Ding Dong Bar, 00:24: a slice of life

INT. BAR - NIGHT

The bar is crowded and loud. At a small table sits GABRIEL (27) with some friends. At a table next to him sits a YOUNG MAN (25) and a YOUNG WOMAN (23).

YOUNG WOMAN

So my cat is getting off Valium now. He's been on antidepressants
since he was three, but I'm trying to take him off the Valium.

YOUNG MAN

(empathetically)

Yeah... My dad's cat is on Prozac.

They drink.

Doktor Sedgwick - vän med båd mänskor och djur

Vän 1: hund. Närmare bestämt Shaft, Iras lurviga minitax. På bilden till höger syns Shaft i sin vanliga pose framför kylskåpet, spanandes efter ohyra som han äter. Jag minns inte om jag har berättat - så jag gör det igen - om Iras problem med att ta Shaft på promenader... Ira bor ju nämligen uppe på 148:e, i de lite mer shady kvarteren av norra Manhattan. Hans grannar är mestadels mexikaner och puertoricaner, två folkslag som båda tycks ha gemensamt att en mans manlighet till stor del definieras av hans hund. Med andra ord ser man bara pitbulls och rottweillers och såna där Stephen King-hundar med dallriga läppar och blodiga huggtänder överallt - förutom just när Ira och Shaft kommer gående. Shaft är ju nämligen inte en särskilt skräckinjagande hund (och som vi alla vet är det ju egentligen precis tvärtom det förhåller sig: liten penis - stor vovve). Men stackars Ira har flera gånger berättat om hur han inte kan promenera med Shaft på kvällarna för att folk i området trakasserar honom; ibland bara harmlöst (de brukar tydligen ropa "is that a caaat?!" efter honom och mjaua när han går förbi), men en gång var det nån i en bil som sulade en ölburk (!) i pannan på Ira när de var ute och gick. Det förblev outtalat, men det råder ingen tvekan om att det var ett hundhatbrott.


Anyway, så igår skulle Ira jobba på MTV-videogalan, och var tvungen att vara på plats i Radio City Music Hall mellan 8 på morgonen och midnatt för att lyssna på Christina Aguileras övningswailningar - så lotten att ta Shaft på hans dagliga promenad föll förstås på mig. Eftersom jag hade hört om hur grannskapet behandlar en gosse med tax valde jag klokt nog (?) att smyga ner hunden i den närliggande parken istället för att promenera runt kvarteret. Där fanns knappt några människor, förutom tre barn i tioårsåldern, som började slänga pommes frites på mig när de såg hunden! Inte pommes frites åt honom att äta, utan på mig! Medan de skrattade elakt. "Eh!", sade jag, "Sluta slänga pommes frites på mig!". "Sorry!", sade de, kastade en näve till och sprang skrattandes därifrån. Steget från pommes frites till en ölburk TILL EN KULA är inte långt, mina vänner! Jag vill dressera Shaft att bita av halspulsådern på folk - då nästa gång som några små barn slänger potatis på mig ska jag bara säga "KILL!" och så lär de sig sin läxa, de små liven!


Vän 2: mus. Närmare bestämt Toby, min nya husmus. Såhär: för några dagar sen svängde jag in i min korridor och fick se min granne Juan stå utanför sin lägenhetsdörr (som är precis mittemot min) i nån sorts stridspose. Han stod tryckt mot väggen, alldeles stilla och koncentrerad på golvet framför dörren, med en hoprullad picasso-affisch i händerna som han höll över huvudet som ett samurajsvärd, redo att hugga nån bandit i pannan. "What's going on, Juan?", frågade jag.
"Mouse!", svarade Juan. "There's a mouse in my room!"
"Åhå!", svarade jag.
"And it's REALLY SMALL!", tillade han - med ännu mer skräck i rösten. Uppenbarligen tyckte han att en liten mus var läskigare än en stor sådan.
"Åhå!", svarade jag, och gick in till mig. Några minuter senare gick jag ut igen - Juan stod då kvar i exakt samma pose, väntandes.

Senare på kvällen återvände jag, och fick höra att musen till slut sprungit ut ur Juans rum, varpå Juan fått panik, släppt affischen och sprungit iväg nedför korridoren. En granne hade då stuckit ut huvudet för att ta reda på var de falsettartade skriken kom ifrån, och såg då musen springa in under min dörr! Stämningen var smått elektrisk när jag återvände hem: "ooooh, oooh... it's in your room now! Oooh...", men jag vet inte... alltså, det är inget snack om att jag inte tycker om kryp. Framför allt kackerlackor - de är djävulens spädbarn och måste förintas allihopa, men inte av mig för jag kan inte förmå mig att ens smälla med en tidning mot dem. Möss däremot... jag brukade tycka att de var äckliga, men efter att jag och Carmen hade minst två möss så känner jag numera att de är ett mer kamratligt släkte! Det hjälps också av att man jämför dem med sina kusiner råttorna, så de verkar liksom ännu mer sympatiska just för att de inte är råttor! Jag menar, vad ska man jämföra kackerlackorna med för att få dem att se bättre ut? Atombomber? Ebolaviruset? Det går inte, kackerlackor är värst, men möss är ändå OK.

Så jag har inte hetsat upp mig så mycket för det där: har jag en mus så har jag väl det, har jag tänkt. Den flyttar väl på sig tids nog. Och hittills har jag varken sett eller hört den, så det är ju mycket möjligt att den lämnade min lägenhet då den inte fann några cheezdoodles på golvet. Resten av korridoren, däremot, har drabbats av musfeber! När folk samlas vid hissen på morgnarna skvallras det om vem som tog musen till vår våning. Tydligen har Juan, antagligen i ett försök att avleda uppmärksamhet från sitt panikanfall, presenterat teorin att musen kom med mig! "Well, he just moved in, and brought all these boxes... Mice hide in boxes...", så jag har plötsligt blivit den där killen som typ smugglar en alien ombord på rymdskeppet för att staten vill utveckla ett supervapen, och alltför sent, när den ätit alla hans kompisar, utbrister "My God, what have I done?!"... Eller... öh... tja, ni förstår vad jag menar.

Anyway, så nu har folk muspanik och alla skyller på mig. Happy days!

(Handduksbeskyddad dörr, ungefär femtio meter längre ner i korridoren, igår kväll.)

I'm the Juggernaut, biatch!

Fason. Min tillvaro söker fason, och jag vill ge det till den. Gällande mitt hem känner jag att jag nu kommit ganska långt - saker och ting är på plats, glödlampor är iskruvade och tyskdoften är borta. Det enda som är lite förvirrande är att jag tycks ha så mycket mindre tillhörigheter än vad jag brukade ha... Jag minns tydligt (eller, jag minns ju aldrig nånting tydligt, men jag minns det så tydligt som jag kan minnas någonting) att mina hyllor var fulla med grejer och krafs och saker - fina blänkande saker! - när jag bodde här i våras - och jag vet också att jag är oförmögen att slänga minsta gamla pappkartong (jag känner alltid att "den där kan vara bra att ha som rekvisita i en film nån gång" om vad jag än dinglar med ovanför papperskorgens gap). Därför kunde jag bara instämma i Jennifers utrop när hon kom till mitt rum: "But Gabriel - where's all your stuff?"

Just det: var är alla mina grejer? Och framför allt: vilka grejer är det som saknas? Jag har gått igenom alla tillhörigheter jag kan minnas att jag har. Mikrovågsugn: check. Högtalare: check. Riskokare: check. Totorotofflor: check. Men ändå är rummet halvtomt jämfört med förr. Och då handlar det inte om att det skulle varit stökigare i våras eller så, nej nej - plötsligt står jag här med fem tomma hyllor av åtta! Och jag minns tydligt att de var fullastade med grejer. Så vad är det för svart hål som har slukat mina tillhörigheter, och vilka tillhörigheter är det som saknas, dammit?! Well, eftersom jag inte har lidit nån nöd ännu väntar jag fortfarande på när jag rent reflexmässigt sträcker mig efter nånting, greppar med näven i tomma luften och plötsligt inser: "Min butlerringklocka!" (ja, nu hade jag ju ingen butlerringklocka - eller butler - men du förstår tanken).


