festivalstök

Urgh... jag är så TRÖTT. Berlins filmfestival började i helgen, och jag springer mellan filmvisningar och föreläsningar och fester tills kroppen och huvudet säger ifrån. Idag har jag varit på diskussionsforum på morgonen med Julie Delpy, sedan såg jag en föreläsning med den berömde sextiotalsregissörsikonen Dušan Makavejev (jag såg hans klassiska sjuttiotalsrulle "WR - Mysteries of the Organism" om Wilhem Reich och hans orgasmatroner och kommunistsamhällen som ska "knulla sig till frihet" för några dagar sen - mycket bra och konstig) på eftermiddagen, och så Mike Leigh på kvällen (det var asbra och han var jättearg och skällde ut folk som ställde dumma frågor!). Ouff! Att jag får träffa alla dessa tuff- och storheter beror på att Ira medverkar i nåt som heter the Berlinale Talent Campus, där unga filmare från hela världen samlas för en veckas arbete och fest (Ira är en av få klippare där). När han skrev in sig - en långsam och tråkig process - stod jag vid sidan om och var rastlös, och började prata med en trevlig kvinna. Det visade sig att hon var chef för talentcampuset, och hon förklarade entusiastiskt att jag måste hänga med på deras aktiviteter... så nu gör jag det! Bäst av allt, hon säger att hon ska skriva upp mig och Ira på gästlistan för den stora avslutningfesten (som man inte kan köpa biljetter till, för den är till för fint folk, som baroner och filmstjärnor) på torsdag. Hoppashoppashoppas... På tal om goda människor - jag träffade en tjej som jobbar för festivalen, och hon ska köpa ut massa biljetter till mig för personalpris (vilket är krrraftigt reducerat) imorrn. Whee! Folk är så snälla! Imorrn ska jag även lyssna på Andrzej Wajda (!), och sen se lite kinesisk film. Ah, filmfestival när den är som bäst. Rapporterar mer sen, klart slut!

men... var köper man tacos..?

Okej, nu börjar jag bli lite mer installerad i min nya superariska värld, efter den första veckans kulturchock. Chocken bestod nog mest i att plötsligt bo i ett så diametralt annorlunda område från hemma – vår lägenhet här ligger helt centralt, ungefär som att bo vid Lincoln Center i NY – och allt omkring oss är assoft. Jag är ju van vid att bo på en gata som har två sorters etablissemang: tvättomater och dollar-stores. På Linienstrasse, vår nya gata:

har vi också två sorters etablissemang: gallerier och barer. Som sagt: assoft. Kan man förresten säga etablissemang istället för establishment? Jag har märkt att jag har börjat tappa lite svenska, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag bott borta i nästan fem år, men det är ändå en lite mysko (och trist) känsla.

Anyway, lägenheten vi bor i är superfin – den tillhör min gamle vän Stefan, som befinner sig i Stockholm för att dirigera opera de tre månader som vi är här. ”Vrid ringarna till max och de bildar ordet FLAX”! Jag ska ta lite bilder av den sen så jag kan posta här – just nu får ni nöja er med en suddig bild på Ira som sitter lite flickaktigt i köksfönstret och pluggar tyska på kvällen.

Tyska, ja. Det är ju det konstigaste med att vara här: alla talar tyska. Jag är så van vid att A) kunna språket (även om spanska kanske är huvudspråk i mitt område så är ju ändå Inglese king), men också B) att höra minst sexton olika språk om dagen. Här är det bara tyska tyska tyska – till och med turkarna talar tyska (Berlin är f.ö. världens sjätte största turkiska stad – vilket känns ganska skönt då jag har en tendens att bli nervös av att vara omgiven av allt för många långa blonda män på en gång…), och min gamla skoltyska är en smula rostig (läs: havererad), så viss kommunikation är lite knagglig. Det är nämligen förvånansvärt många tyskar som inte talar nån engelska alls, så även en enkel fråga som ”sir, might i perchance peruse your establishment's pamphlet chronicling your fine assortment of malty fermented beverages?” möts av förvirrade miner. Det blir till att plugga mer…

Annars är det filmfestival som gäller nu – den gigantiska Berlinale rullade igång igår, och jag ska gå på många workshops och filmer den närmsta veckan, tjoho! Och så jobbar vi med förarbetet till ett inslag för en amerikansk tv-kanal (eftersom filmkrönikan har havererat under mina fötter) om undergroundgallerier i Berlin. Det ska nog bli skoj om det blir av ordentligt.

får jag be om största... möjliga... tyssssssssssssssskhet

Jamen just det, nu är jag i Berlin! Jag har inte skrivit nått nytt inlägg på ett tag, för jag har liksom gått och väntat på nåt irriterande (läs: roligt) att tjafsa om, men ingenting anmärkningsvärt har hänt (förutom att jag flyttat hit alltså) - inga bråk med förståndshandikappade barn på flyget, inga kollapsade öltält, jag tappade inte bort Ira på vägen - allt har gått som smort helt enkelt. Berlin tycks vara en asgrym stad, men jag är fortfarande så ny så jag har inte så mycket att berätta om det heller. Än.

