Mononoke-hina! Sugoi!

Eh... så nästa söndag ska jag visa Princess Mononoke på filmklubben, men jag har fortfarande inte sett den, vilket gör det lite svårt att göra en affisch för den. Så jag tänkte att jag skulle lista några av dess underligheter istället, och ställa upp det som en manussida där en regissör pitchar sin nya idé för en producent. Vad jag vill ha är alltså några av de underligheter som Mononoke innehåller. För att förklara: om jag gjorde detta med Spirited Away skulle det kunna se ut såhär:

• Ett flygande mumintroll
• En talande padda som svävar i cirklar
• En jättebebis med en mamma som förvandlas till en fiskmås
  
• En ångbåt med gudar
• En hoppande lamppost
• Suicidala levande kolbitar

Ja, ni förstår... Så kan de läsare som sett Mononoke vara så vänliga att lista något liknande?
Tack!

"un film de Garbiel Sandwich"

OK, castingen: det var både bra och dåligt. Först det dåliga: Kiran Pande kom inte! Det aset! “The Performance Bug”… pah! The No-show, fästinglika blodsugar-bug snarare…

Sen det bra: flera av de som läste var riktigt bra! Ja, alltså, för er kära blog-läsare är ju detta inte särskilt bra nyheter, eftersom jag inte har en enda skräckhistoria att berätta om castingen, men för mig personligen är det ju strålande – jag har ca femton skådespelare som jag vill träffa igen för callbacks, alltså rond två, och jag var orolig att inte hitta någon alls.

Det enda som kan vara av intresse för er är att en av de skådisar som läste för huvudrollen kanske, men inte troligt, är transvestit. Rollen är ju en kvinna i femtioårsåldern, och jag är ganska säker på att var en kvinna som läste, men två av mina kollegor hävdar på fullt allvar att det var en man. Jag tror inte det är en bra idé att casta en transvestit; inte p.g.a. transveticismen i sig, utan snarare för att det nog kan vara distraherande. Det irriterande är ju att jag inte kan se det! Jag ska boka en ny omgång med henne och närstudera halsområdet på spaning efter ett adamsäpple… Å andra sidan, man eller kvinna, om hon läser bäst får hon rollen hur som helst.

Sedan: good news igen! Jag har fått ”associate producer”-status på en långfilm! Proffset Proffso! Långfilmsproducent! Ka-chinnng! Kolla ”August the first” på IMDB! Och så the bad news: Än en gång skrattar djävulen, eftersom jag nu aldrig kommer kunna övertyga IMDB-folket om mitt riktiga namn. Japp, August the First-folket har också stavat mitt namn SedgEwick… AARGGGHH!!

Only on Pay-Per-View

Moehehehehe… This Friday - at 4:40 P.M., at the Ripley Grier Studios, on 8th Avenue, downtown Manhattan – will be the most anticipated event of the fall season; when Gabriel Sedgwick finally meets up… with Kiran Pande – the Performance Bug!

Let's get ready to ruuuumbleeeeeeeeee!

Jag ville dela med mig av ett av de många bidrag jag fått av skådespelare, för att spela i min slutfilm. Jag har ju satt ut castingannonser i branschtidningar, och även fast de flesta svarar med vanlig post så väljer vissa att e-maila istället. Så även denne herre - jag bifogar hela hans ansökan här:

Hello
I could be your great ace !
Would you like to innovate and challenge this south Asian east Indian actor model with an international award under his belt("Two Thumbs Fresh", a British commercial, directed by "Traktor", USA) and a recent of his film "Guiana 1838" been given "The Best Feature Film " award at Belize in central America wherein he acted as a lead villain !
Another award winning film was "MULIT", for absolut vodka, directed by Ivan Jakharias ( A renowned Polish young man ) where I acted as a Police Officer
I am attaching my resume and composite pictures
I stay in India and will be in New Jersey in the 3rd week of July 05 so if you need anything for audition, please let me know
Wishing you a grand success in your projects
Kiran Pande
My web page : http://kiran-pande.tripod.com

THE PERFORMANCE BUG !

uuuuuuhhhh...

Det här är min värsta vardagsskräck: att något liknande det här ska hända när jag petar på vårt ventilationshål på väggen...

Urrrrrssscchhh, jag känner mig smutsig! Måste duscha!

COPS!