Det var hemfasonen det. Jobbfasonen är också under pågående uppstyrning. Jag väntar på svar från några producenter om assistentjobb, och pular samtidigt en hel del med Lanres film. Vi ljudmixade i förrgår, ska göra mer mixning om några dagar. Det låter verkligen asbra - den här filmen kommer bli grym! Ah! Och så det bästa: jag ska producera en riktig rap-video! Ira har kommit i kontakt med en snubbe som kallar sig Juggernaut, som är en hobbywrestlare (!) från Lower East Side. Juggernaut vill nu satsa på sin hiphopkarriär, och har spelat in världens mest obscena singel. Den låter som en South Park-parodi på en hiphoplåt, med jättetung bas och Juggernaut som rappar helt hetsigt, som vore han rädd att hans mamma skulle komma på honom, om "Bitchez, yeah, do all ya bitchez, get tha lubrication, wouff wouff wouff wouff wouff!", medan hans homiez fyller i med lite "wouff wouff wouff" då och då.

Han vill ha en video - som Ira ska regissera - där han har grillfest vid en pool, och massa tjejer i bikini kommer glidande och "häller ketchup och senap på varmkorv i slow motion"! Hahahaha! Han har ingen som helst distans till detta utan tycker det är ascoolt. Och Ira - som ser det hela som ett sorts surrealistiskt äventyr - bad mig hjälpa honom genom att producera. Sedan ska allt förvandlas till en strippklubb och så ska ännu fler tjejer glida runt - huruvida de också ska äta varmkorv eller andra grillade maträtter har jag ännu inte förstått - och han ska vara på scen med dem... och jag antar att hans homiez ska vara i publiken och utbrista muntra "wouff wouff wouff" då och då. Askul! En riktig old-school rapvideo - jag trodde alla hade förstått att man inte kunde göra såna längre! Men inte Juggernaut, så det är väl bara att ta för sig av denna i mitt liv antagligen unika upplevelse. Är det fason? Knappast. Men det är kul!

Jag avslutar med en bild på en nyöppnad hamburger-automat nere på St. Mark's Place. God bless America!

en stor talkpuder att ta med, tack.

Det var en mörk och stormig natt… (Jag visste inte hur jag skulle inleda denna post, så jag förlitade mig på en klassiker.) Jahapp – så är jag tillbaka i Harlem igen. Vid en snabb granskning tycks det mesta oförändrat – det luktar ungefär på samma sätt, kanske lite fuktigare än sist, och från fönstret ser jag samma saker, samma ligister, som i våras. Fast det har regnat mycket, så gatorna är alldeles blanka och klibbiga, vilket är fint. Och mitt rum är så tomt, eftersom alla mina grejer ligger hos Chris, och Chris ligger och sover bort all piratrom han drack igår. Vaaaakna Chriiiis! Jag vill ha ner mina lådor så jag kan börja packa upp, det här rummet känns alldeles opersonligt och tyskt (jag råkar veta att det bodde en tysk gosse här när jag var borta… det hade känts bättre med en ung fransyska eller nåt sånt. Eller nej förresten, hon hade bara lämnat massa fimpar och baguettesmulor och krafs, medan tysken faktiskt verkar ha tagit ganska väl hand om det).

Ah, eh, jag måste orera lite om den nya flygsäkerheten! Jag trodde ju de skulle vara alldeles
übersturmbahrführeraktiga i säkerhetskontrollen på Arlanda, och vilja kolla om jag hade explosiva ämnen i mitt saliv eller nåt, men det har aldrig varit smidigare! De bara tittade snabbt på mig som ”jahapp, du ser väl harmlös ut, och den där väskan får man inte plats med mycket bomber i – passera!”, och så gled jag igenom. I såna lägen blir jag lite provocerad och känner för att säga ”Men vafan, kolla mina sneakers, fatta hur mycket sprängdeg de kan ha i sig – jag kräver en full body cavity search nu!”, men jag bet min tunga och gled in i min gate istället. Där var det en snabb säkerhetskontroll till – de såg efter om jag hade buskiga ögonbryn eller ej – och så kunde jag sätta mig på en soffa och ta det lugnt i de två timmar jag hade kvar innan jag skulle boarda...

Men från min soffa kunde jag följa alla säkerhetskontrolläventyr, för jag satt alldeles bredvid vakterna i gaten; och snart utspelades en ganska konstig episod: Det kom en malaysisk trio (jag flyger ju med Malaysian Airlines): en mamma, hennes lilla baby, och familjens gammelmormor. Mamman hade tagit med sig en väska som bara bestod av babymat i olika former, och som läsekretsen förstås vet får man nuförtiden bara ta med babymat ombord om man provsmakar det framför vakten först för att visa att det inte är Nestlés exploderande sort. Så vakten öppnade väskan och plockade ut ungefär fyra burkar babymat, ett par nappflaskor och en stor blå burk med nåt mystiskt i. Han pekade uppfordrande på den första burken babymat: ”You have to eat the food”.

”Do I really have to?”, svarade mamman. “Baby food is pretty disgusting…”

“If you want to bring it onboard, you have to eat some of it first.”

Jahapp, vad skulle hon göra. Mamman skruvade upp burken, tog en klick mat och åt, med en liten äckelrysning. Sedan tittade hon förväntansfullt på vakten.

”OK, good. Now eat that one.”, sade han. Hon insåg plötsligt att hon skulle vara tvungen att smaka på all babymat, så med sjunkande axlar skruvade hon upp nästa burk och provsmakade på den också, och nästa, och nästa… Det skruvade i allt detta var att vakten, vid varje burk, sade ”Eat it.”, men med vad som i mina öron lät som tilltagande upphetsning!

”Eat it… Eat it… Eat it. Eat it! Eat the food, eat it!” Brrrrr…minnen från gymnasieinsparken kom rusande tillbaka i mitt huvud… ”Svep! Svep! Svep!”

Sedan hade hon provsmakat varje burk, och tittade trött på vakten.

”And these?”, sade han, och pekade på nappflaskorna, ”What’s in these?”

”This one’s water, but the other one is mil—”

“Drink it. You have to drink it.”

Vattnet gick ner utan problem, men mjölken tog uppenbarligen emot. Sedan fanns bara den mystiska burken kvar. Jag vill nu påpeka att jag vet att vad som här följer kommer att låta fullständigt osannolikt, men jag satt precis bredvid och jag svär att det faktiskt ägde rum! Okej, så vakten pekar på burken och säger ”So what’s in that?”

”That’s baby powder… I mean, you can’t—”

“Eat it!”, svarade vakten! ”You have to eat it!”

“I’m not eating the powder!”, svarade mamman argt. Då klev plötsligt den skrynkliga lilla gammelmormorn fram, mumlade tyst och irriterat något som lät som “prado prado kresh bumti hep fleggoflosh”, stack ner handen i burken, tog en liten näve och åt den! Medan hon stirrade vakten rakt i ögonen och gav honom den skönaste ”fuck-you” blick jag sett på länge! Sedan blev de insläppta och jag var alldeles nöjd, ”bwahaha, tanten åt pulver”! Weee…

Ja, sen kom jag fram och sen kom jag hem, och mötte som första person Carmen, som stod och väntade vid hissen. Gud straffade mig alltså omedelbart för att jag skrattade åt tanten som åt talkpuder… Efter en lite (men inte mycket!) obekväm konversation kom jag upp till mitt rum, och tänkte börja packa upp, men då kom plötsligt Christopher, min ecuadorianske vän, förbi med tidigare nämnda flaska piratrom och drog med mig på en fest istället! Så nu är dygnet redan vänt, jag väntar bara på att Christopher ska vakna så jag kan få mina lådor.

Okej, vi hörs sen! Harlem kallar…

EDIT: Whoupps, så har ett helt till dygn hunnit passera innan posten lades upp. Jag skyller på tidsskillnad och I-House’s sovjetiska internetsystem. Nu ska jag ner till Union Square och vara med på ljudmixningen av Lanres film – hörs!

flume ride subway style!

Awoo... oo... några gånger har det regnat så mycket i New York, och jag har försökt förklara för er, mina vänner här hemma, hur mycket det regnar när det verkligen gör det, men ni bara "Pah! Jag minns regnvädret i Stockholm '04, då var det faktiskt jättestora pölar!", eller så ska ni vara sådär jobbigt exotiska och bara "mjaha, men i Kina var det minsann ett monsunregn förra året som dödade 30 000 hemlösa barn och kolgruvearbetare och jag såg på hur de spolades nedför gatan, kan du klå det eller?", och så tror ni mig aldrig när jag säger att Newyorkregnen slår ALLT.