Så vad är då det här? En hel post om ingenting? Ja, typ... ett livstecken, helt enkelt - ett löfte om att jag sakteliga samlar på mig saker att skriva om. Typ cyrrykorv (uäck). Eller baren här under oss som heter "Gambrinus" men inte serverar Gambrinus - WTF! Eller det faktum att "mataffärerna" här bara säljer glass, godis, och korv på burk. Snart går jag ut i skogen och dräper ett vildsvin själv!

Men ja, nu ska jag ut och rota lite mer i övergivna fabriker och sopiga Liedl-butiker. Tschüss!

bitarna faller på plats

Rien lämnade oss i slutet av förra veckan, och åkte till sitt nya hem i South Dakota. Samma dag hittade jag en intorkad groda i vår trappuppgång. Slump? I think not!

je ne regrette rien...

Okej, jag är en nutida Nostradamus. Bläddra ner ett par poster och titta på den där tysklandsbekännelsen, där Fifty blev Heino och blasköl blev tysköl. Jag gjorde ju även om Shaft till en schäfer - och det är precis vad som har hänt! Nästan.

I förrgår morse skulle Ira ut och promenera med Shaft. "Wanna come?", ropade han in i mitt rum. "Bläääuuh", svarade jag, eftersom det var kallt och tidigt. Ira gick ut, Gabriel kröp in under täcket igen. Mmmmm. Varmt. Fint. Ett av djuren ute ur lägenheten, bara två kvar. Jag var nöjd. En halvtimme senare hade de fortfarande inte kommit tillbaka, och jag satt vid frukostbordet och åt en skål mjölk. Plötsligt öppnas ytterdörren, och in kommer Ira med två hundar i följe! Det var ett sånt där skämtögonblick där jag bara satt helt stum och typ stirrade förvirrat på mjölkpaketet - hundarna - mjölkpaketet - hundarna. Ira skrattade nervöst när han såg mig, men jag fick inte ur mig ett ljud. Man lämnar den mannen ensam i en halvtimme och han skaffar en ny loppsamlare!

"Mröh... va... hur... meuh?", fick jag ur mig, medan en schäfervalp slickade mitt förvånade ansikte. "Hon var ute och sprang på gatan, herrelös!", sade Ira, "hon skulle blivit överkörd!" Samtidigt drabbades båda våra katter av simultana hjärtattacker, när den nya nazihunden bestämde sig för att leka döds-kull med dem, och Shaft var för första gången inte enbart glad och svansviftande, utan satt i ett hörn och surade. Men Ira förklarade omdelbart och övertygande att det bara var fråga om en tillfällig rescue mission, så hunden inte blev tillplattad av en lastbil medan ägaren letade, och det var ju svårt att bråka med det argumentet...

Så vi gjorde "borttappad hund"-affischer med en bild på det lilla monstret och gick ut för att klistra upp. Sedan satte Ira ett koppel på hunden och gick ut med den för att se om inte dess ägare var i närheten och letade. Och minsann, efter fem minuter blev det napp: "Hey, det där är ju de där ligisternas hund!", utropade en gammal tant på gatan, "de bor nere på 148e och Riverside". Bingooo! Fast... ooognib, för harlemgangstar kanske inte blir alldeles lyckliga över att se en spinkig främling spatsera runt med deras lilla T-Bone. Ira gick nervöst ner till den angivna adressen, och mötte där valpens ägare - som inte brydde sig. Det minsta. "Oh hey, you found the dog!", ropade de glatt till Ira från bakgården där de satt och slappade - ett muntert gäng på tre-fyra prickar i säckiga byxor och fängelsetatueringar. "Yeah, here you go, she was running loose on the street", svarade han. "Oh no, keep her!", sade de, "we don't want her!"
"But... I don't want her either - I already have a dog!", svarade Ira förvirrat.
"So let her loose then!", skrattade de, och återvände till morgonens runda av beer pong.


Cynikerna ibland er kanske nu tror att jag är så kallhjärtad att jag höll med dem. Ni har alldeles rätt. "Släpp henne fri, låt naturen ha sin gång!", sade jag och pekade menande på bussarna som ven förbi. Men Ira tittade på mig med de där hemska blöta tiggarögonen som han lärt sig göra av sin egen hund - och när den nya hunden stämde in i samma min tvingade jag tillbaka hornen i min skalp.

