2006-01-29

hur gick det till?

Jag har skadats av Amerika. Jag har lärt mig separera och kategorisera på det mest osympatiska sätt, och jag märkte det inte ens. Så här börjar det:
Jag är ju, som läsekretsens medlemmar vet, "associate producer" på min vän Lanres nyss inspelade långfilm. Filmen handlar om en dysfunktionell familj i New Jersey (finns det nån annan sort där?), där fadern, som lämnade familjen tio år tidigare, kommer tillbaka till sin yngste sons universitetsexamensfest. Många sår rivs upp, folk sviker varandra, och allt går som det mesta går i verkliga livet. Tilläggas bör att familjen är svart - och det är här det blev krångligt.

Jag har talat mycket med Lanre om hur han planerar att försöka sälja filmen och få den distribuerad, och han menar - och jag håller med honom - att han har ett försprång mot alla andra "trasig familj"-filmer just därför att filmens familj är svart. Den här sortens berättelse handlar oftast, eller snarare alltid, i USA om vita familjer, men väldigt sällan porträtteras svarta på ett "realistiskt" (läs: mänskligt och därför ofta osympatiskt) vis. Lars von Trier sade nyss, i samband med Manderlays ankomst, att svarta skådespelare i Amerika bara får spela hjältar eller clowner, men nästan aldrig trovärdiga människor, och han har rätt.

Men betyder det att det är bra att vara för medveten om detta? För några veckor sedan, i Stockholm, berättade jag för Josie om filmen och nämnde hur vi skulle försöka hitta en köpare. Jag försökte förklara hur jag såg på saken, att det fanns ett "hål" i en filmmarknad som Lanre kunde fylla och att hans berättelse därför var annorlunda på många sätt. Hon förstod inte vad jag menade, eller, rättare sagt, hon förstod vad jag sade men inte varför jag valde att tänka så. Då viftade jag bort det och sade att jag bara var realistisk, men nu, några veckor senare, förstår jag att hon hade rätt. Jag har lärt mig tänka i kategorier, utan att riktigt märka det, för det är så man gör här. Två små saker har hänt de senaste dagarna som fick mig att tänka på det samtalet.

Först och främst: I-House ska fira "Black History Month" nästa månad, och vill därför att jag ska visa "svart" film. Jag vill inte visa "svart film", jag tycker det är förolämpande! Det finns ingen svart estetik inom film, precis som det inte finns en vit estetik, eller en kvinnlig. Det finns bara bra och dålig film. Spike Lee och Melvin Van Peebles har lika mycket att göra med varandra som João Gilberto och Eilert Pilarm! Men här menar man att jag borde visa filmer av svarta regissörer - man tycker att det är bejakande, men jag tycker det är förklenande. Jag behöver ingen särskild månad för att visa filmer av regissörer som avviker från någons föreställda norm, det gör jag så bra så hela tiden ändå. Jag påminns om hur min syster Amanda ibland bokades in på jazzkonsertkvällar för "kvinnliga musiker", och hur obehagligt det är. På I-House förstår man inte min motvilja - här tänker man på modernt amerikanskt vis: att separera är att bejaka, att lyfta upp. Bejaka schmejaka säger jag!

Sedan: i dagens gothamist länkas till en undersökning som visar etnisk tillhörighet länkad tll geografisk tillhörighet i New York.



Ehh! Av flera skäl är man besatt av sånt här kategoriserande här - men det betyder inte att det är vettigt! Jag vill inte tänka på Lanres film som att den handlar om en svart familj, jag vill bara att den ska handla om en familj! Jag har vaggats in i detta tänkande utan att märka det, men det är helt muppigt! Nu ska jag ruska om mig själv, bara visa bra filmer under Black History Month, oavsett vem som gjort dem, och äta lite mer gröt till frukost. Kram!

4 kommentarer:

Anonym sa...

Tidigare idag pratade jag med Li om ett inslag jag såg på CBS 60 minutes. AP skrev 15 dec:

Morgan Freeman says in an interview with “60 Minutes” that there is no “white history month”, and says the only way to get rid of racism is to “stop talking about it.”

Morgan Freeman says the concept of a month dedicated to black history is “ridiculous.”

“You're going to relegate my history to a month?” the 68-year-old actor says in an interview on CBS' “60 Minutes”. “I don't want a black history month. Black history is American history.”


Om ni vill se ett kort videoklipp så finns det tillgänligt här.

Martin sa...

Nu är detta visserligen ett intressant ämne värt att kommentera. Men nu, just hemkommen från skolan med soligt väder ute, så orkar jag inte riktigt göra det.
Istället tar jag tillfället i akt att berömma Gabe för hans flitiga bloggpostande den senaste tiden. Det påminner om guldåldern på Joseblog de första månaderna i HK när nästan varje dag medförde en ny post.

Du måste verkligen inte ha något att göra. Hehe.

Gabriel sa...

Det är sant - eller rättare sagt, jag har skrivande (riktigt skrivande, med manus) att göra, men eftersom jag saknar bra idéer så skriver jag här istället och väntar på gyllene inspiration.

Anonym sa...

Morgan och Morgan. Vilka killar. Det var ju precis det jag menade: att om man vill få bort rasism måste man fan hjälpa till litegrann själv... men Gabriel hade ju sugits in i kommersialismens giftiga nät och utropade sig själv till "realist". Men nu handlade ju vår diskussion vid den tidpunkten inte riktigt om det här, utan om att Gabriel tänkte att filmen var så bra för att alla svarta människor skulle gå och se den eftersom den handlade om svarta människor.