Men nu var det tydligen ett sånt där skönt skyfall igår i NY, och dess effekt på vårt fragila tunnelbanesystem var som vanligt förödande. Av någon anledning klarar den mjäkiga lilla leksaksrälsen inte mer än ett par minuters regn innan den lägger ner, och gud förbjude att det snöar på den - då självantänds den och exploderar! So anyway, jag ville bara dela med mig av denna bild på 34:e gatans tunnelbanestation igår eftermiddag, courtesy of Gothamist, som illustrerar varför mina vänner som är kvar i staden sade sig vara "totally fucked" igår...


Så nu vet ni - vi är värst, stjärnstopp diamant!

"Avrätta klåparen med regnvattensmixturen och ge den här snubben ett hertigdöme!"

Juice... jag ska snart gå och lägga mig, men jag drack just ett glas Tropicana grapefruktjuice, och det slog mig att jag i åratal har haft samma dagdrömsfantasi när jag dricker juice! Såhär: jag låtsas att jag är uppfinnare i ett europeiskt kungadöme på medeltiden, eller är det kanske i det gamla Babylonien? Whatever, det ändras från gång till gång och spelar inte så stor roll. Grejen är att kungen tröttnat på att dricka vatten - det enda man dricker i kungadömet - och utlyst en tävling för att hitta på en ny dryck, och folk från hela riket reser dit och bara "här är min smarriga konkoktion av vatten och cayennepeppar" eller "jag kallar det 'tjockedricka', det är mjölk med stearin i", och kungen bara "bluärgh! Av med hans huvud!" och så schwopp schwopp så får de alla huvudena avhuggna. Men så glider jag in i tronsalen och har kommit på att man kan klämma juicen ur frukt (ja, i den här dagdrömmen har ingen kommit på att man kan det), så jag bara "Ers majestät, jag ger er... en pressad grapefrukt!", och så pressar jag frukten i ett glas och kungen tittar skeptiskt på mig och alla i hovet hånskrattar och man ser hur bödeln förnöjsamt slipar yxan igen.

Sen byter jag karaktär i fantasin så jag blir kungen, en sån där skönt bister skägg-kung som äter fasan och beordrar avrättningar till höger och vänster, och jag lyfter glaset och bara "pah!" - men sen dricker jag (och här dricker jag förstås också juicen i verkligheten) och det är ju förstås as-smarrigt och jag blir alldeles överraskad, och då byter jag karaktär till uppfinnaren igen och kungen är så glad och ger mig massa belöningar.

Allt det varje gång jag ska dricka juice. Det är fan ganska underligt.

now with bouncin' boob technology

Håhåjaja... jag är så måttlöst trött idag - sedan i onsdags spelar Dominique in en kortfilm här i Stockholm, och jag regiassisterar på den (för övrigt jobbar två andra trogna läsekretsmedlemmar på den också: Morgan producerar och Ippi gör ljudet). Det är riktigt långa dagar - som alltid på filminspelningar - men idag var jag tvungen att jobba på Pub och fick alltså dagen "ledig". De andra fick kliva upp vid femsnåret imorse, och blir inte klara förrän vid midnatt inatt... poor bastards. Men ändå är det nånting med ett filmset; det är svettigt och tungt och stressigt och jobbigt och grinigt och pressat - men när tagningen klappas igång: "10.2 take three!" - klack! - så pirrar det alltid i min mage. Det är ett sånt behagligt gift, filmsetet! Dominiques set är ju också särdeles franskt (om man ska vara petnoga är det schweiziskt, men potejto potahto liksom), i och med att hon, fotografen och kameraassistenten alla talar franska, så det känns lite mer exotiskt än vanligt. De röker ockå - hela tiden - så fotografen Claude står lutad över sin kamera med en cigg dinglandes i mungipan, mumlandes något om "le decoupage". Då och då får han plötsliga vredesutbrott och skriker "merde! merde!" och stormar ut ur rummet (okej, det har bara hänt två gånger), och jag känner som att jag är med i en Godardfilm från '62.

Annars inte mycket... det har mest varit filmen den senaste tiden. Åh, jag kan berätta om en rolig kund på Pub förra veckan! (Ja, jag har några dagar i butiken denna sommar - det är vad som betalar biljetten hem igen.) Det kom fram en man i trettioårsåldern till mig när jag stod i kassadisken, som upprört sade "Jag köpte ett spel här förra veckan, och jag fick inte med nån bok!"
"Nähä", sade jag lite förvirrat, "öh... vilken bok?"
"Boken som ska vara i lådan som säger hur man ska göra! Jag fick bara ett litet häfte på ett par sidor! Hur ska jag veta hur man ska göra??"
"Aha", sade jag, "du fick ingen manual med dig. Den kanske fortfarande ligger här bak", (vi tömmer våra spel och har innehållen - skivorna och manualerna - bakom kassan), "vilket spel var det?"
"Det här!", svarade han och lade plötsligt fram en låda på disken framför mig. På den var det en tecknad tjej med jättebröst, och så stod det LULA 3-D på paketet. Under titeln stod det "with NEW bouncin' boob technology". Ooo-kay... Kunden öppnade lådan och slet ut manualen:
"Det finns bara det här häftet - hur ska man veta hur man ska göra?"
"Ehh", sade jag, "det där är ju manualen. Det är den som säger hur man spelar och installerar spelet och så."
"Jaja, men hur ska man veta HUR man ska göra? Nu är jag fast i San Francisco, och han maffiakillen vill ha massa pengar för att ge mig tillbaka min bil, men jag är ju ingen miljonär liksom, jag har inga pengar att ge honom!" [OBS: Ja, han sade verkligen såhär - och han var allvarlig.] "Jag har ingen bil, jag kan inte gå nånstans! Vad menar du att jag ska göra?!"
"M... öh... heh?", svarade jag.
"Jag måste ha boken som säger hur man ska göra! Jag är fast i San Francisco, det är inte roligt alltså. De har ju tagit min bil! Jag behöver en bok som säger hur man ska göra där."
"Ho hum... nån sån fusk-bok har jag tyvärr inte, sir", svarade jag (okej, jag sa inte "sir"). "Ni får nog söka på internet efter lösningen".
"Ja-HA!", svarade han, fortfarande lite sur. Alltså, han var aldrig sur på mig, uppenbarligen bara sur på att han satt fast i Kalifornien utan pengar. I sitt porrspel. "Men när får du in den boken då?"
"Nej det får jag aldrig, vi säljer inte fuskböcker! Osis, Cheatie McCheaterson!" (Okej, jag sa inte "Cheatie McCheaterson".)
"Nä-HÄ!", svarade han och vände på klacken och gick iväg - antagligen hem för att åter ge sig i kast med den intellektuella utmaning som är LULA 3-D...

Jopp jopp. Det var det. Hum hum. Ööööhmmmm... var är min macka?

prokrastination

På engelska använder jag ofta uttrycket "to procrastinate", vilket betyder att undvika arbete, och ibland försöker jag säga det på svenska, men det tycks som att prokrastinera inte är ett allmänt accepterat ord här? Vad säger du, Grünbaum? Hur som helst, prokrastinera var vad jag gjorde alldeles nyss när jag försökte undvika att göra call sheets till kortfilmsinspelningen jag regiassisterar på i veckan, och istället surfade runt på måfå. Då hittade jag denna guldklimp, innehållandes mängder av människor som tar begreppet prokrastination till helt nya höjder...

"Det kommer krasa lite nu... NÄR KÄKBENET GÅR SÖNDER!"

Okej, okej - jag vet att jag sade att jag inte skulle skriva när jag väl var i Stockholm, men jag har upplevt någonting så obehagligt idag så jag tror jag måste skriva av mig. Såhär: idag drog jag ut min visdomstand! "Jaha", tänker läsaren, "big deal, det har väl alla gjort". (Nu vill jag bara lägga in här att självklart har inte alla gjort det - och det ska de vara tacksamma för - men jag ville mest komma åt en lätt blaséartad attityd här. Nåväl.) Anyway, visdomstand schmisdomstand - detta var inget vanligt ingrepp! Tillåt mig förklara med en enkel illustration, gjord i MS-Paint:

Bilden föreställer förstås mig, men viktigare: tanden, hädanefter kallad Antikrist. Grejen är, att vanligtvis så växer en visdomstand rakt upp, eller rakt ner - precis som resten av tänderna. Antikrist var dock ingen vanlig visdomstand. Åh nej, hon växte fullständigt horisontellt! (se figur 1.2 för förstoring:)
Som synes av illustrationen gick det alltså inte att dra ut tanden på vanligt vis, eftersom nästa tand låg i vägen! Eller nu när jag tittar så framgår ju det egentligen inte alls - damn you, MS-Paint! - men om ni föreställer er att Antikrist var mycket mycket större och att det inte fanns nåt utrymme omkring henne så förstår ni. Hon var helt enkelt helt fastklämd mellan käkbenet och nästa "vanliga" tand, som hon hänsynslöst tryckte inåt mot käkens mitt år efter år, och hennes "uppåt" (som i att dra den uppåt ut ur roten) var liksom rakt åt höger in i nästa tand.