Så plötsligt var vi två människor och fyra djur i lägenheten. För att påminna läsarna: det är alltså Shaft och Kiri, som ju alltid bor här, plus Gypsy, som är Swatis katt (vi tar hand om henne medan Swati är i London den här månaden), och så nu den här nya... saken. "Hon får en dag!", sade jag, "sen ska hon ut!" "Du är hjärtlös!", sade Ira, "hon har ingenstans att ta vägen! Vill du att de där asen ska släppa ut henne på gatan igen?" "Jag klarar inte av mer djur, jag kommer bli galen, du är en tokig djursamlare!", sade jag. "Prrroooit", sade den nya hunden och bajsade på vårt golv, då hon uppenbarligen inte var rumsren. "Grrrrrr", sade Shaft, och var sur på alla för att ingen gav honom uppmärksamhet. Det var en alldeles surrealistisk scen, och kanske den första gången som jag och Ira bråkat på riktigt. "Hon ska vara ute innan solnedgången!", sade jag i min bästa vilda västern-röst, smällde igen dörren till badrummet innan Ira hann svara, och tog en lugnande dusch.

Och som alltid när man tar lugnande duschar så blev jag just... lugn. När jag kom ut var både Ira och jag lite skamsna. "I'm sorry", sa Ira, "jag vet att vi inte har rum för fler djur, och jag vill faktiskt inte ha fler djur, tro mig! Men jag kan bara inte låta henne vara kvar där ute och bli överkörd." "Jag vet...", sade jag, "det är för att du är sådär mänsklig och har empati med levande väsen och sånt trams. Men det är ju därför jag gillar dig." Det var ett sånt OERHÖRT "aaaaaawww"-ögonblick så det var alldeles vämjeligt, men det skedde likväl ändå. Så vi kom överens om att hon stannar tills vi åker om två veckor - men vi ska aktivt försöka hitta ett nytt hem åt henne, så förhoppningsvis är hon ute snart. Hittills har hon visat sig vara en mycket snäll och glad valp. Och klok! - hon går nu på toaletten på utrullade blad ur Village Voice på badrumsgolvet! Suck... hur blev det så här...

Vi var ju också tvunga att ge henne ett namn. "Vad vill du kalla henne?", frågade Ira. "Ingenting", sade jag, "för om hon får ett namn så fäster vi oss bara vid henne". "Ingenting säger du - OK, då kallar vi henne 'ingenting': Rien!", sade Ira (fast vi uttalar det som ett härligt texas-namn: Ree-Anne). Så jag ger er Rien:



Människan mot djuren var det ja... och djuren vinner...

"no, YOU'RE a poopyhead!"

På flygplanet igår hamnade jag på den absolut bästa platsen - längst fram i turistklassen, så det finns inga säten framför en, bara en vägg en och en halv meter bort som skiljer baronerna i affärsklass från pöbeln. Eller hamnade och hamnade, jag hade förstås sett till att få den platsen, eftersom jag är ett proffs. Hur som helst, jag satt där och mös och sträckte ut mina ben så långt jag kunde åt alla håll för att se om det skulle ta emot nånstans (det gjorde det inte), lutade mig bakåt utan dåligt samvete (eftersom platsen bakom mig också var tom), och bara suckade förnöjt.

Men det ljuva livet varade inte länge. På andra sidan gången satt en flottig liten kille i tioårsåldern och hans mormor/farmor (vi antar mormor), och han var så ofattbart störig och jobbig! Han satt och skrek, bråkade högljutt med sin mormor om maten, gäspade så högt han kunde för att få uppmärksamhet... allt handlade bara om honom, honom, honom. Jag försökte ignorera honom, men det gick inte - varje gång jag försökte somna så började han gasta högt om nånting, eller tjata om att få titta på tv på den lilla stolsskärmen, eller gnälla om att hörlurarna var för trånga på hans hemska lilla huvud, eller klaga på att han inte ville se på tv längre. Alltid jättehögt, alltid jättejobbigt.

Då jag är en god och mogen människa gjorde jag dock verkligen mitt bästa för att strunta i honom. Men efter ett tag gick det bara inte - han kunde plötsligt utbrista i ett jättehögt "NOOO! NOOO! I don't LIKE this!", och mitt generösa benutrymme tycktes plötsligt helt värdelöst så länge som det där lille aset skulle förstöra resan för mig. Så jag gjorde det enda rätta: jag vände mig åt hans håll och tittade surt och rakt i ögonen på honom - dun dun DUUN! Men han blinkade inte ens, han bara stirrade tillbaka med uppkäftig min! Till slut, efter vad som kändes som en evighetslång okulärbrottning, kände jag att min poäng hade gått fram, så jag vek undan med blicken och gav honom en andra chans. Den höll inte länge. "NYAAARGH! I don't WANT to sit down!", skrek han, precis som jag känt hur lugnet börjat sänka sig över min trötta kropp. "Now, now", sade hans mormor lamt - ingen kontroll, pah! Inte undra på att barn blir mördare och ligister när de äldre generationerna inte har någon som helst kontroll över dem...

Efter några minuter till av det - jag tror vi befann oss nånstans över Island vid det här laget - vände jag mig mot honom igen. Ännu en hård blick utbyttes. Sen gjorde den lille demonparveln en ful min mot mig! Efter att snabbt ha kontrollerat att hans mormor inte såg nåt (hon satt och läste) gjorde jag självklart en mycket fulare min tillbaka - ingen out-fulminar mig! Grejen är bara att det var liksom inte "sött" på nåt sätt - jag hatade honom verkligen och ville bara att hans hemska lilla huvud skulle explodera, och vad jag kunde förstå av hans blick och minspel hatade han mig tillbaka (vilket ju är helt orättvist, det var ju han som var dum i huvudet).

