Snabb fråga - snälla ge mig då ett snabbt svar

OK, såhär är det: Jag ska ju sköta cinemateket här i vårt studenthus, vilket ska bli kul, men jag måste lämna in en lista om några dagar på månadens första filmer. De första fyra veckorna ska bara sätta tonen, s.a.s., vara bra filmer helt enkelt. De filmer jag preliminärt valt är:

1. De förlorade barnens stad
2. Återkomsten
3. Vertigo
4. Chungking Express

Åsikter? Borde nån bytas ut? Finns det nån given film jag borde öppna med istället? Svara snabbt, på en gång!

Brandposter och stylister

OK, först och främst: ni vet i filmer som utspelas i NY, när det är riktigt varmt, hur man ofta ser barn springa genom vatten som sprutar ut ur en brandpost på gatan? Det händer på riktigt! Jag trodde alltid att de var just en filmgrej, men precis som med röken ur gatorna visar det sig finnas i verkligheten! Just nu är det vansinnesvärmebölja i staden, 35 grader varje dag med mellan 95 och 100 procents luftfuktighet, och alla svettas som tjockgrisar. Så på var och varannan gata skruvas plösligt brandposterna upp, och vatten formligen öser ut, forsar som den värsta vattenkanon över gatan, medan ungarna springer genom det och larvar sig. Det ser ut ungefär såhär:



Tydligen lyckas de skruva upp dem eftersom alla hus i staden har en speciell skiftnyckel som passar dem, om det skulle börja brinna, så man kan skruva upp dem innan brandkåren kommer (jag vet inte riktigt hur man i händelse av brand ska bli hjälpt av att en jättevattenstråle sprutar ner grannens hus på andra sidan gatan, men oh well). Så fastighetsskötarna ger alltid den där jätteskiftnyckeln till kvarterets ungar när det blir varmt, och sen är det kört. Igår var en brandpost uppskruvad på vår gata, det öste så mycket vatten att det rann en liten flod nedför Broadway två kvarter bort, barnen tjoade, bilisterna vevade upp rutorna och svor, och jag var den ende som stannade upp och såg förvirrad ut. Blekansiktet i Harlem upphör aldrig att förvånas och förundras…

Sedan: idag infann jag mig på mitt första hårmodellsbesök, hahaha! Jag satt i en stol omgiven av sju (7) stylister, som drog i mina lockar och hade shoptalk med varandra. Det lät så här:

STYLIST 1

So, I suggest a deep V-cut going through the center and off-key toward the slash.

STYLIST 2

Killer!

STYLIST 1

But first we have to find the gravita – where is the gravita of his hair?

STYLIST 4

I think that if we separate the three lines we can do a deep razor incision…

STYLIST 7

Awesome!

Ehh… ja. Jag förstod ingenting, men de körde på i nästan två timmar. Konstiga grejer smetades in i mitt hår, olika människor kom fram och kände på det, hypnotisk musik spelades i bakgrunden. Jag blev vimmelkantig av all uppmärksamhet och all tid som gick. Till slut var det färdigt – en lyxklippning helt gratis! Och nu är jag stadig modell, så jag behöver aldrig mer betala för att klippa mig. Schweeeeeeet! Va? Hur det ser ut? Det ser mer eller mindre precis ut som det alltid har sett ut de senaste tre åren, haha! Men det var gratis!

Ännu en craigslist-pärla...

Från jobbsökningsavdelningen för skribenter:

Säsong tre, episod ett: "I want to be a part of it"

Igår lämnade jag återigen Stockholm, upprepandes något som börjar kännas som ett mönster: att dyka upp för kortare perioder, umgås med nära och kära, komma på att borta är bra men hemma är bäst – bara för att lämna det igen efter vad som känns som högst ett par nanosekunders tillvaro. Den här gången var jobbigast hittills, jag kände inte alls för att åka tillbaka, ville bara stanna kvar i Stockholm, så det var med tunga steg jag parkerade min rumpa på Malaysia Airlines kärra.