Så vad göra? Jo det ska jag säga: de bestämde sig för att, eftersom de inte kunde dra ut den, så skulle de såga den i bitar innan de drog ut spillrorna!! Detta medan den fortfarande satt fast i mig! Så de täckte hela mitt ansikte med en grön plastsäck (typ), för att förhindra att jag blev täckt av det omkringsprutande blodet, så jag kunde inte se nånting. Det fanns bara ett hål för munnen, så jag låg där i min dentala burqa (ooh!) och tvingades höra dessa två härliga kommentarer:

(Doktorn till sköterskan, medan de sågar min tand i bitar med borrsågen): "Hmm... den börjar bli riktigt slö, den här! Hör du det?" [BZZZZZRRRUÄÄÄÄÄÄÄÄ lät den samtidigt].
(Sköterskan [entusiastiskt]): "Jaaa-a!"
(Doktorn): "Den måste vi byta sen!"

Mmm. Och så nästa pärla:

(Doktorn, till mig): "Nu ska jag bara bryta av tanden här... den sitter ju i käken, så det kan nog knaka en hel del." Sedan lät det "KNAAAAK KRRRRAAS!", som när ett träd faller, och den gröna plastsäcken blev lätt fuktad av mina skräckslagna tårar.

Japp. Så höll det på i 80 minuter, medan Antikrist sågades sönder i mindre och mindre bitar, som sedan bröts av och drogs ut. Sedan sydde de ihop min mun (ja! De sydde! På insidan! Jag har stygn inne i kinden!), och nu sitter jag här och har så ont! Och det värsta är att de sade att den riktigt jobbiga smärtan inte kommer förrän dag två och framför allt dag tre. Uuuuu! Det gör ju så ont redan nu! Mitt käkben är traumatiserat! Jag blöder som en leprasjuk fortfarande, nio timmar efter ingreppet! Jag måste sova sittande inatt sade sjukvårdsupplysningen (självklart ringde jag sjukvårdsupplysningen då det fortfarande blödde efter sju timmar - jag ringer dem om min mage kurrar ovanligt högt eller min hals känns lite raspig), de sade att jag måste sova sittande för annars kan blodet rinna ner i mig... och det är tydligen dåligt.

Jaha. Så nu vet du allt det här. Du önskar säkert att du aldrig hade läst det - men nu har du det, och det sitter fast i dina hjärnceller för evigt! Förlåt. Skänk mig en tanke när jag sitter och sover - och notera att jag är i Stockholm tills mitten av Augusti ungefär! Så det finns gott om tid att ta en stratosfaropramen eller sju under sommarnatten! När jag har läkt, alltså.

"To him, no matter what the season was, this was still a town that existed in black and white and pulsated to the great tunes of George Gershwin."

Så är det snart dags att packa väskan och åka hem. Eller hem och hem, jag vet inte vad hem är längre. Stockholm är hem, men New York också. Det är nog bra så. Just nu packar jag allt jag äger i lådor, eftersom jag måste lämna mitt rum under sommaren (jag har inte råd att betala hyra för det när jag inte bor här).

Direktör Langusto var på besök här i veckan - vi trängdes i mitt lilla rum men det gick finfint.

(Direktörn och jag)

Han sov på en madrass på mitt golv: som han uttryckte det, "trångt mellan sopkorgen, smutstvätten och kylskåpet", men det fanns ju inte många andra alternativ, utöver levitation, så vi gjorde det bästa av det! Vi har chillat i Battery Park, hört världens bästa beatboxer (hej svejs Rahzel) i Williamsburg, och försökt bli rånade i Bronx. Hm.

Några bilder! Battery Park: inte förrän tre veckor sen förstod jag att Battery Park är mer än den folkfyllda lilla klutten längs ned på Manhattans sydspets där alla turistfärjor går ifrån. BP är ju en lång strandpromenadsstrip, eller vad man nu ska säga, som tar en god halvtimme att traska. Sitter man där ser man segelbåtar, New Jersey, och frihetsgudinnan - allt medan den friska havsfläkten sköljer över en... ...okej, så det är egentligen den friska doften av de ruttnande maffialiken i floden (som ni vet), men allt känns friskt jämfört med doften i Harlem.

(Piratflagg! Och frihetsgudinnan i bakgrunden.)

Williamsburg! Shit, när Morgan och José var här försökte vi ju klura ut vad som var så "speciellt" med Williamsburg (en del av Brooklyn), men fattade inte alls. Oj vad fel vi gick! Jag och Langusto irrade ut dit en kväll för att gå på grstiskonsert med Jason Lindner (en ASbra jazzpianist som vi hörde på Nublu förra året), och det är ett så soft område så det är helt tokigt! Bara sköna barer och caféer och vackra flickor och bra musik och gallerier och andra underligheter. Efter nästa år ska jag flytta till flott-Brooklyn. Måste... bara... bli... miljonär...

Vi hörde Jason på Zebulon, ett skönt musikcafé i Glenn Miller-stil (med pengabricka och allt), och det var också där som Baba Israel, världens grymmaste beatboxer, körde sitt race.


Det var så stört bra och svängigt så det går inte att återge, men jag ska försöka. Okej... [harkel]: RRRRAAAAAHHHHH!!!!

Efter konserten irrade vi runt ett tag till, och landade till slut på Galapagos, ett "art-space" inte så långt ifrån Zebulon. Där hade just min kamrat Trumpet-Volker avslutat en spelning med sin grupp, men den stora behållningen var att kliva in i själva lokalen. Det första man möttes av var att de hade rivit upp golvet till källaren och fyllt den med vatten, så man stod bredvid en fyra meter djup pool där man kunde se undervåningen skimra och dansa i det svarta vattnet. Det hängde tavlor och fotografier precis över vattenytan som speglade sig, och det låg foton och flöt, så det tog ungefär en minut innnan jag ens fattade att det var vatten och inte ett välpolerat golv!


Hm, vad mer? Jo just det - Gustav ville ju bli rånad! Han hade traskat på 125e när en bil körde förbi honom, vevade ner rutan och ropade "get off the street, white man!" - vilket förstås gjorde Gustav yr av upphetsning och lycka. Hans plan var därefter att bli rånad - en sann New York-upplevelse om något, antar jag - så vi åkte upp i Bronx för att försöka styra upp det. Men till Gustavs besvikelse hände ingenting, inget rån, inte ens nåt gruff. Bronx var bara förortstråkigt (nu var det ju visserligen klockan tre på en onsdagseftermiddag, men ändå), så vi bestämde oss för att pröva Spanska Harlem - El Barrio! Den del av Harlem som fortfarande är lite småfarlig liksom. Men samma sak där: bara tanter och solsken. Vi släckte besvikelsen med några öl på en bar, och jag tvingas konstatera att Gustav nog får ta en nattvandring i Central Park nästa gång han är här för att uppfylla denna bisarra önskan.

(Besvikna lämnar vi förorts-Bronx för att söka faran i...)

(...spanska harlem, men det gick inget vidare det heller.
Bara ofarligt folk och trafikpoliser. Trams!)

Ah! Sen smög vi upp på taket på I-House - vi har hittat en liten gång som leder till en stege som leder till en lucka som man kan fippla upp, och så kommer man upp på självaste taket, tretton våningar upp! Där ser man hela Manhattan - vi satt ett gäng och slappade och njöt medan några snubbar började skjuta fyrverkerirakteter från gatan bredvid. Det var mysko att sitta högre än raketsmällarna, så det blev färggranna explosioner alldeles bredvid en fast flera våningar ned. Grymt soft var det i alla fall!