Så fortsatte vi ett bra tag. Jag försökte sova, han gjorde jobbiga ljud, jag vände mig om och stirrade, han stirrade rakt tillbaka och gjorde fula miner; över Grönland, över Kanada, gång på gång. Han sjöng till och med en hemsk liten sång: "I'm never going to Sweden again, I'm never going to Sweeden agaaaain!", jättefalskt och jättehögt. När vi hade landat och alla ställer sig upp för att gå av planet men inte får röra sig på tre minuter för att dörrarna inte öppnats än, satt både han och jag kvar i våra stolar, stirrandes rakt på varandra genom andra människors ben. Hat. Hat. Hat. Sen öppnade de dörrarna, en flygvärdinna kom framkörandes med en rullstol till honom, och när han lyftes in i den förstod jag att han var förståndshandikappad. Nu känner jag mig lite dum.

home sweet crap!

Åh... jag kom ganska nyss hem, och när jag klev in väntade vitlöksfriterade räkor och aubergine från Ollies (vårt favvokinahak) och en stor flaska Jack Daniels på köksbordet. Så fint, så fint! Jag har ju världens bästa roomie, det är bara att inse.

moving on...

Nu var det slut för den här gången - imorrn åker jag tillbaka till NY. Tillvaron där blir dock kortare än vanligt, eftersom jag och Ira flyttar till Berlin - jajemen! - i början av februari. Idén föddes på det knasiga bröllop vi var på i höstas, eller snarare när vi skulle köra hem. Vi sov ju hos Iras mamma, som bodde kanske tio minuters bilfärd från bröllops...platsen, men då vi var en smula upprymda efter en så festlig kväll lyckades Ira köra in i en helt annan delstat (!) istället, och plötsligt fann vi oss rullandes genom Camden.

Camden är en stad i New Jersey, och tillika USAs statistiskt sett farligaste plats - flest shoot-outs, whoo! Men på nåt sätt lyckades vi (läs: Ira) alltså krångla in oss där, och plötsligt fann vi oss körandes genom några av de ruffigaste gator jag sett. "Holy shit... we're in Camden", sade Ira. "Drive you fool, drive!", sade jag medan jag gömde mig under sätet. Till slut lyckades han leta sig tillbaka in i Pennsylvania igen, och vi befann oss snart i ett Philly som aldrig synts mig vackrare (vanligtvis är det något av en håla, men jämfört med Camden är det som skeppsholmen). "Vi klarade oss! Jag älskar dig", sade jag till Ira - måhända med en nyans av sludder - medan vi åkte hemåt på säkrare vägar.
"Jag vet, vi är bäscht...", sade Ira, "...vad är det här för crap-land ändå där det finns städer som Camden?"
"Jag vet...", sade jag.
"Vi måste härifrån... vi borde... burp... vi borde flytta till Paris!", sade Ira.
"Nejnejnej", sade jag, "vi borde flytta till BERLIN!"
"Whoooo", brölade Ira, och så omfamnade vi varandra och hittade hem på nåt sätt.

Nästa morgon satt vi med bultande huvuden vid frukostbordet. "Ööööhhh...", sade Ira, "sa vi att vi skulle flytta till Tyskland igår..?"
"Jag tror det..?", sade jag.
"Jaha..."
"Hum hum..."

En liten paus. Någon sörplade försiktigt på sitt kaffe. Nånstans långt borta hördes en hund skälla.

"Men vaddå, ska vi eller?", sa Ira.
"Ja, OK!", sa jag. Och så blev det med det.

Lägenheten tas över av svensktrion som var och hälsade på nyss (minus gustav, så de blir en duo), och djuren skickas till philly. I slutet av april kommer vi tillbaka. Men först ska jag ju hem till harlem igen, och det lär väl hända lite grejer att skriva om innan vi uppnår fullständig tyskhet. Jag ville bara berätta det.

oiseau du cru national

Kvack! Igår klongades det runt hemma hos josefine, på en sorts icke-nyårs-nyårsfest; mycket trevligt, tjockflytande ananasbål och sympatiskt folk. Hur som helst, när kvällen började lida mot sitt slut - eller snarare klimax! - laddade plötsligt och äntligen josefine upp för en av årets mest efterlängtade upplevelser och började tillaga en fransk fågel! Fatta, jag har velat smaka den där grejen så länge nu, jag har hatat dem som blivit den bjudna tidigare, men nu var det äntligen min tur. Och jag kan ju säga att jag inte blev besviken - så tycktes ej heller gustav bli, som också läppjade på dess bisarra blandning av armagnac, snabbkaffe-pulver, socker och citronskiva.

