osis!

Pitchningen gick bra, alla var snälla och bla bla bla. Den här posten ska inte handla om det, utan om de kval som Carmen just nu genomlider.
Carmen har en idol, bara en, och hon pratar ofta om honom – hans estetik, registil, manus etc. Det är Alejandro Amenabar, den spanske regissören som bla a gjorde Abre los Ojos (open your eyes) och the Others, och som nu har gjort den nya Mar Adentro (typ, Havet inuti eller nåt sånt). Den vann bästa regissör och bästa manliga skådis i Venedig och gick just upp på bio här. Vi ville förstås se den, så vi gick på premiärdagen för ett par dagar sen. Filmen var mycket bra, med vissa (främst musikaliska) invändningar, men sammantaget en mycket bra film. Konstigt nog (för den är mycket omskriven) öppnade den bara på två dukar här i stan. Vi valde den biograf som låg närmast, gick, såg, pratade och gick hem. Klipp klapp hepp.

Nu till kvalen: alldeles nyss ringde en kompis här från huset och berättade att han också sett filmen samma kväll, men på den andra biografen, och att Amenabar varit där på hemligt besök! Han pratade med publiken, och vår vän hade tydligen ett längre samtal med honom.

Carmen är ganska sur just nu.

Brooklyn!

Imorgon ska jag pitcha mitt manus inför sju professorer, som alla sitter och tittar argt på mig… en annan tjej i klassen pitchade sin dokumentärfilmsidé för dem (dok-människorna genomled denna ritual redan förra veckan), och de sågade henne totalt och varnar med att inte låta henne fortsätta! Brrrr… jag undrar just hur positiva de kommer ställa sig inför en alldeles för lång film som handlar om hur Gud visar sig för människorna och utropar sig vara bästa polare med den amerikanske presidenten…

Annars har det varit sköna dagar! I torsdags hade vi våra sista lektioner, weeehooo, och vi firade med fest hos Changggggg… Han bor i en skyskrapa i New Jersey, på trettionde våningen, och har riktig penthouse-feeling. Han hade även bjudit in alla andra koreaner i NJ, så det var en mycket kulturellt stimulerande kväll. I fredags hade vi sedan wrapfest för filminspelningen, och regissören hade, i ett anfall av dumhet/generositet ordnat så att baren var öppen! Han räknade nog med ett mer civiliserat beställande, och glömde alltså räkna med hur uppdämda frustrationer hos ett obetalt filmteam kan leda till de mest infernaliskt komplicerade drinkbeställningar… Efter några timmar där stack Jag, Carmen och Octavio till den utlovade festen i Queens, som visade sig inte alls vara i Queens utan i Brooklyn. Den festen var världens bästa. I alla fall i år. Varför? Därför:

Den utspelade sig i en gigantisk lokal som bestod av många mindre rum, sammanbundna med trappor, stegar och tunnlar. Eller jaja, mest av alldeles vanliga dörrar… men tunnlar känns tuffare! De spelade alldeles kalasbra musik, knasterspraktyskland varvat med ohälsosamt stora mängder soulfunk som jag aldrig hört, och då och då avbröts allt för nån sorts uppvisning, typ rockringsdans med cirkusartister… som ju i och för sig inte är så halsbrytande tufft kanske, men ändå. I ett annat rum klev man in i en underlig dröm, det var klätt helt i röd sammet och det hängde speglar överallt. Längst fram stod en scen, och det var packat med folk som satt på stolar. På scenen satt en man i femtioårsåldern, som såg precis ut som en KTH-professor i astrofysik, och spelade på en sunkig Kurzweil-synt från åttiotalet; en sån som har inställningar för bakgrundsrytmer som heter ”tango”, ”bossa nova”, ”rock” och ”heavy pop”, hahaha! En ful svart synt som låter som ett riktigt elektriskt piano fast på hostmedicin. Detta var kurzweilkaraokerummet! För upp på scen klev människa efter människa och sjöng låtar, medan professorn lutade sig bakåt i sin stol och groovade lätt på sin synt. Höjdpunkten var en söt punktjej som sjöng några Bacarach-låtar medan publiken trallade med i refrängerna. Mycket sympatiskt! Sedan dansade vi till astrofunk tills vi fick håll och åkte hem. Sen dess har vi sovit. Snart kommer jag hem.

julklappar

Ja! Vad vill du ha? Ta tillfället i akt och skriv din önskelista som kommentar. Jag ska handla imorgon, så du har inte lång tid på dig att komma på vad för Newyorkiansk pryl du vill att jag medtager. Det korta tidsperspektivet blir ju också ett oerhört effektivt sätt att se vilka de flitigaste besökarna är - det blir alltså de som har störst chans att svara i tid och därmed få klappen uppsatt på min lista... Trofasthet leder till givmildhet, moahahahahahaaaaa...

Nu ska vi ut och ta en (ok, låt oss vara ärliga... flera) drinkar med andraårseleverna, ett s.k. "wrap-party"... Sedan ska vi ut till Queens på nåt sorts artistkollektivpartaj med vår vän Octavio. Det kan nog bli kul/pretentiöst...

så vad heter hon i efternamn då?

Meh! Morgan, att jag inte postar oftare än såhär beror på att jag har så hög kvalitetsribba för den här sidan… eh he he.. ehhh? Och för att jag jobbar gluteus maximusen av mig – i förrgår avslutade jag äntligen den här andraårsfilminspelningen, som var katastrofalt oorganiserad och fasansfullt tids- och energikrävande, och nu har jag börjat ta igen mina studier. Igår skrev jag hela mitt slutfilmsmanus (första utkastet, men ändå), 39 sidor, på nio timmar. Det ni! Det krävde ett antal Red Bull och resulterade i näsblod och en paranoid/hypokondrisk övertygelse om att jag var sjuk, men nu är det gjort. På måndag ska jag försvara den mot lärarnas angrepp, och nu ska jag bara klippa om den förra filmen och kontakta lite fler europeiska muséer, så är jag klar för terminen sen! Woohoo! Jag komer hem på juleaftons eftermiddag, så värm gröten och fräs köttbullarna lagom till fyrasnåret!

Vad mer, vad mer? Hmmm… De har just haft kortfilmsvisning här i I-House. Jag försökte förgäves få ner Dorian Gray-filmen på DVD i tid, men icke. Jag har försökt få det där antikristliga dvd-brännarprogrammet att fungera i över en vecka, varje kväll, vilket har spätt på min stress, och skivan lyckades äntligen brännas – femton minuter efter att kortfilmsvisningarna slutat. Jaja, nu finns den på DVD i alla fall… Kvällens ”höjdpunkt” var två artonåriga snubbar i orang… orea… gulröda overaller som mixade bild och musik till en spetälskinfekterad soppa – det var så dåligt! Riktig fylkingen-stylee, men med trancemusik och låtsasMatrixbilder inspelade på dålig video, haha! Ja… Ehm.

Annars… Tja, inte mycket. Jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb. Men manuset blir riktigt bra i alla fall! En framtida vinnare tror jag…

"Du tittade på mina gyllene glasögon och skapade en ljusreflex som blev en laser och nu är de pulvriserade! Betala! Betala!"

I förrgår var jag på väg hem från den muppiga inspelningen jag jobbar på… det är en andraårsavgångsfilm, och jag är andre regiassistent. Inspelningen är fullständigt oorganiserad, vi börjar ofta dagarna utan att ha skådespelare till scener vi ska filma senare samma dag, vi saknar alltid inspelningsplatser etc. Det är tjafs och krafs, och regissören slänger sina pengar i sjön.

Men i alla fall: jag var på väg hem, i mörkret och regnet, och skulle precis gå ner i tunnelbanan, när en snubbe liksom hoppar ut framför mig och låtsas tappa balansen! Det var liksom jag som promenerade i lugnt tempo, han väntade uppenbarligen bakom ett hörn, och när jag kom så bara ”Oupp!”, och så slängde han nåt på marken! Jag sa ”ehh, sorry”, och fortsatte gå. Tio meter sprang han ifatt mig, och höll fram ett par totalhavererade glasögon! ”Titta!”, sa han, ”du pajade mina glasögon!”.
Den här killen var ett sådant oerhört crackhead så ni kan inte förstå: han pratade som den där slowmotioneffekten i filmer när nån kastar sig framför en kula och bara ”nooooooooooo” jättelångsamt, fast hans röst lät så i normaltempo. Och glasögonen var typ slimmade coola designerbågar, fast fullständigt totalkraschade! Jag tror de måste ha blivit överkörda av en lastbil flera gånger! Så det var alltså alldeles uppenbart att han hade hittat dem i rännstenen och försökte blåsa mig. Så jag sade ”eh, va, knappast”, och han sa ”ööööhjoooOOOO! Mina brillor! Du bara SPRANG in i mig så jag tappade balansen!”. Jag sa ”osis”, och gick ner i tunnelbanan.

Nu det roliga: jag berättade detta för ljudteknikern nästa dag, och han sade: ”vänta… en jättelång smal svart kille utan tänder?”… ”Just!”, sade jag! Det visade sig att Crackhead hade försökt samma sak med honom förra året (!)… två gånger… samma dag! På riktigt! Det är hans grej – att visa ett par glasögon som blivit förintade i ett atombombskrig och försöka få nån stackare att bara ”nejmenOJ, här har du genast tusen dollar till ett NYTT par designerbågar”…Ja ja.

Avslutningsvis: Dimebag! Dimebag! Dimebag R.I.P.! Först ODB och nu detta... supermuppigt.

Så vi lyckades komma in på Charlie Kaufmann-äventyret ändå! Det var på Lincoln Center ikväll, vi köade i kylan i en oändlig stand by-line, men till slut så kom en vänlig tant och sålde biljetter till oss... Jag kan härmed alltså bekräfta att CK definitivt finns, att han inte är Spike Jonzes alter ego, att han är rolig och väldigt kort, med krulligt brunt hår. Hans stora hjälte är Woody Allen... Hmmm... Efter det långa samtalet visade de Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Jag har redan sett den, och tyckte att den var lite sådär mjaha, men nu var den mycket bättre! Jag upptäckte en massa finurliga detaljer som jag hade missat först...

Oh well... nu har jag just klippt klart den nya kylskåpsfilmen (den blev... ehhh... "originell"), och imorgon börjar jag som regiassistent på en andraårselevs slutfilm. Samtidigt måste jag skriva ett första utkast till mitt slutfilmsmanus, plugga för kameraprovet, kontakta ett flertal museer världen över för att be om rättigheterna till de konstverk jag väcker till liv i min Pragslutfilm Aura (jag skriver till Italien, Österrike, USA... det är en del av ett skolprojekt, att lära sig skaffa rättigheter)... och allt ska göras denna vecka! Pust! Mycket jobb just nu.
Hörs snart.

jag lutar mig bakåt i soffan och knäpper på bandspelaren...

Jorge skrev nyss en post på sin eminenta blog (http://josefine.typepad.com/hk/) om hur hon just kom på hur mycket hon tycker om Hong-Kong. Det är lustigt (nåja, inte så lustigt), för jag nådde samma insikt häromdagen: jag gillar verkligen New York! Nu når jag ju visserligen den insikten ganska ofta, så det kanske inte är så dramatiskt, men den varvas ju med avsmak, så varje gång jag drabbas av den är som den första! Avsmaken kommer sig av de absurt dyra matpriserna, all reklam (inte mängden, utan estetiken), affischen som sitter i min tunnelbanestation där en ung man efterlyses för ett brutalt mord förra veckan, den andra affischen där en försvunnen busschaufför sökes, alla råttor (fast jag börjar gilla dem lite) och… öhhh… jag kommer inte på något mer. Jo, kanske att Woody Allens nya film inte har premiär här förrän i mars, medan Stockholmarna får den redan om en vecka. Och atombombshotet!
Insikten att jag tycker om staden kommer sig av att man kan få så oerhört smarriga hamburgers med ost och bacon här, att så många av skyskraporna är jättevackra, att Empire State Building skiftar i färg varje dag, att så många regissörer gästar Lincoln Center, att glassen är smarrig, att folk pratar med varandra hela tiden, de många biograferna, frukostflingorna med marshmallows och chocolate-chip minicookies i, råttorna, att Ute Lemper ska framträda här och sjunga Weill (men jag kan inte gå… men ändå!), vattenreservoaren, de fula kläderna och det faktum att Woody Allen bor här.
Idag åker Morgan och hans syster hem; igår var vi ute och inmundigade lite öl och baconburgers (mmmmm), samt såg the Incredibles. Den var väl lite skoj, kanske, men jag kunde inte sluta stirra på en liten smutsfläck på bioduken. Oerhört irriterande!