(utsikten från taket. Riverside Church, Grant's Tomb och New Jersey över floden)

(Riverside Church till höger, midtown längre bort och Empire State
Building svagt skymtandes i horisonten)

Jopp. Imorse åkte han hem, och nu packar jag som sagt för fullt. På söndag kommer även jag hem - weeee! Jag ser fram emot att förlusta mig i stockholmsaftonen med läsekretsen! Jag kommer låta bloggen vila under sommaren (som José så klokt sade på sin blog: "det här med att svenneblogga är ju bara så trist"), så jag föreslår att vi ses i verkliga lifvet istället! Mitt mobilnummer är samma som förr: 070 797 51 05 - och jag är kvar ända till mitten av augusti! Weeee igen! Sedan bär det av tillbaka hem igen. Jag åker från hemma till hemma - det är fint.

Vive New York!

Add one to the memories! Igår hade jag ett riktigt mummigt New York-ögonblick, i ordets rätta bemärkelse. Min kompis Gwen från Frankrike jobbar på nån resebyrå som har sitt kontor i Empire State Building, och hon bjöd mig på en liten midnattsvisning av Woody Allens Manhattan i ett projektorrum på 43e våningen! Det var så cool - Empire State Building var helt tomt, hon korkade upp en flaska representationschampagne, vi poppade popcorn, kopplade hennes laptop till projektorn och såg Manhattans vackra svartvita vidbild dansa på väggen, avspegla sig i panoramafönstrena som i sin tur visade ett dimmigt riktigt Manhattan! Och Woodys gnälliga röst studsade ut i de tomma korridorerna, ekade nedför art deco-hissarnas schakt. Jag kom återigen ihåg hur mycket jag älskar den här staden...

Sen kom jag ihåg att jag skulle berätta om min underliga chef! Jag tänkte ju göra det för flera dar sen, men grejen var att jag hade inte kunnat hålla mig, utan berättade om henne för josie, och hon tyckte inte alls att det var lika kul som jag tyckte, och då blev jag typ grinig och sur och ville inte berätta det längre. Hehe. Men nu gör jag det ändå:
Okej, så min chef - Liz - är typ trettio, har alltid halvöppen mun, frågande ögon, och vaggar från sida till sida när hon går. Hon är mycket snäll, men också mycket underlig. När vi jobbar intervjuar vi ju folk och frågar vad de tycker om biotrailers och sånt, och då tar vi deras personuppgifter. Okej, så förra helgen så stod jag och avslutade en intervju med nån snubbe när Liz kom framhoppande och såg ut som om hon hittat en gyllene chokladkaka. "This guy has the same name as my brother!", utbrast hon medan hon viftade med ett gammalt intervjupapper jag gjort nån timme innan. "I can't believe it, that's SO WEIRD!". Liz heter Lee i efternamn, så han hette typ Stephen Lee eller nåt sånt. OK, fine, remember to breathe, typ. Men hon var så glad över att det fanns en annan snubbe som hette Stephen Lee, så hon hade fått upp ångan. "That's so weird, I can't believe it, oh my gosh..." Jag log för mig själv - det är så lustigt att folk kan bli så upphetsade över nåt sånt. Som Josie så korrekt påpekade - det var ju inte som att hennes bror hette Balthazar von Ecklenburg eller nåt sånt. Men anyway, whatever floats her boat, liksom. Två minuter senare kom Liz tillbaka, hoppandes upp och ner, frustande av upphetsning: "ohmyGOD! OhmyGOD! This is SO CRAZY! This guy... Ohmygosh... not ONLY does he have the same name as my brother, BUT--" (här lade hon in en dramatisk paus. Vad skulle komma?) "...BUT he is NOT the same age as my brother! NOR does he have the same telephone number! OHMYGOD! OHMYGOD! THIS IS SO WEIRD! OHMYGOOOD!"

Jag fattar fortfarande inte vad hon menade. Hon tyckte alltså att det var omåttligt spektakulärt att den man som hade samma namn som hennes bror inte hade samma telefonnummer eller var lika gammal - med andra ord att det inte var samma person, nåt hon redan visste. Jag fattar bara inte. Men hon var så lycklig, så lycklig, så det gjorde inget. Vissa blir lyckiga av att vara i ESB mitt i natten. Andra blir lyckliga av... vad det där nu var. Jag dömer inte - så länge man är lycklig är det fint.

Freedom? Yeeeah right!

(Vilket band? Första som svarar får en öl när jag kommer hem.) Aaanyway: jag är klar. Japp. Klar. Jag har fått min Master of Fine Arts-examen i filmregi - med andra ord är nu fältet helt öppet för mig att kalla mig "independent filmmaker" istället för "student", vilket alltså betyder att jag nu kan satsa på den där karriären som crackhora på 125:e, för det är nog det enda sättet jag kommer tjäna pengar snart...

Vad nytt annars? (Jag vet att jag inte skrivit på länge - det har varit så mycket och jag har varit trött.) Få se... jag gjorde illa högerörat förra helgen på en högljudd fest, och den antikristliga öronkliniken som Trygg-Hansa kopplade ihop mig med vägrade i sista sekunden att ta emot mig eftersom de inte samarbetar med "utländska försäkringsbolag" (trots att T-H har dem listade som samarbetspartners). 666! Hakkors! Så nu ska jag försöka hitta ett nytt sjukhus som förhoppningsvis kan hjälpa mig med min ondsinta tinnitus. Although i ärlighetens namn har det blivit bättre de senaste dagarna, men ändå... jag är ju paranoid, och minsta vibration i min högra örsnibb gör mig nervös, så jag vill se en man i vit rock snarast.

Vad mer...? Ah! Skandalen! Vi hade filmfestival i skolan, och alla visste att det stod mellan långfilms-Lanre och mig själv, för vi är bäst. Och det visade sig stämma, det var han och jag som tog priserna... MEN han tog det finaste! Jag vann för bästa filmfoto - eller rättare sagt, Carmen vann - och för bästa filmljud - eller rättare sagt, Ippi+Joel+Johan vann; men Lanre det aset vann för bästa film... grrmbll... Okej, nu är hans film visserligen mycket bra - men min är fan bättre! Grrrmbll...

Nåt annat? Ah! Min dumma chef! Hahaha! Det är så roligt! Hon är så bisarr... men nu är jag för trött för att skriva om det, så jag tar det imorrn. Hej hej!

"I'm gonna smack you up, bitch!"

Urrr... mröh... uffff... seg dag. Vi tar det från början:
Igår avslutade jag filmen - awoohoo!! Jag och Ira kloffade in ljudspåret från Norrland, det passade finfint och vi bara smock tjofs tack för oss! Efter att ha gått runt och kramat alla människor jag kunde hitta åkte jag ner till Washington Square Park, nära NYU, för att träffa Lucas (filmens kompositör, du minns?) som är på tillfälligt New York-besök. Det var mycket trevligt, han bjöd på lunch (jag har klokt nog börjat umgås med förmögna människor nuförtiden, då jag själv är så bedröfvligt fattig) och ville visa en annan kortfilm han hade skrivit musiken till.

Okej, dags att backa en sekund. När vi spelade in musiken till min film - eller snarare när vi förberedde allting - så smickrades jag hela tiden av Lucas och hans team, som alltid sade "Den här filmen är verkligen speciell" - "Det här är mer än en vanlig studentfilm" - "Det är ett privilegium för oss att skriva musik till en så stark berättelse" etc etc... Okej, visst förstod jag att det var words, sweet sweet words that turn to that icky yellow wax in my ears, men jag blev ändå smickrad av det konstanta... smickret.

Okej, så tillbaka till igår: Lucas har en annan film på DVD med sig som han och hans team jobbat på - de gjorde den strax efter min - och han ber mig titta på den. Vi går till NYU och lånar en dator, jag shofflar in DVDn och börjar titta. Filmen är dålig. Riktigt dålig. Dålig story, dåligt skådespeleri, dålig klippning... dålig dålig dålig! Musiken är bra (förstås, för Lucas är så begåvad så nåt annat vore omöjligt), men det är allt. Okej fine... jag sitter där och har tittat på den, Lucas är och fipplar med nåt annat nånstans, och när filmen är slut märker jag att det finns en bonus feature på DVDn: "the Making of the Score". Hm! Jag klickar igång det. Ah, där är Lucas och hans team - samma team som jag arbetade med. "Håhå", tänker jag lätt nostalgiskt... tills intervjuerna börjar. "Den här filmen är verkligen speciell", säger Joe. "Det är helt klart mer än en vanlig studentfilm"! "Det är ett privilegium för oss att få jobba med en så stark regissör", säger Jorge. Plötsligt känner jag mig smutsig! Det är som i det där Seinfeldavsnittet där doktorn kallar Elaine "breathtaking", och sedan ser den där monsterfula bebisen och kallar den "breathtaking"... The dirt won't come off! The dirt won't come off!

