Upp med händerna!

Efter tre år i Harlem hände så till sist det oundvikliga - jag blev rånad. Ungefär två timmar sen promenerade jag nedför Amsterdam Avenue, från 148e mot 121a, där jag skulle sitta på Max Café och jobba. För att komma dit måste man gå igenom några kvarter av projects - alltså de där höga bruna husen som finns lite varstans i alla amerikanska storstäder och ägs av staden/staten, där låginkomsttagare och andra som inte har råd/kan klara eget boende får subventionerade lägenheter. En bra idé, men uppenbarligen är det kring dessa hus som det är lite mer rough stämning, kan man säga... Anyway, just de här husen, på 125e gatan mellan Broadway och Amsterdam, ligger ju väldigt nära I-House, så jag har traskat igenom deras gårdar säkert hundra gånger. Men den här gången ville det sig illa...


(Projects-husen på 125e, sett från tunnelbanespåret. Området får numera alltså anses som icke rekommenderbart för späda svenskar att flanera kring på kvällstid)

Så, jag traskade nedför Amsterdam, lyssnandes på musik, när jag lade märke till att en snubbe liksom höll jämnt tempo med mig; när jag saktade in saktade han in också, och om jag ökade tempo gjorde han detsamma. Ack, jag min idiot - jag borde ju förstås ha insett vad han gick och tänkte på, men det var fortfarande så mycket folk omkring så det verkade osannolikt! Jag menar, jag märkte honom, och det var helt klart nåt som var lite off med det hela, men jag kunde ändå inte tro att det som sedan skedde skulle ske!

Så... när jag hade korsat 125e skulle jag gå de sista fyra gatorna mot kaféet, och tre av dem består av projects-husen på bilden här ovan. Och just när jag passerat en gata var det plötsligt bara han och jag inom synhåll, och han svängde plötsligt in mot mig, trängde upp mig mot ett staket och sade "Don't move. Give me your wallet, ipod and phone now or things will get messy!", samtidigt som han pekade med nåt i sin ficka mot mig. Visst, jag skulle kunna ha försökt se om han bluffade och bara "is that a gun in your pocket or are you just happy to see me?", och krävt att få se vapnet, men... jag vågade inte! Det var en så hotfull stämning, han var mycket större än vad jag är, och jag menar... folk blir ju skjutna då och då! Det kändes bara dumt att börja tjafsa med någon som antagligen skulle kunna göra mig illa på fler sätt än jag kan tänka mig, så jag suckade bara och öppnade sakta min väska... När jag fått upp plånboken frågade jag om jag inte kunde behålla några grejer som han inte skulle ha nytta av, typ mitt id, men han bara "no, I need everything so you can't get help from the cops" (jag vet fortfarande inte vad han menar med det - skulle polisen vägra hjälpa mig om jag inte hade mitt leg på mig eller vaddå?), så det var bara att räcka över den. "The phone and the ipod, man, hurry, hurry", sade han med hotfullt dov stämma - ja, den var verkligen hotfullt dov! Jag suckade djupt, grävde ännu djupare i min väska, vred mitt huvud åt höger för att liksom i smyg se om det inte fanns nån som skulle kunna hjälpa mig, och fick se... Lanre! Strosandes nedför Amsterdam Avenue lite längre upp! För er som aldrig sett Lanre kan jag beskriva honom såhär: en enorm svart man på ungefär 110 kg, med långa dreadlocks och en ännu dovare stämma än aset som stod och trängde upp mig mot staketet. Han är tillika wrestling-coach, och förstås en av mina bästa vänner. Samtidigt stod rånaren där, med min plånbok i en hand och en utsträckt andra hand för att ta emot min telefon och mp3-spelare, och bara "come on, come on" med stressig röst - han hade sumpat bluffen, det fanns inget vapen i hans hand! Han kunde ju förstås ha nåt i fickan, men det skulle ta honom några sekunder att få upp det, så jag handlade instinktivt (tror jag att det var i alla fall - det gick så fort): jag knuffade plötsligt rånaren så hårt jag kunde, så han ramlade bakåt, och sprang som en blixt uppför gatan mot Lanre.

"Lanre! Lanre! Lanre!", ropade jag, men Lanre lyssnade på sin ipod och hörde mig inte. Till slut hann jag ifatt honom, och fick ur mig nåt i stil med "mugged, got mugged, that guy, mugged!", och Lanre sade "are you serious?". Jag nickade febrilt, och sedan satte vi av efter killen, in i projectsgården (ja, i efterhand kanske det inte var så smart heller, men ni måste förstå att allting skedde ganska snabbt och utan möjlighet till planering). Efter en mindre språngmarsch såg jag honom lunkandes in på en bakgård, och när han hörde våra springande fotsteg var vi bara några meter ifrån honom.

Lanre sprang upp så han stod alldeles framför honom och sade "Do you have my friends wallet?"

"Uh...no...", sade rånaren.

"Yes you do!", sade jag.

Rånaren tittade på Lanre. Rånaren tittade på mig. Lanre gjorde sig extra stor och tog ännu ett kliv framåt. Rånaren tittade på Lanre igen, och tog sen ut min plånbok ur fickan. "I'm sorry...", sade han med bisarrt purken röst och blicken fäst i marken, som ett barn som blivit ertappat med att ha tömt kakburken, och räckte mig min plånbok. Jag öppnade den - alla kreditkort och såna grejer kvar. "OK", sade vi, och vände. Vi gick åt vårt håll och han gick åt sitt. Tre minuter senare slog det mig att jag faktiskt haft 60 dollars i den också, som numera var borta - han hade tömt den på sedlar på en gång - vilket svider i min trängda ekonomiska situation en smula, men inte alls lika mycket som sumpade kreditkort, telefon, spelare, etc.

Så, jag antar att detta betyder att jag är en riktig newyorkare, nu när jag blivit rånad. Och om detta utspelar sig igen kommer jag inte vara så dum att jag bara "hum hum, den unge mannen i säckiga kläder tycks gilla att promenera med mig!" Shit, man tror att man blivit så streetsmart efter några år i harlem, och så gör jag något så dumt. Men all is well that ends well, och sextio dollars känns som en rimlig summa att betala för att ha livet i behåll och en bra historia att berätta!

mantrat

Just nu har jag besök av min kompis Vendela från Kanada (egentligen heter hon inte Vendela, men eftersom jag tänker inkludera en rolig scen om henne här byter jag lite försiktigt ut namnet, om hon nu skulle hitta den här sidan, för då kanske hon blir arg. Nej, hon kan inte svenska. Ja, jag är paranoid. Men ändå.) Anyway, jag känner Vendela från i våras - hon såg min bild på myspace (det där Dorian Gray-porträttet) och tyckte det var roligt, och vi började prata (ja, en myspace-vänskap... jag vet, du kan sluta himla med ögonen nu).

Aaaanyway, vi började snacka, hon skickade låtar (hon har ett bra band som hon sjunger i), jag träffade hennes pojkvän också - långt innan jag träffade henne - som var här i våras och letade lägenhet i NY (han skulle börja plugga här nu i höst och jag visade honom runt i harlem litegrann), han var också astrevlig, och vi blev liksom nät-kompisar, precis som ungdomarna gör nuförtiden! Hum...

Sen kom hon kom faktiskt hit och hälsade på en helg i juni, softade i New York och bodde hos mig och Ira - det var skoj, lite mysko, eftersom vi inte kände varandra "på riktigt" innan, men skoj ändå! Fint så. Nu skrev hon igen förra veckan och ville komma och hälsa på igen över helgen (hon kunde inte bo med sin pojkvän för de hade gjort slut under sommaren). Så hon kom med tåget igår, och hon och jag gick ut och åt middag. DÅ utspelade sig den utlovade lilla scenen som jag tyckte var rolig. Den gick såhär:

INT. THAI RESTAURANT, NYC - EVENING

GABRIEL (28) and VENDELA (27) sit in a Thai restaurant on West 4th Street. The restaurant is quite small, and packed. The walls are a dark red, and old posters for Singha Beer adorn every free space, with smiling Asian pin-up girls lying on beaches enjoying a frosty cool beer.