Ett par franska fåglar senare tycktes det helt logiskt att en saxofon plockades fram (de har ju en tendens att göra det i såna lägen - synd bara att gustavs trombon inte fanns tillgänglig), och trots att hälften av klaffarna typ var sönderfrätta eller igenkorkade av damm eller jag vet inte vad, så vill jag minnas att den lät ganska maffigt ändå. Så nu - nästan exakt ett år efter att den först presenterades - vet jag hur en fransk fågel smakar, och kan med gott samvete lämna 2007 därhän.

Virginia, your little friends are wrong...

(från New York Sun, 21:a september 1897)


Not believe in fairies!? Perish the thought! Även om jag inte har sett dem dansa på min gräsmatta på ett tag...

transatlantiskt sms

från min förvirrade rumskamrat, nyss:

"I locked myself in again. This time I'm ordering buffalo chicken wings."

Håhåjaja.

återkomsten

OK, imorrn åker jag hem (hem?) igen - jag hoppas att vi ses! Eller... jag hoppas att vi ses om du är en av mina trevliga läsare (låt oss vara uppriktiga, det finns några riktiga as som frekventerar den här blaskan...)

Jag finns på samma mobilnummer som vanligt, och jag är sugen på stratosfaropramen! Vi ses snart! Wheee!

(jag vet inte riktigt varför jag lade in den där bilden - jag tycker bara den är så rolig!)

Rosemary's Greenpoint Tavern, söndag kväll. Vem är hårdast?

Josefine vann, uppenbarligen. Så är det när man är ett proffs. Notera för övrigt hur stället är fullblabbat med glittrande julkrimskrams - nu har det börjat; hela stan spelar julesånger i alla affärer och fik, det står granar överallt (det visste ni ju visserligen redan), tomtar i hörnen, och jag såg en lastbil med en gigantisk menorah köra igenom brooklyn igår. Ahhh, the holidays... Morgan åkte hem för några dar sen, Josefine gör det om några timmar och Gustav om nån dag. Tråkigt. Men en mycket bra vecka, mycket fin indeed. Den har bestått av upprepade besök på Milk and Honey (jag måste skriva en post om det stället när jag har tid), triviapizza, brooklynövernattningar, St Nick's Pub-finlandsbåtsjazz, en bisarr lägenhetsfest i harlem med kanske 200 pers där jag, gustav och jossan var de enda vita, och gustav pratade skidåkning med en ung man som trodde vi kom från Schweiz, konstiga strumpor-fest, valnötspannkakor och världens sämsta trubadur genom tiderna på en fin bar i williamsburg. För att nämna några av förströelserna. Och nu har redan andra advent passerat, och snart åker även jag hem till möderneslandet. Nu, däremot, ska jag trilskas vidare med min klipputrustning. Adjö.

after six hours, they resorted to cannibalism

I lördags ringde Iras mobiltelefon, och jag tyckte mig höra ett varnande tritonusackord bakom det blippiga lilla pipet. Helt riktigt, samtalet var från hans mor, och löd ungefär såhär: "Den nya hunden löper, alla de andra gossehundarna ylar hela natten lång, jag orkar inte mer, din bror är på väg till dig med Warhol [den allra jobbigaste] just nu, lycka till, jag ringer när jag tänker ta tillbaka honom! [klick]", och Ira bara "ja-ha...", och mycket riktigt, ungefär en timme senare ringde det på dörren och Sky klev in med bassetthunden från helvetet i släptåg. Den där taglinen jag gav bloggen i somras, "människan mot djuren", blir mer och mer passande. Och varför kan inte NÅGON i familjen Blanchard helt enkelt avlägsna sina djurs reproduktiva organ? Ska det vara så svårt??

Anyway, så Sky åkte tillbaka till philly med ett ondskefullt skratt, hunden stannade, och den är fortfarande kvar. Den går runt och gnäller alternativt fiser, och ylar högt om man ens går på toa i en minut och lämnar honom ensam. Jag drömmer om att han ska råka ramla in i mikrovågsugnen av misstag, men han är väl alldeles för stor för det...

I helgen kom också Morgan (han dolde för övrigt sin avsky ganska bra de första dagarna - numera skriker han åt Warhol att försvinna så fort de är i samma rum. Han har den effekten, Warhol...), och i söndags räddade han våra liv! Nästan. Såhär var det: Ira hade varit ute med Warhol och Shaft efter att Warhol väckt honom och förklarat meddelst ylning att det var dags för hans morgonpromenad, nån gång vid halv sju på morronen... Nån halvtimme senare kom de tillbaka, Ira smällde surt igen ytterdörren och gick och lade sig igen.

Ett antal timmar senare hade vi alla vaknat, klätt oss, ätit, och traditionsenligt slängt vassa föremål på den nya hunden. Ira var tvungen att kila ut på nåt ärende, och medan jag och Morgan degade kvar lite satte han på sig skorna, gick ut i hallen och öppnade dörr-nej, just det. Dörren hade nämligen gått i baklås. Den var låst inifrån, men gick inte att låsa upp - kolven ville helt enkelt inte vrida på sig!

