"...and they're always glad you ca-a-ame!" Bum bum bum

Spektakulärt! Igår ringde Barbora helt otippat och sade att hon var i New York - vi möttes över en juicy hamburger ikväll; det är mer än ett halvår sen vi sågs så det var ju suveränt! Annars vill jag bara säga att jag drar till Boston igen idag för att vara med på filmmusikinspelningen på lördag. Jag ska ta massa bilder och postar dem när jag återkommer till NY på söndag. Tills dess - ha en spektakulär helg, kamrater!

Proffso!

Jag är ett sånt PROFFS! "Mission Accomplished", tänkte jag döpa den här posten till först, men sen kom jag på att det var titeln på min Woody Allen-post förra året, så det gick ju inte, men jag kände mig lite som George W på det där hangarskeppet när jag gled ut ur pornografbutiken! Idag var jag också lite bättre på att glida in där obemärkt (hoppas jag) - tricket är liksom att bara gå framåt på gatan, och sen nästan snubbla åt sidan så man liksom ramlar in i butiken på en millisekund (de är så smarta så de har dörren vidöppen hela tiden så man kan göra den lilla stunten)!

Annars inte mycket att tillägga. Mitt bemötande i butiken var dock ganska roligt: när jag gick fram till kassan stod det en tjej där som inte jobbade igår, och sålde några she-male filmer till en bodybuildarsnubbe (som verkade otroligt obekväm med att jag gled upp bakom honom i kassan och därmed skapade en "kö"... eller så kanske det bara är så att man inte ska glida upp bakom folk i porrbutiker över huvud taget), men när jag sade att jag hade beställt en film så sken hon upp som en sol och ropade ASHÖGT in mot lagret: "Hey!! The guy who ordered the film is here!", och så hördes lite nöjt puttrande där inifrån, men ingen kom ut... jag vet inte vad det handlade om. Men hon var väldigt trevlig, hon blev helt entusiastisk och bara "that's a CLASSIC! A real classic!", och vid det laget kände jag mig som ett sånt porrproffs, så jag bara "yeeah, that's for sure..." med min bästa proffsröst, och sen räckte hon över filmen (som redan låg förberedd framför henne) och jag tackade och gick. Jag tror att det var den första kundbeställningen i den affärens historia, så det kanske kändes speciellt för dem. Jaja. Sen ramlade jag ut på trottoaren igen - "oupps, var kom jag ifrån?!" - och pilade kvickt ner i tunnelbanan. Sara är så glad och kallar mig sin egen lilla smut peddler. Nu ska vi ner till Soundz Lounge och dricka en öl eller fler för att belöna mig. Jag är så nöjd med att inte ha sprungit in i nån jag kände på gatan utanför, eller att inte ha blivit generad inne i butiken så att mitt huvud exploderade. Jag fixade Buttman. Jag är ett sånt PROFFS.

Buttman

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Photogénie #1: The Playboy Mansi... öhh.. Closet

”Hur minns de som inte filmar, som inte fotograferar, som inte spelar in?”, frågar Chris Marker i Sans Soleil. Jag vet inte – men jag vet att jag aldrig minns någonting alls. Ansikten, platser, skeenden – efter några veckor är de alltid suddiga i mitt huvud, och efter några månader har jag ofta bytt ut dem helt mot rena fantasier (ibland en mycket sympatisk ovana). Idag har jag dock äntligen skaffat en kamera – weee! - vilket alltså betyder att jag efter snart arton månader i New York kan börja dokumentera hur saker och ting ser ut här (och kanske kan komma ihåg dem när arton månader till har passerat).

Filmteoretikern Anna Sofia Rossholm vänder visserligen på Markers berömda fråga, och frågar tillbaka: ”hur minns de som faktiskt filmar, fotograferar och spelar in?”, och menar att bilden formar upplevelsen av jaget, förändrar själva sättet vi konstruerar minnen – men på det replikerar jag ”köp en egen Canon Powershot A520 och sluta krångla, Anna Sofia, för nu blir det bildkavalkad"!

Vi inleder med min nya korridor. Några dörrar bort är det gemensamma badrummet, och runt hörnet är en soft lounge där vi åt brunch imorse... eller åt och åt, när jag hade kravlat mig upp fanns det bara russinbröd och sylt kvar, och som alla vet så smakar bröd med russin ungefär som bröd med inbakade insekter, så jag tröstät lite gröt hemma efteråt. Men det var soft ändå!

