Phil: elakt fyllo eller bara inkompetent?

Så mycket för "early spring"... igår var vinterns kallaste dag hittills, och idag och imorgon ska bli ännu värre. Härligt nog spenderade jag gårdagen stående på ett skyskrapetak i den brutalt kalla och hårda vinden; tankar på att strypa den håriga och feta lilla råttan det enda som värmde mitt sinne. Eller det är inte riktigt sant - mitt sinne var faktiskt ganska varmt, den bedövande kylan till trots. Jag var där med ett litet team från en av långfilmerna som Killer klippte när jag var där i höstas; de behövde filma några pick-ups (alltså bilder som man inser att man behöver när man sitter och klipper och egentligen redan har avslutat filmningen) och ringde trevligt nog mig för att se om jag kunde hjälpa till. Aldrig den som tackar nej till dollars ställde jag självfallet upp, och det är jag glad för av många skäl. Istället för ett stort filmcrew på 30 pers, som jag hade väntat mig, var vi ett mycket kompakt gäng: regissören, filmfotografen, kameraassistenten och jag (producenten Katie kom senare också). MAO var jag rätt i orkanens hjärta hela tiden, så att säga, vilket förstås var roligt! Vi stod som sagt uppe på taket på en skyskrapa i snålblåsten och filmade Manhattansilhuetter - West End Avenue anno 2007 fick låtsas vara Park Avenue anno 1949 (enligt regissören Tom, som jag antar gjort sin research, funkar det faktiskt mycket bra). Det var så kallt att vi nästan fick panik - minus 10 grader känns verkligen som minus 40 när man är högt uppe och träffas av den ostörda vinden, och våra käkar slutade faktiskt fungera ordentligt efter ett tag (!sant, vi upplevde alla den obehagliga känslan av att bara sluddra och inte kunna forma ord ordentligt... värsta kavapartyt) - men när man står högt högt upp, inga byggnader som skymmer, och ser Chryslerskrapan tändas upp i midtown och flygplanen sakta glida in mot Queens medan solen sjunker samtidigt som det ljudliga surret av 35mm-film rullar fram i kameran... man, det finns knappt nåt bättre. Kroppen värker men själen är lycklig.

Sedan åkte vi ut till sagda Queens, traskade ned till vattenkanten vid East River och filmade Queensboro Bridge - nu i kompakt mörker men med både Chryslerskrapan och Empire State Building blinkandes på andra sidan vattnet. Själv tänker jag förstås mest på den berömda scenen i Manhattan när jag ser den bron, men den är faktiskt ännu vackrare från Queens, eftersom hela ön breder ut sig framför en (jag tittar ju hellre på Manhattan - ön alltså, inte filmen - än Queens vilken dag som helst).


Sedan var vi klara, och jag promenerade hemåt i kylan genom Central Park; folk passerade mig infläkta i sjutton lager kläder och såg arga ut, men jag var bara glad. Det är lugnt, Phil, det gör inget. Vi gör alla fel ibland.