På tal om det vill jag bara hastigt skjuta in: oavsett sinnestillstånd eller själslig rörelse, kan jag varmt rekommendera Malaysia Air! Grym mat (kryddig lammcurrygryta, skagenröra som förrätt, plötsliga bägare med jordgubbsglass som oannonserat dyker upp, riktiga drinkar) och bra in-flight entertainment (the Office på stolsskärmen!), kombinerat med faktumet att det är en direktflight och att det är den billigaste resan hit, gör att jag rekommenderar er alla att boka med dem nästa gång ni ska hälsa på!

Oh well, för att fortsätta: jag kom fram sent igår kväll och lyckades kånka upp min abnormt överviktiga resväska till lägenheten innan jag däckade i den tunga sommarhettan. Innan jag flöt iväg i drömmar hann jag dock konstatera att lägenheten, till min förtjusning, inte hade förvandlats till en kackerlacksbordell under de veckor den stått tom (eller så är de små asen bara väldigt bra på att gömma sig), vilket onekligen bidrog till min trygga sömn. Imorse vaknade jag vid halv sex med en sorgsenhetskänsla fortfarande inkilad i bröstet. Jag lunkade sakta upp, duschade, drog på mig ett par byxor och gick ut för att handla lite frukost. Och det var då det underliga hände: Jag hann promenera i ungefär två minuter innan en sinnesro lade sig över mig. Eller inte riktigt en sinnesro, men en sorts förnöjsamhet med att vara tillbaka! På gatan mötte jag människor av alla färger och storlekar, det var (och är) tryckande hett, en brandpost var öppen och sprutade ut forsande vatten på Tiemann Square bredvid Broadway. Ingen brydde sig. Folk svettades, hälsade, det var smutsigt, jag såg minst en crackpundare som satt och tog igen sig, jag gick in i en deli och köpte en rostbiffsmacka, traskade hemåt igen och upptäckte att jag var full av förtjusning! New York hade än en gång drabbat mig! Det handlar inte om de höga husen eller de höga pundarna, det är snarare något lugnt men samtidigt elektriskt som finns i luften här, som man känner av omedelbart. Jag tror man måste lämna staden ett längre tag, som jag gjorde nu, för att slås av det, hur fantastiskt det är här. Jag känner förstås fortfarande saknad, den kommer bara växa, men jag blev glad av att påminnas om varför jag ville flytta hit. Det tog bara två minuter.

I nästa avsnitt lovar jag att vara mitt cyniske jag igen, inga mer gråtvalser, men tills dess: Tack för sommaren och kom hit och hälsa på! Eller följ mitt exempel och flytta hit!

Inga kackerlackor! Inget crack! Allting är så rent!

Varför är solen så stark här?!? Vi har det mycket varmare i NY, men solen - solen i Stockholm är som en ultralaser som bränner små hål i ens ögon så man inte kan se! Det är alla gaser som de feta amrisarna släpper ur sig som kokat hål på ozonlagret ovanför Sverige istället för Alabama, och nu måste vi lida...

Yup, jag är tillbaka i Sverige. Jag är fortfarande lite vinglig, för jag hade en lång resa (som pga ett stort antal multifärgade martinis kvällen innan avresan genomfördes under ej helt optimala fysiska omständigheter) och klockan är upp och ned här. Tiden är bak och fram! Jag är i the Twilight Zone, och mitt huvud sjunger tritonusackord av trötthet, men jag planerar att vara på benen snart. När jag just anlänt igår morse led jag av ständiga blackouter orsakade av sömnbrist, men min handlingskraftige far visste besked: om man är trött och vill sova i en skön säng - då ska man tydligen genast sätta sig i en bil och åka till Claes Ohlson i Skärholmens Centrum för att kolla på sladdlösa termometrar! Ehhh... nä, men kudos åt min far - han försökte förstås underlätta min tidsomställning genom att inte låta mig sova. Tack, pappa! Ehhh... So anyway, I Skärholmen (eller Skärharlem, som vi exilnewyorkare lite skämtsamt gillar att kalla d-- hallå, surfa inte vidare till Josefines sida än!!) spatserade vi runt, och vem mötte jag där om inte Sandra, som i ett ögonblick av sinnesförvirring hade lämnat söder för att ansluta sig till människoätarna i förortsgallerian! Vi konstaterade snabbt att det var ödet - men jag har nu kommit fram till att det var nåt mer. Det var förstås ett tecken att jag inte ska såsa bort min tid här i Stockholm, utan snarast inmundiga så många öl med så många kamrater som möjligt! Jag ska klä på mig och börja på en gång. För dig som redan glömt vem jag är och hur jag ser ut, eller bara suddat mitt nummer från mobilen i ett anfall av svartsjuka och ondsindhet påminner jag här: 070 797 51 05. Vi ses snart över en skummande starkopramen!