Efter en lång glidning över de mattbeklädda golven, a lá Hotel Overlook, kommer man fram till rum 502:


Jahapp... detta är alltså mitt rum. Notera de strömlinjeformade... öhhh... hörnen, och det faktum att jag har fönster som vetter åt två håll! Precis som kungen har där han bor. Bredvid sängen går det utmärkt att smacka upp en spjälsäng som man får låna här, så övernattningsmöjligheterna är klart bättre än jag först fruktade.



Mitt andra fönster, och bredvid det den utlovade och planerade mathörnan!


Se så bra det blev! Det enda som inte gick enligt planerna var att ställa micron på kylen, men ändå! Jag har min toaster deluxe, min micro, min vattenkokare (gröt!), och min snygga kyl! Min kyl är svart och påminner lite om KITT - du vet, bilen i Night Rider - bara det att den inte har en blinkande röd lampa och inte kan prata. Men bortsett från det så... Just nu är den fylld med Sugar Hill Ale istället för Brooklyn Lager, men det känns hugget som stucket.


Utsikten norrut: Harlem. Jag kan stå i mitt fönster och spana på brottslingar.

Jaha... mer rum, fast åt andra hållet.


Min hylla med grejsimojs. Gin och ND-9 filmfilterrullar.


Den spinkige svensken ingår som standard i rummet. Det var det - yay! Kamera är det bästa! I veckan ska jag ta lite harlembilder så ni får se hur området ser ut. Nu ska jag förbereda kvällens filmvisning - Strange Days. Jag ångrar redan att jag valde den.

seriöst...

Jag har aldrig varit hemma så mycket som nu - och har (förhoppningsvis) aldrig varit så tråkig som nu heller. Jag har knappt lämnat i-house den senaste veckan utom för att gå och klippa, och så den lilla Brooklynutflykten i lördags förstås. Annars sitter jag bara här och blippar fram och tillbaka mellan olika bloggar i en naiv förhoppning om att någon annan, någonstans, ska ha gjort nåt spektakulärt som ska förgylla min lilla stund (fat chance). Det är onekligen lite muppigt att jag och Carmen nästan bara har gemensamma vänner här, för om jag kommer på humör att göra nåt skoj så får de oundvikligen dåligt samvete av att göra det där skojiga med mig (utom Ira, han är en klippa, men tyvärr en väldigt trött klippa), och så blir det inget. Och de där gångerna jag kommer på humör att göra nåt skoj är inte så vanliga eftersom det är så mycket sorg i luften här, så det var snarare... öh... den där gången.

Då blir det som det blir: poster om kylskåp. En hel post om ett kylskåp - som ett Seinfeldavsnitt fast utan humorn. Jag ger mig själv en örfil - kaSLAP! - och ser fram emot att jag flyttar imorgon! Det kommer bli spännande - nya vänner och fiender! Och inga fler kylskåpsposter.

söndag

Igår satt jag och klippte i nio långa timmar, medan en vacker dag gled förbi utanför klipprummets väggar. För att belöna mig själv efteråt bestämde jag mig för att åka ut till Brooklyn, där Ira var på nån fest som skulla vara skoj - så jag hoppade glatt på the A-train (ja, du får nynna melodin!) och rörde mig mot vildmarken. På tåget började en engelsk tjej snacka med mig - hon satt och pillade på en sån där "the works of director Michel Gondry"-dvd, och undrade om den var bra (varför hon frågade mig om den var bra har jag ingen aning om - jag måste se mycket filmisk ut). Hon var videoregissör och skulle spela in nån grej här i veckan med nåt band som jag aldrig hade hört om, och bla bla bla, poängen är att jag helt glömde bort att jag var på ett tåg i Brooklyn, en stadsel som jag inte har nån koll på, och missade min hållplats med typ fyra stationer för att vi pratade filmkameror. När jag väl märkte det hoppade jag av, men lyckades ta fel tåg "tillbaka", vilket ledde mig ännu längre in i djupet av förorten. Väl ute ur tunnelbanan, i helt fel del av Brooklyn, traskade jag runt i min bruna kavaj och frös så jag skakade (jag hade den på mig för jag tyckte att det skulle vara vår, men det var det inte) och letade gatunamn som jag kände igen, eller nån tunnelbanestation som kunde ta mig dit jag ville, men till slut gav jag upp och tog en taxi, och anledde alldeles lagom sent till ett väldigt konstigt hus.