Gabriel and Vendela are mid-eating and mid-conversation.

VENDELA

...And when I was 17 I turned onto TM, which was great.

GABRIEL (chewing)
...Hmmf?

VENDELA
TM... You don't know what TM is?

GABRIEL
No idea.

VENDELA
It stands for Transcendental Meditation.

GABRIEL (swallows)
Oh...
(pause)
What?

VENDELA
It's a kind of meditation that allows you to... you know, like, cross over to a... Well, it's complicated to explain. It's like a yoga-like meditation, but with a mantra. You get your own mantra.

GABRIEL
You have a mantra?

VENDELA
Yeah. Well, it's not just mine. They have different mantras for different age groups, so everyone who's 17 has the same mantra, and everyone who's 35 has another mantra.

GABRIEL (interested)
Oh... so what's your mantra?

VENDELA (smiles tolerantly)
Oh no, I can't tell you.

They both laugh. Gabriel calls the waiter over to refill his glass of water.

Gabriel takes a sip of water. Vendela takes another bite of tofu.

GABRIEL (chuckling)
...But seriously now, what is your mantra?

VENDELA (seriously)
No, I told you, I can't tell you.

A pause. They both look at each other.

GABRIEL (confused)
But... What do you mean you can't tell me? It's not a personal mantra, every 17-year old has it...

VENDELA
Well, I just can't. It's simply not done.

GABRIEL
But you're not using it anymore!

VENDELA (mildly irritated)
That's not the point!

GABRIEL
But I can't use it either! I'm 28, I have a totally different mantra now!

VENDELA
Look, they give you a mantra and you're not supposed to give it to anyone, OK? You go in and they give you your mantra and then you go home and meditate and use it. That's what you pay for.

GABRIEL
But I don't see the harm if none of us can use it anyway! It's for a younger demographic!

VENDELA (slightly upset)
But you have to go to the TM people to get your own mantra!

GABRIEL
But you're not using it... I mean, if you buy a bottle of water and drink some, and then you're done but there's some water left and you're going to throw it away when some homeless guy asks if he can have what's left, do you just look him in the eyes and throw it away anyway??!

VENDELA (angrily)
Look, it's not the same, and I'm not giving you my mantra, OK?!

A tense mood settles. They both pick around in their food. A waiter comes and refills their glasses. In the kitchen, a telephone rings.


Bra början på helgen, va..?

harder, better, faster, stronger

Jag känner att jag har gnällt om det för de flesta redan, men för er som har missat det: jag har tagit det där steget som mer än nåt annat säger "du närmar dig 30" och börjat... jogga. Japp. Jag. Jogga. JA säger jag. Jogga. Käften.

Det började när jag kom tillbaka till New York förra månaden. Ira såg liksom lite hurtigare ut än vanligt, det var nåt fräscht och obehagligt kring hans person. "I quit smoking and started jogging", sade Ira. "Åhå, congratulations", sade jag leende, medan jag tänkte "ditt AS - så du tror att du ska vara hälsosammare och lyckligare och leva längre än jag, va? Vi får väl SE!", och marscherade prompt ut och köpte mina egna springskor. Vilket för övrigt var roligt - alla joggingdojjor ser ju ut som att ett konfettiätande troll har kräkts på dem! Jag satt där i skoaffären på 145e medan snubben i butiken kom med par efter par, och jag bara "no, too purple... too many dots... too big NIKE-logo... too gay... too striped...", men efter att han burit ut ungefär femton par för mig att pröva (de hade inte springskorna ute i affären!) kom han äntligen med ett par svarta New Balance. De satt som en smäck, så jag bytte dem mot ungefär 50 dollars och sedan var det bara att börja trumpa Iras nya livsstil.

Vilket gick... sådär. Eftersom min kropp inte rört på sig frivilligt sen gympalektionerna i åttan (amorösa möten och plötsliga flykter från potentiella crackhuvudrånare sent på natten ej inräknade) hann vi med ungefär tre joggingturer innan mina fötter bara KAKRASSCH. Efter det följde ungefär fyra veckor av mycket begränsad rörlighet - Lanres mamma, Dr. Olabisi, konstaterade att det var en maffig dubbelinflammation och skrev ut härliga smärtstillande och antiinflammatoriska tabletter som jag muntert knaprat hela september. Men nu är fötterna hela och friska igen, och jag och Ira flyger fram (om man med "flyger fram" menar "springer väldigt långsamt" - det är ju ändå vi) över Riverside Drive upp mot George Washington Bridge och tillbaka - en tur på ungefär 3 miles (nej, jag vet inte vad det är i kilometer, men det är bra!) varannan dag. Assoft! Vi är så HEALTHY! Självklart firar vi detta nya friska liv genom att konsumera ungefär dubbelt så mycket öl och chokladkakor, men så länge effekten är +/- 0 är jag nöjd... Fint så!

ninja vs ahmadinejad

Vilken ska jag börja med...? Jag tar Ahmadinejad. Han kom till New York igår, och om det är något som fått folk att sluta snacka om ninjatjuven, så är det Ahmadinejad! Stan är helt tokig - framför allt mitt gamla hood, Morningside Heights, där Columbiauniversitetet ligger. Förr i tiden, när jag bodde i i-house, tog det mig bara ett par minuter att gå dit, men nu tar det mig en god kvart eller mer. Morr... MEN idag tog det nog i-houseglinen en kvart eller så också, för hela området hade gone apeshit! Alltså: Ahmadinejad, som är i New York för att tala inför FNs generalförsamling, hade blivit inbjuden av rektorn att tala på Columbia - och det har blivit förstasidesnyheter i hela landet i flera dagar nu.

Många tycker att det är fel att ge honom en plattform, andra tycker det är universitetets intellektuella plikt att göra det om möjligheten finnes. Härom låter jag er dra era egna slutsatser. Poängen var mer att det är intressant vilket drama som snabbt uppstår i den här staden vid såna här situationer. Tusentals människor kom till universitet för att protestera/stödja/sjunga/etc - och för första gången under min vistelse här var man tvungen att stänga universitetsområdet för alla utan student-ID - dammit! Det var poliser överallt, det var ungefär 100 TV-team, kameror överallt, en jättebildskärm på campus som livesände hans tal och frågestunden efteråt. Det såg ut ungefär såhär:




Roligt var också att se de oerhört hetsiga - men civiliserade - debatter som uppstod mellan demonstranter och varmkorvsförsäljare/uteliggare/tanter/etc - det här är helt klart en plats där folk är vana vid att säga vad de tycker, gärna högt och till främlingar...

Om ni mot förmodan är intresserade av hur talet/frågestunden gick (det borde ni vara, det är intressant), tycker jag att ni ska titta här.

---

Och nu: Ninjatjuvsuppdatering! I det lilla mellanrum i tidningarna och på TV idag som inte upptogs av Ahmadinejad, kunde man läsa att polisen förbereder en jätteinsats på hela Staten Island imorgon, för att på något sätt ta fast the Ninja Burglar. Hur de hade tänkt bära sig åt vet jag inte - det står bara att en hel massa poliser ska vara med - men jag vet en sak: de kommer inte lyckas. Varför? Därför att alla vet att man inte kan fånga en ninja med en vanlig polis, eller en vanlig hel poliskår. Den ende som kan fånga en ninja är en annan ninja! Uppenbarligen måste NYPD starta en ninja-squad, eller flyga hit en specialninjapolis från Tokyo, och sedan kan Ninja Burglar och Ninjasnuten mötas i en showdown uppe på taket på Chrysler Building. Jag tippar att den här filmen kommer dyka upp på biografer inom 18 månader...

cowabunga!

