Passio

Ibland - nej, ofta - saknar jag Stockholm, eller Prag, eller... öhhh, det var väl bara dem. Men ibland händer sådant här som påminner en om att New York fortfarande är världens huvudstad, och att man ibland får ta del av upplevelser här som är väldigt få människor förunnade. I fredags hade jag just en sån upplevelse.

Som del av Tribeca-filmfestivalen som pågår just nu har festivalledningen fixat en "once-in-a-lifetime event", som Village Voice uttryckte det: man lyckades organisera en visning av Paolo Cherchi Usais (första) film Passio. "Lyckades organisera?", tänkte du (okej, jag vet att du inte tänkte det, men häng på ändå nu). Ja, detta är nämligen inte en vanlig film; Passio är 74 minuter av bilder på celluloid, projicerade till Arvo Pärts Passio Domini Nostri Jesu Christi secundum Johannem, eller enklare uttryckt: Pärts Johannespassion. Och detta är inte musik som ligger på ljudspåret - nej, Usai låter filmen visas endast om musiken framförs i stunden!

Han satte ihop dessa bilder - obehagliga, hemska och starka bilder - i över sex år. Sedan gjordes ett negativ; den mest värdefulla komponenten av en film. Från negativet gör man visningskopior (som alltså är positiv-kopior och inte kan användas på samma sätt som negativet), man scannar det för att göra DVD-utgåvor, det ligger helt enkelt till grunden för allt. Alla former av film du ser härstammar från negativet på ett eller annat sätt. Usai tog sitt negativ, tryckte 7 visningskopior - och brände det sedan.

Varför göra något sådant? Därom kan man förstås spekulera; Usai har varit ganska fåordig om det hela, men vad som är klarlagt är att han värjer sig mot den visuella avtrubbning som vi moderna människor genomlider. Josefine är ju inne på nåt liknande, men gällande musik, i sin senaste bloggpost. När min mamma var här nyligen talade vi lustigt nog om just detta; vi besökte The Cloisters, Metropolitanmuseets specialavdelning för medeltidskonst, som ligger i ett medeltida kloster på Manhattans nordvästra spets som flyttats hit från Frankrike (!), sten för sten, av en av Rockefellarna - jag minns inte vilken - för ungefär 80 år sen. Hur som helst, vi gick inne i klosterrummen och tittade på de makalösa träsnidningarna, enhörningsdraperierna, ikonerna - och vi talade om vilken oerhörd kraft dessa bilder måste ha haft på människor för sisådär 7-800 år sedan; i en tid då människor inte matades med ett ständigt flöde av bilder. Att gå in i ett kyrkrum och se dessa verk måste ha varit en upplevelse som är svår för mig att föreställa mig idag - jag har lärt mig att betrakta, att se, att dekonstruera det jag ser, och att sedan snabbt glömma bort det, utan att ens reflektera över det. Min hornhinna har helt enkelt blivit lite trubbig, kan man säga.

Detta gäller ju inte bara mig. Vi är ett folk som inte längre ser, utan samlar på bilder. När man går på museer ser man nu för tiden många som inte står och begrundar ett verk, utan tar bilder av det med den medhavda digitalkameran! Vi har kanske tappat lite av vår förmåga att verkligen se bilden enbart som bild.

Jag tror det är detta som ledde Usai att göra sin film. Inte bara till innehåll utan även till framförandesform syftar den till att få oss att verkligen se, att inte ta bilden för givet. Visuellt är det en serie bilder, de flesta från 20- och 30-talet, som fungerar på två plan: de behandlar seendet i sig, och de är en parallellhistoria över Jesus sista dagar. I det hänseende som de behandlar seende är de mycket starka - det är flimrande bilder, återkommande, vissa enbart sekundlånga, med passager av svart emellan. Bilder som, enligt Usai, ska belysa vårt "kollektivt förträngda minne". Bilder som jag, om jag stötte på dem i ett annat sammanhang, kanske skulle se på, sedan röra mig vidare, och glömma. Det tilläts jag inte här: de återkom, de sammansattes med musiken på ett sådant sätt att jag tvingades se dem, verkligen se dem. Inte begrunda, inte analysera, bara se. Det handlar inte om nåt så enkelt som att bara upprepa dem, förstås - några av de starkaste bilderna fladdrade förbi mycket snabbt för att aldrig återkomma. Men sättet de placerades, i just de ögonblick i musiken (självklart mycket exakt uträknat) de visades, gjorde ett ibland oförklarligt starkt uttryck.

Detta handlade också om var de visades. Jag sade ju att Usai hade bränt negativet. Han gjorde detta för att omöjliggöra biografdistribution eller DVD-kopior av filmen. Han vill inte att man ska kunna se den hur som helst - något helt i linje med tanken om den utslitna bilden. Eftersom filmen bygger på Pärts Johannespassion, valde man istället den plats som föll sig naturligt, eftersom Usai kräver att en orkester och kör ska finnas på plats: New York Cathedral of St. John the Divine - Johanneskatedralen. Vilket också är världens största katedral (jo, faktiskt)! Och som ligger på 110e gatan och Amsterdam Avenue - alltså ungefär 5 minuters promenad från mig.



I denna oerhörda byggnad hängde man upp en gigantisk filmduk, och satte ungefär 1000 trästolar på golvet. Effekten av att se dessa bilder, med denna musik (Pärt är ju så oerhört bra, och framförandet var helt suveränt), på denna plats, var som en knytnäve i magen, men på ett bra sätt förstås. Tor jag. För första gången på länge, mycket länge, kände jag att jag bara tog in bilder, rätt in - trots det paradoxala i att de alla var konstruerade för att dra uppmärksamhet just till seendet som företeelse. Det var en oerhörd upplevelse, liknande ingenting annat.

Filmen och konserten gjordes för övrigt möjlig inte enbart av festivalledningens godhet. Detta är ett sånt mastodontprojekt att inte ens Bobby DeNiros festival kan styra upp allt själva.
Det hela möjliggjordes av en äldre man - en mycket, mycket rik man (som valt att förbliva anonym) - som såg filmen i ett tidigt arbetsstadium, när Usai fortfarande klippte och arbetade med en CD-inspelning av musiken. Mannen blev så tagen av vad han såg att han beslöt sig för att finansiera dess framförande som en gåva till sina två söner, som bor i New York. En fin present minsann - som även kom mig tillgodo!

Jag tänker igen på Josefines bloggpost, och på en annan sak som hände när min mamma var här. Hon hade funderat på att äntligen köpa en mp3-spelare, och vi skulle till jätteaffären B&H för att leta efter en lämplig modell. Men i sista sekunden ändrade hon sig, hon ville inte ha nån spelare längre. Dels, sade hon, värdesatte hon det som man ibland av dumhet avfärdar som "tystnad", men som förstås inte är tystnad alls; och dels ville hon inte komma på sig själv med att slentrianlyssna på musik hon tycker om. Jag förstår precis vad hon menar, men jag har inte karaktär nog att trycka på STOP. Men min mamma vill inte banalisera sitt lyssnande, och Paolo Cherchi Usai vill inte banalisera sitt seende. Lite avundsjuk är jag.