2004-11-09

nu kommer det/freeflow:

Jag har varit så god och balanserad, men nu måste jag få släppa ut lite uppsamlad ånga. Gällande dagens lektion:
Jag har också varit nitton och spelat i ett experimentaljazzband, det lät nästan lika illa som det vi hörde idag, men skillnaden är förstås att jag inte försöker marknadsföra mig som en filmmusikkompositör som ”gärna struntar i reglerna”, ett genomskinligt försök att dölja det faktum att sagde kompositör som slösade bort lektionstid på sitt besök hos oss idag faktiskt saknar kunskap om dessa regler överhuvudtaget: även en gorilla kan slå på ett piano och använda en bordsskiva som trumma utan att för den sakens skull skapa vare sig sämre eller bättre sorts musik, då termen endast med nöd och näppe kan appliceras på nyss genomlidna flöde av oväsen – att sedan runda av med nån tomte som ska visa sin nyss regisserade ”film”, som tydligen just nu ’cirkulerar på den internationella festivalmarknaden’ (Gud bevare den marknaden), en film som i hans ord består av ”en massa festliga sketcher som vi gjorde på skoj, bara jag med en liten dv-kamera och skådisen, som jag tyckte var jävligt roliga, men sedan kom jag på att vi behövde en röd tråd, så jag tänkte att ’ett tåg, det är ju som en röd tråd!’, så mellan de här sketcherna kan han ju sitta på ett tåg och liksom drömma…”; en film som alltså består av ”sketcher” föreställandes en tjock farbror klädd i lustiga kläder, hahaha, som tvättar en bil och liksom dansar samtidigt, hoho, och gör roliga ljud med munnen, men så kommer en annan snubbe och ojsan hoppsan det var inte hans bil, där ser man, verkligen jättefestligt, och tillbaka till tåget dunkadunkadunk och sedan en ny sketch där han liksom låtsas att han är Dracula och har en slängkappa runt sig medan han smyger fram och tillbaka i en lägenhet och videokameran guppar, allt ackompanjerat av samme kompositörs klinkande och hamrande – verkligen inspirerande det där med ’udda’ film som vågar vara annorlunda, och det uppskattas ju verkligen av en klass som gillar sånt, något man kunde misstänka när endast fem minuter av Persona i visningsrummet gav upphov till ett oerhört ojande, suckande och stånkande för det var så jobigt, nä tacka vet jag glada amatörer som gärna tar våra pengar för att spendera lite av deras egen ofyllbara tid.

Pust! Jag menar, glada amatörer är ju sympatiska, det är bara det att jag är på alla sätt en amatör själv, och jag behöver därför verkligen tuktas med lite mer konkret kunskap…

För att parafrasera Woody Allen: ”Those who can’t do teach, and those who can’t teach teach in my school”. Haha!

Förresten: Maja, jag såg dig på tunnelbanan igår! Verkligen mysko, jag trodde att du var i Sverige eller Holland. Jag log brett åt dig och då tittade du på mig som om jag vore dum i huvudet. Varför?

Jag måste skriva ett slutfilmsmanus, men alla mina idéer växer till långfilmsformat. Jag kommer inte på några idéer som kan berättas i på tio minuter. Om du har en bra idé du burit på ett tag kan du väl maila över den, eller skriv den i en kommentar här, eller spela in den själv, bli rik och berömd och skratta åt mig när jag ligger i rännstenen.

2 kommentarer:

Kimberly sa...

Konstigt. Jag som ofta skickar över utmärkta manusförslag till dig. Titta i dina gamla e-postmeddelanden. Där hittar du säkert minst 10 utmärkta förslag som kommer att göra dig rik. Allt jag begär är en Mercedes.

Anonym sa...

Såhär: en tjej som bor nånstans på nåt tropiskt ställe går till det lokala postkontoret, där det visar sig att hon har fått ett sjukt stort paket. Sen är det en jättelång sekvens när hon bär hem paketet (det är alltså tungt, väger typ.... fem kilo!). Sen kommer hon in i sitt rum där hon bor, och öppnar paketet. I paketet ligger det - saltlakrits!! Och sen skrattar hon ett mullrande häxskratt för sig själv.

The End.