I huset bodde femton pers - det var alltså som ett hyreshus på en vanlig gata - men de som bodde i huset hade inga egna lägenheter, utan bara små rum, ungefär som i en villa. Det visade sig att huset var en gammal bordell från 1830-talet, och dess nuvarande innehavare var minst sagt udda. Till exempel fanns det Lawrence's rum: Lawrence var från New Orleans och samlade på munspel och revolvrar - över hela hans väggar satt inramade revolvrar, och det låg kulor och patroner (är det samma sak?) precis överallt. Temat för festen var New Orleans gumbo party, så jag åt mitt livs första gumbo (det är ganska gott men mest äckligt - en slemmig hög grönt sjögräs ovanpå ris. I alla fall Lawrence's gumbo, jag vet ju inte om han är en pålitlig gumboist), och drack vad som påstods vara världens första kända cocktail, en blandning av whisky och absinthe och nåt annat konstigt - stark men smarrig! Sen blev jag indragen i det förbjudna rummet (jag hade blivit varnad), av snubben som bodde i det... eh, jag minns inte hans namn, jag tror det var Eheran. Han var forskare, i fyrtioårsåldern, hade pluggat nåt klurigt på Princeton och bodde i ett mycket konstigt rum: det stod plankor lutade mot alla väggar, plankor i alla storlekar och former, men precis överallt. På en vägg hängde en gigantisk spegel - det var det enda som inte täcktes av plankorna - och mitt i rummet stod en stor whiteboard, på vilken det var tecknat tio tusen matematiska formler med pyttebokstäver - tänk den där scenen i A Beautiful Mind så förstår du. Eheran, som var flintskallig och hade stirrande ögon som äggkoppar, drog in mig i rummet och sade upphetsat "du är från Sverige va? Jag ska berätta något för dig om Sverige. Kom, du måste få veta det här.", och drog igång nån lång utläggning om varför svenska kvinnor är vackra (tydligen har det att göra med att vikingarna rövade hem engelska kvinnor och dödade fula män, jag hängde inte riktigt med i alla svängar) - men sen orkade han inte längre dra några darwinistiska skönhetsteorier utan gick plötsligt ut och stängde dörren om sig, lämnandes mig ensam kvar. Ja-happ... Sen festade vi vidare, jag åkte hem och somnade på tunnelbanan (vilket ledde till att jag missade min hållplats för andra gången på samma kväll) och nu har jag lekt Suzy igen hela förmiddagen på den sista i-housekursen. Nu ska jag åka till Ira och ta hans hund på promenad, för Ira är och filmar. Det var det.

problemlösning 101

Jag har redan kommit att acceptera att jag inte kommer ha en egen dusch längre. Det är ok, det blir nog ganska roligt att stå i kö i korridoren med en handduk runt midjan och vänta på min tur - tänk så många trevliga människor jag kommer lära känna! Jag har också accepterat att jag inte kommer ha ett handfat - handfat schmandfat, liksom - vad gör man med ett sånt ändå? Det är ju inte som att jag ska tvätta smink från ansiktet på kvällarna. Och jag har nu motvilligt accepterat att jag även ska dela toalett med typ 60 pers - att den toasits jag använder regelbundet träffar etthundratjugo andra skinkor. Men det är OK! Det kommer bli karaktärsdanande! Framför allt är det ju jag själv som valt det, så gnäll lagom, liksom.

Vad jag inte kan acceptera, dock, är varm öl. Det går inte. När jag kommer tillbaka in i mitt rum efter att ha väntat i en halvtimme på att den där jättelike mexikanaren som bor mittemot mitt framtida rum ska ha blivit klar på toa så jag kan få gå, vill jag kunna ksschta upp en frostig Brooklyn Lager som tröstpris. Men jag kommer ju inte ha nåt kök - och därmed, förstås, inget kylskåp. Så vad göra?

Problemet är ju att mitt framtida rum är på typ åtta kvadratmeter, så man måste tänka efter två gånger innan man släpar hem ett deluxekylskåp med roterande isbricka och laserölöppnare inyggd. Jag har kollat på minikylskåp, och har nu nått en bra lösning (vilken jag tänker illustrera med lite bilder, för bilder är... kul). Först köper jag ett Avanti 248YW 2.5 Cub.Ft. minikylskåp:




$109.99 hos BestBuy - schmack! Skåpet mäter 45 cm bredd X 62 cm höjd X 43 cm djup. Men kommer det räcka? Låt oss se.



Ett sexpack Brooklyn Lager kostar $9 och mäter 13 X 23 X 19 cm. Och plockar man ut några extraflaskor från sexpack #2 så tror jag nog man kan klämma in dem också. Hittills allt bra alltså. På den där lilla minihyllan längst upp tänker jag mig att man kanske kan klämma in sina shrimp lo mein-rester ($7.91 inklusive skatt) från Ollies.