Det här har inte så mycket med mig personligen att göra (eller har det..?), men det är många som snackar om det just nu, så det känns som en sån där newyorkiansk grej som jag kan berätta om ändå. OK, så ni vet hur New York då och då har en superbrottsling som dyker upp i alla samtal; som David Berkowitz (the Son of Sam) sommaren 1977, eller John Gotti vintern 1990, eller Rudy Giuliani 1994-2001... Nu har i alla fall 2007 fått sin egen megaskurk. Mina damer och herrar... jag ger er: THE NINJA BURGLAR!
Ninjatjuven! Det är ju suveränt! Han har hittills brutit sig in i 14 hus på Staten Island, och polisen lyckas inte ta honom. Varför? För att han är en ninja, dammit! Såhär beskrivs han av polisen: "six-foot-three, dressed in all black, masked, with nunchakus". Han bryter sig alltså in i hus, rånar det han kan, och om han blir påkommen - vilket han har blivit flera gånger nu - spöar han upp den stackars husägaren med sina nunchuks innan han hoppar ut genom ett fönster och försvinner!

Men som den riktiga ninja han är, är han inte bara skilled in the art of battle, utan också self-healing. För några veckor sen, den sjätte september, fick Phil Chiolo - det tolfte offret - besök av ninjatjuven. Phil klev ner i sitt kök mitt i natten för att ta en nattmacka, och hamnade ansikte mot ansikte med ninjan - som flög på honom och började nunchaka hans axel och huvud! Phil, som förstås blev asskraj, tog i ren panik tag i en kökskniv och körde in den i bröstkorgen på ninjan! Och vad gjorde ninjan då? Jo, som vilken självrespekterande ninja (som ni märker älskar jag ordet "ninja", jag kan inte få nog av det) som helst gav han inte ifrån sig ett ljud, utan sprang fjäderlätt (föreställer jag mig) ut ur huset, med kniven fortfarande fast i bröstet!

Polisen trodde att de skulle få honom for sure efter det - de menade att han, baserat på Phils vittnesmål om hur stor kniven var och hur långt han körde in den, tvunget skulle behöva uppsöka läkarvård, och alla sjukhus väntade bara på en ninja med köksknivskada. Men icke! Han gick uppenbarligen bara tillbaka till sin ninjagrotta, drack lite magiskt te, och kunde sedan återvända till brottets bana.

Hur vet vi det? Jo, eftersom det ägt rum två till ninjainbrott sedan dess. Det senaste hände igår; då Mary Ann Carlo sprang på ninjan i sitt sovrum, och gav ifrån sig det fullt logiska stridsropet "The Ninja is here! The Ninja! The Ninja!", vilket fick ninjan att fly fältet. Polisen skickade dit sin bad-ass-styrka och hundpatruller och en helikopter - men utan framgång. Han lyckades komma undan än en gång. Varför? För att han är en ninja! Go ninja go ninja go!

höst i new york, kärlek i philadelphia

Det måste sägas på en gång: det finns ingen bättre plats på jorden än NY under september och oktober månad. Nya storögda universitetsstudenter kommer till stan, turisterna lämnar den, luften blir frisk och klar men det är fortfarande varmt - 27 grader idag - fast löven börjar rodna och fylla gatorna. Det är så vackert så man baxnar. Om några veckor kanske det blir lite kallare, så man kan börja ha en tunn rock på sig. Det gillar jag för då känner jag mig alltid en smula vuxnare, och önskar lite i hemlighet att jag hade en portfölj att bära på. Gällande vuxenhet kan också tilläggas att jag klippt mig grymt kort - som vanligt på bumble and bumbles modellexperimentverkstad, där frisören denna gång - en "Brian"från "Houston" (visst visst) - förskräckt tittade på min vilda man och sade "no no no, we'll have to lose some volume here!". Sedan tillade han mumlande till sig själv, medan han himlade med ögonen, "a lot of volume, sheesh..."

Och det gjorde vi, Texas Ranger style! Jag tror inte jag haft så kort hår sen femman - plötsligt väger mitt huvud hälften så mycket. Underligt...

Ja, just det! Jag var i Philadelphia på ett bröllop - Iras brorsa Sky gifte sig med sin Rebecka, och det var det första bröllop jag nånsin bevittnat. Och det var... knasigt. Det hela utspelade sig på en gata utanför ett konstgalleri; Rebecka hade sju tärnor som hade sina sju gossar, och alla hade kläder designade av henne. Eller... "kläder"... Det var grymt underliga (men oerhört roliga) kreationer, med tio meter långa släp, utomjordingsantenner, frukt-teman, matchande hundar, glitterexplosioner - allt ackompanjerat av The Knifes Deep Cuts-skiva, som blastade under deras ingång. Ja, det var ju som en modeshow, där alla tärnorna klev fram nedför den långa gatan, förförde sina respektive män, dansade fram till "altaret", och stod och såg nonchalanta ut. Sedan tystnade The Knife, och en man i sextioårsåldern helt klädd i rosa kostym och högklackade glasskor tog en mikrofon och började sjunga nån smörig soulballad, medan bruden kom nedför gatan till folkets jubel. Sedan förrättades vigseln av en tjugoårig kille från Las Vegas, medan de sju tärnorna och deras sju gossar stod på varsin sida om brudparet och viftade jazzhänder hela tiden... haha! Själv filmade jag alltihop - inte genom att stå vid ett stativ och ta en lång vidbild av hela spektaklet, som seden bjuder. Nej nej, Sky och rebecka hade uttryckligen bett mig vara "in everybody's face, our faces too!" - så jag dansade nedför röda mattan med alla tärnor under deras parader, och stod kanske en meter från brudparet när de bytte ringar, cirklandes runt dem som en galning. Mycket konstigt, men jäkligt kul - jag har en känsla av att alla bröllop kommer verka lite gråa efter det här...

Tja, sedan festade vi natten lång, lyckades på nåt sätt ta oss hem till Iras mamma (som för övrigt bor ensam med fyra hundar, tre katter och två fåglar - det förklarar så mycket av hennes sons ohälsosamma förhållande till husdjur!), och satt med bultande huvud på chinatownbussen tillbaka till New York nästa dag. Där det just blivit höst, vilket beskrevs i inläggets början. Fint så.

as seen on TV

På tal om filmklichéer ("Move along folks..." från förra posten) måste jag bara snabbt och nöjt konstatera att jag äntligen och oplanerat återskapade en av de största alldeles nyss. Det är sen morgon (OK, eftermiddag) efter lite rumlande nere på fjortonde gatan igår kväll (där för övrigt jag har hittat världens bästa bar. Den uppfyller alla de vanliga kriterierna för vad som gör en bra bar, gällande ölpris, musik, folk etc - men den har också något alldeles fantastiskt; för varje öl man beställer får man en liten pappersbiljett. Den tar man in till ett rum längst bak i baren, där det står en malaysisk man framför en pizzaugn. Ger man honom biljetten så får man en hel pizza! En gratis pizza per öl! Inte en slice alltså, en hel rund pizza - och värt att notera är att ölen bara kostar 5 dollars, så det är inget prispålägg där. Det är ju ett fantastiskt koncept!)

Anyway, så efter en god natts sömn vaknade jag och kände mig - gårdagens pizzor till trots - en smula hungrig. Jag klev ut ur mitt sovrum med rufsigt hår och trötta ögon, gick fram till kylskåpet och öppnade det för att inspektera vad vi hade. Inte mycket till mat - men en vit liten pappkartong kinamat stod längst bak på en hylla. Jag kunde dock inte komma ihåg när jag och Ira ätit kinamat senast... Jag lyfte ut den, öppnade den och luktade försiktigt - och drog förskräckt huvudet bakåt på grund av stanken. Precis som i alla filmer! Det är jag och Bill Murray...

fortsatta äventyr på 148e gatan...

