Socialstyrelsen varnar för the Forgotten

Okej, såhär: Carmen ska spela in en kortfilm om en vecka, och hennes huvudrollsinnehavare har en liten roll i nya storfilmen the Forgotten, så vi tänkte att vi skulle se den. Hur ska jag uttrycka mig?.. Jo! Denna film är så o e r h ö r t dålig att min kropp värker. Om ni har oturen att bo i ett land där den visas: se den inte! Om jag så hade satt en penna mellan mina skinkor och viftat på ett papper hade jag skrivit ett bättre manus: jag kan inte gå in på detaljer eftersom det är oetiskt att sprida spoilers, även när filmen är gjord av skämd pepparkaksdeg, men ett litet smakprov är att Julianne Moore lyckas kubba bort från fem FBI-agenter. Julianne Moore… som spelar en bokredaktör… och har högklackat… springer bort från fem vältränade agenter. Och det var filmens höjdpunkt. Resten var som ett avsnitt av Arkiv X, fast skrivet av en chimpans.

En annan sak jag noterat: av någon anledning jag inte riktigt förstår är det oerhört mycket mer irriterande när publiken småpratar på engelska. Jag menar, det är alltid jobbigt när folk inte kan hålla tyst, men underligt nog är ”jag lovar att han är en utomjordingsspion”, eller ”jag hänger inte med, vem är han” inte alls lika irriterande som ”oh my GAWD, that picture is like DIFFERENT this time! This shit is WEIRD!”… Man vill bara slå på deras små huvuden med de överdimensionerade godispåsar man tog med sig in. Sedan är folk här så otroligt ouppfostrade: alla babblar hela tiden i salongen, och tjejen bakom mig började sjunga på en låt mitt i filmen! Nu var ju filmen helt crappig, så det gjorde inte så mycket, men om jag hade varit dum i huvudet kanske jag skulle ha uppskattat den här rullen, och då hade hennes trallande minsann varit jobbigt. Två andra snubbar började bråka mitt i filmen också, de skrek ”FUCK YOU!” till varandra och en av dem sprang ut. Jag satt bara och väntade på att han skulle komma tillbaka och börja skjuta, det kändes troligt på nåt sätt…
Sammanfattningsvis: God bless America