Morgan, granar och jönserier

Först och främst så har jag just träffat Morgan!! Ja just det, Morgan äger sinnesnärvaro och förstånd nog att ta sig hit och säga hej. Han är här med sin syster, och de cruisar runt och chillar och hustlar och bustlar… (ehh??)
Vi har druckit öl och ätit fettiga mackor, och sedan skulle vi se när ljusen på den jättelika granen vid Rockefeller Center tändes, men det var så absurt mycket folk där, så vi hav upp. Polisen hade spärrat av minst fyra kvarter (alltså inte gator, utan kvarter, mitt på Manhattan) för att få plats med alla människor, men det gick ändå inte så vi kom inte fram. Bah! Vem vill se ett självlysande träd ändå?.. Jaja, hur som helst så var det oerhört sköj att träffa honom, och jag uppmanar er alla att göra som han gjorde – köpa biljett med Singapore airlines eller nåt sånt (seriöst) direkt från Sthlm till NYC för ca 3000 spänn. Vill man bo gratis gör man det här.

Sedan: vi ska spela in en kortfilm för kameraklassen nu i helgen, och det är så sataniskt ordnat så manusförfattare/regissörer som jag får inte både skriva och regissera – vi måste välja en av de två sysselsättningarna för denna film! Oerhört irriterande… Det ska tydligen lära oss att inte betrakta materialet som ”vårt eget”, utan förstå att film skapas genom en grupprocess och bla bla bla… Anyway, så jag har skrivit ett manus och en tjej som heter Cara ska regissera det. Hon tog mig till sidan idag och förklarade för mig att hon inte vill ”göra en vanlig film, jag vill liksom göra konst! Ja, konstnärlig film alltså. Och jag har funderat på hur jag kan göra filmen mer konstnärlig, och jag tänkte att genom att leka med fokusen… så kanske… det går..? Ja, jag tänkte alltså spela in hela filmen ur fokus! Det tycker jag vore väldigt artistic…”
AAAAAAAAAAAAAARRRRRRRGGGG-GGGHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!

Nurshville, y'all!

Nu har jag kommit hem från Nashville, och jag kan bara konstatera att det kommer bli ett lång inlägg den här gången. Så långt att jag tror det är bäst att dela upp det i små kapitel, så det blir lite lättare att läsa! Orkar du inte med en hel roman nu när du bara surfade in lite snabbt? Inga problem, kompis, jag har redan tuggat maten åt dig! Ehm, ja… I alla fall, här kommer det:


Thanksgiving i Nashville 1: lite bakgrund
Nashville är en stad i Tennesee, i den amerikanska södern! Det är också den stad i vilken min faster Sara bor, så jag och Carmen var ditbjudna för att käka turkey och chilla. Nashville är mest känt för att vara countymusikens hemborg, eller hemvist eller högborg eler vad det nu kan heta, så det är fullt med snubbar i flanellskjortor och hockeyfrillor, som alla har såna där små välansade skägg som bara countrysnubbar och nynazister kan ha. De lyssnar helst på Tim McGraw, som låter som åttiotals-powermetal med lite twannng twannng-gitarrer i bakgrunden, men med samma vämjeliga stomp.

Anyway, vet du ens vad Thanksgiving är? Jag ska förklara: Det är när man i Amerika firar minnet av hur pilgrimerna, när de var nya här och lite trötta och hungriga och så, fixade ett jättekalas och tackade Gud för det här nya fina landet med sina majestätiska naturupplevelser och great amusement parks and stuff. Och hur indianerna kom förbi och bara ”men how how, här är vi med en fredspipa och en kalkon, får vi också sitta ner?”, och så åt de alla tillsammans och var nöjda tills de vita bestämde sig för att börja skjuta indianer. Mer eller mindre. Resten vet ni hur det går: fler pilgrimer, färre indianer, frihetskrig mot engelsmännen, buffeljakt, vilda västern, Little Big Horn-massakern, indiancasinon, Disneyland, Richard Nixon. Just så! I alla fall, det är det man minns när man firar Thanxgiving (och så tackar man lite mer för allt bra man har nu), och detta är förstås min absoluta favorithelg! Den inkluderar nämligen kopisösa mängder kalkoooon, med diverse smarriga tillbehör. Så det är klart att vi hälsade på hos Aunt Sara, hellre än att vara kvar i New Yoik och käka frystorkat crack.

Thanksgiving i Nashville 2: Aunt Saras hus
Aunt Sara bor i ett brunt timmerhus mitt ute i Blair Witch-skogen. Jag kunde snabbt konstatera att jag och min faster inte delar riktigt samma smak gällande heminredning. Jag ska stapla lite syner som mötte mig i det:
Tre meterhöga förgyllda plastrenar i vårt sovrum; ungefär femtio ekorrar i keramik ställda på en hylla; massvis med gamla porträtt på människor som varken jag eller min faster känner, som är inramade i förgyllda jättesnirkliga ramar; stora mängder porslinstallrikar med nostalgiska motiv målade på dem som står lite varstans och stora mängder gammaldags tekoppar överallt (man får inte röra dem); mönstrade kuddar med ordspråk sydda på; änglabyster; heltäckande mattor överallt; och överallt förgylld metall: alla handtag var förgyllda, alla kranar i badrummet, till och med toalettspolgrunkan blänkte vackert! Som jag sade var vi alltså i ett mörkvrunt stort timmerhus, och jag tror att det var någon sorts häxkraft inblandat i själva rumsfördelningen. Utifrån såg huset nämligen inte särskilt stort ut, och man kunde snabbt få en känsla av hur det skulle vara planerat. Men inuti, när man gick från rum till rum, blev man alldeles förvirrad! Framför allt på övervåningen tog huset aldrig slut: i rummets ände fanns alltid en liten öppning (inte en dörr, bara en öppning dold med mörkrött draperi) som ledde till ett nytt rum, där samma sak upprepade sig i all oändlighet! Det var som om Lewis Carroll hade designat Graceland…
Huset låg alltså i en skog, och vi fick veta lite mer om Tennesees fauna av Aunt Sara: bland annat finns där coyotes! De ylar på nätterna! Och sköldpaddor i skogen som kan bita av fingrar, skunkar, skallerormar, tvättbjörnar etc. Då och då blir de drabbade av tornados också, som blåser taken av de kyrkor som ligger precis överallt.

Thanksgiving i Nashville 3: Aunt Sara själv
Aunt Sara är en härlig kvinna! Hon lagar massor med god mat och skämmer bort en i allmänhet. Vi kom ner till Nashville alldeles stressade och trasiga, och har kommit hem blanka och nya. Hon är liksom alldeles full av kärlek, och sprider lätt en sorts värme omkring sig. Hon är också lite... annorlunda än de flesta jag är van vid.
Aunt Sara har två hundar och en katt. Dessa djur, framför allt hundarna, gör lite som de vill där hemma. Det inbegriper t ex att kissa och bajsa inomhus, på de heltäckande mattorna, minst fem gånger per dag! Varje gång de gör det blir Aunt Sara så besviken på dem, men hon har tyvärr inte förstått att de är sjur och inte talar engelska. Så hon säger, med ganska kärleksfull röst: ”Åh nej, men Margaret [en av hundarna]… det här var väl inte bra, va? Åh, usch, varför gjorde du så? Nu måste jag ju städa upp det här…”, samtidigt som hunden står bredvid, glatt flämtande med svansen i vädret, fullständigt oförståendes över vad matte pratar om. Dessa djur är hennes ögonstenar! Hon ger dem mat från bordet, vilket leder till att de alltid står precis bredvid en när man äter och flåsar och tittar på ens tallrik. Jag säger könsord till dem som ingen annan vid bordet förstår, för jag tycker det är nasty att ha en hund bredvid sig som nyser snor på ens byxor en gång i minuten när man äter, men Sara tycker att de är så sööööööta, så hon tar våra tallrikar när vi har ätit upp och ställer ner på golvet. Hundarna slickar dem rena, sedan sköljer hon av tallrikarna och lägger på ny mat och ställer dem framför oss igen. Ehhh… nej, jag är mätt, jag lovar! När vi ska gå hemifrån måste hon hitta alla djuren och säga hej då till dem, så hon går från rum till rum och letar. När hon väl hittat dem säger hon hej då så här: ”God bless you, Margaret! God bless you, Gladys! God bless you, Lucy!”, och sedan kan hon gå.

Jag måste också berätta om hennes bilkörning! Aunt Sara är, utan tvekan, världens absolut sämsta bilist! Hon tog körkort för fem år sedan, Gud vet hur, och hennes körteknik fungerar såhär: rivstart – vingel mellan filer – tvärstopp. Rivstart – tvärstopp. Rivstart – tvärstopp. Hon kan inte hålla bilen i en enda fil ens på en tom raksträcka, men samtidigt är hon helt övertygad om att det är alla andra bilister det är fel på! Alltså sitter man där i bilen, skräckslagen, medan hon kryssar framåt, ständigt ojandes: ”men vad gööör han, oh dear, titta så hon kör, oh my, folk har ingen aning om trafikvett, oh dear…”, fast det är alldeles uppenbart att det är hon som inte har någon som helst koll! Då och då tar hon nästan livet av en (på riktigt, både jag och Carmen har varit ganska skraja), som när hon nästan svängde rakt in i en lastbil! Det värsta är hur hon hanterar dessa små intermezzon: hon säger liksom i förbifarten precis efter att just ha undvikit döden: ”Thank you, Lord”. Hon säger det nästan glatt, inte alls med en pust av ånger eller doft av tacksamhet, utan till synes mer av rutin! Jag menar: tacka inte Gud för att vi överlevde – lär dig köra istället!!

Thanksgiving i Nashville 4: kläder och Becky
Igår ville vi se lite mer av staden, som ligger en bra bit bort, så vi åkte in och cruisade runt. Vi kunde dock snabbt konstatera att det inte är mycket som hände där, framför allt inte dagen efter Thanksgiving, när alla sitter hemma och jäser, så vi bestämde oss för att ta del av en riktig slice of americana: en Goodwill-affär! Det är ungefär som Uff eller myrorna, med skillnaden att man i dessa affärer kan hitta the finest of Nashville fashion, och därför är de oerhört välbesökta, för att inte tala om stora. Nu är det ju så att, precis som med huset, så delar inte jag och Aunt Sara smak helt och hållet smak. Så jag gick roat omkring och lyfte på t-shirts med bibelcitat på, samtidigt som Sara och Carmen letade efter ”some beautiful outfits” åt sig. Nu hittade ändå Carmen ungefär fem kjolar, Sara köpte en helkroppsdräkt med zebramönster (som kommer komplettera helkroppsdräkten med leopardmönster umärkt), och jag köpte en italiensk komplett sextiotalskostym för nio dollar, haha!