Oooh, igår blev det lite action här… Jag hade varit och hämtat filmutrustning i midtown med en klasskamrat, och hon skulle köra förbi sitt kontor för att hämta några papper. När hon kom tillbaka till bilen började hon krafsa med pappren och sin mobiltelefon, samtidigt som hon backade ut på gatan. Plötsligt hördes ett KAKRASSCHHHH och ett AAARRRGGGHHH!! Hon tvärnitade och jag sprang ut. På gatan låg en vält lastpall och miljarder glasbitar som guppade i ett hav av chokladdricka och Snapple-lemonad! Och framför det hela stod en stor, medelålders polis och tittade uppgivet på sörjan och på oss. Jag fattade inte vad som pågick eller var personen som kört alla flaskorna tagit vägen, om han hade pulvriserats av bilen eller nåt, eller hur polisen hade hunnit dit på mindre än en sekund; men eftersom det tycktes logiskt att han skulle arrestera oss för någon sorts förseelse (vårdslöshet i trafik och allmän nedsmutsning, kanske?), eller kanske mord på lemonadförsäljare, började jag genast förbereda mig på att spendera helgen som T-Bones och Bubbas bitch i arresten. Min kompis däremot klev långsamt ur bilen, ställde sig med armarna i kors och bara ”wow… hur gick det här till?” Take a guess, sherlock!!

Det visade sig att polisen hade varit den som kört alla flaskorna – han skulle ta dem till stationen ett kvarter bort, så att det fanns nåt att dricka till donutsen – och han var faktiskt obegripligt lugn och förstående. Vi började städa upp där, gick till en deli och bad om nya lådor, lastade hela flaskor och samlade glasskärvor. Det var så klibbigt så det går inte att beskriva – låt mig bara konstatera att chokladdricka och trettiofemgradig värme blir en intressant kombination… Det var många skärvor, och plötsligt skar sig polisen så han började blöda på fingret. ”Oh shit, look out!”, sade vi. ”Oh, don’t worry, that’s nothing,” svarade polisen, ”I survived being shot and both World Trade Center attacks, I’m sure I can survice a small cut.”

”Wow, you were shot?”, frågade vi.

”Yeah, a guy tried to shoot me in the head, but the bullet just grazed my jawbone”, sade han lugnt medan han fortsatte plocka glasskärvor.

”Oh… what happened to the guy?”, frågade jag.

”I killed him”, svarade han, tillsynes helt oberörd, mer fokuserad på att rädda snapple-flaskor ur sörjan. Ooo-kay…

Sedan kom nästa skruvade kapitel. Allt detta ägde rum precis framför en garageutfart ut till gatan, så polisen fick hela tiden resa sig upp och signalera åt bilarna som ville ut att de skulle svänga nån meter till vänster först. Efter ett tag kom en bil och stannade framför oss tre, där vi satt på huk och plockade. TUUUT! TUUUT! Han reste sig och pekade åt vänster, där det fanns gott om plats att köra ut. TUUUUUUT! Han ropade lugnt åt föraren ”just move three feet to your left and you’ll get out.” TUUUUT! TUUUUT! TUUUUT! Bilmiffot vägrade lyda utan ville att vi alla skulle flytta oss istället! Jag menar, okej om det bara hade varit jag och min kompis, men det var ju en uniformerad polis där också! Till slut körde bilen till vänster och ut på gatan – men den stannade efter ungefär fem meter. Ut klev en välklädd medelålders kvinna och steg sakta fram till polisen…

Kvinnan: ”You piece of shit! You piece of shit! What the fuck are you doing?”

Polisen: ”Ma’am, just move along. I instructed you to drive to the side of us.”

Kvinnan: ”Ahhh, you motherfucker… what the fuck is wrong with you cop assholes, huh?”

Hon var helt obegripligt arg och oförskämd! Men hon var liksom inte alls upprörd, utan stod och försökte reta upp polisen. Han å sin sida var fullständigt obegripligt lugn!

Polisen: ”Ma’am, please just drive away. Don’t make me have to put you under arrest.”

Kvinnan: ”Ooooh, I'm so scared! Arrest me! You cocksucking piece of shit, you asshole, come on then – arrest me!”

Polisen (fortfarande helt lugnt): ”Ma’am, just drive on. If you don’t, I will have to put you in a jail cell over the weekend.”

Kvinnan kliver nu fram ännu närmre, och pekar på pistolen i hans bälte:

”Oooh, is that a real gun? I’m so scared of you! What are you gonna do, shoot me? Huh, are you gonna shoot me, shitface?”

