Klister: 1 - Gabriel: 0

Oscarsstatyetten var tyngre än vad jag förväntat mig, och mer matt. Jag smekte dess skalliga och gyllene huvud och gav ifrån mig ett spinnande ljud. Den kalla metallen kylde snabbt mina fumlande händer - åh, som jag väntat på detta ögonblick. Dessvärre befann jag mig inte i The Kodak Theater i LA, utan snarare i en oerhört flådig våning på upper east side, och Oscarn var från 1956. Den tillhörde lägenhetsinnehavarens make, och medan hon befann sig i köket kokandes te (eller thé, för våra lite mer flärdfulla gäster) passade jag på att dra fingrarna över den nakna guldkroppen. Jag kunde också glädja mig med att jag, när jag väl kammar hem min första Oscar, inte kommer slösa de där första fyra-fem sekunderna på att stå och väga den i handen. Ni vet, när någon vinner sin första Oscar går han eller hon alltid upp på scen, kramar om prisutdelaren, tar emot guldgossen ur dennes hand och står sedan alltid och liksom gungar den lite i handen, begrundandes den icke föraktliga tyngd som detta objekt äger. Det kommer jag slippa göra - istället kan jag bara självsäkert grabba tag i den och börja leverera mitt tal omedelbart, som vilket Oscarsproffs som helst. Försprång Gabriel...

Anyway, jag befann mig där av ett skäl. Låt mig först ge lite för berättelsen nödvändig bakgrund:
De senaste dagarna hade jag sakta ålat mig framåt i en intervjuprocess för att arbeta som assistent och associate producer åt regissören Brett Morgen, mannen bakom filmer som The Kid Stays in the Picture (som Andrea lustigt nog skrev om förra veckan) och Against the Ropes. Brett Morgen är en suverän regissör, och jag ville verkligen ha detta jobb. Med rekommendationer från Killer tog jag mig framåt i det hänsynslösa serengetiliv som är arbetssökande, och skulle till slut ha min slutliga intervju med Brett själv. Det hela gick fint, det kändes som att vi hade fått tycke för varandra, men för att göra en plågsam historia kort slutade det hela mycket snöpligt när det visade sig att han ska flytta hela sitt kontor ut till en ö i skogen. Det dagliga pendlandet skulle ta mig över fem timmar, och hans generösa förslag om att förse mig med bil sket sig eftersom jag aldrig ens kört Sega Rally. Surt sa filmräven! Så efter denna inledning på dagen kände jag en viss... aggression mot min omvärld, parat med en desperat längtan efter dukater.

Lyckligtvis hade dock en mycket god vän (jag anonymiserar fritt i denna post av omtanke för min arbetssituation) ringt mig några dagar innan och rekommenderat mig att ringa ordföranden/presidenten/högsta hönset för en viss författarorganisation här i New York. Min vän sade att de kunde ha användning för mina talanger, men undvek att precisera just vilka talanger det var frågan om. Nåväl, eftersom jag inte har särskilt många ändå tänkte jag att det nog skulle visa sig. Jag hade ringt denna höga höna -som också valt att på telefon undvika att gå in på vilken av mina talanger det var de hoppades kunna utnyttja - och bokat en liten intervju alldeles efter detta så misslyckade Brett-möte, och full av missmod och ekonomisk panik begav jag mig alltså in i ovan nämna upper east side-lägenhet, utan att ha någon aning om vad som väntade.

Vad som väntade var ett möte med ett par synnerligen charmiga damer - intelligenta och spirituella. Vi satte oss ned för att diskutera just hur jag kunde vara dem till hjälp. Efter lite tedrickning och chit-chat kom så äntligen chefen - vi kan kalla henne Eleonor, en mycket vacker dam i sjuttioårsåldern - fram till vad de vill ha ut av mig.

"Vår hemsida är i dåligt skick. Vi behöver omstrukturera den, ändra lay-outen, lägga till information. Kort sagt: vi behöver en webdesigner. Är du en webdesigner, Gabriel? Name your price."

Vad det som sedan skedde beror på vet jag inte riktigt säkert; jag tror det kan ha varit en kombination av ovan nämnda ekonomiska desperation, purkenhet över det missade jobbet, och själslig berusning efter att ha smekt en Oscar. Oavsett skäl hörde jag i alla fall min mun svara "Ja, jag är en webdesigner."

"Vad säger du, mun?!!", tänkte min hjärna. "Tyst, hjärna, och skicka en signal åt mig att le!", tänkte munnen snabbt tillbaka. Vilket hjärnan lydigt gjorde, och munnen log lätt nervöst medan hjärnan försökte processa den efterföljande diskussionen om just vilka tekniska förändringar som behövde göras. Sedan gav den kroppen order om att stå upp, räcka ut handen och på det mest självsäkra vis skaka den. Och sedan åkte jag hem - som anställd webdesigner. Problemet är förstås att jag vet lika lite om webdesign som jag vet om bilkörning. Väl hemma satte jag mig framför datorn och tittade förbryllat på den myriad av PHP-kod som utgjorde sidan. Då och då slog jag lätt nervöst på mellanslagsknappen, eller rörde lite vid musen för att bryta skärmsläckaren.

Men hellre än att ge upp, lägga mig ned på rygg och spela död valde jag till slut motsatt teknik - jag laddade hem såväl Dreamweaver 8.0 som Dreamweaver for Dummies, och har nu framgångsrikt genomfört den första av de önskade hemsidesförändringarna. Woo-ha! Kanske är det här med att vara webdesigner ungefär som vad Cannonball Adderley säger om att vara hipp: "It's not a fact of life, it's a state of mind". Kanske måste jag bara bestämma mig för att vara webdesigner för att vara det!

...

Dessvärre kom jag just nu när jag skrev detta på att Cannonball dock sade motsatsen: "It's not a state of mind, it's a fact of life". Dammit! Det som passade så bra... Med andra ord, hur detta går vet ingen än. Men jag tror att det kommer sluta som en intressant berättelse för framtida generationer. Den som lever får se.