Sedan åkte vi hem för att äta middag med Aunt Saras väninna Becky. Becky är ungefär femtio, är jättetjock och jobbar som socialarbetare med the criminally insane! Hon är altså som hjältinnan i När lammen tystnar, ungefär: hon sitter i rum med psykopater och försöker förstå hur de fungerar, men inte som terapi utan för att lösa brott! Så polisen frågar henne: ”so why did he saw off his moher’s head?”, oh hon svarar: ”I’m working on it, dammit! I’m working on it!” Hon var i alla fall en mycket mycket udda person. Hon var full av förfärliga historier om dårar i Nashville som hon förhört, och min faster stämde in i flera av dem, eftersom hon jobbar som advokat och också har flera. Jag ska här bara kort skjuta in små referat av dessa anekdoter:

Bror 1 häller honung i Bror 2s bilradio. Bror 1 blir sur och skjuter Bror 2 så han dör. Bror 1 bestämmer sig för att mata liket till sina grisar, och släpar dit kroppen för att de ska börja nafsa. Han skjuter kroppen igen så blodet rinner ut, vilket blir som en appetizer för grisarna, som glatt börjar käka. Ändå ångrar han sig och börjar släpa ut den halvätna kroppen ur svinstian, då han upptäcks av grannarna och arresteras. Varför han ångrade sig? Han kände att det var det perfekta brottet, förutom en sak: att mata kroppen till grisarna kunde räknas som att undanhålla bevis!!?! Så för att inte bli arresterad för undanhållande av bevis (ehhh?) drog han bort kroppen, för att undvika att bli påkommen, vilket han förstås blev, för att… äh, jag fattar fortfarande inte hur han resonerade.

En till:

En annan man hade lite mat i kylskåpet, som hans syster började äta. Mannen sade: ”Don’t eat my food”. Systern svarade: ”I don’t see your name on it…” Mannen gick då lugnt in i sovrummet, laddade sitt gevär och sköt systern, med orden (jag hittar inte på det här, han sade det till polisen/Becky): ”Well this bullet has your name on it!” Sedan tryckte han in systerns kropp i kylen, där den låg tills han blev påkommen. När han togs till mentalsjukhusfängelset, anände han dit på en barbecuedag på fängelsegården, vilket de har då och då. Nu var det så, att de redan intagna ofta visste om de nya patienterna/fångarna, och vad de satt inne för. Och vanligtvis brukade alla slafsa i sig mat med hjärtans lust på de här dagarna, men när den här snubben anlände ställde sig alla en bit bort och lät honom ta mat alldeles själv, haha!

En till:

Sara hade haft ett fall i rätten med en familj i Tennesee, som alla led av en sorts psykos. De trodde att det fanns 200 män i combatuniform som gömde sig i träden runt deras hus och kissade på dem när de gick under dem, så de köpte massa vapen och sköt sönder alla träden (och husen runtomkring).

I alla fall, middagen förgylldes alltså av sådana små berättelser. Men efter ett tag tystnade Becky och satt och stirrade på Carmen med ett fruset leende. Sara var uppe och letade efter en av hundarna, så det var bara jag, Carmen och Becky vid bordet. Och Becky satt där, stirrandes på Carmen i vad som tycktes vara en evighet. Carmen och jag skrattade lite nervöst, men Becky bara fortsatte stirra med sin leende öppna mun. Till slut väste hon som en katt och skrattade för sig själv. Eh he he… ja…

Det var allt, kompis! Nu är vi hemma igen, fulla av mat och intressanta minnen. Skriver snart igen, hörs.

"But isn't it funny thinking that Batman and the Joker would play poker!!??" Ehhh... jooooo?..

Sorry att jag inte skrivit på länge! Det har varit mycket stressigt, och jag kommer inte kunna uppdatera förrän på lördag. Om en timme åker vi nämligen till NASHVILLE, twannng twannnngg, för att fira Thanksgiving med min faster. Det kommer antagligen att bli mycket exotiskt...
När jag kommer hem på lördag ska jag skriva om allt som hänt de senaste dagarna, t ex dåren som kom till mig på tunnelbanan och förklarade att "alla flickorna i Smallville drömmer om Superboy", innan han inledde en underlig tävling i filmnörderikunskap (jag vann, tyvärr...); äcklig nigeriansk mat, U2 i vårt kvarter på en pickup-truck (ständigt musiker på dessa truckar) och nåt annat skoj. Förhoppningsvis också RAFFLANDE Thanxgivingsagor. Until next time, children, feel safe as a hooded figure leaps across the skyline - SUPERBOOOOOY!

malkovich malkovich? malkovich, malkovich malkovich.

Om några veckor kommer Charlie Kaufman till Lincoln Center! Jag måste skaffa biljetter, det kommer bli det bästa – en helafton där K diskuterar manusskrivarbranschen i synnerhet och filmbranschen i allmänhet (detta är alltså mannen som skrev I huvudet på John Malkovich och Adaptation, för att nämna ett fåtal… ja, hälften då). Det är många intressanta människor som föreläser här, och varje vecka missar man garanterat några pärlor. Sofia: Julia Kristeva hade föreläsning här för en vecka sedan, men det såg jag först idag. Jaja, jag hade nog inte förstått så mycket ändå…Annars jobbar jag på ett manus om Gud nu, det kan nog bli… ehhh… intressant? Och jag är filmfotograf för en klasskamrat som är så neurotisk att hon får mig att verka balanserad – hon går mig på nerverna! Ringer mig klockan halv sex på morgonen för att hon har panik och har fått för sig att hon inte kan spela in filmen, skriker åt skådespelaren, beter sig allmänt muppigt… Jaja. So long.

den koreanska sovsalen

Så igår var Olivier Assayas på besök hos oss; det ingår i en serie ambulerande franska regissörer som dyker upp och håller masterclass då och då. För några veckor sedan var t ex den så skygga Claire Denis hos oss, fast hon verkade mest längta bort. Så var icke fallet med monsieur Assayas, han var mycket sympatisk, verbal, kvicktänkt och spirituell! Vem är det, undrar ni kanske… Han skrev och regisserade den suveräna Irma Vep, t ex, med hans dåvarande hustru och sedemera In the Mood for Love-stjärna Maggie Cheung i huvudrollen. Anyway, han var på besök och vi pratade mycket och det var bra! Men nu till det roliga: Taewoo, en av somnambulistkoreanerna jag nämnt tidigare, orkade släpa sig till visningen av en av Assayas filmer på förmiddagen. Han somnade förstås under filmen, sov mestadels men vaknade vid slutet. När vi därefter fick träffa regissören, verkade Taewoo lite upprörd. Han räckte snart upp handen och frågade mycket allvarligt ”Vad handlade den här filmen egentligen om; jag förstod inte vad du ville ha sagt med den?” Det beror på att du SOV, brainiac! I alla fall, när han väl fått svar på sin fråga satt han stilla och lyssnade på nästa, men sen somnade han igen!! Han måste ha blivit biten av en tse-tsefluga som i Kalle Anka och fått sömnsjukan, för den här snubben är ju bara för mycket… Så han satt där, lutad bakåt, lätt snarkande medan resten av masterclassen fortskred.

Hey Dirty - Baby I got your money!

Pa framsidan av Metro har (ja, vi har Metro ocksa... it spreads like a virus) glodde Ol' Dirty Bastard mot mig idag, hans foto tog upp HELA forstasidan. "ODB mystery" stod det - ODB ar dod, hur hande det?! Eller hur och hur, det ar kanske inte sa chockerande, men anda... Jag vet inte vad som ar mest forvirrande, att Dirty ar dod eller att det ar en forstasidesnyhet... Men men, jag visste inte om de skriver om det i Sverige, sa jag tankte att jag kunde vara den forste transatlantiske reportern som spred historien. (Sorry for avsaknaden av svenska slutvokaler forresten, jag skriver fran skolan sa det ar ett begransat keyboard.)

Praise the Lord Dental Association

I tunnelbanan här sitter så konstiga reklamskyltar. Jag minns inte om jag redan skrivit om det (jo, jag vet att jag kan bläddra nedåt och kolla själv, men jag orkar bara inte), men det finns tre huvudsakliga typer av reklam här: för universitet, för advokater och för ”get rich fast”-grejer. Alla handlar om hur man ska få ihop jättemycket pengar på nolltid, till och med universitetsreklamen! Den typiska ser ut såhär: ett leende äldre par håller om varandra, och så står det: ”Our son dropped out of high school – now he makes 40 000 $/year! Thank you Interboro College!”… Eller en annan favorit: En leende Donald Trump (en mycket berömd multibiljardär) pekar på en, och så står det ”Make so much money you can fire me!”. Hahaha! Advokatreklamen är nästan ännu mer creepy. En ny, som började sättas upp för någon månad sen (såvitt jag vet), är från Fitzgerald and Fitzgerald Law Firm. Affischen föreställer ett gråtande barn, och så står det: ”Är ditt barn efterblivet eller allvarligt skadat? Vet du att det kan bero på misskötsel från sjukhuset, och att du kan stämma dem på thousands of $$DOLLARS$$?!” (Jo, det står verkligen just så: $$DOLLARS$$). Det finns mängder av sådana, en annan jag såg idag förkunnade: ”Heart condition? Serious illness? DEATH? We can help you prepare a lawsuit.” Death var förstås skrivet just så, större och i svartare bokstäver… Åh, backa tillbaka till det gråtande barnet! Jag glömde det roligaste med den! Längst ner på affischen står det: ”If we accept your case, you will receive a complimentary baseball cap FREE OF CHARGE!” Hahahahahaha! ”Älskling, ska vi inte ta och stämma sjukhuset? Om vi slår till nu kan vi få en gratis keps med advokatfirmans namn tryckt på…” Till sist vill jag bara avslöja att det finns en tunnelbanereklam som är mer legendarisk här än någon annan. Det är en avlång affisch, och på dess vänstra sida syns en kvinna med gravt skadad hud. Ansiktet är tonlagt helt i gult, och hon ser ut som om hon vill gråta. Från hennes ansikte går en lång färgglad regnbåge över till högra sidan, som landar i en ansiktet hos en riktig sötnos som ler och är lycklig i korrekta hudtoner. Detta är reklam för en hudläkare – och inte vilken hudläkare som helst, utan ”Dr. Z”! Det står bara så, Dr. Z! Dr. Zoidberg lever och jobbar på Manhattan – it all makes sense!

färglära

Det är så rött här! New York är nu officiellt inne i hösten, och det är bara rött och oranget... ehh... oreangt? Oreanget? Oransccht?? Hmmm... det var inte bra... Öh, nåja: rött och gulrött utanför vårt fönster i Riverside Park. Ändå är det fortfarande varmt - förra veckan böjade det bli mer kyligt, sådär så att man ser andedräktsånga på kvällarna, men nu har Fru Fortuna och Madame Meteorologi varit på thékalas tillsammans och blivit homies med varandra: alltså belönas vi med väder som får svetten att rinna under de tjocka tröjorna. Mycket sympatiskt! Vi skulle ta en promenad i Central Park för några dagar sen, som jag sade, men när vi kommit fram efter vår långsamma promenad hade det redan blivit bäcksvart ute! Som hemmmmma - aauuwww! Problemet är bara att jag sett de där filmerna: "Slakt i Central Park", eller "Park Prophecies IV - gutslasher" och de där, så vi hade inte så mycket "romantisk promenad" som vi hade "är det en crackpundarrånare bakom den där busken? Är det en muterad mördarråtta bakom det där trädet"-promenad i absurt högt tempo... Jaja, det var fint ändå!

brådmoget gnäll, version 2

Meh, öh, äh… rrrrgh! Idag skulle vi diskutera Graham Greene’s The Quiet American, eller rättare sagt filmatiseringen av denna superba roman. En superkort sammanfattning: TQA, som skrevs 1956, handlar om en äldre brittisk journalist som lever och arbetar i femtiotalets Vietnam. In i handlingen kliver en ung, idealistisk amerikan, och de börjar båda slåss om brittens vietnamesiska älskarinna. Samtidigt börjar amerikanen blanda sig i en vietnamesisk rebellrörelse, för att hjälpa till att förhindra spridningen av kommunism i asien. Anyway, boken är en suverän (och skrämmande profetisk) studie av den nya amerikanska ideologin och praktiken gällande ”demokratiimplementering”, alltså det som sker i Irak idag, t ex, men framför allt vad den hade för effekt på ett land som Vietnam, som redan var våldtaget av de franska och brittiska kolonialisterna. Så: vi diskuterade denna bok idag, och ombads spekulera i alternativa filmatiseringsvarianter, olika sätt att ”adapt the novel”, så att säga. Nu till min poäng: absurt nog visade det sig under diskussionens gång att de flesta av mina (amerikanska) klasskamrater inte hade någon aning om vad kolonialism innebär. De tyckte inte att det var särskilt viktigt att den utspelade sig i Vietnams brytpunkt mellan ett kolonialt herravälde och en annan nations ambitioner att påverka landet, trots att detta så tydligt är själva poängen med romanen! Flera av dem menade också att berättelsen, om man nu tyckte att det var så himla nödvändigt att den utspelade sig i ett land som fortfarande var under kolonialt styre men samtidigt hamnade i USAs intressesfär, kunde utspela sig i ”Syrien, eller Iran, eller Irak, eller nåt land i Sydamerika” (ja, detta sades högt)… Mrrrh! De har ingen aning om vad de talar om, de trodde att kolonial refererade till vilket land som helst som inte har hamburgers och starbucks … Jag vet inte om jag nämnde att en klasskamrat till mig trodde att USA hade invaderat Iran förra året, haha! Eller haha och haha, buhu och snyft snarare. Så vad är nu detta? Sedvanligt svenskt gnäll om hur outbildade människor här är; den gamla uttjatade ramsan? Japp, you know it!