Deras standardplasttallrik mäter ca 22 cm i diameter, så det bör funka bra. Men, vem vill äta kalla nudlar? Det löser jag såhär: en av förra årets avgångsstudenter ställde en gammal åttiotalsmikro i vad som nu är mitt klippningsrum, så att han skulle kunna mumsa cheeseburgers medan han satt och klippte på natten.

Jag tänker ropa på den mikron och se om den kommer till mig - i så fall är jag dess nye rättmätige ägare och tänker ge den ett nytt tryggt hem, ovanpå minikylskåpet. Mikron mäter 35 X 28 X 40 cm, så de där nudlarna borde för övrigt passa finfint i den!

Slutsatsen: för ca $130 kommer jag vara helt självförsörjande - och bli korridorens must-know-guy, eftersom jag alltid kommer ha kall öl hemma! Se hur allt löser sig!
Cuddles!

Where everybody knows your name! Bum bum bum bum!

Jag borde packa mina grejer just nu, men det är så tråkigt och sorgligt så jag hittar på massa ursäkter för att slippa det... som att skriva en ny bloggpost till exempel! Jag orkar inte vänta till nästa vecka med att skriva igen - åt fanders med den obligatoriska tysthetsperioden! Så jag vill bara snabbt berätta om i lördags och om aset.

Lördag: Stämningen här hemma var ju förstås inte på topp, så jag gjorde vad varje känslomässigt mogen och vuxen man skulle gjort - jag drog iväg till en annan stad, närmare bestämt Boston. Nä, egentligen var det bestämt sedan länge att jag skulle dit, det var inget att göra åt, så jag drog mig ner åt Chinatown i gryningen för att kliva på den svettiga Fong Wah-bussen, som fyra skumpiga timmar senare släppte av mig i Boston. Boston... alltså, ju fler amerikanska städer jag ser, desto mer inser jag hur bra det är att bo i New York. Okej för att Skål utspelas i Boston, det gör det ju lite tuffare, men efter en timme började jag bli yr av alla Red Sox-kepsar och drabbades av Manhattan-withdrawal. Hur som helst, jag var inte där för att gå runt och leka turist, jag var där för att ha ett möte med kompositören och hans team.

Och vilket möte det blev! De satt fem pers i en inspelningsstudio och väntade på mig - det var Lucas, alltså kompositören, hans manager, elektronmusikkompositören, musikklipparen och inspelningsteknikern. Alla hade de små skrivblock framför sig, och satt artigt som en skolklass på terminens första dag. Nu det grymma: så fort jag sade nånting så började alla anteckna! Jag kunde säga vilket strunt som helst: "i den här scenen tycker jag det vore fint om vi kunde ha en harpa som bara swouuschade in typ baklänges och pling plong litegrann bla bla bla", och de satt och lyssnade uppmärksamt och skrev ner allt! Moahaha! Här i NY får jag ju kämpa med cirkustrick och roliga danser för att få mitt teams uppmärksamhet, men bostonianerna har ännu inte förstått att jag egentligen inte har nåt vettigt att säga, så de respekterar mig! Fabulous... Musiken kommer spelas in av en orkester på 55 man (!) - Berklee har bestämt sig för att sponsra projektet, så min filmmusikinspelning har nu en budget på över tre hundra tusen spänn! Helt galet - musiken kostar typ fem gånger mer än hela resten av filmen - men jag tar förstås tacksamt emot! Mums.

Sist men inte minst: aset satte upp sin nya affisch idag... he he he... jag tror han ville skriva att "Stanley Kubrick is one of cinema's greatest auteurs", men amrisarna har det ju lite svårt med franskan ibland, så det blev "Stanley Kubrick is one of cinema's greatest amateurs"! Bwahaha! Mmm... kvicksand...

Det var det. Nu kan jag ändå inte packa mer, för nu ska jag på konsert. Hörs!

hela havet stormar

Mina vänner och fiender,
just nu är saker och ting lite upp-och-ner här - jag och Carmen gjorde slut förra veckan, och vi håller båda på att försöka omstrukturera våra liv och flytta våra grejer hit och dit. Nog sagt om det, jag tänker inte ha några utläggningar om detta på bloggen - ville bara förklara varför saker och ting har varit så tysta den senaste veckan. Jag har alltså inte blivit deporterad.

Nästa vecka återkommer jag med mummiga (nåja) uppdateringar om min nya livssituation i mitt då nya rum. Hörs då, adjö adjö.

aset fortsätter gäcka mig...

