2004-10-31

Asien!

Den här helgen har varit så rolig! Det här kommer bli ett ganska långt inlägg, så sätt dig bekvämt och ta fram en läskeblask. Okej? Okej:
I fredags hade vi sushikväll med japanskaklassen! Rumiko tog med några fler japaner, så vi blev åtta personer allt som allt. En tjej från ”klassen” som heter Peiya (hon är halvjapan och talar bra, ingen förstår vad hon gör i vår klass, men hon är snäll) hade köpt alla ingredienser vi behövde, och jag hade backat upp med ungefär 20 iskalla Sapporo, så vi lärde oss göra sushirullar! Det hela är inte så oerhört komplicerat, vi använde bara ål och just den fisken använder man inte rå (antagligen ett klokt grepp när man ska lära ohygieniska västerlänningar att blaffa ihop rullar), och många andra ingredienser, men det var så kul! Till slut, när vi skar rullarna i bitar, hade vi gjort ungefär 100 stycken – och de blev oerhört smaskiga. Sedan lyssnade vi på japansk ”soul” (det är inte soul, men de tycks tycka det), och åt tills vi var sprickfärdiga. Det hela avslutades med Shonen Knife’s ”Sushi Bar Song” (tack Martin!) och allmänt god stämning.

Sedan åkte vi ner till east village, för att gå på födelsedagskalas för en Pragklasskamrat som bor här. Det visade sig att klubben hon valt råkade inhysa ett par djs som råkade spela världens svängigaste musik! Jag har ingen aning om vad det var – det lät som en blandning av 80-talselektro med absurt tjocka analoga syntar, flärpetiflärpfunkgitarrer, ashårda breakbeattrummor och trasiga Aphex Twin-körer. Fast allting genomsyrat av ett så obarmhärtigt sväng att jag höll på att bli tokig! Ippi, du hade fått hjärtattack av de här låtarna – var är du när du borde vara här?! På väggarna satt massa Blue Note-vinyler och jag dansade och log…

Dagen efter detta, dvs igår, åkte vi till Brooklyn för att se ”Sånger från andra våningen”. Jag och Carmen hade med oss en av våra klasskamrater, en korean som heter Taewoo. Detta för mig osökt in på det kanske viktigaste ämne jag hittills inte har diskuterat: Koreanerna!

Vi har tre koreaner i vår klass: Taewoo, Chang och Jeongmin (som kallas Jay, även av de andra koreanerna). Dessa tre, framför allt de två sista, är de underligaste människor jag träffat här. Taewoo är kanske inte så underlig, men han delar något med de två andra som är mycket förbryllande: sömnsjuka. Låt mig förklara:
I början av terminen visste jag inte mycket om de här tre herrarna, och ingen annan tycktes göra det heller. Allt vi visste var att de inte talade mycket engelska och att de alla var runt trettio. Men något man snart märkte var att de sov – ofta och mycket. De sover i våra klassrum, i korridorerna, i vårt lunchrum… Jag skojar eller överdriver inte nu: jag har kommit på Chang med att sova under lektionstid säkert tjugo gånger. Ofta när man kommer in i ett klassrum ligger en eller flera av dem utsträckt över flera stolar, högt snarkande. Framför allt Taewoo har en imponerande volym, men även Chang låter ordentligt ibland. Det konstiga är att ingen säger till dem – lärarna tycks lite generat tro att det är någon sorts kulturkrock och att alla koreaner alltid sover (det kanske de gör??), så de låter dem hållas. Då och då vaknar de under lektionen, ibland håller de sig vakna resten av tiden men de har också gått ut i korridoren. När sedan lektionen är över hittar man dem i datasalen, delandes en soffa, sött sovandes… Den underligaste är helt klart Chang, för han är ganska liten men har ett GIGANTISKT huvud. Sedan pratar han inte så mycket, men han gillar att kramas. Så fler och fler i klassen har viskat om hur underligt det är när han plötsligt kommer fram och slår armarna omkring en – en av våra mer traditionellt amerikanska klasskamrater har redan klargjort för Chang att han inte gillar ”såna där böggrejer”! Men Chang kramar alla – pojkar och flickor. Han har kramat mig, och jag har också blivit helt förvirrad och inte riktigt fattat vad som pågår. Kanske somnar han stående och kramar om en för att inte falla i golvet? Han är i alla fall väldigt rolig, för när han kommer vaggandes med sitt jättehuvud och säger något som man inte förstår, för att sedan krama om någon, förstår man plötsligt vad han är: en koreansk teletubbie!

Aaanyway: efter bion igår åkte jag och Carmen (Taewoo var trött, haha, så han åkte hem) ut till Chang, där även Jay väntade. Vi skulle ju nämligen, som jag tror att jag nämnt, på Halloweenfest i New Jersey! Chang skulle skjutsa oss, och efter mycket stök hittade vi honom. Det var inte lätt: vi kom till hans tunnelbanestation, och jag ringde för att fråga vilken gata och nummer han bodde på.
”I live at the two tall buildings, man”, sade han. (ni måste tänka er en oerhört koreansk accent här…)
”Uhh…”, sade jag, ”which buildings? Which street?”
”No, I’m down by the front door!”
”Yeah, but where is that?”
”I’m at my front door man. Just come to my front door!”
”But where…?”
”Just come to my building, man!”, sade han otåligt.
Till slut (det tog nästan en kvart) hittade vi dem. Chang hade en tomteluva och basketuniform på sig, och Jay hade en snusnäsduk runt huvudet. Jag frågade vad de skulle föreställa.
”I don’t know.”, sade Chang.
”I’m the Iron Chef!”, sade Jay.
Pom pom…

