2005-02-21

okonomiyaki!

Vår kulinariskt störda helg fortsatte på söndagskvällen med ett okonomiyaki-party… Efter lördagens koreanska äventyr flyttade vi alltså mag-kosan så långt bort som till Japan… ehhh… men det var ju planerat sen ett tag, att japanskaklassen skulle komma hit och vi skulle laga japanska pannkakor, a.k.a. okonomiyakis! Rumiko har bjudit oss på mat förut (bara förra veckans lektion hade hon med sig en tårta!), och det har alltid varit smarrigt, så vi kände oss inte särkilt oroliga. Men mer om det senare…

Allra först måste jag tyvärr klaga på våra ”gäster”, d.v.s. japanskaklassen. Vi hade beslutat att, som vanligt, så skulle jag och Carmen stå som värdar för kvällens matkalas, eftersom vi har stört lägenhet. Fint så! På lektionen innan hade vi pratat om vad som behövdes – vi och Rumiko skulle köpa alla ingredienser, så jag bad dem alla uttryckligen att fokusera på en sak – ölen. Ta med öl, sade jag, många sorter och många flaskor. Tror ni det skedde? Nä nä – en efter en kom de inlodande och bara ”tjena, var är maten?”, typ, medan vi höll på att ställa fram alla ingredienser. Eftersom jag inte är helt dum i huvudet insåg jag att kanske inte alla skulle ha med sig nåt att dricka, så jag hade redan köpt ett par sexpack. Men de var ju snart uppdruckna, och eftersom ingen annan hade nåt så fick jag gå och köpa fler! Muppar! Nu kanske ni undrar, ”men Gabriel, varför skickade du inte bara iväg en gäst till affären istället?”… Jo, det beror på gästerna själva.

Vår klass består nämligen, tyvärr, mestadels av nördar. OK, jag vet, ni tycker jag är fånig eller orättvis som säger så, men tro mig – de är verkligen supernördar. Låt mig beskriva lite mer ingående:

Jarod är kanske 19 och kommer från nån mellanamerikansk stat, fast han kommer ursprungligen från Kina. Han är kort och har alldeles för stora t-shirts som han fått på nån dataprogrammeringsweekend i Ohio, så det står nåt i stil med ”Let’s compilate C++! Camp 2002” och så en glad dator, eller nåt sånt. Han tar inga initiativ, utan väntar på att nån annan ska styra upp saker och ting… som ölen, t.ex. När jag sade att ölen började ta slut, och att jag skulle gå och köpa mer såg han sig nervöst omkring och mumlade ”oh, beer, yeah… wow… I forgot beer…” No shit, Sherlock!

Rebecka kommer från Taiwan och har massa saliv i mungiporna hela tiden. Nuff said.

No-name är också från Taiwan, och han är den allra konstigaste! Vi hade aldrig sett honom förut, plötsligt ringde det på dörren och in kom Asiens motsvarighet till Steve Urkel! Rumiko utbrast ”Oh hiiii… Peyogo-poh—öhhhh… sorry, I forgot your name…”

“Ahh…”, sade han och log (ett leende han aldrig släppte – någonsin. Men det var inte som Mariams vilddjursleende som skrämde en, det här var ett mer mjukt leende med öppen mun men utan att blotta tänderna), ”it’s ok… my name is Pier-Pong!” Detta namn skulle Rumiko glömma ungefär tio gånger under kvällens gång – det gick aldrig mer än tio minuter innan hon knackade honom på axeln och sade ”eh, excuse me, sorry, I fogot -what your name is?”, och han log och sade ”Pier-Pong!”, till synes mycket nöjd med detta förnämliga namn. ”Ooohhhhhh” sade Rumiko eftertänksamt, som om ett stort mysterium just avslöjats för henne. Tio minuter senare var hon ändå där igen: ”I’m sorry, what you say your name is?”..

