutande utifrån hallen. Vi tittade på varandra och öppnade dörren. Tutandet blev starkare och en bestämd röklukt dansade förnöjt in i vår lägenhet. "Ööhhhh..." sade vi, och gick nedför trapporna (vi bor på femte våningen) för att se vad som stod på.

På andra våningen tog det stopp - det var fullt av så mycket svart rök att man inte kunde se en meter framför sig, och det var omöjligt att gå vidare. "Jahapp, så var festen slut" tänkte jag i någon sorts bedövad panik, åsyftandes inte så mycket kvällens partaj som livet självt, medan Ira ryckte tag i mig och vi båda sprang tillbaka till vår lägenhet. Väl där uppe påpekade han något som jag helt hade glömt bort - vårt hus har, precis som alla andra hus i New York, en brandstege på fasadens utsida! Jag har alltid svurit över dem, eftersom jag tyckte att det verkar vara ett så suveränt sätt för inbrottstjuvar att ta sig in i lägenheter, men nu förstod jag äntligen hur bra de är! Sagt och gjort: katten placerades i en korg, fönstret öppnades, och jag började klättra nedåt. Till vänster om mig löpte en till brandstege, och samtidigt som jag klättrade ner för min såg jag hur brandmän klättrade upp för den andra och slog in fönsterrutor med sina yxor för att klättra in. Action!

Väl nere på fast mark och ute på gatan såg det ut... tja, såhär:




En vänlig brandman förklarade för mig att någon hade lackat om sitt golv när burkarna med lacknafta hade exploderat (!) och branden sedan bara whooshade på.

Efter några timmar blev vi insläppta i vårt hus igen. Det var krossat glas och vatten överallt, och väggarna på andra våningen är svarta av sot. Men röklukten började försvinna redan efter några timmar! Och festen? Pah - inte ställer vi in en fest bara för att några färgburkar börjar spraka! Så snart jag avslutat min timme gnyende i fosterställning tvättade vi av våra ansikten, välkomnade våra gäster till den katastrofplats som vår byggnad förvandlats till, och festade hela natten lång. Mycket lyckat.