En tjej kom fram till mig i I-House med glad min och utbrast "Åååh, du ska visa 'Amelie' på tisdag! TACK! Det är verkligen världens bästa film - äntligen visar du den!" - och jag knöt min näve och viskade för mig själv: "aset!". Sedan tvingades jag säga "nej, tyvärr är det inte jag som visar 'Amelie', det är Geoffrey. Däremot ska jag visa ett väldigt bra pedofildrama nästa vecka, du är varmt välkommen!" Hon såg ut som när man biter i en sån där söt godiskula med salt pulver i utan att veta att det är salt pulver i, och mumlade något och gick. Newman!

...and weeee'll keep on fiighting till the end!

Nu är det officiellt - i och med stormen har vi slagit det gamla snöfallsrekordet från 1947! Pom klong, det var allt.

Suzy fryser!

När jag kom tillbaka till New York i mitten av januari trodde jag att jag kommit in i en sån där Stephen King-tidsportal och tappat tre månader av mitt liv - det var sexton grader varmt och naturen var levande, fåglar tjafsade och ekorrar larvade sig och sånt. Asmummigt - jag spenderade många eftermiddagar med att promenera längst Riverside Park och floden (den som inte var full av bajs alltså) endast iklädd tunn tröja och öppen jacka. Alla log, till och med missbrukarna, och det var fint och bra.

Men igår tröttnade till slut Gud på att låta sitt soliga anlete skina på oss förtappade ateister här i stan, och vräkte på med årets snöstorm (som redan är värre än förra årets snöstorm, som i sin tur var smått legendarisk). Jag har inte sett The Day After Tomorrow, men det måste ha sett ut nåt som det här. Mina fönster är insnöade, tunnelbanan har frusit fast, skäggiga män går på gatorna med såna där undergångsplakat. Jag postar några bilder från i förmiddags, så får ni se.

(Om man tittar noga på den nedre bilden så ser man en av apokalypsens fyra ryttare stå och smyga bakom den där insnöade toyotan.)


Sen måste jag bara snabbt berätta om en grej som hände igår: Vi hade "intercultural conflict management"-kurs här i I-House - vi som jobbar här måste ju lära oss hur man ska hantera alla dessa pesky foreigners. I kursen ingick en demonstrationsvideo som borde ha presenterats av Troy McClure, där ryska, kinesiska och mexikanska barn bråkade i en amerikansk skolklass, och läraren bara rycker på axlarna åt holmgången. Sen skulle vi alla göra ett personlighetstest - ett sånt där seriöst test, där man ska svara på 100 frågor och ta ställning till olika påståenden och sånt - och sen skulle vi tvingas spela konflikt-rollspel. Tyvärr visade mitt test att jag var en "category 5" eller nåt sånt, vilket innebär att man är aggressiv och konfliktbenägen. Alla andra blev typ "category 1", vilket innebär att man gillar blommor och Jane Austen-filmatiseringar. Så med bekymrad blick tilldelade de mig en alldeles speciell roll i rollspelet: "Suzy", den introverta flickan med självhävdelseproblem. Så jag var tvungen att sitta där och mumla och rodna och skrapa med foten i golvet, medan en kategori-1:a försökte bejaka sina aggressiva sidor genom att skälla på mig. Mycket intressant.

Ostflotts-asen - Island: 1-0

Igår var vi på Sigur Rós - de var bra och så. Men vad som hade kunnat vara en riktigt grym konsert smulades sönder av alla hemska amerikanska ungdomar - tio tusen dampdrabbade twenty-somethings som inte klarade av att sitta still och lyssna (självklart sitter man på en sån konsert - det är ju rockvärldens motsvarighet till en Tarkovskijfilm). De plurade med sina mobiltelefoner, hade ölrapningstävlingar och sprang upp och ner ur sina säten för att gå på toa oftare än en lågstadiematteklass! Och så fort trummorna tystnade, vilket de ju gör i de där låtarna ganska ofta (för att ge lite rum åt nån liten speldosa eller nåt), så blev hjorden förvirrad och började skena. Alla snubbar kände sig obekväma av tystnaden och var tvunga att ropa "yeeeeah" i sånt där skrovligt ölbasläge, och killarna framför oss fick i de gyllene små pauserna extra tillfälle att verkligen visa upp hur musikaliska rapar de kunde lägga... till slut, efter det artonde "yeeeahhhh":et i en musiksnutt utan trummor tröttnade sångaren, suckade djupt i mikrofonen och la ner efter den låten. Jag vet att jag låter som en Walter Matthau-grinig gubbe, men vafan: det är som att stå med en sån där hockeytuta på en Björkkonsert! Skillnaden mot Chinateatern-konserten för tre år sen kunde inte vara tydligare. Ostflotts-as...

