Viddy well, little brother... viddy well...

Igår var det ”filmfestival” för det här årets avgångselever. Uj uj uj… sådana filmer har jag inte sett sedan jag i ett tillstånd av själslig osäkerhet gick och såg The Forgotten förra året… Här bjöds man på fullständigt osammanhängande berättelser om yrkesmördare, ”urbana poeter” (brrrrrr…), anarkister, hippies… Jag måste backa:

Först och främst – de urbana poeterna: varför blir så många imponerade av nån amerikansk Daniel Boyaciglou-tomte som står och gastar att George Bush är en vampyr som suger olja istället för blod och solens glans – sätter mig i trance – ger mig chans till romans - bla bla… jag menar, var inte tanken att den s.k. intellektuella politiska oppositionen skulle vara just, well, intellektuell? Eller sak samma, den får gärna vara stendum för min del, det är ju sköj också, jag är bara trött på att höra folk omkring mig sucka djupsinnigt så fort nån drar ett rim om blod och olja. Det blir inte bättre poesi bara för att man bor i ett skruttigt hus i Harlem!

Sedan: jag såg en så horribel film, om ett gäng hippies som skulle tonsätta en japansk stumfilm. OK, jag menar verkligen hippies – den långhåriga sorten som inte duschar eller jobbar men är medelålders och är ”riktigt intresserade” av buddhism… haha, jag börjar bli som Eric Cartman själv här! OK, så det var en massa snubbar i fyrtioårsåldern med alldeles för långt hår som plockade upp massa japanska instrument och tyckte att det räckte med att flippa och slå lite på dem så skulle det nog låta ”äkta”. Resultatet blev den mest fruktansvärda kakofoni man kan tänka sig – inte så konstigt med tanke på att alla medlemmar i gruppen saknade musikalisk begåvning – som alltså ackompanjerade en gammal stumfilm. Filmen vi såg igår var alltså en dokumentärfilm om hur den här gruppen ”arbetade”. Resultatet var 25 minuter av plinnng krassch blip blip kaplOOONNGggg duiiii phhhh ppphhhhh ppphhhhhhh till bilder tagna med mörkerkamera på gruppen när de övade framför filmen. Halvvägs in i filmen började jag tro att det hela var något sorts Clockwork Orange-experiment och att vi filmades i smyg medan vi genomled detta…

Anarkistfilmen: Jag ska ge en detaljerad synopsis. Huvudpersonen förklarar att hon vill ”krossa systemet”. Huvudpersonen spöar upp en bankir i en bil. Huvudpersonen krossar en ruta på Wall Street. Huvudpersonen sätter eld på en soptunna. Inklippta bilder från en punkkonsert. Huvudpersonen läser ryska politiska filosofer och blir inspirerad. (Nu var det en bok av Eisenstein huvudpersonen läste, vilket är en regissör, inte en politisk filosof (eller nåja), men ryss som ryss antar jag att man resonerade…) Sedan blir huvudpersonen arresterad av dumma poliser och så är det sorgligt. Slut.

Äh, vänta, stopp! Det här blir bara gnälligt. En film var faktiskt mycket bra (men det är ju inte lika kul att skriva om), och jag börjar låta som en gammal lortfarbror som gnäller på allt. Så jag säger såhär istället: ikväll är andra och sista kvällen. Det blir säkert mycket bättre! Weeeee!

Hoppas allt är soft i Sverige - snart kommer jag hem!