Efter att ha skruvat upp och av dörrhandtaget, låsmekaniken, och försökt lyfta av hela dörren från gångjärnen (det gick inte), började jag och Ira så smått inse att låsdjäfvulen spelat oss ett spratt och att vi skulle bli tvungna att ringa efter en låssmed för att släppa ut oss. Normalt så ringer man fastighetsskötaren i såna här lägen, men vår vägrar svara i telefon på söndagar, så det gick inte (och vi hittade ändå inte hans nummer). Så vi ringde till några låssmedar, insåg snart att det skulle kosta ett ansenligt antal hundradollarsedlar, och blev ännu mer deprimerade.

Innan vi beställde nån bestämde vi oss dock för att försöka låsa upp dörren utifrån - något som förstås krävde att vi kunde komma ut överhuvudtaget. Men som trogna läsare av bloggen vet finns det ju en brandtrappa (whee!) vid vårt köksfönster, så vi beslöt oss för att pröva den. Eftersom både jag och Ira kände oss lite fåniga om vi skulle klättra ner för den och hoppa från den sista stegen och så, bestämde vi oss i sant solidarisk anda att göra det tillsammans. Precis innan vi skulle ner frågade jag Ira "har du dina nycklar på dig nu då så vi kan försöka låsa upp utifrån sen?"... Ira grävde i sina fickor - "öhm", sade han, "var ÄR mina nycklar anyway?". Då insåg vi - han hade förstås, i sin grava trötthet och irritation efter morgonhundpromenaden, lämnat kvar nycklarna i låset och sen låst inifrån! Vilket förstås gör att man blir inlåst. D'oh!

Med låshaverimysteriet löst kvarstod dock upplåsningsproblematiken, och vi var fortfarande tvungna att ta oss ned för brandstegen för att komma ut. Vi öppnade fönstret, halade oss ut i den SVINKALLA luften, och tog några stapplande steg på den glashala trappan som var täckt av snö (ja, det har snöat här!). Efter ungefär en våning insåg vi båda att vi antagligen skulle halka och dö om vi fortsatte (det finns inga säkerhetsräcken på den, inget att riktigt hålla fast sig i eller nåt som kan bromsa ett snedsteg), så vi vände tillbaka och gick in genom vårt fönster igen. Morgan sade nåt föraktfullt om mesar, men min challenge står fortfarande kvar, Morgan: Do it! Nä just det...

Så vi var tillbaka på ruta ett... eller snarare ett komma fem, eftersom vi nu i alla fall visste varför vi var inlåsta. Vi försökte banka på vår dörr när vi hörde nån i korridoren, och ropa på hjälp, men underligt nog tycks inte människor flockas till lägenhetsdörrar i harlem när en grupp män dundrar med sina nävar på dem inifrån och ropar "Hey, hey! Hey! Anyone there! Hey hey hey!". Mycket underligt...

Det var då Morgan kom med sin genialiska idé: vi behövde ju bara beställa hämtmat! Brilliant! Så jag ringde ner till Pizza Piazza på hörnet och beställde tre portioner pannkakor, ägg och bacon. Sen var det bara att vänta. Intressant nog VAR det faktiskt en granne som kom till vår undsättning, ungefär fem minuter innan maten levererades, men det tar ju ingen glans från Morgans fina idé ändå. Vi gratulerade varandra till vår nyfunna frihet och smockade i oss frukosten (som var ganska äcklig - jag slängde hälften, men Ira åt allt trots att han redan var proppmätt, för att "straffa sig själv för sin dumhet" som han uttryckte det).

Jaa-a... Sen dess har både Josefine och Gustav kommit, och det är alla tiders det. Igår var vi på Crocodile Lounge (en gratis pizza per öl, om ni minns) och lekte trivia night, och sedan gick vi till St Nicks Pub, det lokala jazzstället nära mig. Ikväll ska det smörjas kråset hos Josefines kompis Jenn i Brooklyn. Jag avslutar med en bild på Morgan i hatt, Josefine i mitten, och Gustav halvsovandes (han hade anlänt några timmar innan) från igår kväll. Den är mycket mörk och man ser ingenting. Arty.

Barn, barn! Julelefanten är här!

Först och främst: vi vann inte gothamgalan. Hmpf! Den enda trösten är att Killer inte heller vann med dylanfilmen I'm Not There (de fick spö av Sean Penns film), så jag sprang in i mina gamla tyra--jag menar chefer på den flådiga efterfesten i Tribeca och utbytte sura blickar som sade "stöld! stöld!". Och nu, efter att aggressionerna har lagt sig (OK, det har de inte) så känns det ändå ganska tufft att ha blivit nominerad för ett så fint pris med min första film. Nästa gång är priset mitt, dock - jag är mycket dålig på att hantera avvisningar i alla dess former och vill inte råka ut för det igen!