Så: full av hat mot dessa människor, som vuxit upp på snabbmat och snabb-tv och får panik när nåt inte blinkar och låter, drog vi oss ut på en bar, där jag drack alldeles för många vodka gimlets och betedde mig som en brölande idiot. If you can't beat 'em - join 'em!

"pling... pling - och sen ett horn: trööööö..."

God morgon!
Min filmkompositör ringde nyss (tänk dig följande fraser levererade med stark spansk brytning och alldeles för snabbt tal):
"Gabriel, Gabriel - it's Lucas. So listen, I wrote a theme for the last scene, with the waves coming on the water, and I thought maybe you wanted to listen!"
(Självklart vill jag äntligen få höra hans demoinspelningar, även om jag skulle föredra att få dem skickade till mig som mp3or istället för att få dem uppspelade på telefon)

Lucas fortsatte entusiastiskt: "So it goes like this:
LalalalaLAAAAA...lalalalaLAAAA! La.... lalalaaa. [Ja, Lucas sjöng "lalala" i telefonen - och det lät som att han valde toner på måfå.] So those are strings, OK?"

"Uhh, yeah, OK..?"

"And then comes like a clarinet, but still with the strings going lalalaLAAAA, but the clarinet does like [i falsett:] lululifuuuu lululifuuuu lululilulilulifuuuu..." you know. So yeah, what do you think?"

"Uhm, it sounds... great?"

"Yeah, I think so too! OK, so great, Gabriel, I'll talk to you later!" Klick.

Jahapp, så då vet jag hur musiken till min film kommer låta - om den sjungs på telefon av en galen spanjor alltså. Klart slut.

aaaaw!

Den förra posten var ganska äcklig nu när jag tänker på det, så jag balanserar det hela genom att visa en bild på en ullig liten kattunge.Se så söt den är! God bless! Kramizar!

uäck!!

Uuuhhh... brrrrr... make it... go... away...
Idag skriver Times en skandalartikel om en hittills okänd bieffekt av det gigantiska strömavbrott som drabbade nordöstra USA förrförra sommaren, där hela NYC låg svart i två dagar. Tydligen hade stadens reningsverksanställda somnat på jobbet nån gång i slutet av nittiotalet, för flera av avloppssystemspumparnas backup-grunkimojor fungerade inte. Det ledde till att ca 75 000 000 liter "human fecal waste" släpptes ut i East River och de andra vattendragen här i staden. 75 000 000 liter! Arrgh! Och det har staden hållt hemligt tills nu! Jag badar ju i det där! Ja, inte jag personligen förstås, men annat folk badar. Och jag som trodde att stanken var alla förruttnade maffialik i floden - I wish! Åh, jag minns den gamla goda tiden när man kunde låtsas att doften i staden var lönnsirap och sånt - nu vet jag tyvärr bättre.

riktig skola gör ont

Jag har glömt hur det är att plugga på riktigt! De senaste åren har jag ju spenderat med att göra fåniga små filmer som ingen bryr sig om, men en gång i tiden var jag en riktig student, med böckerna fastspända i läderrem på ryggen och glasögonen halkandes ner för näsan. Nu är jag där igen! Idag började min Wong Kar-Wai-kurs på Graduate Center, och det var en mindre chock. Man måste läsa hela böcker, man måste skriva långa uppsatser - vad är det här, skolan eller?? Jag har vant mig vid att spendera hela lektioner slött tillbakalutad i en stol, mumlandes något om lekande med tid och rum och mänskliga begär och mina konstnärliga ambitioner och sånt tjafs, men det här är ju the real deal! Jag vet inte hur det ska gå, jag tror jag har blivit vek... riktiga studier är hardcore.

Dock måste jag säga att kursen verkar grymt skoj (men den känns ju helt klart som om den skulle passa en av läsekretsens medlemmar bättre): vi ska studera Wong Kar-Wais estetik med utgångspunkt i arkitektonisk och ekonomisk utveckling i Hong Kong. Med andra ord ska vi läsa lika mycket om HKs utveckling de senaste tjugo åren som vi ska om filmerna. Galet - jag måste plocka fram min studentpolotröja och mina smarthetsglasögon och sätta igång.

aset, proffset och en liten uppdatering

Eller vi tar det i motsatt ordning - först den lilla uppdateringen. Martin frågade ju om det finns något nytt att rapportera på sirapsdoftsfronten? Tja... det enda nya är att New York Times hade en artikel i förrgår som lade fram teorin att doften kommer från en fabrik i New Jersey (så det var New Jersey ändå! I knew it...) som tillverkar såser och smaksättare till kinesisk mat! Varför kinesiska såser luktar sirap har jag ingen aning om, men om Times säger det så måste det vara sant...