Jag var vid det här laget helt övertygad om att han faktiskt skulle skjuta henne – jag menar, vad trodde hon skulle hända?? Vad ville hon få ut av det här?? Hon stod och gestikulerade framför polisen och viftade med armarna mot sig själv som om hon menade ”kom då! Kom då!” Och det här var en kille som helt lugnt just berättat hur han dödat en snubbe! Till slut klev hennes väninna ur bilen, gick fram och bara ”Come on, it’s not worth it” (va???) och led tillbaka kvinnan till bilen, som svärandes satte sig och körde iväg. Jag frågade helt uppriktigt: ”Varför arresterade du henne inte?!”, och han svarade med ett leende ”Äh, sånt stöter man på varje dag, det är lugnt.” Samtidigt lutade sig en tjock mexikanare ut ur sin parkerade truck på andra sidan gatan och ropade ”You see! You see what I have to deal with every day? Crazy people!” och jag kände mig ganska förvirrad.

Strax därefter hade vi plockat upp alla skärvor och föst över alla hela flaskor i nya lådor. Polisen vägrade ta emot ersättning för de krossade flaskorna och bara ”nej nej, kom igen, absolut inte. Men tack för att ni hjälpte till!” Sedan gick han vidare till stationen och vi körde iväg.

Det var min action-eftermiddag det.

Ny adress

Ny byter vi rum. Ny adress blir precis densamma, fast med annat rumsnumer, alltså:
500 Riverside Drive, room 2A
New York, NY 10027
USA

och därmed byter vi också hemnummer. Det nya numret är:
+1 212 280 5409
Inte alls lika bra som det förra. Men c'est la vie, café du catastrophe, le fromage petit du blaaaarghaaargh... ehh.

Oh well. Uppdatera edra adressböcker.
Tillbaka till flyttlådorna... Pust! Pes!

Och glöm inte att ge filmtips! Ska det verkligen vara så att endast Morgan och Jorge törs lämna förslag? Jag talade med dem båda på telefon igår, och de sade att ni andra är veklingar. Veklingar!

Kram.

Snabb fråga - snälla ge mig då ett snabbt svar

OK, såhär är det: Jag ska ju sköta cinemateket här i vårt studenthus, vilket ska bli kul, men jag måste lämna in en lista om några dagar på månadens första filmer. De första fyra veckorna ska bara sätta tonen, s.a.s., vara bra filmer helt enkelt. De filmer jag preliminärt valt är:

1. De förlorade barnens stad
2. Återkomsten
3. Vertigo
4. Chungking Express

Åsikter? Borde nån bytas ut? Finns det nån given film jag borde öppna med istället? Svara snabbt, på en gång!

Brandposter och stylister

OK, först och främst: ni vet i filmer som utspelas i NY, när det är riktigt varmt, hur man ofta ser barn springa genom vatten som sprutar ut ur en brandpost på gatan? Det händer på riktigt! Jag trodde alltid att de var just en filmgrej, men precis som med röken ur gatorna visar det sig finnas i verkligheten! Just nu är det vansinnesvärmebölja i staden, 35 grader varje dag med mellan 95 och 100 procents luftfuktighet, och alla svettas som tjockgrisar. Så på var och varannan gata skruvas plösligt brandposterna upp, och vatten formligen öser ut, forsar som den värsta vattenkanon över gatan, medan ungarna springer genom det och larvar sig. Det ser ut ungefär såhär:



Tydligen lyckas de skruva upp dem eftersom alla hus i staden har en speciell skiftnyckel som passar dem, om det skulle börja brinna, så man kan skruva upp dem innan brandkåren kommer (jag vet inte riktigt hur man i händelse av brand ska bli hjälpt av att en jättevattenstråle sprutar ner grannens hus på andra sidan gatan, men oh well). Så fastighetsskötarna ger alltid den där jätteskiftnyckeln till kvarterets ungar när det blir varmt, och sen är det kört. Igår var en brandpost uppskruvad på vår gata, det öste så mycket vatten att det rann en liten flod nedför Broadway två kvarter bort, barnen tjoade, bilisterna vevade upp rutorna och svor, och jag var den ende som stannade upp och såg förvirrad ut. Blekansiktet i Harlem upphör aldrig att förvånas och förundras…

Sedan: idag infann jag mig på mitt första hårmodellsbesök, hahaha! Jag satt i en stol omgiven av sju (7) stylister, som drog i mina lockar och hade shoptalk med varandra. Det lät så här:

STYLIST 1

So, I suggest a deep V-cut going through the center and off-key toward the slash.