Just keep 'em coming... Idag gick jag upp snortidigt för att åka ut till New Jersey och jobba. Trött som en get återvände jag hem, bärandes på två matkassar och med ett stort behov av att duscha, toilettera (öhh), och sova. Synd för mig då att jag, då jag vandrade uppför Broadway efter att ha klivit ur tunnelbana på 145e, såg hur en stor folkmassa stod samlad vid hörnet av Broadway och 148e - min gata. "What now, har en tub modellklister exploderat och vårt hus brunnit ner?" tänkte jag för mig själv, innan jag möttes av en uppspänd gul remsa polistejp som löpte över hela gatan. "Ur vägen åskådare, jag bor här" mumlade jag (OK, det gjorde jag egentligen inte, men jag tänkte det) och klev bestämt in på gatan, men blev genast ivägschasad av en än mer bestämd konstapel. "What's going on, officer?" frågade jag i min mest civiliserade och myndiga stämma, i from förhoppning om att han skulle inse att jag inte var nån troublemaker och därmed släppa in mig. "Police business", svarade han kort. No shit, Sherlock... Jag frågade två ungdomar i alldeles för stora byxor som hängde vid den nedlagna Dunkin' Donutsen i hörnet vad som hänt. "I think they're busting a meth lab", sade den ene. "No, I heard some guy ran down the block shootin' and waiving a gun and ran into that building", sade den andre och pekade på vårt hus. Ho hum... Det enda tydliga var att jag inte skulle få komma hem snart. Något som tydligt förstärktes av att en stor SWAT-buss (!) - ni vet, en sån där med ett helt A-Team i sig med lasersikten och rökbomber och ninjamoves - kom inkörandes. Snart myllrade hela 148e mellan Broadway och Amsterdam av poliser, hälften i uniform och hälften civilklädda. Och om det är nåt jag har lärt mig av TV så är det att civiklädda poliser means business...

Det var bara att sätta sig på trottoaren och vänta. En kille bredvid mig, som redan hade stått där i en halvtimme och väntat på att komma in i sitt hus, började prata högt med sig själv, alternativt alla på gatan (antagligen både och) med arg stämma: "It's always 148th! Niggaz think it's like 145th or 140th here, all cool and easy, until they actually move here, and then they know: it's always 148th!" Hurra...

Efter 20 minuter på trottoaren kom så plötsligt Ira stånkandes - han hade varit ute på en lång joggingtur längs floden. Happy days! Vi bestämde oss för att lämna spektaklet - det var inte så mycket att se ändå, bara massa gul tejp, poliser och polisbilar, inga skurkar - och gå och inmundiga en smarrig taco på en av kvarterets många mexikanska restauranger. Efter en timmes tacosmarrande gick vi tillbaka hem - men det var fortfarande avspärrat! Nu stod halva kvarterets invånare och morrade bakom polistejpen, men ingen fick komma in. Poliser i skottsäkra västar sprang fram och tillbaka och mumlade i sina walkie-talkies, samtidigt som de dominikanska barnen stod fem meter därifrån och mumsade på sina isglassar. Efter ungefär en halvtimmes väntan till - allt som allt höll det på i ungefär två timmar alltså - körde de äntligen därifrån och vi fick komma in. "When Spanish people rob Spanish people, where are you then General?! General! General! Listen to me!" ropade en äldre herre åt en polissergeant med extra ståtlig uniform (därav generalandet, antar jag), men han fick inget svar. Själv är jag mest besviken över att ha väntat så länge utan att få höra frasen "Move along folks... Nothing to see here... Move along..." Kanske nästa gång. Nu börjar jag ju i alla fall förstå: It's always 148th...

flaming horror!

I lördags skulle jag och Ira så äntligen ha vår bisarrt sena inflyttningsfest; ett stort hjul (hjul?) ost var inhandlat, så även två lådor vin (alltså tolvflaskorslådor, inte papplådor) och massa annat krimskrams. Bäddat för succé alltså! Vi spenderade dagen med att städa och grejsa, vilket föranledde mig att ta lite bilder på vår lägenhet så att ni äntligen kan se hur den ser ut!

Ja-aa... detta är alltså vår hall

vårt vardagsrum

vårt kök

mitt rum

Okej, då var det äntligen avklarat! Anyway, så vi stökade och skurade och hade oss, i väntan på att gäster skulle börja anlända kring åttasnåret. Vid sexiden, just när det började bli riktigt fint, hörde vi ett avlägset och ihållande tutande utifrån hallen. Vi tittade på varandra och öppnade dörren. Tutandet blev starkare och en bestämd röklukt dansade förnöjt in i vår lägenhet. "Ööhhhh..." sade vi, och gick nedför trapporna (vi bor på femte våningen) för att se vad som stod på.

På andra våningen tog det stopp - det var fullt av så mycket svart rök att man inte kunde se en meter framför sig, och det var omöjligt att gå vidare. "Jahapp, så var festen slut" tänkte jag i någon sorts bedövad panik, åsyftandes inte så mycket kvällens partaj som livet självt, medan Ira ryckte tag i mig och vi båda sprang tillbaka till vår lägenhet. Väl där uppe påpekade han något som jag helt hade glömt bort - vårt hus har, precis som alla andra hus i New York, en brandstege på fasadens utsida! Jag har alltid svurit över dem, eftersom jag tyckte att det verkar vara ett så suveränt sätt för inbrottstjuvar att ta sig in i lägenheter, men nu förstod jag äntligen hur bra de är! Sagt och gjort: katten placerades i en korg, fönstret öppnades, och jag började klättra nedåt. Till vänster om mig löpte en till brandstege, och samtidigt som jag klättrade ner för min såg jag hur brandmän klättrade upp för den andra och slog in fönsterrutor med sina yxor för att klättra in. Action!

Väl nere på fast mark och ute på gatan såg det ut... tja, såhär:




En vänlig brandman förklarade för mig att någon hade lackat om sitt golv när burkarna med lacknafta hade exploderat (!) och branden sedan bara whooshade på.

Efter några timmar blev vi insläppta i vårt hus igen. Det var krossat glas och vatten överallt, och väggarna på andra våningen är svarta av sot. Men röklukten började försvinna redan efter några timmar! Och festen? Pah - inte ställer vi in en fest bara för att några färgburkar börjar spraka! Så snart jag avslutat min timme gnyende i fosterställning tvättade vi av våra ansikten, välkomnade våra gäster till den katastrofplats som vår byggnad förvandlats till, och festade hela natten lång. Mycket lyckat.

den gyllene måsen

OK, detta blir ett kort men skakande inlägg, då jag just lärt mig något som ställer allt på huvudet! Är ni redo? OK. McDonalds... uttalas inte Macdonalds! Det uttalas Micdonalds!!! Argh! Jorden är rund, Gud är död, vi snurrar runt solen... och nu detta??! Efter att ha sagt något i stil med "let's just grab a burger at mackdånalds", såsom vi uttalar namnet på god rikssvenska, upplyste några urinvånare mig om att det bara uttalas "mack" om det stavas just Mac - alltså MacDonalds. Om ett namn stavas Mc, uttalas det mick! Självklart trodde jag att de var påverkade eller bara helt vansinniga, så jag kontrollerade denna uppgift med ett flertal amrisar under kvällen, och japp: det uttalas Micdonalds. Helt stört. Vad härnäst - cooca coola?

So long Paco!

Nej, Paco dog inte. Det är lika bra jag säger det på en gång, för att undvika ett antiklimax senare i texten. Men det var nära! Och det var inte ens mitt fel (Paco var cool - det är Kiri som ska akta sig)...

Okej, ni kanske minns hur vi skulle vakta Paco i några veckor, medan hans ägare befann sig på Gotland (!) - och den stora frågan var hur han skulle hantera våldtäktskatten Kiri. Det gjorde han... sådär. Paco var, för att besvara Josefines och Majas (?) frågor, kastrerad - men vi lärde oss snabbt att bara för att en hankatt är kastrerad tar det inte bort hans... uhh... "humping abilities". Men då menar jag tyvärr bara just "humping"; Paco placerade sig snabbt bakom Kiri, som genast vrålade nöjt och skräckinjagade då hon såg 14 månaders frustration snart gå upp i rök, men det blev inte mer än just juckande! Utan att vara för detaljerad kan man säga att... Paco Jr. inte var med på leken (fråga inte hur jag vet detta - jag önskar själv att jag inte gjorde det). Men Paco hade liksom själva höftrycket instinktivt inövat, och det tog några minuter innan Kiri upptäckte att det inte skulle bli så mycket mer än så: lite höftvickingar bakifrån, med två centimeters säkerhetsavstånd mellan katt och katt. Och när hon insåg detta blev hon arg. Uj uj uj. Denna nya och eskalerade sexuella frustration tog hon ut på mig (förstås - fan vad grinig hon var), men framför allt på stackars Paco, som antagligen inget hellre ville än att komma bort från denna dåre, men inte fick eftersom hans matte och husse lekte kurragömma bland raukarna (eller är de på Öland?).