Proffset! Vi har fått Christine Vachon som produktionslärare - äntligen ett gott skäl att ta sig till skolan! Christine producerade Happiness, Boys Don't Cry, Velvet Goldmine, Far From Heaven... bra filmer! Idag passade hon även på att visa sin första film som producent: "Superstar- the Karen Carpenter Story", Todd Haynes första film från 1987, som är totalförbjuden i hela världen (men hon visade sitt privata hemlighetsexemplar). Filmen handlar om Karen Carpenter, hon som sjöng "Close to You" (ni vet, Bacharach-låten) i dess mest berömda tappning, och flera andra easy listening-klassiker på sjuttiotalet, innan hon dog av en överdos laxermedel (!). Tilläggas bör att hela filmen spelas av Barbiedockor... Den är fullständigt bisarr, Karen Carpenters familj har stämt Todd Haynes och förbjudit filmen från att någonsin visas mer, men det har inte hundrat den från att bli en mytomspunnen undergroundklassiker. Och visst finns det något speciellt med att se en Barbie-Karen stå framför arkivbilder av Richard Nixon och sjunga ballader medan det klipps in bilder från fallskärmstrupper i Vietnam och ett barn som blir smiskat...

Aset... Aaaaaasssssset... idag kom jag glatt spatserandes hemåt, när jag såg en filmaffisch i hissen som inte var min. Så här stod det:
"NEW MOVIE NIGHT! My name is Geoffrey, and Gabriel and I have decided that one movie night is not enough. From now on, Gabriel will continue showing serious, thought-provoking dramas on Sundays, and I will be showing comedies and lighter films in the Pub on Tuesdays!"
Whaaaa? Vaddå "Gabriel and I have decided"?? Det här är nån snubbe som kom fram till mig efter förra veckans filmvisning och bara "ööhh, kan inte du visa mer kommersiella filmer? Typ Hollywoodfilmer. Jag kan hjälpa dig välja filmer till filmklubben! Jag tycker film är roligt!", och jag sade "eh, nej, men du kan ju alltid fråga om du kan få visa filmer i puben.", för jag tycker att det är jättebra om de visar mer film här, och jag går gärna och ser några Hollywoodrullar nån tisdag då och då. Men av det svaret drog han slutsatsen att vi numera var partners, gjorde sina egna affischer och åkte runt och satte upp dem själv i hela huset! Det aset! Så nu måste jag visa flamsiga actionkomedier i en hel månad bara för att motbevisa hans teori att jag bara visar 'serious, thought-provoking dramas' (läs: tråkiga filmer, antar jag).
Dödligt Vapen 4 - här kommer jag!

Ryssland

Ah… så ikväll visade jag Återkomsten på cinemateket här – härligt långsam rysk film, med ledsna barn och mycket regn. Alla tycks bli deprimerade av sådant, utom jag, som sitter och småmummar förnöjt varje gång en lerpöl utsätts för en extra lång kameraåkning i närbild. Efter filmen bjöd min georgiske vän Irakli mig på lite vodka – eller rättare sagt, han bjöd mig att ta med min egen vodka till hans lägenhet. Jag är ju inte den som missunnar en törstig georgier en smutt, så självklart gick jag dit (även åtföljd av vår kamrat Giovanni, en designer som, misstänker jag, har ett förflutet med Irakli. De kastar varandra lystna blickar då och då).

Åh, på tal om vodka! Det var östeuropeisk fest här för några dagar sen, och min chef och kompis MaryAnn hade gjort i ordning en stor bytta… jag vet inte vad det kallas. Punsch? En stor bytta vodka med nån sorts juice. Juice schmuice, liksom, men jag noterade vodkaflaskan som stod uppställd bredvid hinken – Stolichnaya! Ahhh… Stoli! Rysk kultur i sin vackraste skepnad. Så jag berömde förstås MaryAnn för hennes strålande val (jag menar, hon kunde ju ha köpt Smirnoff eller nåt annat mer berömt och äckligt ryskt märkte), och hon tog mig till sidan med ett finurligt leende:

”Oh Gabriel, I’ll tell you a secret! You’ll really like this… Well, since it’s the eastern European party and all, we wanted Russian Vodka. But check this out: The guy in the liquor store told us there’s a Swedish vodka that’s much better, so we just have this bottle of Stoli as a prop on the table – it’s actually Svedka Vodka in there!” Nooooooo… De blev pålurade äckel-Svedka istället för smarrig Stoli – glädjen förbyttes till ett etanolgiftigt stelt leende.