Okej, så de körde oss till den här festen, som var i Bloomfield, i hjärtat av New Jersey. Detta är alltså en annan delstat, kids, ingen posh manhattanfest här inte. Hur som helst, under denna bilfärd tog Chang och Jay sina rättmätiga platser som mina nya New York-favoriter. De pratar dålig engelska med varandra, och är helt ruffa: de säger ”fuck off” på söt koreanskengelska till varandra då och då, och vill gärna nämna att den andre är ”gay, he’s gay!”, fast de är kompisar… Och när de säger att den andre är gay fnissar de som små pojkar… de är så söta! Chang satte på en skiva i bilen: det var RIKTIGT smörig koreansk balladpop, sjungen av vad som lät som en liten koreanska, och Chang sjöng med, på fullaste allvar, högt och tydligt med vacker stämma! Vi cruisade framåt där och han pep i falsetten i en sång som bara måste ha handlat om brustna hjärtan. När han märkte att vi fnissade i baksätet (men vi fnissade snällt, för vi tycker om honom) bytte han till koreansk hiphop! Sen satt han och körde hela texten i hiphoplåten, som inte alls var tuff för den var koreansk och lät som en rap-schlager, tills vi var framme. Teletubbies! Teletubbies!
Festen var oerhört dålig! Men ofantligt rolig! Det var än en gång tydligt att vi hade lämnat New York och kommit in i det ”riktiga” Amerika… Det fanns ingen DJ på festen, utan bara ett riktigt uselt amerikanskt hårdrocksband! Typ: ”Yeeeah, let’s ROCK for Halloween! Onetwothreefour: DUDUDUDUDUUUU! KRASCH! KRASCH! ÖÖÖRN ÖÖÖRN!”. Festen hölls i klubblokaler som tillhörde ”the Elks”! Än en gång, jag hittar inte på detta! The Elks (alltså ”älgarna”) är någon sorts lokal frimurarliknande organisation, eller antagligen mera som Rotary. Den består av en massa gubbar som dricker öl och spelar biljard, men anordnar charities på helgerna där de hjälper handikappade barn och krigsveteraner och sånt… Detta är förstås mycket bra och beundransvärt, men det gör det inte mindre roligt att hela lokalen var täckt av stora fotografier längs väggarna, föreställandes ”Elk of the year” (NEJ, jag hittar inte på det här säger jag)!
Fotografierna var från femtiotalet och framåt, och det var upenbarligen New Jerseys hemliga elit som syntes avbildade på dem. En av dessa Elks (nämligen årets ”Grand Elk Treasurer”, som han sade till mig), serverade all gratisöl. Han var ungefär femtio och helt skallig, och alldeles gigantisk. Men mycket sympatisk. Hur som helst, festen var verkligen dålig, men eftersom vi plötsligt hade hamnat i ett Twin Peaks-avsnitt hade vi väldigt roligt ändå! När klockan blev runt tre åkte vi hem till vår klasskamrat Rajiv för att sova. Rajiv hade inte varit på festen, för han jobbade, men eftersom han är så oerhört snäll hade han erbjudit mig och Carmen att komma hem till honom efter festen, då han bodde ganska nära (”ganska” betyder här tjugo minuter med bil, men det var absolut närmst). Rajiv är från Nepal, vilket alltså får fullborda helgens asiatiska fauna! Han äter inte, utan dricker bara kaffe och röker cigaretter, så han är jättesmal. Men så snäll! Vi hade en grym kväll/natt där, och åt frukost med honom på en riktig New Jersey-diner imorse. Nu kom vi just hem, och jag ska bada. Jag har nämligen lite grön färg kvar i ansiktet, från min kostymering igår. Den involverade även en massa blad, citroner, säkerhetsnålar och tråd. Vad jag var? Ett citronträd förstås!

7 kommentarer:

Anonym sa...

Kaktus, citronträd... Jag börjar se ett mönster. Eller är det en böjelse?
/Morgan

Gabriel sa...

Haha! Jag var äppelträd i Prag också!
Mmmmmmmm... floooooooraaaaa....

Anonym sa...

Asien. Koreaner. Tell me about it.

Kimberly sa...

När vi nu pratar om koreaner, hoppas jag till Gud att du har utnyttjat din av himmelen beskänkt amerikansk rösträtt och inte slarvat bort den pga förment tidsbrist eller bakfylla. I will disown you if you have let it slip (and you still owe me the Mercedes, in case you're wondering).

Anonym sa...

Hey baby! Fanatiskt roligt det har.. Du ar ju sa lustig att jag nastan ramlar av stolen!N.Y later amaaazing.. Jag ar i holland och ar forvirrad.. Hemmafrulivet is getting to me.. Allt jag orkar gora ar att promenera omkring nack i den har enorma heltackningsmatt-tackta lagenheten, kedjeroka och dricka whiskey.. (alltsa, jag tycker inte ens om whiskey.. Tank vad filmklyschor kan messa med ens huvud!)
massa pussar/m
ps: Du vet att det inte finns nagon rattvisa i varlden eller hur? Ju mer du klagar pa gorillasnubbarna i klassen, dessto storre blir alltsa chansen att det faktist ar de som blir snuskigt framgangsrika, far kora de ballaste bilarna och dessutom bonga julianne moore- med hogklackat och allt..

Anonym sa...

IIIIIIIIIII----------iiiiiiiiiiiiii__________==
******iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii********iiiiiiiiiiiiiiiii==
)( )( )( )( )( )( )( )8
=9

Gabriel sa...

Jaaa, jag håller med! Men jag skulle också vilja säga att <<>|||||||||||~¨}}, men det innebär ju inte att £--||||''[device:pepparkaka]´´´´´´+?