Säsong tre, episod ett: "I want to be a part of it"

Igår lämnade jag återigen Stockholm, upprepandes något som börjar kännas som ett mönster: att dyka upp för kortare perioder, umgås med nära och kära, komma på att borta är bra men hemma är bäst – bara för att lämna det igen efter vad som känns som högst ett par nanosekunders tillvaro. Den här gången var jobbigast hittills, jag kände inte alls för att åka tillbaka, ville bara stanna kvar i Stockholm, så det var med tunga steg jag parkerade min rumpa på Malaysia Airlines kärra.

På tal om det vill jag bara hastigt skjuta in: oavsett sinnestillstånd eller själslig rörelse, kan jag varmt rekommendera Malaysia Air! Grym mat (kryddig lammcurrygryta, skagenröra som förrätt, plötsliga bägare med jordgubbsglass som oannonserat dyker upp, riktiga drinkar) och bra in-flight entertainment (the Office på stolsskärmen!), kombinerat med faktumet att det är en direktflight och att det är den billigaste resan hit, gör att jag rekommenderar er alla att boka med dem nästa gång ni ska hälsa på!

Oh well, för att fortsätta: jag kom fram sent igår kväll och lyckades kånka upp min abnormt överviktiga resväska till lägenheten innan jag däckade i den tunga sommarhettan. Innan jag flöt iväg i drömmar hann jag dock konstatera att lägenheten, till min förtjusning, inte hade förvandlats till en kackerlacksbordell under de veckor den stått tom (eller så är de små asen bara väldigt bra på att gömma sig), vilket onekligen bidrog till min trygga sömn. Imorse vaknade jag vid halv sex med en sorgsenhetskänsla fortfarande inkilad i bröstet. Jag lunkade sakta upp, duschade, drog på mig ett par byxor och gick ut för att handla lite frukost. Och det var då det underliga hände: Jag hann promenera i ungefär två minuter innan en sinnesro lade sig över mig. Eller inte riktigt en sinnesro, men en sorts förnöjsamhet med att vara tillbaka! På gatan mötte jag människor av alla färger och storlekar, det var (och är) tryckande hett, en brandpost var öppen och sprutade ut forsande vatten på Tiemann Square bredvid Broadway. Ingen brydde sig. Folk svettades, hälsade, det var smutsigt, jag såg minst en crackpundare som satt och tog igen sig, jag gick in i en deli och köpte en rostbiffsmacka, traskade hemåt igen och upptäckte att jag var full av förtjusning! New York hade än en gång drabbat mig! Det handlar inte om de höga husen eller de höga pundarna, det är snarare något lugnt men samtidigt elektriskt som finns i luften här, som man känner av omedelbart. Jag tror man måste lämna staden ett längre tag, som jag gjorde nu, för att slås av det, hur fantastiskt det är här. Jag känner förstås fortfarande saknad, den kommer bara växa, men jag blev glad av att påminnas om varför jag ville flytta hit. Det tog bara två minuter.

I nästa avsnitt lovar jag att vara mitt cyniske jag igen, inga mer gråtvalser, men tills dess: Tack för sommaren och kom hit och hälsa på! Eller följ mitt exempel och flytta hit!