Pier-Pong sade inte så mycket förutom just ”Pier-Pong” – han var den mer tystlåtna typen. Han pratade heller knappt nån engelska alls. Alls. Så han stod för sig själv och log, och ville varken ha öl eller vatten. Till slut lyckades i, med tolkhjälp, få ur honom att han just avslutat sina studier på Columbia och att han nu var färdig psykiater. Brrrr… Vid flera tillfällen under kvällen hörde jag temat från ”Nördarna kommer tillbaka (Revenge of the Nerds)” i mitt huvud…

Men sedan kom några av Rumikos polare förbi, och de var ganska coola, plus Rumiko själv förstås! Rumiko är bäst, ingen tjafsar med henne! Hon går bara runt och pratar supertyst i sina knähöga stövlar, och ibland pekar hon på nåt och säger ”mmmmm” gillande, och man vet aldrig varför. Igår hade hon med sig en dvd med alla Warp-videor från 1989 till 2004! Alla Aphex! Alla Autechre! T.o.m. lite Nightmares on Wax! Vi spelade den, och då och då gick bade hon och jag in i rummet och tittade gillande på TV:n. ”Curisu Cunninguhammu”, sade hon och pekade på Windowlicker-dansen. ”Mmmmm”, sade jag.

Sedan lagade vi okonomiyaki-pannkakorna. För att kortfattat beskriva – de är ganska lika en spansk bondomelett, men med kål istället för potatis, och man använder nån sorts färdigblandat mjöl i mixen som jag inte vet vad det innehåller. Så man steker de, och resultatet är alltså något som liknar en blandning av en pannkaka och en omelett med mycket kål i. Gott så. Sedan kommer det blurghiga. På dessa pannkakor häller man

1) en sorts japansk sirapsblandning, som smakar som en mix av soja och choklad

2) majonnäs

3) ketchup

4) torkade fiskbitar

Det är sant! Allt det! Bara de torkade fiskbitarna fick mig att snabbt omvärdera hur hungrig jag var, men jag menar – allting är ju helt knasigt! Precis som när man är liten och ska blanda det läskigaste man kan i köket: ”moahahaa… majonnäs och siirap! Haha! Och ketchup! Ja! Och sedan… torkad fisk!”

De är konstiga, Japanerna...

6 kommentarer:

Anonym sa...

Men, om han var nitton kunde han väl inte köpa nån öl? Fast det är klart, kan man inte köpa öl har man ju omöjligen gjort sig förtjänt av att närvara på en fest...

...för övrigt tycker jag att du är lite intolerant mot asiater. Tänk, du upplever dem ju ändå i en relativt utspädd dos... fast then again så upplever du ju dem utspädda med amerikaner... hmmmm... passa på att lär dig lite kinesiska, det är framtidsspråket! The China Rise! Long Live Chairm... eh...

Gabriel sa...

Hur är jag intolerant? Jag pluggar ju japanska för att det är framtidsspråket! Asien är bäst - coolast alfabet och bäst filmer - det är bara det att de exporterar sina tråkigaste medborgare och placerar dem i min klass...

Och jag vet att han inte kunde köpa öl om han nu är nitton, men då kunde han väl säga det när vi, förra veckan, bad honom köpa öl! Eller säga nåt samma kväll. Jag menar, han hade ju inga problem med att faktiskt dricka vår öl, den saken var tydlig...

Anonym sa...

Hej Gabriel min vän! Det här har ingenting med någonting att göra men jag måste få veta vad du tycker om Sideways (som jag antar att du sett?). Den har fått så sjukt lysande kritik precis överallt och jag förståååååår det inte. Kan du förklara o allsmäktige filmvetare? /Kram Moa

Anonym sa...

Jag har inte sett den an, men om den ar i samma klass som den ocksa sa hyllade milliondollarsbabyn sa suger den definitivt jattepung... men jag vet inte. Will check soon!

Anonym sa...

Jamen... jag tyckte faktiskt att Sideways var ganska rolig tack vare Thomas Haden Church... sen var den ju lite muppig ibland på andra sätt. Anledningen till att jag tar upp det här (Gabriel kommer säkert att vilja ogiltighetsförklara min existens eftersom jag inte tyckte att M$B var helt värdelös...) är att jag vill utfärda en rekommendation till er som planerar att se Sideways: se till att ni har minst en flaska vin med er (smuggla in den i salongen om det så behövs!), för ni kommer att bli otroligt sugna på vin... jag misstänker en hypnoskonspiration från kaliforniska vinproducenter...

Anonym sa...

Se för fan bara till att det inte är Merlot!