Anyway, för att trösta mig gjorde jag det enda rätta - jag köpte en julgran. Fast inte till mig (Shaft skulle bara kissa på det) utan till min kompis Julie (en annan gammal killerpraktikant). Hon sade nåt i stil med "du som är så stark kan väl bära en gran hem till mig om vi köper en", och jag har alltid varit en sucker för uppenbara lögner, så jag släpade den förvuxna kvisten de tjugo kvarter genom Brooklyns polska område ända tills vi kom fram. Som tack matades jag med vietnamesiskt svin och mjöd, och jag passade även på att snida en traditionell julelefant i folie att hänga i granen (se nedan).



Snart kommer Morgan, Josefine och Gustav. Det ska bli roligt. Tills vidare: se upp för tomten, ridandes över natthimlen på sin tjockhudade kamrat!

guestblogger ira

(Ira håller en liten kurs i klippning vid en filmskola här i några veckor, och han skrev ett litet manus till sina elever som de ska spela in/klippa. Han publicerar det även här, då det visar att mina berättelser om katten inte är fantasier och falsarier. Intressant är också att vi - trots att jag trott motsatsen - uppfattar situationen precis likadant./gabriel)

Gabriel's despair; the result of living with a perpetually aroused cat, has been the subject of many of my works. I find the resulting mood swings and fruitless acts of aggression fascinating... and quite humorous. The disgust combined with feelings of hopelessness and rage that my cat seems to elicit in Gabe have actually staved off any attempt on my part to actually have her "fixed." I hope you enjoy the following skit as much as I enjoy torturing my crappy roommate.

Enjoy,
-Ira

DENIAL

by Ira Blanchard

EXT. APARTMENT BUILDING-- EVENING

We hear the frustrated cries of a CAT in heat

INT. APARTMENT KITCHEN -- CONT’D.

MARK and DAVE(both late 20’s) sit at the kitchen table. They eat in silence.

The CAT’s howls are now noticeably closer in proximity and every time we hear one, Mark cringes. Dave happily chews away, oblivious to the noise and the discomfort it causes in his friend.

After a particularly long and obnoxious scream from the CAT.

MARK
You’ve gotta do something about that cat.

DAVE
She’s not that loud... she’s not even really in heat right now.

MARK
(Incredulous)
C’mon- you must be joking...

The CAT screams

MARK (CONT’D.)
... I mean seriously Dave, listen to her!

The CAT screams

DAVE
(innocently)
... what?

MARK
What "what"!?

Dave shrugs

MARK
It’s not just the noise, ya know.

Mark calmly places his fork on his dish and leans in toward Dave.

The CAT screams

He whispers:

MARK
Last night I woke up suffocating due to the fact that she had decided to sit on my face. (BEAT.) And it was sexual!

The CAT screams

DAVE
You’re embellishing, she doesn’t do that...

MARK
No! Not to you! (BEAT.) Because you're her “father,” but if you ask anyone else who’s been unfortunate enough to spend a night here since that cat hit puberty, they’ll all tell you without fail that she is a feline dominatrix of the worst variety.

The CAT screams

Dave rolls his eyes toward the ceiling

The CAT screams

Mark removes himself from the table and after a brief delay, returns with a shoping bag full of papers and pamphlets.

The CAT screams

MARK
(pathetically)
Get her fixed! I’m begging you, I’ll pay the cab fair, I have the names of several veterinarian’s nearby and a list of spay neuter clinics...

The CAT screams

Mark rifles through the bag holding up handfuls of pages with notes numbers, and photographs depicting cute looking puppies and cats.

Dave has stops eating to inspect a loose pamphlet.

The CAT screams

MARK
It doesn’t cost that much,please, just get her fixed before I accidentally impregnate her in my sleep.

After a long pause.

DAVE
I’ll think about it

food coma

Sweet sweet tryptophan...

"Bad Jasmine! Baaad Jasmine!"

Så ropar Iras mamma när Jasmine - hennes nyaste hund, en pitbull som hon hittade vanskött på gatan förra månaden - försöker slita av min halspulsåder med sina huggtänder. Något hon gjorde varje gång jag gick in i ett nytt rum; men jag lyckades i alla fall hoppa upp på ett skåp varje gång för att undvika hennes blodslusta - Ira hade mindre tur och blev biten några gånger. Detta är alltså hund #5, och hon samsas med de andra fyra hundarna, tre katterna och två fåglarna hemma hos Iras mamma (det var tre fåglar, men Shaft åt en av dem). Jag har sagt det förut och jag säger det igen: min rumskamrats ohälsosamma djursamlande blir mer och mer förståeligt ju mer av hans (ytterst älskvärda) mor jag ser.

Annars var det som vanligt en suverän thanksgiving - jag har gått upp 5 kilo på tre dagar, vilket väl vittnar om de kvantiteter mat vi satte i oss. Anyway, här följer några bilder från ståhejet:

Sky (Iras lillebror) skjutsar runt den senare på nån sorts hästtrampkreation som han byggt i sin arbetsstudio.

Han jobbar också på att bygga en alldeles egen motorcykel från scratch! Tuuuuufft...

Så här crappi--öh, jag menar pittoreskt, kan gatorna i philly se ut.