The rushu! The rushu!

En obeskrivlig känsla av tillfredsställelse strömmar genom min kropp, virvlar fram genom buken och ner i tårna: jag lyckades idag tyda några hiragana-ord alldeles själv! Visst visst, om man pluggar japanska på heltid, som vissa kamrater ju gör, lär man sig säkert sådant de första dagarna, men för mig är det en stor personlig framgång! Jag menar, de där tecknen är ju så oerhört pillimystiska, så när man plötsligt ser förbi dem känner man sig som huvudpersonen i THEM, när han får på sig de magiska solglasögonen och plötsligt ser att dollarsedlarnas egentliga text är THIS IS YOUR GOD! Grymt bra alltså.
"I came here to chew some bubblegum and learn Hiragana... and I'm all out of bubblegum." Yeah!

nu kommer det/freeflow:

Jag har varit så god och balanserad, men nu måste jag få släppa ut lite uppsamlad ånga. Gällande dagens lektion:
Jag har också varit nitton och spelat i ett experimentaljazzband, det lät nästan lika illa som det vi hörde idag, men skillnaden är förstås att jag inte försöker marknadsföra mig som en filmmusikkompositör som ”gärna struntar i reglerna”, ett genomskinligt försök att dölja det faktum att sagde kompositör som slösade bort lektionstid på sitt besök hos oss idag faktiskt saknar kunskap om dessa regler överhuvudtaget: även en gorilla kan slå på ett piano och använda en bordsskiva som trumma utan att för den sakens skull skapa vare sig sämre eller bättre sorts musik, då termen endast med nöd och näppe kan appliceras på nyss genomlidna flöde av oväsen – att sedan runda av med nån tomte som ska visa sin nyss regisserade ”film”, som tydligen just nu ’cirkulerar på den internationella festivalmarknaden’ (Gud bevare den marknaden), en film som i hans ord består av ”en massa festliga sketcher som vi gjorde på skoj, bara jag med en liten dv-kamera och skådisen, som jag tyckte var jävligt roliga, men sedan kom jag på att vi behövde en röd tråd, så jag tänkte att ’ett tåg, det är ju som en röd tråd!’, så mellan de här sketcherna kan han ju sitta på ett tåg och liksom drömma…”; en film som alltså består av ”sketcher” föreställandes en tjock farbror klädd i lustiga kläder, hahaha, som tvättar en bil och liksom dansar samtidigt, hoho, och gör roliga ljud med munnen, men så kommer en annan snubbe och ojsan hoppsan det var inte hans bil, där ser man, verkligen jättefestligt, och tillbaka till tåget dunkadunkadunk och sedan en ny sketch där han liksom låtsas att han är Dracula och har en slängkappa runt sig medan han smyger fram och tillbaka i en lägenhet och videokameran guppar, allt ackompanjerat av samme kompositörs klinkande och hamrande – verkligen inspirerande det där med ’udda’ film som vågar vara annorlunda, och det uppskattas ju verkligen av en klass som gillar sånt, något man kunde misstänka när endast fem minuter av Persona i visningsrummet gav upphov till ett oerhört ojande, suckande och stånkande för det var så jobigt, nä tacka vet jag glada amatörer som gärna tar våra pengar för att spendera lite av deras egen ofyllbara tid.

Pust! Jag menar, glada amatörer är ju sympatiska, det är bara det att jag är på alla sätt en amatör själv, och jag behöver därför verkligen tuktas med lite mer konkret kunskap…

För att parafrasera Woody Allen: ”Those who can’t do teach, and those who can’t teach teach in my school”. Haha!

Förresten: Maja, jag såg dig på tunnelbanan igår! Verkligen mysko, jag trodde att du var i Sverige eller Holland. Jag log brett åt dig och då tittade du på mig som om jag vore dum i huvudet. Varför?

Jag måste skriva ett slutfilmsmanus, men alla mina idéer växer till långfilmsformat. Jag kommer inte på några idéer som kan berättas i på tio minuter. Om du har en bra idé du burit på ett tag kan du väl maila över den, eller skriv den i en kommentar här, eller spela in den själv, bli rik och berömd och skratta åt mig när jag ligger i rännstenen.

och nu nyheterna...

NEW YORK—Observers from around the world report that they were inspired and moved by America's most recent attempt to hold a public election in accordance with the standards of a democratic republic.
"After all of the recriminations, infighting, and general madness before the election, the people of this fractured nation still found the courage to show up at the polls," said Anas Salman, an Afghan U.N. official who was in New York during the American electoral experiment. "More than half of America's citizens—a large portion of them women—made a valiant attempt to choose their own leader, even though there was no guarantee their votes would be counted. It was truly inspirational."

Salman said he was "touched and gladdened" that voter turnout for the U.S. election nearly approached voter-turnout rates for Afghanistan's first popular elections in October, when 69 percent of citizens cast ballots.
"True, voter turnout in many parts of the world tops 90 percent," Salman said. "But it's understandable that the rate is lower in countries such as Afghanistan, where the government has raised fears of possible terrorist attacks at the polls. Our people showed great courage."

The multinational watchdog group Organization for Security and Cooperation sent 600 official observers to monitor proceedings, from countries as disparate as North Korea, Syria, and China. Many reported that they came away deeply touched.
"To see a country with such overwhelming problems—problems that affect every last citizen—have so many of its voters feel that they can still influence their leadership... words fail me," said Dae Jung Kim, a North Korean OSC delegate. "Certainly, my report to my own government will emphasize this. I will recommend that my leaders implement such American election-time strategies and tactics as would fit the North Korean model of personal freedom, such as their elegant Electoral College and the inscrutable voting machine."

Hahahaha! Ok, så vi har W, vi har alla nyfrälsta, vi har massa tjockisar - men vi har också the Onion, världens roligaste nyhetstidning. Gå till www.theonion.com för mer...

Aaargh!

I mitt närområde – ja, faktiskt i hela den här staden – kryllar det av ”små” håriga bestar som saknar all respekt/skräck för oss större kolbaserade varelser. Jag talar förstås om råttor, som visar sig motsvara alla rykten och förväntningar man hört och haft om just de new york-baserade individerna med råge. Igår skulle jag traska till videoaffären, och på min lilla promenad sprang inte mindre än tre bestar framför mina fötter! Dessa råttor är inte som de råttor jag är van vid (inte för att jag på något sätt är van vid råttor, men ändå)… De delar nämligen ett avgörande karaktärsdrag med sina amerikanska ”storebröder”, det vill säga människorna: de är makabert feta! Dessa råttor är så stora att jag hoppar till när jag ser dem. Ja, jag vet att jag hoppar när jag ser spindlar, kackerlackor, waterbugs och andra kryp också, men whatevööööööör, som man säger här. Låt mig ge ett litet exempel på dessa djurs storlek: För några veckor sedan gick jag och Carmen ut från vårt hus, och på gatan framför låg en stackars överkörd katt. Vi sade det förväntade och simultana ”näääääää, staackars!”, innan vi till vår förfäran upptäckte att det inte alls var en katt utan en fet råtta! Den var så gigantisk att ingen av oss kunnat tro att det var vad det var, och det är alltså sådana monster som bor här i Harlem.

Nu skruvar jag upp nasty-graden en aning… Vår lägenhet ger ifrån sig underliga ljud på kvällarna, något som fått oss att kalla den för vår Polanski-lägenhet. Det knäpper och knastrar på ett underligt sätt från taket så fort det blir mörkt, och vi har inte riktigt fattat vad det är. Men för någon vecka sedan var jag på besök hos en kompis i huset som bor på tionde våningen, och i hans kök (han delar gemensamt kök, till skillnad från oss, med tre andra lägenheter) hade förvaltaren satt upp en lapp: ”För att undvika problem med råttor på golvet, se till att alltid sopa ordentligt”!! Jag menar, om de har råttor på golvet på tionde våningen lär vi ju ha dem i taket på fjärde! Det är alltså pudelstora skadedjur med jättetänder som springer ovanpå våra huvuden på nätterna! Den enda ljuspunkten är att jag nu intalar mig själv att de äter kackerlackorna…

Annars regisserade jag min första ”officiella” skolfilm igår. Än en gång tvingas jag erkänna att jag nog tyvärr är mer enkelspårig än jag vill tro, eftersom jag ständigt återkommer till gamla motiv. Den här filmen handlar om en fetlagd man som har ett nattligt samtal med sitt kylskåp. Det visar sig att kylskåpet antagligen ätit hans flickvän, och genom att locka med gömda donuts lyckas det få mannen att krypa in i det, för att också sluka honom. Allting belyst med blått och rött ljus. Hmmm… bekant? Den stora skillnaden är väl att den fetlagde mannen anno 2002, dvs skägg-Johan, faktiskt lyckades krypa in i mitt kylskåp, medan Jeff från igår bara kom halvvägs, så vi fick trixa lite med kameravinklar. Om bara Johan bodde i New York… Men jag tror filmen blev lyckad, ska börja klippa snart. Den blir nog ganska rolig.

Nu ska vi på höstpromenad i Central Park. New York är så vackert de här dagarna – friskt väder och sprakande färger! Jag kan tänka mig att Stockholm är ungefär likadant (men med ännu friskare luft, förstås). Åh, en sista tuff sak: Igår såg vi Woody Allens Radio Days, när jag kom hem från inspelningen, för att varva ner, och det visade sig att den var inspelad i samma område som jag just spelat in i! Det kändes bra på ett lustigt sätt. Jaja – ta det lugnt och akta er för gnagarna!

sopa!

Nej, jag talar inte om George W., jag talar om min manuslärare. Såhär är det: Varje lektion slutar med att vi får en enkel läxa till nästa vecka. Nästa lektion går vi alltid igenom allas utförda läxor; dvs vi läser ungefär femton uppgifter högt i klassen... Han har en liten minivideokamera som är kopplad till en projektor, så han lägger bara de inlämnade pappren under kameran, de syns på väggen och alla kan läsa. Problemen med detta går som i en liten cirkel: Läsandet av allas texter tar alltid hela lektionstiden. Det har blivit uppenbart att vi gör detta för att han ska slippa läsa texterna efteråt; det är helt enkelt ett soft sätt för honom att "rätta" våra texter "live", så han sparar lite tid åt sig själv på kvällarna.Detta "rättande" består i nio fall av tio av att han säger "jaha... jaaa, vad tyckte ni om det där?", och klassen svarar "mjaaa", varpå han säger "jaha, ja då går vi vidare till nästa text"! Endast i ett fåtal fall får vi något som kan likna konstruktiv feedback. Aaaanyway, idag visade sig en ny otäck sida hos honom. Vi satt och läste högt ur en uppgift (han har slutat högläsa texterna själv och låter istället en utvald elev läsa vad som projiceras; ett sätt för honom att involvera oss mer trodde vi tills idag...), och när det blev dags att vända sida gjorde han ingenting. Eleven var mitt i en mening som fortsatte på nästa blad, men han vände det aldrig. Till slut sade tjejen som läste: "ehhh, ursäkta professor, men... ehrm... kan du vända blad?"