Så Paco fick det inte lätt... Kiri väste, rev, anföll, och gjorde hans liv lika outhärdligt som hon har gjort mitt, om inte än värre (jag kände verkligen för att slå mig ned i soffan med honom och dela på en öl, men ingen av oss vågar ju dricka när hon är i närheten). Detta resulterade i att Paco snart började gömma sig i badkaret. Han låg där hela dagarna och tryckte medan hon sprang runt i cirklar i vardagsrummet och skrek obsceniteter (antar jag).

Men efter några dagar blev läget lite mer oroligt. Paco flyttade från badkaret till bakom toaletten, och passade även på att pryda vårt badrumsgolv med några färgglada spyor. Nu är ju varken jag eller Ira veterinärer, men vi fick en misstanke om att det beteende som vi hade trott bara berodde på depression och skräck för Kiri kanske egentligen var en sorts dödsprocess! Jag menar, katter gör ju så när de ska vidare till de sälla jaktmarkerna - de hittar nåt lugnt ställe och chillar där tills det är dags att gå. Så vi ringde en veterinär, förklarade vad han pysslade med och beskrev ingående färgen på hans spyor. De sade "ööhhh... det låter verkligen som att han tänker dö - ni borde nog komma in på en gång!"

Sagt och gjort - Paco kördes till Manhattan Animal Care Nånting-Nånting på östra sidan, där en röntgenundersökning visade att han svalt ett stort föremål som satt fast i hans matsmältningstrakter! Stackars Paco! Så det var bara att söva, klippa och klistra. Tre dagar senare kom han "hem" igen - numera rakad och med strut på huvudet (när han blev rakad såg man vilken fet ölmage han egentligen hade)! Vi fick också se föremålet som de plockade ut, och med en suck av lättnad kunde vi konstatera att det var en svart plastplopp från en jackhylla - en som icke tillhörde oss! (Detta har sedermera verifierats av katt- och ploppägaren själv.)

Lättnaden bestod inte så mycket i att vi därmed kunde slippa dåligt samvete, utan snarare i att vi därmed kunde slippa veterinärräkningen på tre tusen dollars! Sacre bleu! Anyway, Paco chillade vidare här hemma . nu på mycket bättre humör! Om det berodde på nån sorts ögonöppnande näradödenupplevelse, eller bara att vi numera höll honom instängd 24-7 i Iras rum så Kiri inte kunde nå honom vet jag inte, men plötsligt var han i alla fall en lycklig (trots strut och rakning) katt som spann och var nöjd...

...Tills hans ägare kom för att hämta honom i går natt... Det var som att två veckors hat över att ha blivit bortlämnad till våran psykokatt plötsligt svämmade över, för när hans ägare kom in, såg honom och försökte lyfta upp honom lackade han så hårt och exploderade i ett hav av tänder och klor. Seriöst, hennes ansikte bara SWOOOSH och det stänkte blod (på riktigt) och Kiri sprang och gömde sig under soffan och Shaft stod och tittade på med viftande svans och tyckte det hela var jättetrevligt, som vanligt.

Många bitar is och plåster senare, och med hjälp av en skyddande handduk, fick vi till slut in honom i hans korg, och han är nu borta. Nu är det alltså bara som vanligt igen. Frågan är om det inte var bättre att ha honom här...

Kiri - she's baaaaaack!

Clams, fresh clams! Robots, we got robots!

Jag borde förstås berätta lite om den första tornado som dragit över New York på 112 år och välte massa hus och svämmade över halva tunnelbanan i förrgår, meeeeen jag orkar inte. Det var massa regn och blixtar och muller, så kan det sammanfattas. Roligare är att berätta om gårdagens äventyr på Coney Island - den berömda halvö utanför Brooklyn där Woody Allens rollkaraktär i Annie Hall växte upp (minns ni hur han bor under berg-och-dalbanan?). Jag hade aldrig varit där, men igår blev det läge eftersom jag skulle jobba som produktionsassistent på Daft Punks live-DVDinspelning. Den regisserades av Oliver Gondry - Michels bror - och han hade bestämt sig för att den skulle spelas in med 270 kameror! Alltså crappiga små mini-DV kameror, som skulle vara utplacerade runt om på arenan där konserten ägde rum.

Men jag går händelserna i förväg. Det var ju Coney Island som var det mest intressanta här; mest då på grund av Astroland! Astroland är förstås det nöjesfält på Coney Island, som under många år var USAs främsta lekpark av sitt slag. Men sedan kom Disneyworld och Disneyland och Krustyworld och ingen ville åka i Astrolands rostiga grejer längre. Eller, det är inte riktigt sant, det kommer fortfarande folk för att riskera livet i den sönderfallande Cyclone-banan, men denna sommar är den sista sommaren som Astroland finns kvar i gammal form. Och eftersom jag aldrig hade varit där åkte jag ut lite tidigare för att se mig omkring. Slutsatsen: Coney Island är fullt av musslor. Och ryssar, överallt ryssar med sina familjer. Och varm korv. Här några meddelst mobiltelefon tagna exempel.

Musslor och amerikanska flaggor. Bakom huset ligger Atlantkusten.

Se, se - inga barn vill åka de glada getingarna längre!

Hum, ja... jag märkte nu att mina bilder på ryssar inte blev så bra, så de kom inte med... men de finns överallt, jag lovar! Aaaaanyway, sedan var det dags för Daft Punk och de tio tusen filmfotograferna. Mitt jobb var att övervaka ungefär 90 (!) av kamerorna - se till att de var bra placerade, förklara vad vi ville att de skulle filma - och framför allt, se till att deras skötare inte sprang bort och köpte hamburgare hela tiden! Vilket de förstås gjorde, och jag fick leka fårhund och bara "fotograf, bliv vid din läst! Vilket är zon F, rad 5..." Men sedan började spelningen, och då kändes det lite som att det fick bli bra som det blev - det gick liksom inte att övervaka vad de gjorde så mycket när tusentals ungdomar hoppade runtomkring en och tusen laserstrålar sköts genom luften. Showen var lugnt den snyggaste jag sett - i full robotmundering klev de ut ur ett pyramidformat rymdskepp som satt i en ännu större pyramid av ljus, som sedan blastade ut massa TRON-grafik hela spelningen. Asgrymt. Men ännu grymmare än så var försås den mexikanska roboten som dansade bredvid mig.



Han sammanfattar resten av kvällen rätt bra. Klockan fyra kom jag trött och svettig in genom dörren, och fick veta att Paco låg för döden. Men det är en annan historia som kommer senare.

SWOOOSH! -Vad var det? -Det var din sommar.

Idag återvänder jag till Harlem, där Ira inte bara inte steriliserat våldtäktskatten, utan också--äh, jag låter hans email som plonkade in i min inbox för några timmar sen tala för sig självt:

Hey. Did I mention that we will be watching Paco the cat for 12-13 days starting friday? Sorry- i meant to check with you, but i forgot and it just snowballed.

Ira

Nej, Ira, du nämnde inte det... Ahh, nya äventyr väntar alltså runt hörnet. Hoppas han har gömt en tam noshörning i min säng också. Anyway, tack för i sommar - det gick snabbt som attan, jag skulle inte haft nåt emot några veckor till här - men hyran betalar inte sig själv, och det är dags att vända åter. Vi ses i Harlem eller i framtiden eller i båda!

Y.

