as seen on TV

På tal om filmklichéer ("Move along folks..." från förra posten) måste jag bara snabbt och nöjt konstatera att jag äntligen och oplanerat återskapade en av de största alldeles nyss. Det är sen morgon (OK, eftermiddag) efter lite rumlande nere på fjortonde gatan igår kväll (där för övrigt jag har hittat världens bästa bar. Den uppfyller alla de vanliga kriterierna för vad som gör en bra bar, gällande ölpris, musik, folk etc - men den har också något alldeles fantastiskt; för varje öl man beställer får man en liten pappersbiljett. Den tar man in till ett rum längst bak i baren, där det står en malaysisk man framför en pizzaugn. Ger man honom biljetten så får man en hel pizza! En gratis pizza per öl! Inte en slice alltså, en hel rund pizza - och värt att notera är att ölen bara kostar 5 dollars, så det är inget prispålägg där. Det är ju ett fantastiskt koncept!)

Anyway, så efter en god natts sömn vaknade jag och kände mig - gårdagens pizzor till trots - en smula hungrig. Jag klev ut ur mitt sovrum med rufsigt hår och trötta ögon, gick fram till kylskåpet och öppnade det för att inspektera vad vi hade. Inte mycket till mat - men en vit liten pappkartong kinamat stod längst bak på en hylla. Jag kunde dock inte komma ihåg när jag och Ira ätit kinamat senast... Jag lyfte ut den, öppnade den och luktade försiktigt - och drog förskräckt huvudet bakåt på grund av stanken. Precis som i alla filmer! Det är jag och Bill Murray...