Inget svar. Inget hände. Han satt och stirrade ner i texten. Min klasskamrat harklade sig lite högre. Då hoppade han plötsligt till! "Va??", sade han förvånat. "Kan du vända blad? Texten fortsätter på nästa sida." "Åh, ja, aha", sade han generat och vände snabbt sidan.

Han sov! Den lodarn satt och drömde om nåt annat... Detta innebär alltså att inte nog med att han är så lat att han bara orkar läsa våra grejer under lektionstid som med fördel kunde användas till något mer värdefullt än trist högläsning av femton liknande uppgifter - men han läser dem inte ens då! Hemska zen-tomte-hippie som sitter och mediterar bort mina pengar...

Ja just det - ca trettio stater funderar allvarligt på att försöka ta bort aborträtten, och i och med att "W" ska tillsätta några nya domare i högsta domstolen är detta en absolut realistisk möjlighet om ett par år. Härligt. De goda nyheterna: USA behöver inte invadera Iran - snart har vi samma system här! Woohoo!

----

"Ja hej! Jag är en trettionioårig tvåbarnsmamma, och jag vill berätta varför jag röstade på Bush: Dels p g a moraliska... ja, moraliska skäl... ni vet... men framför allt för att... för att det finns ett land... hmm... jag minns inte vad det heter nu, men de får i alla fall rösta i sitt land för första gången i historien, och det är tack vare Bush!"

Precis så sade en kvinna som just ringde in till en stor tv-station här. "Jag minns inte vad det heter"! Det heter Afghanistan - försök minnas de länder du invaderar, tack. Det verkar just nu som packat och klart - W blir återvald och jag är ledsen och besviken, och känner mig mer främmande inför det här landet än jag någonsin gjort. CNN sade nyligen att det i vallokalsundersökningar visat sig vilken fråga väljarna tyckte var viktigast. Det var inte terrorismen, det var inte Irak, det var inte ekonomin - det var "moral values". So long, compadres.

Asien!

Den här helgen har varit så rolig! Det här kommer bli ett ganska långt inlägg, så sätt dig bekvämt och ta fram en läskeblask. Okej? Okej:
I fredags hade vi sushikväll med japanskaklassen! Rumiko tog med några fler japaner, så vi blev åtta personer allt som allt. En tjej från ”klassen” som heter Peiya (hon är halvjapan och talar bra, ingen förstår vad hon gör i vår klass, men hon är snäll) hade köpt alla ingredienser vi behövde, och jag hade backat upp med ungefär 20 iskalla Sapporo, så vi lärde oss göra sushirullar! Det hela är inte så oerhört komplicerat, vi använde bara ål och just den fisken använder man inte rå (antagligen ett klokt grepp när man ska lära ohygieniska västerlänningar att blaffa ihop rullar), och många andra ingredienser, men det var så kul! Till slut, när vi skar rullarna i bitar, hade vi gjort ungefär 100 stycken – och de blev oerhört smaskiga. Sedan lyssnade vi på japansk ”soul” (det är inte soul, men de tycks tycka det), och åt tills vi var sprickfärdiga. Det hela avslutades med Shonen Knife’s ”Sushi Bar Song” (tack Martin!) och allmänt god stämning.

Sedan åkte vi ner till east village, för att gå på födelsedagskalas för en Pragklasskamrat som bor här. Det visade sig att klubben hon valt råkade inhysa ett par djs som råkade spela världens svängigaste musik! Jag har ingen aning om vad det var – det lät som en blandning av 80-talselektro med absurt tjocka analoga syntar, flärpetiflärpfunkgitarrer, ashårda breakbeattrummor och trasiga Aphex Twin-körer. Fast allting genomsyrat av ett så obarmhärtigt sväng att jag höll på att bli tokig! Ippi, du hade fått hjärtattack av de här låtarna – var är du när du borde vara här?! På väggarna satt massa Blue Note-vinyler och jag dansade och log…

Dagen efter detta, dvs igår, åkte vi till Brooklyn för att se ”Sånger från andra våningen”. Jag och Carmen hade med oss en av våra klasskamrater, en korean som heter Taewoo. Detta för mig osökt in på det kanske viktigaste ämne jag hittills inte har diskuterat: Koreanerna!

Vi har tre koreaner i vår klass: Taewoo, Chang och Jeongmin (som kallas Jay, även av de andra koreanerna). Dessa tre, framför allt de två sista, är de underligaste människor jag träffat här. Taewoo är kanske inte så underlig, men han delar något med de två andra som är mycket förbryllande: sömnsjuka. Låt mig förklara:
I början av terminen visste jag inte mycket om de här tre herrarna, och ingen annan tycktes göra det heller. Allt vi visste var att de inte talade mycket engelska och att de alla var runt trettio. Men något man snart märkte var att de sov – ofta och mycket. De sover i våra klassrum, i korridorerna, i vårt lunchrum… Jag skojar eller överdriver inte nu: jag har kommit på Chang med att sova under lektionstid säkert tjugo gånger. Ofta när man kommer in i ett klassrum ligger en eller flera av dem utsträckt över flera stolar, högt snarkande. Framför allt Taewoo har en imponerande volym, men även Chang låter ordentligt ibland. Det konstiga är att ingen säger till dem – lärarna tycks lite generat tro att det är någon sorts kulturkrock och att alla koreaner alltid sover (det kanske de gör??), så de låter dem hållas. Då och då vaknar de under lektionen, ibland håller de sig vakna resten av tiden men de har också gått ut i korridoren. När sedan lektionen är över hittar man dem i datasalen, delandes en soffa, sött sovandes… Den underligaste är helt klart Chang, för han är ganska liten men har ett GIGANTISKT huvud. Sedan pratar han inte så mycket, men han gillar att kramas. Så fler och fler i klassen har viskat om hur underligt det är när han plötsligt kommer fram och slår armarna omkring en – en av våra mer traditionellt amerikanska klasskamrater har redan klargjort för Chang att han inte gillar ”såna där böggrejer”! Men Chang kramar alla – pojkar och flickor. Han har kramat mig, och jag har också blivit helt förvirrad och inte riktigt fattat vad som pågår. Kanske somnar han stående och kramar om en för att inte falla i golvet? Han är i alla fall väldigt rolig, för när han kommer vaggandes med sitt jättehuvud och säger något som man inte förstår, för att sedan krama om någon, förstår man plötsligt vad han är: en koreansk teletubbie!

Aaanyway: efter bion igår åkte jag och Carmen (Taewoo var trött, haha, så han åkte hem) ut till Chang, där även Jay väntade. Vi skulle ju nämligen, som jag tror att jag nämnt, på Halloweenfest i New Jersey! Chang skulle skjutsa oss, och efter mycket stök hittade vi honom. Det var inte lätt: vi kom till hans tunnelbanestation, och jag ringde för att fråga vilken gata och nummer han bodde på.
”I live at the two tall buildings, man”, sade han. (ni måste tänka er en oerhört koreansk accent här…)
”Uhh…”, sade jag, ”which buildings? Which street?”
”No, I’m down by the front door!”
”Yeah, but where is that?”
”I’m at my front door man. Just come to my front door!”
”But where…?”
”Just come to my building, man!”, sade han otåligt.
Till slut (det tog nästan en kvart) hittade vi dem. Chang hade en tomteluva och basketuniform på sig, och Jay hade en snusnäsduk runt huvudet. Jag frågade vad de skulle föreställa.
”I don’t know.”, sade Chang.
”I’m the Iron Chef!”, sade Jay.
Pom pom…

Okej, så de körde oss till den här festen, som var i Bloomfield, i hjärtat av New Jersey. Detta är alltså en annan delstat, kids, ingen posh manhattanfest här inte. Hur som helst, under denna bilfärd tog Chang och Jay sina rättmätiga platser som mina nya New York-favoriter. De pratar dålig engelska med varandra, och är helt ruffa: de säger ”fuck off” på söt koreanskengelska till varandra då och då, och vill gärna nämna att den andre är ”gay, he’s gay!”, fast de är kompisar… Och när de säger att den andre är gay fnissar de som små pojkar… de är så söta! Chang satte på en skiva i bilen: det var RIKTIGT smörig koreansk balladpop, sjungen av vad som lät som en liten koreanska, och Chang sjöng med, på fullaste allvar, högt och tydligt med vacker stämma! Vi cruisade framåt där och han pep i falsetten i en sång som bara måste ha handlat om brustna hjärtan. När han märkte att vi fnissade i baksätet (men vi fnissade snällt, för vi tycker om honom) bytte han till koreansk hiphop! Sen satt han och körde hela texten i hiphoplåten, som inte alls var tuff för den var koreansk och lät som en rap-schlager, tills vi var framme. Teletubbies! Teletubbies!
Festen var oerhört dålig! Men ofantligt rolig! Det var än en gång tydligt att vi hade lämnat New York och kommit in i det ”riktiga” Amerika… Det fanns ingen DJ på festen, utan bara ett riktigt uselt amerikanskt hårdrocksband! Typ: ”Yeeeah, let’s ROCK for Halloween! Onetwothreefour: DUDUDUDUDUUUU! KRASCH! KRASCH! ÖÖÖRN ÖÖÖRN!”. Festen hölls i klubblokaler som tillhörde ”the Elks”! Än en gång, jag hittar inte på detta! The Elks (alltså ”älgarna”) är någon sorts lokal frimurarliknande organisation, eller antagligen mera som Rotary. Den består av en massa gubbar som dricker öl och spelar biljard, men anordnar charities på helgerna där de hjälper handikappade barn och krigsveteraner och sånt… Detta är förstås mycket bra och beundransvärt, men det gör det inte mindre roligt att hela lokalen var täckt av stora fotografier längs väggarna, föreställandes ”Elk of the year” (NEJ, jag hittar inte på det här säger jag)!
Fotografierna var från femtiotalet och framåt, och det var upenbarligen New Jerseys hemliga elit som syntes avbildade på dem. En av dessa Elks (nämligen årets ”Grand Elk Treasurer”, som han sade till mig), serverade all gratisöl. Han var ungefär femtio och helt skallig, och alldeles gigantisk. Men mycket sympatisk. Hur som helst, festen var verkligen dålig, men eftersom vi plötsligt hade hamnat i ett Twin Peaks-avsnitt hade vi väldigt roligt ändå! När klockan blev runt tre åkte vi hem till vår klasskamrat Rajiv för att sova. Rajiv hade inte varit på festen, för han jobbade, men eftersom han är så oerhört snäll hade han erbjudit mig och Carmen att komma hem till honom efter festen, då han bodde ganska nära (”ganska” betyder här tjugo minuter med bil, men det var absolut närmst). Rajiv är från Nepal, vilket alltså får fullborda helgens asiatiska fauna! Han äter inte, utan dricker bara kaffe och röker cigaretter, så han är jättesmal. Men så snäll! Vi hade en grym kväll/natt där, och åt frukost med honom på en riktig New Jersey-diner imorse. Nu kom vi just hem, och jag ska bada. Jag har nämligen lite grön färg kvar i ansiktet, från min kostymering igår. Den involverade även en massa blad, citroner, säkerhetsnålar och tråd. Vad jag var? Ett citronträd förstås!

det bästa

Idag besökte en iransk producent vår skola. Han var där för att visa en ny film, som just nu cirkulerar på många av världens filmfestivaler. Den amerikanska titeln är ”Silence of the Sea”, och den handlar om en iransk man som levt i exil i många år, men som återvänder til Iran. Han lämnar sin familj i sitt ”nya” land, och beklagar sig ofta filmen igenom över hur tråkigt han haft det. Filmen inleds med ett tio minuter långt segment som visar hur han packar ihop sina grejer för att lämna misären, tristessen, det gråa intet i sitt exilland – Sverige. Tydligen fungerade vårt land bäst som metafor för den moderna människans alienation… och snöblask.