Just nu befinner jag mig i Bardino Nuovo, en liten bergsby i Ligurien i Italien, befolkad av ca 50 personer, en arg gås, och en mindre civilisation av flera hundra tusen paddor (både gåsen och paddorna bor utanför mitt fönster). Trots sin ringa storlek har byn ungefär tre kyrkor tror jag (påven har dem i sitt järngrepp!), som alla börjar klonga i sina klockor kring klockan sju på morgonen. Bortom dalen som sträcker ut sig under vår balkong ser man det liguriska havet (en del av medelhavet), och det kan badas och solas och tramsas runt och rida gås och allt vad man nu brukar göra på semestrar.

Igår gjorde jag dock något som jag inte brukar göra på mina semestrar - jag gick på en sagra. Eller rättare sagt, en super sagra, som skyltarna utlovade. En sagra är alltså, tja, ett sommarpartaj; ordnat av någon av de många lokala kyrkorna, där byns befolkning samlas utomhus kring långbord och äter halstrad minigris som stekts över öppen eld med ett spett genom kroppen. Varenda by har sin egen sagra, och det tycks vara en om dagen här ungefär. Folk kör från grannby till grannby i jakten på det krispigaste trynet, vilket sköljs ned med hemmagjort vin. Det är efter maten som det blir riktigt intressant, dock: ett lokalt dansband (ungefär som våra svenska dubbelförnamnsband, men extrautrustat med dragspel) börjar spela på en liten uppbyggd scen, och byn ställer sig på dansbanan för att svänga om. Jaha, säger du, och vad? Jag har sett dragna svennar dansa till gungig elbas också. Jo jo, men inte så här; här har alla, av någon outgrundlig anledning, gemensamt inövade moves! Och då menar jag alla - av det hundratal personer som stod och dansade sträckte sig åldern från kanske fem till sjuttiofem, men ändå gjorde de alla precis samma rörelser. Alltså, inte som att dansen hade en form som bara upprepades - nej nej, det var ett relativt komplicerat mönster av hopp-spark vänster-hopp-ta armkrok-sväng om-gå höger-stampa-hopp etc etc.

OK, tänker man, det är väl nån lokal folkdans som de alla kan, åh så quaint, tänker new yorkaren där han ser på.

Den teorin faller dock snabbt i bitar, när bandet (med det klatschiga namnet Alex och hans orkester) plötsligt stämmer upp i YMCA. Och om det är en sak jag vet om YMCA, så är det att oavsett var man är på jorden så dansas det likadant till den:

Först hörs introt: DUN duDUUN! Du du dudududu du! DUN duDUUN! Du du dududududu! varpå alla får nåt fånglatt i blicken och rusar ut på dansgolvet; grabbar slänger sina ölglas åt sidan och tjejerna i trettioårsåldern tittar snabbt menande på varandra innan de alla rasar ut och... tja, gör ungefär vad de vill. En kaosartad bastardiserad variant av "diskodans" utspelar sig, oavsett om man är i New York eller Ulan Bator. Sedan, när refrängen kommer, vänder sig dock alla mot scenen/dj:n och gör det koreograferade arm-movet: Y-M-C-A. Ja, ni vet vad jag talar om; vi har alla sett det, vi har alla gjort det. Poängen är att formen alltid är densamma: slumpartade dansmoves under verserna, och utsträckta bokstavsarmar under refrängen.

Här i bizarrovärlden är dock allting annorlunda. Bandet började som sagt spela YMCA, och precis som seden bjuder rusade folk ut på dansgolvet. Däremot började de inte göra sina slumpartade Travolta-danser - istället gjorde alla en koreograferad dans till YMCA också! Till versen alltså! Hopp-hopp-hopp-paus. Vifta med handen. Upp med armarna - klapp! Två steg bakåt. Hopp upp, steg till vänster. Rulla med händerna framför magen. Etc, etc. Denna dans gjorde alla, jag har aldrig sett den förut men de visste att den hörde ihop med YMCA och de kunde den väl. Sedan kom takterna innan refrängen: tonarten höjs, intensiteten ökar, alla vet vad som ska komma, alla upp med armarna i luften ooooch: Y-Y-Y-Y!

Höh??

Alla gjorde bara Y:et! Fyra gånger! De har en koreografi för resten av låten, men när det väl kommer till den del där det finns en internationell standard, då skippar de den helt och hållet! Helt självklart stod de där allihopa, euforiska i gunget, och sträckte upp sina Y:n fyra gånger, pumpandes dem i luften, njutandes av dansens klimax. Y-Y-Y-Y. Jag stod och kliade mig i huvudet och undrade om jag ätit för mycket minigris. Alltså, de måste ju alla ha tagit danslektioner av en och samma analfabetiske danslärare, det är den enda förklaringen.

Tja, sedan traskade jag hemåt i nattmörkret, sade godnatt till paddorna, och slumrade in.

vykort från karlovy vary

Ahoj! Filmfestivalen i Karlovy Vary lider mot sitt slut, och jag ska snart gå och göra mig fin för avslutningsfesten. Det är riktigt härligt att vara tillbaka i Tjeckien och träffa många gamla vänner - Gaia, Sean, Farid, Bobby, Anders, Malvina och Theresa (alla gamla skolkamrater) är här, och vi avsmakar mången pivo i denna vackra (men under resten av året antagligen ganska tråkiga) spa-stad. Jag och Lanre är uppsatta i ett grymt schysst fyrstjärnigt hotell, vi blir bortskämda med middagsbjudningar hela tiden, alla skämmer bort oss eftersom de missförstått allt och tror att vi är viktiga. Suckers! När jag kom fram till Prags flygplats stod det en snubbe med en skylt med mitt namn på - POWER! Han var min chaufför, och han hade sällskap av en ung man vars jobb det var att säga "Dear Mr. Sedgwick, welcome to the Czech Republic". Sedan satte vi oss i en bil och körde i två timmar för att komma till festivalstaden... Fatta vilket jobb, han åker fram och tillbaka till flygplatsen för att skaka hand med folk och välkomna dem. Det tar ju typ tre sekunder, sen sitter man där i bilen och tittar på träd som susar förbi... Men sak samma, allt som pumpar upp mitt ego är välkommet, jag glider runt och leker romersk kejsare och viftar förstrött åt massorna. Bwahaha!

Våra visningar har varit helt slutsålda - första visningen stod över hundra pers utan biljett och försökte komma in ändå men fick vända när det blev fullt, och på den andra hamnade över 50 pers sittande på golvet - och det är i stora biografsalonger! Det är så grymt så grymt att sälja ut visningar, det här är lugnt vår mest lyckade festival hittills. Ikväll har vi vår tredje och sista visning och den är tydligen slutsåld också, så det blir nog fint.

Första kvällen var jag på visningen av Savage Grace, filmen jag jobbade med när jag var på killer förra året, och till mitt stora nöje rullade mitt nam inte en utan två gånger i eftertexterna. IMMORTALITY! Att jag sedan var credited som typ "assistant to the assistant to the cousin of the assistant of the producer" och "set fluffer" får anses vara av mindre betydelse... harkel... det viktiga är ändå hur många gånger ens namn syns på 35mm-film, det vet ju alla. Eh. Anyway, jag anser i alla fall att jag är oändligt mycket viktigare än Lanre, eftersom han bara har en film i festivalen och jag har... två... typ. Öh.

Nåväl. Nu ska jag klämma in mig i en vacker kostym, och imorgon bär det av till Prag. Happy days, happy days...

"Varför luktar mina kalsonger som fish n' chips..?"

Jahapp, i vad som börjar bli en vana glömdes mitt bagage bort i nån helt annan stad än den jag ville till; denna gång London. Men whatever, whatev, wheeev liksom - nu är jag här och det ska banne mig drickas folköl på båtar och dansas till Jenz-Persons hela sommaren! Vi ses snart hoppas jag.

el casa del milky, del 2 - djuren

Katten försöker komma in i mina byxor. Japp, så är det; jag är under konstant risk att bli ofrivilligt utnyttjad av en översexualiserad katt.

