2004-11-07

Aaargh!

I mitt närområde – ja, faktiskt i hela den här staden – kryllar det av ”små” håriga bestar som saknar all respekt/skräck för oss större kolbaserade varelser. Jag talar förstås om råttor, som visar sig motsvara alla rykten och förväntningar man hört och haft om just de new york-baserade individerna med råge. Igår skulle jag traska till videoaffären, och på min lilla promenad sprang inte mindre än tre bestar framför mina fötter! Dessa råttor är inte som de råttor jag är van vid (inte för att jag på något sätt är van vid råttor, men ändå)… De delar nämligen ett avgörande karaktärsdrag med sina amerikanska ”storebröder”, det vill säga människorna: de är makabert feta! Dessa råttor är så stora att jag hoppar till när jag ser dem. Ja, jag vet att jag hoppar när jag ser spindlar, kackerlackor, waterbugs och andra kryp också, men whatevööööööör, som man säger här. Låt mig ge ett litet exempel på dessa djurs storlek: För några veckor sedan gick jag och Carmen ut från vårt hus, och på gatan framför låg en stackars överkörd katt. Vi sade det förväntade och simultana ”näääääää, staackars!”, innan vi till vår förfäran upptäckte att det inte alls var en katt utan en fet råtta! Den var så gigantisk att ingen av oss kunnat tro att det var vad det var, och det är alltså sådana monster som bor här i Harlem.

Nu skruvar jag upp nasty-graden en aning… Vår lägenhet ger ifrån sig underliga ljud på kvällarna, något som fått oss att kalla den för vår Polanski-lägenhet. Det knäpper och knastrar på ett underligt sätt från taket så fort det blir mörkt, och vi har inte riktigt fattat vad det är. Men för någon vecka sedan var jag på besök hos en kompis i huset som bor på tionde våningen, och i hans kök (han delar gemensamt kök, till skillnad från oss, med tre andra lägenheter) hade förvaltaren satt upp en lapp: ”För att undvika problem med råttor på golvet, se till att alltid sopa ordentligt”!! Jag menar, om de har råttor på golvet på tionde våningen lär vi ju ha dem i taket på fjärde! Det är alltså pudelstora skadedjur med jättetänder som springer ovanpå våra huvuden på nätterna! Den enda ljuspunkten är att jag nu intalar mig själv att de äter kackerlackorna…

Annars regisserade jag min första ”officiella” skolfilm igår. Än en gång tvingas jag erkänna att jag nog tyvärr är mer enkelspårig än jag vill tro, eftersom jag ständigt återkommer till gamla motiv. Den här filmen handlar om en fetlagd man som har ett nattligt samtal med sitt kylskåp. Det visar sig att kylskåpet antagligen ätit hans flickvän, och genom att locka med gömda donuts lyckas det få mannen att krypa in i det, för att också sluka honom. Allting belyst med blått och rött ljus. Hmmm… bekant? Den stora skillnaden är väl att den fetlagde mannen anno 2002, dvs skägg-Johan, faktiskt lyckades krypa in i mitt kylskåp, medan Jeff från igår bara kom halvvägs, så vi fick trixa lite med kameravinklar. Om bara Johan bodde i New York… Men jag tror filmen blev lyckad, ska börja klippa snart. Den blir nog ganska rolig.

Nu ska vi på höstpromenad i Central Park. New York är så vackert de här dagarna – friskt väder och sprakande färger! Jag kan tänka mig att Stockholm är ungefär likadant (men med ännu friskare luft, förstås). Åh, en sista tuff sak: Igår såg vi Woody Allens Radio Days, när jag kom hem från inspelningen, för att varva ner, och det visade sig att den var inspelad i samma område som jag just spelat in i! Det kändes bra på ett lustigt sätt. Jaja – ta det lugnt och akta er för gnagarna!

1 kommentar:

Anonym sa...

Hihihi!
Du borde läsa HP Lovecrafts "The Rats in the Walls"


/The Terrible Old Man