STYLIST 2

Killer!

STYLIST 1

But first we have to find the gravita – where is the gravita of his hair?

STYLIST 4

I think that if we separate the three lines we can do a deep razor incision…

STYLIST 7

Awesome!

Ehh… ja. Jag förstod ingenting, men de körde på i nästan två timmar. Konstiga grejer smetades in i mitt hår, olika människor kom fram och kände på det, hypnotisk musik spelades i bakgrunden. Jag blev vimmelkantig av all uppmärksamhet och all tid som gick. Till slut var det färdigt – en lyxklippning helt gratis! Och nu är jag stadig modell, så jag behöver aldrig mer betala för att klippa mig. Schweeeeeeet! Va? Hur det ser ut? Det ser mer eller mindre precis ut som det alltid har sett ut de senaste tre åren, haha! Men det var gratis!

Ännu en craigslist-pärla...

Från jobbsökningsavdelningen för skribenter:

Säsong tre, episod ett: "I want to be a part of it"

Igår lämnade jag återigen Stockholm, upprepandes något som börjar kännas som ett mönster: att dyka upp för kortare perioder, umgås med nära och kära, komma på att borta är bra men hemma är bäst – bara för att lämna det igen efter vad som känns som högst ett par nanosekunders tillvaro. Den här gången var jobbigast hittills, jag kände inte alls för att åka tillbaka, ville bara stanna kvar i Stockholm, så det var med tunga steg jag parkerade min rumpa på Malaysia Airlines kärra.

På tal om det vill jag bara hastigt skjuta in: oavsett sinnestillstånd eller själslig rörelse, kan jag varmt rekommendera Malaysia Air! Grym mat (kryddig lammcurrygryta, skagenröra som förrätt, plötsliga bägare med jordgubbsglass som oannonserat dyker upp, riktiga drinkar) och bra in-flight entertainment (the Office på stolsskärmen!), kombinerat med faktumet att det är en direktflight och att det är den billigaste resan hit, gör att jag rekommenderar er alla att boka med dem nästa gång ni ska hälsa på!

Oh well, för att fortsätta: jag kom fram sent igår kväll och lyckades kånka upp min abnormt överviktiga resväska till lägenheten innan jag däckade i den tunga sommarhettan. Innan jag flöt iväg i drömmar hann jag dock konstatera att lägenheten, till min förtjusning, inte hade förvandlats till en kackerlacksbordell under de veckor den stått tom (eller så är de små asen bara väldigt bra på att gömma sig), vilket onekligen bidrog till min trygga sömn. Imorse vaknade jag vid halv sex med en sorgsenhetskänsla fortfarande inkilad i bröstet. Jag lunkade sakta upp, duschade, drog på mig ett par byxor och gick ut för att handla lite frukost. Och det var då det underliga hände: Jag hann promenera i ungefär två minuter innan en sinnesro lade sig över mig. Eller inte riktigt en sinnesro, men en sorts förnöjsamhet med att vara tillbaka! På gatan mötte jag människor av alla färger och storlekar, det var (och är) tryckande hett, en brandpost var öppen och sprutade ut forsande vatten på Tiemann Square bredvid Broadway. Ingen brydde sig. Folk svettades, hälsade, det var smutsigt, jag såg minst en crackpundare som satt och tog igen sig, jag gick in i en deli och köpte en rostbiffsmacka, traskade hemåt igen och upptäckte att jag var full av förtjusning! New York hade än en gång drabbat mig! Det handlar inte om de höga husen eller de höga pundarna, det är snarare något lugnt men samtidigt elektriskt som finns i luften här, som man känner av omedelbart. Jag tror man måste lämna staden ett längre tag, som jag gjorde nu, för att slås av det, hur fantastiskt det är här. Jag känner förstås fortfarande saknad, den kommer bara växa, men jag blev glad av att påminnas om varför jag ville flytta hit. Det tog bara två minuter.

I nästa avsnitt lovar jag att vara mitt cyniske jag igen, inga mer gråtvalser, men tills dess: Tack för sommaren och kom hit och hälsa på! Eller följ mitt exempel och flytta hit!