Hm. Aaaanyway... sen ringde Filiz och sade att hon hade fått två biljetter till en fest för Luc Besson (du vet, Det stora blå, Leon, Femte elementet) - hans nya film skulle smygvisas och efteråt skulle det ordnas fest, och hennes kompis kompis rumskamrats kusin var festfixaren, eller nåt sånt, så hur som helst: hon hade biljetter, jag hade just avslutat min film, det krävde lite firande, allt föll på plats! Innan festen bjöd hon mig på smarriga dry martinis på typ Voldemort Hotell eller nåt (nej, så heter det nog inte, för det är väl den onde trollkarlen i Harry Potter?), där de har värsta lyxiga takterrassbaren där man blickar ut över Hudsonfloden... mycket maffigt. Sen gick vi till festen - och den var rolig, men nån Luc Besson fanns inte att hitta nånstans. Visserligen vet jag inte alls hur han ser ut, men jag såg ingen som såg viktig eller fransk ut, så jag räknar med att han inte var där. Men anyway, det var ju fest, och det bjöds på ännu mer drinkar, och, tja... läsekretsen vet ju redan att jag har en sexårig flickas alkoholtolerans, så det blev skoj!

MEN: nu kommer vi till dagens trötthet. Imorse var jag bjuden av min vän Scott att gå och lyssna på New York-filharmonikernas generalrep av deras nya program (han är nån sorts bigwig och får biljetter till sånt), vilket ju var oerhört skojigt... men jag hade en lätt huvudvärk, för att uttrycka det milt. Och repet var 9.30 på morgonen. Midtown. Och det visade sig att programmet var Mahler - bara Mahler. Idag har jag lärt mig att Mahler och bakfylla icke går ihop. Därav stönandena i början av posten. Sedan åkte jag hem - men då höll de på med spårarbete, och mitt tåg hoppade över alla hållplatser mellan 96e och 145e (jag ska av på 125e). Precis när vi lämnat 96e, och alltså hade en lång resa utan stopp framför oss, kom en snyggt klädd, smäcker svart kvinna i 40-årsåldern fram och satte sig bredvid mig. Hon vände sig mot mig, log och blinkade med ena ögat. Jag log tillbaka. Då försvann plötsligt hennes leende, och hon stirrade på mig. Sedan öppnade hon munnen, och ut kom en sorts väsande, mumlande Miles Davis-hes stämma som var helt tonlös:

"Bitch. Bitch. I'm gonna smack you up, bitch! I'm your momma and you don't invite me to your graduation? Bitch. Bitch. You gonna get your ass whopped. Bitch. From the day you came out, I always looked out for you, and now I'm gonna smack you, bitch. Bitch. Bitch. It's 'restrained'? It's 'restrained'?! I'm gonna smack you up, bitch. Bitch. You're a bitch. Bitch."

Så fortsatte hon, stirrandes rakt på mig, ända tills vi kom fram till 145e och jag kunde kliva av, med en än mer förvärrad huvudvärk. Sensmoralen: Drickande straffar sig alltid på ett eller annat sätt, kids! Tur att jag inte är bjuden på några fler gratisfester i den närmaste framtiden.

tårta!

Ser du... där borta! Ser du hur det liksom fladdrar lätt..? Det är... det är ljuset i tunneln! Jag ser det! Efter allt arbete skymtar slutet vid horisonten - idag mixade vi ned bilden och jag tankar just nu hem IppiJoelJohans fenomenala ljudläggning som de har plitat med i Norrland i många veckor. Imorgon ska jag sammanfoga de två, klonka ned dem på en DV-kassett och traska till DuArt för att få det konverterat till NTSC. Sen... tja, sen är jag typ klar! Nästa vecka får jag min Masters of Fine Arts-examen, och vi har vår skolfilmfestival och allt. Shit! Ljuset i tunneln!

För ett par dagar sen firade vi denna närstående förlossning uti vuxenlivet meddelst en liten fest hos Sara - mycket skojsigt. Hon bor på 172a, här på västra sidan, uppe hos puertoricanerna - och vi hade festen på hennes hustak. Maffigt! Bara vi och George Washington Bridge. Festligheterna inleddes med denna smarriga morotstårta från Carrot Top Bakery:

(CCNY är förstås vår skola: City College of New York)

Ah, Carrot Top Bakery - jag måste snabbt berätta om dem! Först och främst gör de världens godaste morotskakor! Världens godaste! Jag åt en på min föllsedag förra året, vilken ju sammanföll med filminspelningen, så plötsligt överraskades jag med morotskaka (egentligen är det väl snarare en tårta, men anyway) på filmsetet. Sen dess är jag hooked.

Carrot Top Bakery började såhär (jag vet detta eftersom Sara är tjenis med ägarinnan): Nån snubbe satt i ett fängelse här i NY, och hans syster brukade baka morotskakor till honom när hon kom på besök. Han tillhörde nåt muslimskt fängelsebrödraskap, och delade alltid kamratligt sin systers kaka med sina medfångar. Kakan blev omåttligt populär, och snart spred sig ryktet från fängelse till fängelse, och systern började få beställningar på morotskakor så snart nåt brödraskap skulle ha sammankomst i nåt fängelse. För att hinna med alla beställningar anställde hon en medhjälpare. Sedan kom hennes bror ut, men vid det laget hade hennes kakor en sån trogen (om ej särskilt rörlig) kundkrets att hon beslöt sig för att öppna eget: Carrot Top Bakery på 174e och Broadway. Och hon gör, som sagt, världens godaste morotskaka. Bara så ni vet.

Okej, tillbaka till festen. Inte för att det hände nåt spektakulärt, utan bara för att det är det enda jag har att berätta om.

(Elisabeth, Cara, jag, Sara och Lanre - som ser mystiskt photoshoppad ut! - på taket)

Höjdpunkterna var väl när Michelle lunkade fram till oss och gnällde på att hennes vin smakade äcklig ananas (det visade sig att hon drack just ananasjuice - i mörkret på taket hade hon tagit fel, haha!); när Ira började vifta och ropa till ett gäng mexikaner i sombreros som satt på ett annat tak, och de kom över gatan och festade med oss; och när vi flyttade inomhus och jag drabbades av svår avundsjuka på Iras roliga lampskärmshatt (den verkade i alla fall väldigt rolig att bära i ögonblicket, och jag kunde inte hjälpa att känna hatt-avund, vilket fångats i nedanstående, mycket representativa, bild).


Jopp jopp. Okej, hur går det med den där ljud-nedladdningen nu då... få se... 5 timmar och 22 minuter kvar. Suck... Oh well... snart tar jag i alla fall min examen!

Ser du! Ser du hur det fladdrar därborta! Ser du vad det är?! Det är... det är... det är mitt nya liv som arbetslös filmare som väntar. Eh... Hurra.

awooohoooo!!!!

Jag sitter och klipper färdigt min film dag och natt den här veckan, så jag har inte mycket att rapportera om mig själv, men jag måste ändå berätta nåt fantastiskt som hände imorse. Carmen fick veta att hon vunnit en Student Academy Award!!! Att hon var nominerad har hon vetat i flera veckor, efter att ha tagit sig förbi deltävling efter deltävling, förbi hundratals kandidater, men imorse mailade oscarsjuryn (ja, det är den riktiga AMPAS , alltså samma folk som anordnar den "stora" oscarsgalan, som ordnar detta) och sade att hon vunnit. De flyger henne till LA i juni för ceremonin, hon får stålars, det är värsta grejen. Vår skola har gone ga-ga och skickar ut pressmeddelanden som stoltserar med att en city college-student har vunnit en oscar, alla är helt upphetsade, det är galet! Hon vinner för en "liten" övningsfilm hon gjorde förra året, som blev så grymt jävla bra, och hon övertalades att skicka in den till AMPAS - och så blev det som det blev. Helt tokigt. Jag är så stolt, eller vad det nu heter... fast det kanske man inte får vara över sina ex? Äh, skit samma - det är jag ändå!