Annars hade vi s.k. Salon Night här i I-House. Jag vet inte om jag nämnde det förra gången, så konceptet kanske är nytt för Er, kära läsare? Så här är det: I-House, där vi bor, befolkas till mycket stor del av elever som studerar olika estetiska ämnen här i NY (som vi alltså), framför allt musiker från Juliard och Manhattan School of Music. Riktigt bra skolor alltså. Då och då arrangeras konsertkvällar här, där många olika och blandade verk framförs. Första kvällen (och fram till ikväll, för oss, den enda) bjöd t ex på så blandade saker som Charles Ives, Brahms och ett underligt live-arrangemang av en DJ Shadow-låt. Kvällens konsert var lika bra: vi hörde en absolut suverän stråkoktett framföra Mendelssohn, en klarinettkvartett spela Gershwin, och en grekisk tjej dansa ett stycke hon koreograferat. Men kvällens höjdpunkt var ändå när vår granne, den snart sextioåriga Lily Wong från Singapore, sjöng traditionella kinesiska kärlekssånger! Hon var klädd i en In The Modd for Love-dräkt (ni som sett den vet att det betyder något!), viftade med en vacker sjal/näsduk och dansade fram och tillbaka, snurrandes runt runt då och då, medan hon sjöng (med oerhört klar och ren stämma): ”Xiu He Bao, Kang Ding Hao”… Det var det bästa!

en liten oliv - med hög hatt och käpp

Weeeo… Det är ännu en stressig vecka. I det här landet har någon ond människa en gång kommit på ett nytt avancerat tortyrinstrument, som går under namnet ”mid-term exams”. Resonemanget tycks vara att det skojigaste sätt man kan plåga studenter på är genom att bestämma att de ska ha alla sina examina under en femdagarsperiod… weeee… Jag lovar att det här är en republikansk uppfinning! Jaja… så jag har plötsligt ovanligt många prov och liknande sysselsättningar att… ehhh… sysselsätta mig med. Och i helgen är det Halloween! Och min klasskompis Eleni från Prag fyller år på fredag, så hon har fest. Men då har vi också sushi-kväll med japanskaklassen! Rumiko ska lära oss göra sushirullar, så vi har ungefär två timmar på oss att lära, och dricka massa Sapporoooo, innan vi drar oss till föllsedagsfsten. På lördag börjar en Roy Andersson-serie på ett av cinemateken, och jag vill återse, och också visa Carmen, ”Sånger från andra våningen”… men precis efter det ska vi på en Halloweenfest i New Jersey. Så vi får väl gå utspökade på bion först, för vi hinner inte åka hem och byta. Oooh! Och på söndag är det en jättehalloweenparad i Greenwich Village, tydligen världens största. Det lär nog bli sköj…
Notera alltså gärna att jag bara skriver om sådant som ska hända, eftersom det inte hänt nåt rafflande sen sist.

film är bäst på blog

Jaaa, mer film! Vaddårå?

Det blir ju lätt så att jag skriver mycket om det, för det är ju det jag pysslar med… Aaaanyway, idag spelade jag in ännu en film, med bergsgorillorna från igår! Tre saker:
1) Det var inte riktigt en film, det var en ”commercial spec”. Det är en ”låtsasreklamfilm”. Såhär: Säg att Colgate släpper en ny ultraskojig tandkräm, och vill lansera en ny reklamkampanj. Då ger de en massa pr-bolag i uppgift att utforma en sådan kampanjserie, och de bolagen hyr sedan regissörer som spelar in reklamfilmsproven. Så ett bolag kanske spelar in en film med en happy interracial family som borstar varandras tänder tills det blänker för att därefter le och krama varandra, och ett annat bolag skriver en kampanj som riktar sig till den moderna yrkeskvinnan som jäktar mellan möten och inte har råd att lukta bajs i munnen, etc etc. Sedan väljer bossarna på Colgate ut det reklamförslag de tycker är bäst (ledtråd: det är alltid the happy interracial family), betalar den pr-firman för att spela in en hel serie jättedyra reklamfilmer och säger tacknejtack till alla andra.

Pust!

Hur som helst, pr-firman som skulle göra reklamutkastet ägdes av en polare till gårdagens regissör, men deras reklamfilmsförslag var helt mysko! Det skulle vara för någon sorts ekonomis rådgivningsbyrå, eller aktiespararpaket eller liknande, men alla i filmen var prostituerade! Med en fet pimp i sjuttiotalskläder i mitten som försöker övertyga en torsk om att han ska spara i aktier eller äh, jag vet inte riktigt vad vi gjorde. Det var smått underligt i alla fall, en massa halvnakna tjejer sprang runt och en stor svart snubbe sade ”aaavkastning” med James Earl Jones-röst. Jag tänkte att inget bolag i välden vill ha en sådan här reklamfilm, framför allt inte för nån tråkig pengagrej och framför allt inte i USA. Detta bekräftades snart när jag talade med en av producenterna, som ”avslöjade” att deras koncept redan blivit ratat av beställaren, men att de skulle ”köra på ändå, för vi har ju redan utrustningen”! Motiverande…

2) De här killarna är inte bergsgorillor! Inte ens rhesusapor! Möjligtvis sådana där smarta apor, som de i 2001 som dyrkar den svarta obelisken, men det är ju inte så dumt, för de aporna är ju verkligen jättesmarta! Nä, men de gjorde ett mycket bättre jobb idag än igår. Regissören var på plats (nästan) hela tiden och fotografen tog tid på sig innan han filmade. Han sprang inte omkring och viftade med kameran framför alla som ett barn med en plasttrumpet heller… Så blir det när man jobbar med riktig film, det kostar mer pengar och alla skärper sig en smula. Men bara en smula: de var ändå inte helt förberedda, och hade inte ens sammanställt en komplett shotlist! Suck…

Hallå! Nu när du också suckade så suckade du väl inte åt mig och mina utlägg, va?! Du suckade väl ändå också åt de där dumma människorna?! Bra…

3) Jag vet inte om det berodde på en avsevärd testosteronökning framdriven av skådisarna utklädda till fnask, men alla män (och det var nästan bara män) som jobbade idag blev plötsligt väldigt… grabbiga. Och de snackade om något som jag tror hade med motorer att göra (seriöst), men jag fattade ingenting. Det var som en parodi på ”karlar” i Damernas Värld. Alla talade korthugget i obegripliga termer medan de stod i ring med ansiktena inåt. Samtalet lät såhär:

Man 1: ”So, I gots me the new 86…”
Man 2: ”Yeah?”
Man 1: ”… with the 545…”
Man 2 och 3: ”Yeah!”
Man 1: ”And it like totally rips!”
Man 3: ”I bought a 6-90, but now I just ordered a 6-03… yellow.”
Alla män: ”Yeeeeeaah…”

Seriöst! De sade så! Jag fattade absolut ingenting, jag menar, de kanske talade om garn eller kattungar eller nåt, men jag har ingen aning. Jag stod lite bredvid och sade ”Åhå, jaha, mhm” då och då, men jag tror att de genomskådade mig…

Nu ska jag bada! Plask plums, compadres!

Hur gör han film?

Idag spelade jag in en film med en klasskamrat. Han regisserade, jag skötte bara ljudet. Som filmfotograf hade han valt en klasskamrat till oss som är emn smula ovanlig, nämligen en herre i 50-årsåldern som heter Larry. Larry har bott i NY hela sitt liv, säger saker som ”youse guys” och talar med en djup djup basröst. Han arbetar som filmfotolärare på ett annat universitet här, men läser med oss för att äntligen ta sin mastersexamen… Go figure. Hur som helst, regissören och Larry hade inte planerat någonting, det var den värsta röra jag varit med om. De sprang omkring som påtända chimpanser och försökte improvisera olika scener; hälften av dessa scener regisserades av Larry eftersom regissören var och ringde eller rökte eller jag vet inte vad. Då skulle man ju kunna tro att de scenerna i alla fall gjordes professionellt, va? Larry, som när man ber honom om teknisk hjälp, alltid svarar ”well… me, you see, I paint with light” (det är allt han någonsin svarar, som ett mantra), sprang runt som en galning, pekandes kameran åt alla håll och försökte/hoppades på att fånga något framför kameran. Inga tagningar var planerade, alla rörelser och kompositioner byggde på infall, och inte särskilt genialiska sådana… Vid över fem tillfällen panerade Larry så plötsligt och oväntat (och våldsamt stort) att han snurrade med kameran i 360 grader under själva tagningen, därmed filmandes mig när jag stod bakom honom med mikrofonen på ett fiskspöstativ. Jag sade ”öhhh, Larry, jag tror du kan han fått med mig i den där bilden, va?”, och han svarade alltid ”nej, nej, det gör inget!” Jag menar, vad är det för nollor?! Om man ska improvisera ska man vara duktig på det, eller i alla fall ha något som ens kan liknas vid en gryende talang. Dagens höjdpunkt var när vi filmade på gatan och en liten kille på kanske nio år kom fram och sade ”ey yo, you should interview me, I’m the worlds greatest thug!”
Word.

Hur han gör film!

På kvällen gick vi till Lincoln Center, där ett av New Yorks cinematek ligger (det finns minst tre), och såg på In the Mood for Love (igen). Jag måste bara upprepa: den filmen är så alldeles sanslöst bra att man bara vill kräkas av glädje; jag känner mig så upplyft och inspirerad! Wong Kar-Wai är min hjälte, och jag noterade med glädje hur Mr. Chow faktiskt hyr rum 2046, vilket förstås är namnet på den nya filmen. Kan den inte komma snart?! Anyway, i den här salongen sitter Jean Cocteau-affischer på väggarna, och stolarna går att luta steglöst bakåt. Mmmmmmm… mer sådant! Nu har jag kommit hem och har just avnjutit lite Lo Mein-nudlar, så jag sitter här och låtsas att jag är Josie som sitter på Fa Yuen Street och chillar.
Snart är godiset som Fia skickade via Mor och Far slut. Tack för det, det var så gott! Det var roligt att ha dem här! Fia, du borde komma snart också! Och alla ni andra också! Morgan’s on first, men det är bara att boka och informera mig. Oh well, ni kan ju alltid stanna i Sthlm och frysa också (inte för att det lär vara särskilt varmt här på vintrarna heller, i och för sig)… Jaja, hej hej!

lite tråkig... men jag ska bli bättre! Snart! När jag har sovit...

Jag är så trött, så trött… Jag har inte sovit så mycket, det har varit mycket arbete och jäkt fram och tillbaka. I förrgår, eller förrförrförrgår eller nåt så träffade jag Jesper och hans brorsa! Och nån tjej från Sverige som förklarade för mig att alla amerikaner är helt dumma i huvudet. ”Alla, inga undantag!”, sade hon. Hej tjolahopp. Nästa dag, alltså i tisdags, kom mina föräldrar! Det var mkt trfvlgt! Eller är mycket trefvligt, de är fortfarande här… Vi har just kommit hem från en uuuutsökt middag, och jag är behagligt jäst. Oh! Så, i tisdags var vi på konsert – jag fick biljetter till Caetano Veloso i föllsedagspresent av Cargol! CV är en hejdundrande bra brasiliansk sångare, stor som… ehh… en stor grej i Brasilien på sjuttiotalet, men fortfarande i kalasbra form. Han är nog mest känd för de flesta som sångaren i ’Tala med henne’… i scenen på gården… ni vet?.. öhhh… oh well. Det var suprabra i alla fall, brasilosväng med heavy-metalhandtecknet! Seriöst…

Igår satt jag uppe till halv fyra och analyserade Stalker. Tarkovskij. Hmmm. Jag höll på att skriva något omstörtande, men jag gör det inte. Men det är i alla fall därför min prosa är lite ur form (den känns lite slö), för att jag suttit uppe och närstuderat rysk film tills jag blivit deprimerad. Det är livet det!
Nu ska jag snarka! Förresten!! Jag har saltlakrits! Mina föräldrar tog med sig flera påsar djungelvrål! In your face, Josie! Saltlakritsen är ett mycket ovanligt djur utanför skandinavien, och de flesta har en oväntat fientlig inställning till det. Men nu är det mitt, bara mitt! Moahahahahahahahahaaaaaaaaaaaaa!

karubullifjong

Alltså jättesnart. Inte om en vecka eller så, utan kanske ikväll.
Pom.

pufffff...

