i... iRiver? iRiver?! ... NOOOOOOOOOOOOOOOOO...

I början av september satte jag mig på 1ans tåg och åkte ned till 59e gatan för att byta till B- eller D-linjen. När jag klev ned på perrongen där stängde plötsligt min mp3-spelare av sig - "low batt" hann blinka i en sekund innan den blev svart. "Mysko", tänkte jag, "den var ju fulladdad när jag åkte hemifrån". Det var början på en frustrerande musikhöst, som definierades av detta min mp3-spelares döende batteri. Spelarens batteritid störtdök över en natt från kanske 10 timmars speltid till ca 45 minuter - och försökte man byta låt eller höja volymen för mycket eller nåt sånt som faktiskt tvingade de små virtuella kugghjulen i spelaren att arbeta så lade den ner på en gång. Jag var alltså tvungen att välja skiva när jag slog på den, och så fick den spela utan möjlighet att byta, tills batteriet tog slut nån gång runt åttonde låten. Med andra ord hade min mp3-spelare förvandlats till en crappig cd-spelare med urladdade AA-batterier!

Underligt snabbt vande jag mig vid detta - efter några veckor hade jag en rutin för att slå på den innan jag gick hemifrån, när den fortfarande var inkopplad i laddaren, och sedan dra ut laddaren när den var på och gå ut genom dörren. På så sätt tjänade jag fem minuter mer speltid, vilket kändes som mumma. Jag började också göra "blandskivor": kataloger med låtar som jag tyckte om som jag lade i ordning så jag kunde spela dem utan att behöva hoppa (vilket ju inte gick).

Anyway, så när jag kom hem till Sverige lämnade jag in den hos återförsäljaren för batteribyte - det visade sig att jag hade en dag kvar på min två-årsgaranti! Sweeeet... De sade att det skulle ta ungefär en vecka att byta batteriet, och igår morse ringde de: "Nu är din spelare färdig, kom och hämta den!"

Glad i hågen skuttade jag ditåt, men reparatörens söta ord förvandlades snabbt till giftig gul gegga i mina öron... det visade sig att de inte hade kunnat byta batteriet, så de hade slängt spelaren och gav mig en ny istället! Att de ens hade en ny var fantastiskt, eftersom min spelarmodell inte tillverkas längre (de hade sparat några ex för såna här fall), men all min musik låg ju på min spelare! All min musik - 40 gig! Ungefär 800 plattor! Idiot som jag är (Josefine undrade med rätta hur någon så paranoid som jag kunde missa det) hade jag inte gjort en backup. Jag hade inte plats på hårddisken, och min dvd-brännare är trasig. Det gick bara inte. Och nu är den borta. Världens bästa skivsamling. Det är så... så fel.

Jag har nu spenderat en dag med att försöka sätta ihop den igen, och jag börjar komma en bit på vägen: jag har fyllt ungefär 20 av de 40 gigabyten nu. Men det är så mycket som saknas! Små fina pärlor som hittade mig via människor som rört sig vidare; underliga franska poplåtar och utgången sextiotalshardbop. La Ritournelle och Kärlekens vampyrer! Den där Art Blakey-liveplattan och den fantastiska inspelningen av Matteuspassionen som jag inte minns vem som dirigerade! All norsk blackmetall! MIC-KEY M-O-U-S-E! Uhuuu! Men små glimtar finns: Pipilotti är säkrad, så även Träume - och Sofia gav mig en fantastisk låt med Michel Polnareff från 1966 som jag lyssnar på non-stop, och Josie alldeles nyss en suverän inspelning av Händels Messias. Så det pekar uppåt. Varje dag i taget. Håhåjaja. Och nu har jag ju i alla fall en spelare som fungerar.

I miss you guys!