Okej, tillbaka till klipprummet.

måndag: min förträngda blodtörst väcks

Oförmögna att stå emot frestelsen promenerade jag och Filiz ner till Lincoln Center i förrgår för att se David Blaine avsluta sin veckolånga vistelse i glasbubblan med att kedjas vid armarna och fötterna och sedan få sin luftslang borttagen, medan han pillade upp upp låsen på kedjorna - samtidigt som han skulle slå världsrekordet i att hålla andan, som är på 8.58! Åtta och femtioåtta!! Det är så stört länge, och vi var nyfikna på om hans hud skulle ramla av när den kom i kontakt med luft, så det var därför vi gick dit... Men jag vill vara noga med att poängtera att vi minsann hade mycket sofistikerade diskussioner på vägen dit om den moderna människans behov av spektakel, sadism och masochism som effektiv underhållning, och massa andra... smarta... grejer. Ehh, japp. Vi tillhörde alltså icke pöbeln! Pöbeln är de tusentals människor som ville se David Blaine drunkna, och hade samlats där. De var en pöbel. Vi, däremot, tillhörde helt enkelt den balanserat nyfikna men sofistikerade intelligentsian... Ehm... Okej, så vi ville också se honom drunkna.

Väl på plats upptäckte vi, som sagt, att det var alleles fullsmockat med folk - ungefär 30% rabiata blainetologer som alla hade rakat huvudena och pratade om hans telepatiska förmågor; och 70% blainehatare som alla stod och väntade på att få se honom flyta upp till ytan som en guldfisk. Filiz råkade nämna till en ganska ung blainetolog som stod och filmade med sin videokamera att hon trodde att det inte var vanligt vatten utan nån sorts hemlig näringsrik fostervattenssörja han simmade i, vilket gjorde blainetologen synnerligen upprörd. Självklart var det vatten, utbrast han indignerat, David Blaine är här på jorden för att inspirera oss, inte förleda oss! "Yeah, he's like Jesus", sade plötsligt en annan främmande ung man från Brooklyn (ja, han sade så), och plötsligt stog ungefär sju blainetologer och stirrade uppfordrande på oss för att vi hade uttryckt tvivel på Mästarens förmågor. Vi log nervöst och lade ner planerna på att fråga om de trodde att han bara var ett hologram och egentligen satt och chillade i en hotellbar nånstans.

Sedan kom ögonblicket. Två dykare hoppade ner i skålen och kedjade fast honom. Sedan simmade de upp igen, och tog med sig hans luftslang på vägen. Ett oerhört rytande uppstod genast från publiken - hälften uppmuntrande av typen "Go David!" och hälften upphetsade "Die! Die!". Mmm, moderna gladiatorspel... David sjönk som i trance ned till botten och bara... låg där, medan klockan tickade. En liten mexikansk kvinna med hes röst hoppade upp och ner bredvid oss och vrålade av upphetsning: "Come on papi! You can do it papi! He's gonna do it! Come on papi!". När han hade hållt andan i en minut (och alltså hade minst sju minuter och femtionio sekunder kvar) formligen exploderade hon: "ONE MINUTE!!! ONE MINUTE PAPI!!! ONLY EIGHT TO GO! YOU CAN DO IT PAPI!" (Filiz förklarade för mig att "papi" är nån sorts latinosmeknamn på... folk.)

Efter att bara ha legat på botten i trance i typ fem minuter, medan folk fortsatte vråla och tanten bredvid mig hade nått ett stadium av sån upphetsning att hon nästan inte kunde ta det längre - hon viftade med armarna i alla riktningar och utstötte okontrollerade högljudda grymtningar på spanska - började David Blaine så äntligen pilla upp låsen. Händerna - check. Sex minuter. Fot ett - check. Sex och en halv minut. Sedan började han pilla på fot två. Plötsligt började hans kropp skaka våldsamt och det kom massa bubblor ur hans näsa och mun, och räddningsdykarna i futuristiska silverdräkter som stod beredda bredvid bara "Swarm! Swarm!" och dök i, låste upp hans fotboja och drog upp en medvetslös Blaine... efter 7.08. Aaaaw! 177 timmar i en guldfiskskål, och så snubblade han på mållinjen! Kvinnan bredvid oss skrek: "He's not breathing! He's not breathing! Breathe, papi! Breathe!!", fast hon omöjligtvis kunde se om han andades eller ej. Efter en minut av spänd tystnad värdig ett saftigt tv-drama, där Blaine låg stilla på rygg medan massa läkare sprang runt i cirklar och ojade sig och nån pumpade syrgas från en tub in i hans mun, lyfte han på armen och vinkade svagt till publiken! Hahahaha! ONLY in America, kids!


Sedan lyfte de upp honom på benen, han stapplade iväg och vi gick därifrån - och lyssnade till de desillusionerade blainetologerna som försökte smälta vad som hade hänt. De två saftigaste avlyssnade godbitarna:

"He failed us! He failed us all! Why are these people so happy?! He let us down!!"

"[upprört]That was not magic! If it were magic, he would have pulled it off easily!"

Just det.

bubble boy

Failure means a drowning death! Yeah!!! Så står det på affischen som sitter lite här och var i stan, som meddelar att David Blaine har flyttat in i sin vattenfyllda bubbla vid Lincoln Center. Där har han simmat runt nu i sju dygn i sträck - en slang kopplad till hans mun för luft, och en slang kopplad till hans byxor för... brrrrr...


Jaha, så där guppar han. Han gör liksom inte så mycket mer än att just guppa runt. Och trycka sina handflator mot glasväggen när nån kliver upp för att hälsa på honom. På tal om hans handflator: kolla hur skrynkliga de är!! Kvack!

Han kommer vara ett sånt sviskon när han kliver ur så det är helt galet - NY Times skrev att hans hud började "falla av" för två dagar sen (kvack!!) och att hans läkare vill att han ska dra på sig nån sorts dykdräkt. Men David Blaine vore ju inte David Blaine om han inte var en fullständig dåre, så det enda han gått med på att klä på sig är numera handskar.

Annars är nästan det roligaste - och vackraste - med hela detta spektakel att se de folkmassor som liksom saktar ned när de kommer fram runt bubblan och bara står där, nästan hypnotiserade av denna skrynkliga kropp som sakta studsar fram och tillbaka mellan akvariets sfäriska väggar. Det hela ser så bisarrt ut, ungefär som en science fiction-variant av pilgrimsfärder till den där jättestenen i Mecka... eller är det Medina? Mängder av folk väller fram för att trycka handen mot glasbubblan i en sekund.
Och David Blaine fortsätter bara att studsa fram och tillbaka, sakta sakta, från sida till sida - ett spektakel i ultrarapid.

Antikrist!

Efter att ha suttit i skolan och tjafsat med filmen till halv elva i går kväll, beslöt jag mig för att bege mig hemåt; men då min mage kurrade på ett oroande disharmoniskt sätt bestämde jag mig för att ta omvägen förbi Ollie's Noodle Shop och köpa med mig en portion Chicken Lo-Mein. Sagt och gjort, jag gick in, bad om mina nudlar, och drog upp mitt fina visakort från föreningssparbanken, då jag inte hade några dollars på mig. (Eftersom amerikanska banker styrs av djävulen och hans svettiga hantlangare har jag aldrig pengar på mitt amerikanska konto, utan använder det svenska.) Anyway, så jag räckte över mitt kort, damen i kassan drog det genom den lilla maskinen, och den gav ifrån sig ett obehagligt bröööp: "denied". "Eh?", tänkte jag, och bad henne försöka igen. "Denied, denied!", svarade apparaten med ett nytt hånfullt brööp, och jag kliade mig i huvudet, då jag visste att jag minsann hade i alla fall lite pengar på mitt konto.