Jag skriver inte just nu, för det är muppigt stressigt här... mycket att göra. Snart blir det nya historier om svennar, Tarkovskij och Caetano Veloso! Soon little hu-mon, sooon...

Tre funderingar kring film...

Den första funderingen:
Igår såg vi Saraband på New York Film Festival. Jag måste säga att jag inte riktigt förstår varför Liv Ullmans karaktär skrevs in i manuset; Scener…-nostalgi är ett dåligt skäl när det hade räckt gott och väl, och för övrigt varit bättre dramatiskt sett, med enbart Erland Josephsons farfar, hans son och sonens dotter. Nånå, hur som helst så kom Liv Ullman upp på scen och pratade efteråt, och det var ju roligt! Jag undrar om hon kanske har en lägenhet här, jag har sett intervjuer med henne inspelade här också…

Den andra funderingen:
Vi såg nyss Dr. Strangelove här i huset, de ordnar filmvisningar på söndagar och den är ju alltid rolig att se! Saken är den att min insikt i amerikaners biograf(o)vanor har fördjupats. Jag satt nämligen några stolar från en snubbe som bara var för mycket… Han trodde att han var inbegripen i ett samtal med projektionsduken, för varje gång någon i filmen ställde en fråga så svarade han. Eller om någon talade långsamt, för dramatisk effekt, så fyllde han i (han kanske var stressad?). Det lät så här:
Filmkaraktär: ”Så… 400 megaton plutonium B… med en halveringstid på--”
Puckot: ”97 år!”
Filmkaraktär: ”…97 år…”

eller

Filmkaraktär: ”Den där missilen kommer emot oss! 50 miles and closing… 40 miles, still closing… 30 miles…”
Puckot: ”Wow! Den går verkligen jättefort! 10 miles and closing!”

Jag menar, han försökte inte vara rolig eller så, och folk shhhh:ade honom, men han var så inne i filmen att han inte kunde hjälpa det. Han pratade jättehögt. Han pratade ofta. Han var dum i huvudet.

Den tredje funderingen:
Igår morse spelade vi in en kortilm i tunnelbanan som Carmen regisserar. Vi blev stoppade av polisen, som prompt förklarade att vissa resenärer hade reagerat på oss som sprang runt med en kamera, and with the terrorists and all, så de eskorterade bort oss från platsen. Jag undrar om Morgans teori stämmer, att ett kriterium för en lyckad filminspelning är att man blir stoppad av polisen..?

Nåja… imorgon ska jag träffa Jesper. Det ska bli sköj! Och i övermorgon kommer mina föräldrar. Det ska också bli sköj!
So long, Pete Tong!

träjts ne rä ud :fed som ythgim!

Seriöst alltså, man skulle kunna tro att kollektivtrafiken i en så stor stad som denna skulle klara av lite regn, men neeeej. Tunnelbanan i NY är som hjälten i Unbreakable: den får bevittna en massa hemskheter och klarar det med råge, men så fort några droppar vatten faller på den så dör den. Idag regnade det, och prompt så lade tunnelbanan ner, precis som förra gången det regnade, och gången innan. Jag misstänker att den har designats av Egyptiska ingenjörer som inte sett så mycket regn i sina liv, men jag har ej lyckats styrka denna högst plausibla teori.

Nu till dagens andra nyhet (om nu det första verkligen kvalificerar sig som en nyhet; det kanske bara är gnäll): Mos Def har ju, som jag nämnde tidigare, släppt en ny platta. Den köpte jag idag, och jag kan härmed meddela att den är alldeles fantastiskt otroligt oerhört… crappig. Så crappig att man blir alldeles frustrerad: den består av en massa heavy metal-riff på arg elgitarr (seriöst) med Mos som ropar ”Yeah, Ghettoghettoghettoghetto!” över det. Jag tror absolut att det finns satanistiska baklängesbudskap på den också, men jag kommer aldrig orka leta efter dem. En variation på hårdrockstemat är när bandet lirar Bad to the Bone (ni vet… dududuDUDU bombom bombom dududuDUDU bombom bombom dududuDUDU Baaaad tothebone ’ecksetera ecksetera’). Och det är massa irriterande gitarrsolon hela plattan. Mos Def. Heavy metal. Gitarrsolon. Det är så sorgligt. Jag har inte lyssnat på nya Kweli än, men rykten säger att den innehåller en hel del tango…

Oh well. Åh just det, gällande crappiga filmer (se ’forgotten’-posten förra veckan): Jag såg en som inte var det… crappig alltså. Den heter I Y Huckabees och den är mycket mycket underlig. Mycket underlig. Jag vet inte om jag tycker att den var så bra… eller jo, den var ganska bra, bara inte mycket bra. Däremot var den mycket underhållande! Nu skulle man ju kunna tycka att om en film är mycket underhållande så är den per definition också mycket bra, men ser ni det får man inte tycka om man är filmvetarnörd. Men se den när den kommer till Sverige i alla fall!
Hej hoj.

bom bobada twanng twannng pop! pop! badubidu bwi bwiii!

Oki, så vi var på besök hos DuArt idag, New Yorks största filmlab. Där blev vi guidade av en så skön snubbe, en italian american i sextioårsåldern som hette Lou och var som handplockad ur the Sopranos. Han hade gråvitt hår, var lite småtjock och gick framåtlutad, iklädd en helkropps-sportoverall. Så här beskrev han en framkallningsmaskin:”You know, if you was to try to put more than one of ’em rolls in at a time – fuggedabaudit! It’d just crunch you up, ecksetera ecksetera.” (Ja, han sade klart och tydligt ”ecksetera” istället för ”etcetera”). Det kändes roligt, han var den mest maffialiknande kille jag sett hittills i mitt liv, och så jobbade han som filmfärgkorrigerare. Sedan! Sedan! Sedan gick vi till the Soup Nazi! Japp, soppnazisten från Seinfeld finns, och jag kan intyga att han har de vansinniga instruktionerna tryckta på lappar som siter uppe (”För smidig service: 1) Ha pengarna REDO i handen när du kommer fram till kassan. 2) Se till att ha bestämt dig när det är din tur. 3) Efter att du betalat, gå alldeles rakt fram tre steg till vänster om kassan, utan att vända dig om, och vänta på din soppa.”) Seriöst, det är inte ens på skämt, han är en riktig soppnazist! För övrigt bor jag en minut från Seinfeldlunchrestaurangen. Oj oj oj, så spännande livet är i Amerika! Hahaha!

Rumiko of the day

Vi skulle öva på att skriva aeiou på katakana och hiragana, de två japanska alfabeten. Man känner sig så fånig, för de här tecknen är alldeles sanslöst svåra att skriva, så man blir som en sexåring fast medveten om ens egen uselhet. Jag menar, de behöver kanske inte vara så svåra, men Rumiko insisterar på att vi ska låtsas att våra pennor är penslar, så vi får rätt tjocklek på olika delar av strecken. När jag övade mina hiragana-a:n lutade hon sig över mig och sade: ”I cannot see your pressure points, Gaburieru! Where are your pressure points?!”, och jag försökte få min penna att lämna tjockleksavtryck. Press, damnit, press!! Efter ett tag kände jag att jag fått kläm på det, så jag visade Rumiko.
”Is it similar to this?”, frågade jag.
”Yes!!”, utbrast hon glatt, ”but different!”

Pom pom pom...

Ey yo, häll ut den där ölen och ge mig ett beat

Haha! Jag läste just på dn.se att Gabriel Romanus, förre systembolagsdirektören och numera riksdagsledamot för FP, släpper en s.k. "rap-singel" (det är väl något som ungdomarna gillar kan jag tro), där han bl a rappar:
"Den som var´t berusad vet att det kan vara lite skönt. Och om man ska ragga brudar ökar ju lusten. Men det minskar faktiskt förmågan. Det visste redan Shakespeare på sin tid..."
Move over, ODB! Den här killen äger svängets gåva... Singeln heter "Man kan ragga brudar utan sprit"... Hahahaaa! Folkpartiet - de nya Socialdemokraterna...

Annars har jag varit i hjärtat av Brooklyn idag - jag kan meddela att det är mycket bra! Och ikväll är det dags för mer Rumiko...

Söndag snark söndag snark

Idag såg jag hela ’Scener ur ett äktenskap’, det var… läskigt. Jag och min hustru satt i fem timmar och skruvade på oss sådär obekvämt, hehe. Men den var nästan mycket bra, och det var så fint att se Karlaplan, även anno 1973! Nästa helg ska jag se Saraband, jag var ju i Prag när den visades på svensk tv, nu visas den på New York Film Festival. Jag hoppas förstås på att hamna bredvid Woody Allen i biografen…

En annan tuff sak är att vi ska ha master class med Claire Denis om ett par veckor! Ni som sett ’Trouble Every Day’ (det kanske bara är Fia?) minns nog vissa scener med starkt obehag; trots (eller tack vare) det ska det bli mycket intressant att samtala med henne.
Nu ska jag lämna tillbaka Bergman i butiken. Hörs snart, compadres!

Black Jack Johnson!

Ahhh... förra veckan släpptes nya Talib Kweli, om tre dagar kommer nya Mos Def... Jag säger bara: "Black Star-konsert"... Det måste ju hända! Josie, Ippi, Johan... jag ska hålla er uppdaterade!

Puckot från Kazakhstan

Igår gick vi ut efter den rafflande debatten (uhhh); det var någon sorts brasilienfest här i huset, och vi orkade inte riktigt med en massa fyllon som hoppar samba och skriker (vanligtvis är det faktiskt väldigt underhållande, men vi var lite ömma i sinnet efter 90 minuter Dubya), så vi och några andra masade oss iväg mot Sohe, en trefvlig bar/klubb i närheten. Allt gott så långt… tills sovjetnollan hängde på! Den här snubben kommer från Kazakhstan eller Krigistan eller Ukraina, jag minns inte exakt och det spelar ingen större roll. Vad som spelar roll är att han på ett alldeles komplett sätt kombinerar två amerikanska filmstereotyper: den onde åttiotalsryssen och den oerhört ”festlige” åttiotals-fratboy-partykillen…

Så vi är på väg mot klubben när han kommer springande, hoppandes fram och tillbaka samtidigt som han blåser så mycket han kan (och han kan blåsa) i en hemmagjord trumpettuta av papp. Det lät såhär: BRÖÖÖÖÖÖÖP BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖP! Hahaha! Rööööh ÖÖÖÖL! BRÖÖÖP TUUUUT! TUUUT! Sedan hoppade han upp i alla lyktstolpar han kunde och lekte apa; när han hittade en byggställning nästan exploderade han av lycka och började svinga sig fram och tillbaka i den medan han skrek då och då. Sedan kom en polis och sade ”bup bup bup” (jag bad till högre makter att få se lite beryktad amerikansk polisbrutalitet, men icke…), och kazakhstanpuckot hoppade motvilligt ned för att sekunden senare springa fram till så många främmande människor som möjligt på Broadway och blåsa hårt i sin tuta. Att han inte fick spö var alldeles otroligt, men det kan nog bero på hans första filmpersonlighetshalva: han ser ut som Dolph Lundgrens jättelika onda ryssboxare i Rocky 4. Så han flåsade på, tutade, låtsades spöa upp en snubbe (wow, slag i luften, verkligen jättefestligt) och tutade lite till. Jag hatar honom. Nästa helg ska jag rekommendera honom att gå och se The Forgotten, vi får vara ifred och han lär nog gilla den skarpt.

Daszvedanja.

helomvändning!

Ehhh... det slog mig att halvbittra uttalanden om presidentval kanske inte är det skojigaste man kan läsa om när man väl surfar sig till den här sidan, så jag tänkte skriva något mycket festligare nu istället. För att lämna Dig med en bättre smak i munnen, så att säga...
Hmmm...
Ehhh...
Jo! Nu ska ni få höra något riktigt RAFFLANDE! Ehh... [harkel]:
Det är så att någon secret government agency mixtrar med all importerad öl här! Gasp!! Jag har köpt både Stratosfaropramen och Pilsner Urquell, och både jag och Cargol kan garantera att de smakar helt annordlunda än de ska; de är liksom mer vattniga och blaskiga... vilket är helt i linje med vad folk vill ha av sina öler här. Det enda som smakar som det ska är Carlsberg, vilket nu är mitt nya favvopivo! Probably the best beer in the world... Men ändå, fatta vad dåligt att sabotera mitt goda tjeckiska flytande bröd.