Jag är nu ofrivillig delägare till Iras hund Shaft och Iras katt Kiri, och det är en cirkus utan like. Shaft är en lurvig tax som tigger från bordet, och Kiri är en nätt liten katt som... tigger från sängen. Först Shaft: att han är en snäll hund kan väl icke förnekas, men frågan är om det verkligen är just en "snäll" hund man vill ha i det här området... minnesgoda läsare minns pommes frites-incidenten med Shaft från förra året, och eftersom jag nu flyttade in i lägenheten samtidigt som Ira åkte till Grekland i två veckor, var Shaft mitt och bara mitt ansvar under 16 dagar - and it... was... hell.

Han ger sig fan på att försöka kissa på de största gangstrarnas fötter, när de står och hänger på gatorna och ser hårda ut. Han skäller och tjafsar med andra hundar (inte människor dock - hans jobb tycks bara vara att göra andra ghettohundägare arga så de kan pulvrisera mig, och sedan stå där glad med viftande svans medan min hjärna rinner ut på trottoarkanten). Att han är liten och fånig är ju redan etablerat - förra veckan stod ett gäng tonåringar och skrek "it's a RAT! HA HA HA HA!" åt oss när vi var ute. Han tigger från bordet med fuktiga hundögon - uppenbarligen har Ira inte utövat den nazidisciplin som jag avkräver av djur. Tigger de från bordet tar man fram sin lilla elpistol och bara BZZZZT, så lär de sig. Men Shaft får ju uppenbarligen mat därifrån. Suck... Men, set your fazers to 'kill'...

Sen har vi Kiri (utalas som "Kitty" på japanska). Kiri... hur ska jag säga... Kiri försöker våldta mitt ansikte. Hela tiden. På riktigt. Hon är inte steriliserad - Ira påstår att det är av "etiska" skäl och för att hon bara kommer äta hela tiden och bli fet om han gör det, men hur jävla etiskt är det att låta en hyperkåt katt sitta fast i en lägenhet hela dagarna; han är snål säger jag! - så hon vill ha sex. Massa sex. Faktum är att det är allt hon kan tänka på. Det går i treveckorsperioder: två veckors pilskhet och sen en veckas lugn, sen två veckors pilskhet igen etc etc. Och hon blir helt skogstokig; som ett riktigt jobbigt fyllo på en bar som hela tiden går fram och försöker klämma på tjejers tuttar försöker hon gång på gång få mig i säng, och hur mycket jag än skriker åt henne eller kastar henne åt sidan är hon tillbaka en minut senare och bara "mraaaöööwww... MRAAAÖÖÖÖÖWWWW!"

Det blir äckligt nu, men det kan inte hjälpas: jag har vaknat av hur hon pressar sitt kattkön mot mitt huvud. Jag stänger min dörr på natten för att få lite ro, men jag har en springa under dörrren, och mitt i natten kan jag väckas av det mest lidelsfulla jamande man kan tänka sig. Då tänder jag ljuset, och ser hennes tassar sticka in upp-och-ner under dörrkanten, vilt greppandes i luften, som en sån här "kom hiiiit"-gest (detta är faktiskt sant), samtidigt som man hör henne där ute: MRÖÖÖÖÖUUUUW! MRAAAAAUUUUÖÖÖ! Hon jamar så jävla högt, och jag fattar inte hur Ira kan sova med det ljudet. Jag kan det inte.

När han äntligen kom hem från Grekland, och mötte mig - numera reducerad till sömnlös vilde med buskigt hår och rödsprängda ögon - frågade jag just det: hur bär du dig åt? Hur orkar du med denna satans demon?! Ira skrockade och bara "awww... but she's so cute!" - vilket må vara sant i tvåminutersdoser, bara "åh, se så sött, hon försöker älska med Gabriel", men efter den korta tidsrymden blir det bara svartpest och hat. Efter att ha pressat Ira i frågan om hur han fick sömn lade han mumlande till "men det är klart, det kanske har att göra med att jag ända sen jag var liten sovit med en kudde pressad över ansiktet". No shit, Sherlock! Och jag vill inte ens fundera på vilken mysko barndom Ira måste haft som gett honom en sån vana...

Det andra skälet att Ira inte störs lika mycket är att Kiri helt enkelt har the hots for me, inte honom. Kanske är det för att han haft henne sen hon var kattunge och hon ser honom som fadersfigur, eller kanske utsöndrar jag nån sorts feromon som gör honkatter helt galna... Det är Guds lilla skämt med mig, bara "den här gör vi så att han inte kan attrahera kvinnor av sin egen art, men katter däremot! Bwa ha ha!"

Anyway, jag har gett Ira ett ultimatum: Either the cat's genitalia goes, or I go, så när jag kommer tillbaka efter sommaren hoppas jag finna en lugn katt som bara äter hela dagarna snarare än att försöka älska med mig. Om inte hoppas jag att någon till slut svarar på detta.

el casa del milky, del 1

"Please don't leave your garbage in front of the mailboxes or the Postal Service will refuse to deliver mail to our building!" stod det på lappen i min brevlåda. Min första post i min nya brevlåda: #5F på 557 västra 148e gatan, Washington Heights, NYC, Oh yeah! Jag har flyttat från studenthemmets ack så trygga verklighet på de trädkantade gatorna i Morningside Heights upp till den ack så otrygga (nej då mamma, inte oroa dig!) verkligheten på de crackkantade gatorna i Wurshington Heights, in i Iras lägenhet, då hans bror just lämnat staden för att gifta sig i Philly. Oh man... Efter tre år i I-House blev jag till slut utslä... öh... jag menar, valde jag äntligen att växa upp, flytta ut och bli en RIKTIG newyorker.

Nu har jag ett riktigt kök! En kyl! En ugn! Ett eget (nåja) badrum! Parkettgolv överallt! Ett stort vardagsrum med videoprojektor - awooo! Vi sitter och kollar på DVD som blastar upp på hela vardagsrumsväggen - och snart ska vi köpa ny duk från chasiderna på B&H. Jag flyttade in i slutet av maj, när Ira reste till Grekland. De senaste tre veckorna har jag rått om hans djur - vi kommer till dem i en senare post - och druckit hans öl. Nu står det ny öl i kylen. Den är vår.

Vårt hus är, precis som området, mest befolkat av dominikaner och puertoricaner. De spelar salsa ASHÖGT ända in i natten och står och dansar på trottoarerna - seriöst. Om det låter charmigt får man balansera det hela genom att påminna sig om att det slängs sopor i husets korridorer, bara utspridda på golvet som om det vore normalt; att jag igår möttes av en tjock tacospya i hissen; och att jag varje kväll hör frasen "I'ma fuck you up, essay", eller en färggrann variation av den, typ sexton gånger. Toto... we're not in Kansas anymore.


Jag ska de närmaste dagarna försöka ge en lite mer detaljerad bild av hur livet här ter sig. Nästa kapitel: djuren. Jag hatar dem. Men mer om det sen. Nu ska jag väcka Ira som däckat på soffan efter en kombination av lång flygresa - europeisk tidzonstillvänjning - ett välkomstglas grekisk Roki, som fick bröstet att brinna. For real, son.

Is the grass greener on the wrong side of the railroad tracks?

Okej, det ringde på Iras telefon nyss. Vi satt och latade oss och tänkte gå ut och leka i solen, när plötsligt bara blu-bli-bloop! Blu-bli-bloop!

IRA

Hello?

DEEP MALE VOICE
Ira? Jug. Wassup?

Ira satt helt stilla, dödstyst. (OBS, följande repliker bygger förstås på Iras återberättande, och får betraktas som andrahandsuppgifter.)

JUGGANOT
Yo. Ira. How's it goin?

IRA (smått chockad - ni får tänka på att vi inte hört från Jug på länge länge...)
Ööööhhh... fine?

JUGGANOT
Hey, listen, I have a new track, blazin' baby, blazin'. It's about when Harlem was Harlem, back in the days, when we settled stuff on the street. I need a new video.

IRA
Well...