Jag traskade hemåt, hungrig och lätt bekymrad, och loggade in på min internetbanksida när jag kom hem. Det visade sig att jag hade gjort flera bankomatuttag under dagens lopp och tömt mitt konto - i Bangkok!!! What the fuck?!! Kontot var tomt - helt tomt! Nåt thailändskt as hade på något obegripligt sätt lyckats klona mitt kort och satt och drack paraplydrinkar på stranden för mina pengar! Hat hat hat!!! Sexa sexa sexa hakkors!!! "Lyckligtvis" nog är jag ju numera så fattig att jag inte blev av med några egentligt maffiga summor, men ändå - nu är jag ju helt barskrapad! Jag får gå ut och sälja min kropp på 125:e för att få ihop lite stålars, men då behöver jag mer bröstmuskler, och jag har inga pengar att köpa gymkort för! Moment 22! Jag är så arg - så grymt apförbannad på den djävulsdyrkande naziapa som lyckats blåsa mig på detta vis - och det värsta är att jag inte har nån aning om hur det gått till! Aaarrrrrghhh! Mitt nya livsmål är att göra en Chuck Norris och träna musklerna målmedvetet i flera år innan jag åker till Bangkok för att söka blodshämnd. Turligt nog säger banken att jag ska få tillbaka alla pengar, men det är värsta tjafsiga formaliaproceduren som måste inledas, vilket ju är svårt när jag är i USA. Hat hat hat! Svart pulserande hat! Antikrist!

backlash!

Argh! Det började ju så lyckat... Men sedan insåg jag mer och mer att mitt lilla performanceförslag hade gått lite för bra. Det var nog bilden - ingen kunde helt enkelt tro att jag var så störd att jag lagt så mycket energi på något som inte var ämnat att tas på allvar... the fools! Den subtila skiftningen från "lyckad skämtare" till "husets dåre" inleddes med att organisatören för hela det här presentspektaklet e-mailade mig igår och skrev att hon beklagade att "vi inte har tillräckligt med tid att förbereda din 'fantastiska' idé". Hm. Sedan, när jag klev in i hissen igår, klev samtidigt husets reseledare Jay ur den. Han log nervöst när han såg mig och sade "Oh, hi... yeah, uhm... interesting idea you had there... really... really greatwellgottagobye!", och pilade ut ur hissen. Väl i lunchrummet mötte jag Jamila, som alltid brukar le så varmt när hon ser mig, men den här gången fanns det helt klart nåt lätt avvaktande i hennes leende. Jag inbillar mig inte! De tror att jag ville göra det där på riktigt, de tror att jag tycker det är artsy att ha "all standing in half circle, both arms slowly up, waving back and forth"! Arrrgh! Och nu när jag tänker efter vilka det var som så entusiastiskt stödde "förslaget" först - det var ju alla de udda dårarna! Nu har jag sällat mig till dem! Jag får inte sitta med jocksen i lunchrummet längre - det blir the nerd table! No! Noooo!

okej, du tänder ljuset... ta tre steg framåt... bräk som ett får... armarna upp!

Det här är så roligt! Okej, lite bakgrund: i förrgår hade I-House sin årliga "hej då"-ceremoni, där vi alla serverades galamiddag och det hölls tal och sånt. Flera av musikerna här framträdde - asbra, som alltid - och vi satt och lyssnade och pratade och mumsade mat och hade det gemytligt. Kvällen skulle sedan avslutas med någonting som hade annonserats som "the Candle Lighting Ceremony", och jag trodde mig ana att det skulle bli en orgie av organiserad sentimentalitet. Men jag förväntade mig motsvarigheten till en vanlig mini-orgie; ni vet, en heltäckningsmatta, fyra salongsberusade personer och lite kroppslotion. Vad vi istället bjöds på var sentimentalitetens motsvarighet till en fet gammelromersk bauta-orgie, med tusentals människor som älskade vilt, insmorda i getblod! Ungefär. Det här är vad som hände:

Efter det sista framträdandet annonserades att "The Candle Lighting Ceremony" skulle börja, och några som kallades "the I-House Gospel Choir" steg upp på scen! Eh?! Har vi en gospelkör, tänkte jag, hur har jag missat det? Well, gospelkören bestod av åtta människor, alla lika fluoroscerande vita som jag, som framförde en specialkomponerad sång av en gammal I-House-student som bott här för några år sen. Den gick såhär:
"Light begets light. And love begets love. Light a candle, and pass it oooon! I light this light. I light this light. And carry it ooon! You light this light. We light this light. We light this liiiiight."
Melodin lät som en lite tonfattig version av "We Are the World" - helt klart en inspirationskälla - och den framfördes av sagda gospelkör med dopplereffektsvibraton och yviga gester mot publiken. Plötsligt, mitt under framträdandet, så steg en av sångarna fram till micken och sade: "OK, everybody, let's all stand up! Stand up! Stand up!", och folk ställde sig ytterst motvilligt upp. Han fortsatte: "Sing with us, everybody! Sing! 'I light this liiight...' - Yeah!", och folk började än mer motvilligt mumla något om ljus medan de stirrade ned på sina tallrikar.

Sedan kom den ofrånkomliga avslutningen... Jag hade, under middagens gång, noterat att det låg massa små lucialjus framför varje tallrik, men hade av någon anledning inte reflekterat mycket över det - mina tankar var på annat håll. Nu insåg jag plötsligt vad som höll på att ske. Japp, plötsligt uppmanades vi att alla lyfta våra små ljus, och låta lågan gå från hand till hand medan vi stämde in i sången. En efter en steg körmedlemmarna ned från scen, tände sina ljus och skickade vidare lågan. "I light this liiight! You light this liiiight! We light this liiiiiiight!" Maaan, jag klarar inte av organiserad sentimentalitet - det är det värsta! Så vi stod där och mimade texten, som man gör i kyrkan, medan ljuset spreds i rummet. Sen fick vi gå hem.

OK, det var första delen av bakgrunden. Nu är det så att vi ska ha ännu en middag på torsdag, bara för oss studenter som jobbar här i I-House (alltså "jobbar", som att jag visar filmer, och andra programmerar konsertkvällarna etc etc), och flera personer har föreslagit att vi ska ge något till vårt chefsteam. Jag tycker vi ska köpa några flaskor goda viner eller lite smarrigt plockesnask till deras kontor eller nåt, men det förslag som de flesta kände för var att ta ett gruppfoto av alla oss som "jobbar" här. Fine tycker jag - inte lika roligt för dem som att få lite gott vin, men visst visst, det kan ju vara roligt att ha nån sorts bildminne av oss... kanske. Jag ställde mig bakom idén i alla fall, det är ju inget att tjafsa om. Hur som helst, igår började det hela kompliceras, då flera i "jobb-teamet" började e-maila alla andra med önskemål om nya förslag för vad vi kan göra. Nån ville att vi skulle sjunga en sång för dem, en annan tyckte att det räckte med om vi köpte ett gratulationskort. Själv kom jag hem sent - vi låste klippningen på filmen igår, woohoo! - och möttes av denna ström av e-mails med olika förslag på vad vi ska eller inte ska göra till denna middag... som alltså hålls i övermorgon. Så nån ville sjunga en sång, men Samantha ville abolut inte sjunga, och en tredje tyckte att bla bla bla, men en fjärde att blu bli blä. Så jag skrev ett eget blygsamt förslag. Det löd såhär:


"I think we should choreograph the I-House candle-song from yesterday as silent interpretive performance-theater, all dressed in black leotards. I'll be the director, wearing a tight brown turtleneck sweater and smoking thin menthol cigarettes, looking difficult and moody. Someone should probably be hitting a small gong in a slow, rhythmical fashion, and we might need some low-pitched chanting in German. Then we can perform it for them! Just imagine it:

a: "Let's light a candle" (all standing in half circle, both arms slowly up, waving back and forth)
b: "And pass the flame around" (everybody runs into middle of circle)
c1: "For light begets light" (small jumps forward in tight groups)
c2: "And love begets love" (hands in front of face, fingers extended - eyes wide!)
d: "But if light begets love, then what is left of loooove?" (quick pirouettes to other side)

(Please note that we won't actually be speaking the words, only acting them out. The only thing heard should be the low German chanting - maybe a male chorus behind a curtain? And the occasional gong.)
I imagine the schematics as being something like this:


Quite simple! And maybe Sam can sing a song also. I think we can nail this baby with a couple of days of practice! Great, huh?! Huh? Ehh... hm."


Okej, så det var lite fånigt - men jag var trött och tyckte det var onödigt tjafsande om vad som skulle vara en okomplicerad liten tacksamhetsgest till våra chefer. Så jag skickade det till de ca 40 pers som är i teamet.

Nu det roliga: idag har jag fått flera e-mails från folk som helhjärtat stöder performanceförslaget - på riktigt! De uppfattade det inte alls som ironiskt, utan tycker att det är ett fint förslag och att vi ska framföra detta! En person sade att det är en "amazing idea", haha! Woohoo! Om vi kan göra det här kommer det bli det bästa! Det bästa! Jag ska dokumentera allt på video!