Det var allt.

det är en konspiration!

En liten grej bara:
Ikväll är ju den andra presidentdebatten på tv; och jag läste nyss dagens dn.se-artikel om saken. Om man läser DN, eller Expressen (varför man nu skulle göra det) eller andra svenska medier, är det lätt att få bilden av att Kerry är i ledning nu. DN skriver t ex just det i dagens tidning; de citerar en mätning som visar att Bush halkar efter. Det tråkiga är att de har fel. Jag vet inte varför man bara refererar till "positiva" (i de flesta svenskars, europeers och normalintelligenta människors ögon) nyheter, men här kunde man läsa om den undersökningen idag också... plus fyra andra undesökningar som visar på motsatsen, att det som bäst är "lika" eller att Bush leder. Sad but true, non, mon amis? Det var allt; jag ville bara få det sagt... så ni inte hoppas på för mycket.

Pessimism för folket! Puss!

Socialstyrelsen varnar för the Forgotten

Okej, såhär: Carmen ska spela in en kortfilm om en vecka, och hennes huvudrollsinnehavare har en liten roll i nya storfilmen the Forgotten, så vi tänkte att vi skulle se den. Hur ska jag uttrycka mig?.. Jo! Denna film är så o e r h ö r t dålig att min kropp värker. Om ni har oturen att bo i ett land där den visas: se den inte! Om jag så hade satt en penna mellan mina skinkor och viftat på ett papper hade jag skrivit ett bättre manus: jag kan inte gå in på detaljer eftersom det är oetiskt att sprida spoilers, även när filmen är gjord av skämd pepparkaksdeg, men ett litet smakprov är att Julianne Moore lyckas kubba bort från fem FBI-agenter. Julianne Moore… som spelar en bokredaktör… och har högklackat… springer bort från fem vältränade agenter. Och det var filmens höjdpunkt. Resten var som ett avsnitt av Arkiv X, fast skrivet av en chimpans.

En annan sak jag noterat: av någon anledning jag inte riktigt förstår är det oerhört mycket mer irriterande när publiken småpratar på engelska. Jag menar, det är alltid jobbigt när folk inte kan hålla tyst, men underligt nog är ”jag lovar att han är en utomjordingsspion”, eller ”jag hänger inte med, vem är han” inte alls lika irriterande som ”oh my GAWD, that picture is like DIFFERENT this time! This shit is WEIRD!”… Man vill bara slå på deras små huvuden med de överdimensionerade godispåsar man tog med sig in. Sedan är folk här så otroligt ouppfostrade: alla babblar hela tiden i salongen, och tjejen bakom mig började sjunga på en låt mitt i filmen! Nu var ju filmen helt crappig, så det gjorde inte så mycket, men om jag hade varit dum i huvudet kanske jag skulle ha uppskattat den här rullen, och då hade hennes trallande minsann varit jobbigt. Två andra snubbar började bråka mitt i filmen också, de skrek ”FUCK YOU!” till varandra och en av dem sprang ut. Jag satt bara och väntade på att han skulle komma tillbaka och börja skjuta, det kändes troligt på nåt sätt…
Sammanfattningsvis: God bless America

Hand me that bag of jelly beans or I'll blow you away, motherfucker!

Det är lite roligt att Carmen kan så lite om amerikanska helger. Vi ska t ex åka till min faster på Thanksgiving, och hon hade ingen aning om vad det var. Jag visste inte vad jag skulle säga (”eh, det är när vi känner stor tacksamhet över hur våra förfäder slaktade indianer”), så jag förklarade bara att man äter enormt mycket kalkon. Hursomhelst: Nu börjar inbjudningarna dimpa in till Halloweenfester, och Carmen nämnde att en klasskamrat hade pratat om det. Jag frågade om hon visste vad Halloween var.
”Ehh, that’s that thing in the movies, right? When the girls dress up as vampire queens and the boys are skeletons, and only the cool people can go to the party?”
”Well, yeah, but there’s also- -”
”Ooh! I know!”, avbröt hon, ”It’s when you… you go: ’Pling pling, give me candy or I’ll kill you!’

Haha! Hon ska lugnt bli min trick or treat-partner, fatta vad mycket godis vi kommer få!

Rumiko? Lumiko? Dumiko?

Konnichiwa! Watashi wa Gaburieru desu. Hajimemashite? Idag hade jag min andra lektion i japanska; det är mycket förbryllande. Min lärare Rumiko är inte alltid glasklart pedagogisk… Ett exempel: Vi hade lite problem med uttalet av ”r”, (det ska liksom vara som en blandning av r, l och d uppe i gomen) så jag frågade henne hur hon sade sitt eget namn. ”Well, I say Rumiko, but also Rumiko is ok. In America they say Rumiko, which is wrong. But Rumiko is ok. Not Rumiko, Rumiko is wrong. Rumiko and Rumiko are ok. And Rumiko.”
Ehhh… glasklart…
Jag har också kommit på att jag bor i en Snut-tv-serie. Igår såg jag en hemmagjord lapp som bad om information om en försvunnen medelålders busschaufför, och idag hade vår mataffär satt upp ett papper som bad om info om en snubbe som skjutit en annan snubbe precis utanför för några dagar sen. Förvirrande? Poängen är att det skjuts och försvinns och langas crack och annat. Åh! Och för några dagar sedan anordnades det en stor gatufest i vårt kvarter! Superskoj, tänkte vi… tils vi märkte att det var en ganska hatisk protestfest mot att det flyttar in vita Columbia University-studenter i området. Eh he… harkel… det var hela old school-harlemkvarteret som var ute och sjöng om den vite mannens död. Jag måste skaffa en City College-tröja som signalerar att jag studerar i ghettot…
Annars intet spektakulärt. Jo! Snart fyller jag år! Presenter, checkar, skokräm, tränade apor m.m. skickas till:
Riverside Drive 500, room 4i
New York, NY, 10027
USA
Arigatou!

Bluärgh!

Ni ser! Ni ser! Jag knackade ju i trä gällande kackerlackorna i den första texten, men det hjälpte inte! Igår kom jag hem och upptäckte TRE smådjäflar som sprang runt på köksbänken. Jag dödade en, men de andra två fintade bort mig och försvann. Jag är ändå ganska nöjd med att ha dödat en över huvud taget, eftersom det oftast är Carmens jobb... Vi har gjort den dealen: hon dödar kackerlackor medan jag ligger under täcket och trycker freestylehörlurarna mot öronen, knappt hörbart sjungandes med i 'Raindrops keep falling on my head', och jag dödar ödlor och ormar, om det kommer några sådana...

Annars har jag gått ner till gymmet här i huset. Haha! Jag kommer bli så stark, så stark. Sen kan jag åka till Japan och göra karriär som Starke Mannen i svartvit-randig kostym! Precis som i Tintin!
Häj häj.

Go Team America! Let's take the stomach!

Urrrrk... När vi flyttade hit lovade vi oss själva att vi skulle ta med oss en hälsosam och nyttig europeisk matkultur. Här är nämligen folk nästan parodiskt feta, trots (eller kanske tack vare) att affärerna bara säljer saker som "I can't believe it's not butter" (de säljer inte vanligt margarin, seriöst), eller massa no-fat produkter. Det finns inte vanligt yoghurt här, bara light-yoghurt! Och ändå går alla omkring och ser ut som Cartman när han överdoserade på Weight-gain 3000... Så vi tänkte basera vår matlagning på olivolja, rotfrukter och annat liknande tjafs.

...pom pom...

Imorse vaknade vi och delade på en blåbärsmuffin i sängen. Sedan öppnade vi ett tolvpack donuts, men de kändes inte så frukostiga, så vi gick ner till matsalen. Där käkade Carmen en jättevåffla med sylt och grädde, och jag klämde ner en bagel med jordnötssmör och sylt och en kalkonmacka med ost och senap. Allt nedsköljt med varm choklad.
Så, vadslagningen är nu officiellt inledd: Gabriel vs. hans artärer. Post your bets below!

(Mamma: jag lovar att äta en grönsak då och då. Cheesie-poofs är förresten en sorts bålväxt, va?)

pom pom pom...

Pomeli pom.
Istället för att skriva en mindre roman varje månad så kladdar jag ner någonting varje dag här! Idén fick jag gifvetvis af min utomordentliga vän Jorge, som nyss flyttat till Hong-Kong och gör samma sak. Tyvärr tycks vi bara vara en fyra-fem personer som läser hennes blog (eller elektrostatiska dagboksanteckningsgrunka som det hette när jag var ung), men jag räknar förstås med en massiv och trogen läsekrets här... ehhh...

Hur som helst, nu ska ni få höra: Detta land, detta Krösus Sork-Joakim von Anka-land, har än en gång lyckats överraska mig på det allra mest deprimerande sätt! Såhär är det: I USA måste man ha s.k. "credit history" för att fixa de mest basala behov, som att öppna mobiltelefonabonnemang, eller hyra lägenhet (men vi bor ju på dorm nu, så det är lugnt), eller köpa mjölk eller angel dust eller whatnot... "Jahapp", tänker ni, "så fixa lite credit history då". Näpp näpp, det är inte så lätt! För credit history, det är helt enkelt ens personliga historik som konsument; ju mer man konsumerar destå bättre kredithistoria får man. Jag har ju ordnade finanser i Sverige, men det bryr sig ingen det minsta om här; man ska ha credit history i USA, och allra helst inom New York. Jahapp tänker jag, då får jag väl börja konsumera här då, eftersom jag kanske vill bo här någon gång så är det ju lika bra att börja bygga den där historiken på en gång... Så idag gick jag till banken för att få det förklarat för mig exakt hur jag ska gå tillväga.

Den hamsterliknande José på Citibank förklarade för mig att det första steget är at skaffa ett credit card (duh). Alltså inget betalkort, utan själva poängen är just att man ska handla på kredit. Jag gillar ju inte att handla för pengar jag inte har, men det är ju bara att hålla god koll på hur mycket man spenderar. NU kommer det muppiga: för att få ett kreditkort i det här landet, måste man som nyinflyttad ha ett sorts "låtsaskreditkort" i två år först, för att visa att man kan handskas med det (jag vet fortfarande inte vad det betyder; skulle jag försöka äta upp det eller?). Och på detta låssiskort måste jag betala FJORTON PROCENTS AVGIFT på allt jag köper! Satans demonavföring! Om jag vill köpa någonting för hundra dollar så måste jag alltså betala fjorton dollar till banken! Det kan de ju glömma! Alltså får jag ingen credit history, alltså fortblir jag en samhällelig spetälsk här...

Pom pom...

Åh! Jag har börjat studera japanska här! Ahhh... Watakushi sakana! Gaburieru sakana! Vi ska börja mjukt, genom att lära oss Totoro-sången (!), men sedan blir det nog värre... Japanskan har två alfabet, och båda ser ut som en fyllovariant av rymdalfabetet i V, så jag får börja studera ordentligt. När jag är klar kommer jag kunna skriva det ena alfabetet med vänster hand och det andra med höger samtidigt, som värsta ninjan. Då ni...

Annars är det mesta som vanligt, vad nu det betyder... Ah! Carmen vann en novelltävling i Spanien, så hon fick 2000 euros. De ringde imorse! Vi är rika! Jag ska köpa kackerlacksfällor för min andel, men i ärlighetens namn har jag inte sett någon på ett tag, KNACK KNACK! Nå nå... Idag börjar New York Film Festival, och jag är sur för att jag missade en föreläsning med Michel Gondry (jag trodde den var idag, men den var igår. D'OH!)

Titta igen snart, jag ska skriva ofta. Och lämna en hälsning!
Pöss pöss!
/Gabriel