Det här är porslinsskåpet i Iras mammas kök. Statyn har uppenbarligen redan gjort Jasmines bekantskap - badum DISSCH!

Och det här är efterrätterna på middagen - sweet zombie jesus! Min pumpapaj är grunkemojan som ligger exakt på klockan 12.

Jag och ira tog en sväng förbi Bob's Happy Hour nere på gatan varje afton, vilket vi alltid gör när vi är i Philly. Det är den sunkigaste bar man kan föreställa sig, där snubbar kommer in och försöker sälja väckarklockor och cd-spelare till en med jämna mellanrum. Självklart älskar vi det. Bob själv blev mördad förra året, så nu är det hans brorsa Billy som sköter stället. Billy lurade i oss en kanadensisk dryck som heter "Yukon Jack"; som av flaskans utseende att döma hade legat där sedan sextiotalet, och som av smaken att döma bestod av bensin utblandat med björnurin. "It'll put hair on your chests!", sade Billy, vilket nog stämde (hello bröstvårteludd!) för starkt var det i alla fall, något som föranledde mången glad sång om småtroll allt eftersom kvällen fortskred.

Ira och Minji på Bob's.

Öh... jag vet inte riktigt vad det här är. Nån sorts lampa som Sky byggt antar jag. Jag gillar den!

OK, nu är det dags att hoppa lite hopprep. Ja, hopprep. Jag förklarar sen.

Run children, run!

Snart sätter jag mig på en buss för att åka till Philadelphia, för att fira thanksgiving med Iras familj. Jag tror det är tredje året i rad, och i år bestämde jag mig för att baka en pumpapaj att ta med mig! Jag vet, jag vet... proffsigt... mycket proffsigt... Så imorse lunkade jag iväg till vårt närliggande megasupermarket för att köpa ägg och fett och pumpa och sånt, och VAD får jag se på promenaden ner om inte en HÖK! En stor tjock ondskefull rovfågel - HAIL SATAN! - som gled förbi ungefär en meter (på riktigt!) ovanför mitt huvud och sedan satte sig i ett träd.

Ja, jag vet att den inte ser så mighty ut på min lilla mobilknäppta bild - mer som en trast eller nåt, men jag svär att det var en hök, ute på jakt efter puertoricanska barn som springer lösa i mina kvarter! De blir så tjocka av alla tacos att de inte kan springa snabbt för att gömma sig, eller få plats under en skyddande stock, och så bara RITSCH så tar höken dem. It's the ciiiircle of liiife.

Sen köpte jag mina pumpakryddor, gick hem, satte på Burzum på maxvolym (det kändes nödvändigt efter en så evil naturupplevelse) och lagade en helt suverän paj, alldeles gyllene och mumsig. Nu ska jag bara få åbäket till Philly på nåt sätt, men det löser sig.

portugal, gudslik arbetslust och så vidare...

Sorry! Jag vet att jag inte skrivit något på oceaner av tid - jag har jobbat som en liten iller, och så har jag haft min kompis Ana Luisa på besök, så jag har aldrig funnit den där pausen att sitta och dega och skriva nåt intressant förrän nu. Ehhh... japp. Få se... Nåt intressant som har hänt... Hrm. JO: Vi har visat filmen på MoMA, som en del i den här gothamistnomineringscykeln, och det var ju astufft! Jag menar, det är ju MoMA... Det kom ganska mycket folk, bra reaktioner, vi fick leka proffs och så, skoj! En visning i fredags och en idag.

Öhh... vad mer..? Tja, som sagt, Ana Luisa var här, det var roligt, vi har pekat på hus (hon är arkitekt) och frusit i vinterkylan.

Det är pälskrageläge och halsduks-alert level orange just nu, och det kommer bara bli värre... Åh, en rolig grej: Vi var ute och gick på gatan när vi gick förbi en bodega-ägare som stod ute på gatan och - såvitt som vi kunde förstå - läxade upp en av sina anställda. Ägaren, i sextioårsåldern, stod och förmanade den unge mannen och det gick ungefär såhär:

EXT. HARLEM STREET - DAY

A BODEGA OWNER (60) is standing outside of his establishment, lecturing a YOUNG EMPLOYEE (25) on work ethics.

BODEGA OWNER
(sternly)
Look, think about God, OK? God worked for six days, right? And he worked really hard, and that's what you have to do as well. And then on the seventh day he finally rested... but you can't do that 'cause you're not God, so you have to work then too.

Sen gick de tillbaka in för att fortsätta jobba. Ring facket! Utöfver det så kan jag rapportera att jag ätit ett äpple för första gången på flera år. Det var ganska gott, ungefär som jag kom ihåg, men bitarna fastnar ju mellan tänderna, och allt som allt är jag inte så imponerad. Back to the twinkies...


Öh... OK, så det var ju inte så mycket att orda om här. Men senare i veckan ska jag åka till Philly för att fira thanksgiving med Iras familj, så då blir det nog mer att orda om! Med andra ord: det bästa kommer sen!