slate

Just nu vräker regnet ner i årets grymmaste åskväder hittills (tror jag i alla fall, jag missade ju tre månaders nederbörd); ekorrarna som bor på hustaket mittemot springer fram och tillbaka i skräck och förvirring, och jag sitter inomhus, klipper hemska konserter med highschoolorkestrar, och känner tacksamhet för att det här regnet kom idag och inte för en eller två dagar sen. Då spelade vi nämligen in första halvan av Carmencitas nya kortfilm, och man kan lugnt säga att vår halvmiljonerdollarskamera inte hade kommit så bra överens med att bli regndränkt.

Istället var det ljudutrustningen som krånglade - för att det var så varmt. 30 grader! det är högsommarvärme det, och då är det ändå fortfarande bara maj. Jag bävar inför kommande månader. Hettan fick i alla fall vår hårddiskinspelarmojäng att säga "blöööuuurp" efter ungefär åtta timmars filmande (vilket motsvarade en halv dag - det har varit minst sagt utmattande!), men det gick att ordna med lite kopplingar till bärbara datorer och nya mockajänger och så. Allt går att ordna om man vill!

Anyway, igår spelade vi in på tunnelbanan, och jag snodde med mig Iras kamera för att ta lite bilder, som jag nu tänker dela med mig av. (Jag smockade upp precis samma serie på facebook, så mina hjärtliga ursäkter om ni som är min vän där börjar känna att den sidan och den här bloggen börjar bli spegelbilder av varandra - det är för att det är så.)

Carmen regisserar sina skådisar och biter på naglarna av nervositet (?) - det borde hon i alla fall ha gjort, eftersom vi inte hade tillstånd att filma i tunnelbanan och därmed med ganska stor säkerhet någon av oss skulle få spendera ett dygn i en häktescell (läs: jag, eftersom jag var producenten på plats och alltså huvudansvarig...) om vi blev busted. Så är det nuförtiden - efter elfte september är det strängt förbjudet att fota eller än värre filma i tunnelbanan, och poliserna är benhårda med det. Onda tungor påstår (med rätta, tror jag) att det bara är ett sätt för MTA och staden att tjäna pengar; tillstånden kostar ett par tusen dollar (!!!), och många fotografer och filmare har gråtit ut i media över att få dryga böter eller cellövernattningar för att de halat fram klart mindre avancerad utrustning än vår i en tunnelbanevagn.

Varför vi då var så dumma att vi gjorde det ändå? Tja, dels var vi tvungna - manusets sista scen utspelar sig i ett tunnelbanetåg och på en perrong, och det är ett grymt manus som man inte vill peta i - och dels hade vi ett trumfkort i form av en polis från stadens "riot squad" som carmen hade träffat på sina portugisiskalektioner, och som istället för att åka hem till väntande familj efter sitt nattskifte hängde på oss som en sorts bodyguard, kan man säga. Ungefär som Security Mike, fast tvärtom! Så när vi blev stoppade av polisen (såklart hände det) klev han lugnt fram (han var i civilkläder) och tog polisen åt sidan, flashade sin badge och sade nåt som ingen av oss andra kunde höra. Resultatet: jag är fortfarande en fri man! Oerhört skön snubbe...



Jahapp, här dubbeljobbar jag som både producent och temptracksinspelare med en liten mp3-bandare, så carmen skulle ha lite ambiensljud att klippa till innan den riktiga ljudläggningen.



Nej, vår kameraassistent håller inte på att desarmera en radioaktiv smutsig bomb, även om det ser ut så. Han laddar helt enkelt ur gammal och i ny film i magasinet.



Vårt transportmedel och HQ : the Vagina Panther-mobile (så döpt av dess ägare och vår huvudrollsinnehavare June, sångerska i det Brooklynbaserade bandet Vagina Panther)


June och Carmen diskuterar vilket djurkex som är bäst.



June. Det här ser verkligen ut som en tryckreklambild för nån sorts läppglans eller så.



Inspelningsteamet för dagen (kraftigt nerbantat då vi ville undvika att dra uppmärksamhet till oss i tunnelbanan, vilket gick... sådär) på väg nedför en solig harlemgata.



Chefen själv.



Om några veckor ska vi spela in filmens andra halva. Fler rapporter kommer alltså följa. Och nu tillbaka till helvetesorkestrarna...