Men tillbaka till huvudspåret: Irakli förklarade för mig att alla ryssar dricker vodka på ett helt annat sätt än vad han såg hos andra västerlänningar. När vi bara ”schwoupp klunk” och häller i oss vodkan på snapsvis i ett svep, gör de annorlunda. Han visade: de tar en liten mun vodka, håller den på tungan och andas sakta in med halvöppen mun. På så sätt frigörs ”de små demonerna” i drycken och virvlar rätt upp i hjärnan – och så kan man hålla sig varm en hel rysk vinter på en flaska vodka, utan att den tar slut! På ett sätt tycker jag det låter som ett högstadietrick, där man typ ska stå uppochner medan man dricker en folköl genom en urholkad zucchini och därmed uppnå någon sorts mirakelfylla. Och eftersom min alkoholtolerans redan är, ska vi säga, begränsad, så testade jag inte det magiska tricket särskilt många gånger. Men det var ändå intressant tycker jag! Jopp jopp.

hur gick det till?

Jag har skadats av Amerika. Jag har lärt mig separera och kategorisera på det mest osympatiska sätt, och jag märkte det inte ens. Så här börjar det:
Jag är ju, som läsekretsens medlemmar vet, "associate producer" på min vän Lanres nyss inspelade långfilm. Filmen handlar om en dysfunktionell familj i New Jersey (finns det nån annan sort där?), där fadern, som lämnade familjen tio år tidigare, kommer tillbaka till sin yngste sons universitetsexamensfest. Många sår rivs upp, folk sviker varandra, och allt går som det mesta går i verkliga livet. Tilläggas bör att familjen är svart - och det är här det blev krångligt.

Jag har talat mycket med Lanre om hur han planerar att försöka sälja filmen och få den distribuerad, och han menar - och jag håller med honom - att han har ett försprång mot alla andra "trasig familj"-filmer just därför att filmens familj är svart. Den här sortens berättelse handlar oftast, eller snarare alltid, i USA om vita familjer, men väldigt sällan porträtteras svarta på ett "realistiskt" (läs: mänskligt och därför ofta osympatiskt) vis. Lars von Trier sade nyss, i samband med Manderlays ankomst, att svarta skådespelare i Amerika bara får spela hjältar eller clowner, men nästan aldrig trovärdiga människor, och han har rätt.

Men betyder det att det är bra att vara för medveten om detta? För några veckor sedan, i Stockholm, berättade jag för Josie om filmen och nämnde hur vi skulle försöka hitta en köpare. Jag försökte förklara hur jag såg på saken, att det fanns ett "hål" i en filmmarknad som Lanre kunde fylla och att hans berättelse därför var annorlunda på många sätt. Hon förstod inte vad jag menade, eller, rättare sagt, hon förstod vad jag sade men inte varför jag valde att tänka så. Då viftade jag bort det och sade att jag bara var realistisk, men nu, några veckor senare, förstår jag att hon hade rätt. Jag har lärt mig tänka i kategorier, utan att riktigt märka det, för det är så man gör här. Två små saker har hänt de senaste dagarna som fick mig att tänka på det samtalet.

Först och främst: I-House ska fira "Black History Month" nästa månad, och vill därför att jag ska visa "svart" film. Jag vill inte visa "svart film", jag tycker det är förolämpande! Det finns ingen svart estetik inom film, precis som det inte finns en vit estetik, eller en kvinnlig. Det finns bara bra och dålig film. Spike Lee och Melvin Van Peebles har lika mycket att göra med varandra som João Gilberto och Eilert Pilarm! Men här menar man att jag borde visa filmer av svarta regissörer - man tycker att det är bejakande, men jag tycker det är förklenande. Jag behöver ingen särskild månad för att visa filmer av regissörer som avviker från någons föreställda norm, det gör jag så bra så hela tiden ändå. Jag påminns om hur min syster Amanda ibland bokades in på jazzkonsertkvällar för "kvinnliga musiker", och hur obehagligt det är. På I-House förstår man inte min motvilja - här tänker man på modernt amerikanskt vis: att separera är att bejaka, att lyfta upp. Bejaka schmejaka säger jag!

Sedan: i dagens gothamist länkas till en undersökning som visar etnisk tillhörighet länkad tll geografisk tillhörighet i New York.



Ehh! Av flera skäl är man besatt av sånt här kategoriserande här - men det betyder inte att det är vettigt! Jag vill inte tänka på Lanres film som att den handlar om en svart familj, jag vill bara att den ska handla om en familj! Jag har vaggats in i detta tänkande utan att märka det, men det är helt muppigt! Nu ska jag ruska om mig själv, bara visa bra filmer under Black History Month, oavsett vem som gjort dem, och äta lite mer gröt till frukost. Kram!