JUGGANOT
You and the Swede on? I would ask Oh [Oh var Jug's sidekick när vi spelade in förra videon - ed] but he was out playin' with his new videocamera last week and he pointed it at the wrong guys and they shot him in the back. [ja, det är sant. Helt stört.] So he obviously can't do no video now.

IRA
A-ha...

JUGGANOT
So I want you and the Swede to do it. I'm gonna e-mail you the track tonight. You can't reach me on the phone, I'm changing numbers every week [det gjorde han förra gången också - varje vecka hade han ett nytt nummer!] but I'll call you later on. Tell the Swede we're gonna hook him up good this time, hö hö hö. Later. [klick.]

Jahapp, så är det. En ny Juggavideo. Känns ganska kul faktiskt! Låt oss hoppas att den här låten är lite mindre... asdålig än den förra.

Nu kallar solen. Mer om detta lär följa. L8r h0miez!

Passio

Ibland - nej, ofta - saknar jag Stockholm, eller Prag, eller... öhhh, det var väl bara dem. Men ibland händer sådant här som påminner en om att New York fortfarande är världens huvudstad, och att man ibland får ta del av upplevelser här som är väldigt få människor förunnade. I fredags hade jag just en sån upplevelse.

Som del av Tribeca-filmfestivalen som pågår just nu har festivalledningen fixat en "once-in-a-lifetime event", som Village Voice uttryckte det: man lyckades organisera en visning av Paolo Cherchi Usais (första) film Passio. "Lyckades organisera?", tänkte du (okej, jag vet att du inte tänkte det, men häng på ändå nu). Ja, detta är nämligen inte en vanlig film; Passio är 74 minuter av bilder på celluloid, projicerade till Arvo Pärts Passio Domini Nostri Jesu Christi secundum Johannem, eller enklare uttryckt: Pärts Johannespassion. Och detta är inte musik som ligger på ljudspåret - nej, Usai låter filmen visas endast om musiken framförs i stunden!

Han satte ihop dessa bilder - obehagliga, hemska och starka bilder - i över sex år. Sedan gjordes ett negativ; den mest värdefulla komponenten av en film. Från negativet gör man visningskopior (som alltså är positiv-kopior och inte kan användas på samma sätt som negativet), man scannar det för att göra DVD-utgåvor, det ligger helt enkelt till grunden för allt. Alla former av film du ser härstammar från negativet på ett eller annat sätt. Usai tog sitt negativ, tryckte 7 visningskopior - och brände det sedan.

Varför göra något sådant? Därom kan man förstås spekulera; Usai har varit ganska fåordig om det hela, men vad som är klarlagt är att han värjer sig mot den visuella avtrubbning som vi moderna människor genomlider. Josefine är ju inne på nåt liknande, men gällande musik, i sin senaste bloggpost. När min mamma var här nyligen talade vi lustigt nog om just detta; vi besökte The Cloisters, Metropolitanmuseets specialavdelning för medeltidskonst, som ligger i ett medeltida kloster på Manhattans nordvästra spets som flyttats hit från Frankrike (!), sten för sten, av en av Rockefellarna - jag minns inte vilken - för ungefär 80 år sen. Hur som helst, vi gick inne i klosterrummen och tittade på de makalösa träsnidningarna, enhörningsdraperierna, ikonerna - och vi talade om vilken oerhörd kraft dessa bilder måste ha haft på människor för sisådär 7-800 år sedan; i en tid då människor inte matades med ett ständigt flöde av bilder. Att gå in i ett kyrkrum och se dessa verk måste ha varit en upplevelse som är svår för mig att föreställa mig idag - jag har lärt mig att betrakta, att se, att dekonstruera det jag ser, och att sedan snabbt glömma bort det, utan att ens reflektera över det. Min hornhinna har helt enkelt blivit lite trubbig, kan man säga.

Detta gäller ju inte bara mig. Vi är ett folk som inte längre ser, utan samlar på bilder. När man går på museer ser man nu för tiden många som inte står och begrundar ett verk, utan tar bilder av det med den medhavda digitalkameran! Vi har kanske tappat lite av vår förmåga att verkligen se bilden enbart som bild.

Jag tror det är detta som ledde Usai att göra sin film. Inte bara till innehåll utan även till framförandesform syftar den till att få oss att verkligen se, att inte ta bilden för givet. Visuellt är det en serie bilder, de flesta från 20- och 30-talet, som fungerar på två plan: de behandlar seendet i sig, och de är en parallellhistoria över Jesus sista dagar. I det hänseende som de behandlar seende är de mycket starka - det är flimrande bilder, återkommande, vissa enbart sekundlånga, med passager av svart emellan. Bilder som, enligt Usai, ska belysa vårt "kollektivt förträngda minne". Bilder som jag, om jag stötte på dem i ett annat sammanhang, kanske skulle se på, sedan röra mig vidare, och glömma. Det tilläts jag inte här: de återkom, de sammansattes med musiken på ett sådant sätt att jag tvingades se dem, verkligen se dem. Inte begrunda, inte analysera, bara se. Det handlar inte om nåt så enkelt som att bara upprepa dem, förstås - några av de starkaste bilderna fladdrade förbi mycket snabbt för att aldrig återkomma. Men sättet de placerades, i just de ögonblick i musiken (självklart mycket exakt uträknat) de visades, gjorde ett ibland oförklarligt starkt uttryck.

Detta handlade också om var de visades. Jag sade ju att Usai hade bränt negativet. Han gjorde detta för att omöjliggöra biografdistribution eller DVD-kopior av filmen. Han vill inte att man ska kunna se den hur som helst - något helt i linje med tanken om den utslitna bilden. Eftersom filmen bygger på Pärts Johannespassion, valde man istället den plats som föll sig naturligt, eftersom Usai kräver att en orkester och kör ska finnas på plats: New York Cathedral of St. John the Divine - Johanneskatedralen. Vilket också är världens största katedral (jo, faktiskt)! Och som ligger på 110e gatan och Amsterdam Avenue - alltså ungefär 5 minuters promenad från mig.



I denna oerhörda byggnad hängde man upp en gigantisk filmduk, och satte ungefär 1000 trästolar på golvet. Effekten av att se dessa bilder, med denna musik (Pärt är ju så oerhört bra, och framförandet var helt suveränt), på denna plats, var som en knytnäve i magen, men på ett bra sätt förstås. Tor jag. För första gången på länge, mycket länge, kände jag att jag bara tog in bilder, rätt in - trots det paradoxala i att de alla var konstruerade för att dra uppmärksamhet just till seendet som företeelse. Det var en oerhörd upplevelse, liknande ingenting annat.

Filmen och konserten gjordes för övrigt möjlig inte enbart av festivalledningens godhet. Detta är ett sånt mastodontprojekt att inte ens Bobby DeNiros festival kan styra upp allt själva.
Det hela möjliggjordes av en äldre man - en mycket, mycket rik man (som valt att förbliva anonym) - som såg filmen i ett tidigt arbetsstadium, när Usai fortfarande klippte och arbetade med en CD-inspelning av musiken. Mannen blev så tagen av vad han såg att han beslöt sig för att finansiera dess framförande som en gåva till sina två söner, som bor i New York. En fin present minsann - som även kom mig tillgodo!

Jag tänker igen på Josefines bloggpost, och på en annan sak som hände när min mamma var här. Hon hade funderat på att äntligen köpa en mp3-spelare, och vi skulle till jätteaffären B&H för att leta efter en lämplig modell. Men i sista sekunden ändrade hon sig, hon ville inte ha nån spelare längre. Dels, sade hon, värdesatte hon det som man ibland av dumhet avfärdar som "tystnad", men som förstås inte är tystnad alls; och dels ville hon inte komma på sig själv med att slentrianlyssna på musik hon tycker om. Jag förstår precis vad hon menar, men jag har inte karaktär nog att trycka på STOP. Men min mamma vill inte banalisera sitt lyssnande, och Paolo Cherchi Usai vill inte banalisera sitt seende. Lite avundsjuk är jag.