"But mooom!"

Hehe. Idag när jag åkte tunnelbana ned mot bankirerna och baronerna i midtown klev det på en lustig liten typ och hans mamma; en tjock liten unge på kanske fem-sex år, klädd i grön-vit tracksuit och feta vita sneakers. Han satt tillbakalutad i en barnvagn modell XXL, medan hans stackars mamma pustade och knuffade in sig i vagnen. Väl inne hoppade han ut ur vagnen och började traska runt - varför han behövde sitta i den förstår jag inte, men don't look a gift horse in the mouth, antar jag.

Hur som helst, plötsligt började han dra sin mamma i armen och bara "Mom... Mom, I'm really sorry. It's true, I'm sorry. I won't do it again, I won't", med läskigt lugn vuxenröst, och hon bara "Well Gordon, we'll talk about it when we get home", med nervös falsettröst.
"Yeah, but mom, seriously... I'm sorry, you know. Sorry... ...So can I have it?"
"No, Gordie, no more until tonight."
"No mom, seriously, where is it? Give it to me, mom. I said I'm sorry."

Mamman skruvade nervöst på sig, och folk som satt bredvid började småfnissa, för ungen lät så behärskat galen. Han fortsatte dra i hennes jackärm lite löst, men hon gav inte med sig. Då plötsligt exploderade han i ett VRÅL:
"NYYYAAAAAAAAAAHHHHH!!! GIVE IT TO ME! GIVE IT TO ME!! YAAAAAARGGGGHHH!!!", och alla i vagnen hoppade förskräckt upp ur sina säten för han skrek så sjukt högt! Mamman slängde fram handen framför hans mun och väste i panik "Shhh, Gordon! Shhh!", men han fortsatte vråla med hennes hand framför munnen; hans ögon uppspärrade medan han studsade upp och ned.

Så plötsligt slingrade han sig bakåt, blev helt lugn och ordnad och bara "I'm sorry, mom, really. I won't do that again. Sorry.", och allt blev absurt lugnt, som om en tromb hade dragit genom vagnen men nu fortsatt till nästa, lämnandes en sorts tyst förödelse efter sig. "I know I shouldn't do that", fortsatte han, "it won't happen again, it's just that I really WANT IT! MOOM! AAAAAAAAAARGGHHHNNNYAAAA!!!", och så började han tokvråla igen. Nu flyttade alla som satt i närheten sig bort till vagnens andra ände, där alla redan satt helt tysta och stirrade på spektaklet.

Killen fortsatte hoppa och gallskrika, "I WANT IT! GIMME! GIMME! MOOOOOM!! GIMME!", och nu började en annan liten flicka några sätesrader bort storgråta för hon blev skraj för det galna lilla fettot. Då gav mamman upp och bara "OK, Gordie, here you go", och tog fram en liten plastwalkie-talkie som var som nån sorts pez-behållare. Killen blev genast tyst, hoppade nöjt in i barnvagnen igen, sträckte på sig och började skaka ur godisar ur walkie-talkien, som han smoffade in i sin mun. Sen sträckte han ut ena benet, och mamman tog genast fram en näsduk ur sin handväska, spottade lite på den och började gnugga rent hans redan glänsande sneakers! Medan han satt där förnöjt och bara "njam, njam..." och gloffade i sig snask. Ett sånt litet as! Sedan kom de fram till 32a, och hon rullade ut honom. När de kommit av vagnen började folk garva asmycket, en sorts förbrödring uppstod i vagnen och vi var alla mycket gladare, då vi delade den tysta övertygelsen att vi tillhörde de utvalda som sett Cartman in the flesh!

Okej, så det gick inte riktigt att omsätta denna oerhört roliga episod i skrift... men jag försökte i alla fall.