två saker

Först och främst: Midsommar. Jag vet inte vad jag ska göra på midsommar, jag vet inte vem som ska ha fest var och så. Jag vet inte ens när det är! Måndag? Jag kommer hem på söndag. Kan inte nån av er kära vänner tipsa mig om nåt kul att göra, host harkel...?

Sedan: Igår såg jag Wong Kar-Wai! Han var här för att presentera 2046 på cinemateket. Nu är ju 2046 inte helt bra, men det var ändå ganska coolt att se honom. Ah, me so starstruck. Så numera räknar jag WKW som en av mina personliga bästisar - vi ska ta ett par öl ikväll och sedan vill han ha pyjamasparty här hos mig och Carmen - men vi har inte sagt ja än. Han verkar lite svår att bli av med.

Shit!

Imorgon ska det bli 39 grader här i staden! 39 grader!! Det är ju stört... De har utfärdat vädervarning här.

Shit! Shit! Shit! Shit!

Klockan är tio i två på natten här. Vi har just spenderat en och en halv timme med att försöka jaga ut/döda en mus som sprang runt i vårt sovrum. Den hade vassa gnagartänder och fradga runt munnen, och när jag trängde in den i ett hörn gjorde den djävulstecknet med högra tassen innan den sprang förbi min kvast. Eftersom jag stog på en stol hade jag vissa svårigheter att stoppa den. Till slut försvann den in i köket, och där är den väl än. Nu väntar jag bara på kackerlackorna från helvetet så är panikfaunan komplett...

Kan man ha läderbyxor?

Carmen läste en av sina lokaltidningar från Ibiza på nätet, och där stod det att lokala modedesigners skulle ha visning med tillhörande soarée i New York. "Oooh aaah", sade hon, "de kommer säkert servera mat från min ö!", och så satte hon igång med att leta upp var det skulle äga rum. En kvart senare visste hon, och trots mina protester om att man nog behövde en inbjudan alt. ett von- eller af- efternamn styrde vi kosan downtown mot där det skulle vara. När vi väl kom fram stod det massa prissar i fåniga frisyrer utomhus och chillade med jordnötter i handen, samtidigt som ingången var bevakad av två oxar till vakter, som prickade av gäster från en namnlista. "Se! Se!", sade jag, "det är bara för nazister och modereportrar, vi går tillbaka till vår hemby", men Carmen var redan helt inställd på sangria och nån konstig ost, så hon marscherade fram till vakten med listan. "Are you on the list?", frågade han. "No, but I'm from the island", sade Carmen. Vakten tittade på oss helt oförstående. "Are you media?", försökte han. "No no," svarade Carmen, "I live on the island that the designer comes from. I thought that maybe you could let me in." Vakten blev helt förvirrad och tittade på sin kollega, som tittade förvirrat på honom. Sen vände han sig till oss och bara "uhh, OK...?", och så gick vi in. Och därinne bjöds vi på massa smarriga drinkar, och konstigt kött, och den konstiga osten (som faktiskt vaqr riktigt god). Runt oss spatserade en massa modeller och jag låtsades att jag var Tom Cruise i fem minuter. Sedan såg vi modevisningen - det var ganska kul, för jag har aldrig varit på en sådan förut. Fullt med folk som sitter på fällstolar och applåderar artigt medan vackra människor spatserar förbi i fasansfulla kreationer. Kids, if somebody offers you fashion from Ibiza - just say no. Men en intressant sak som slog mig var att alla manliga modeller hade läderbyxor! Kan man ha det?

en kort grej:

Kött smakar mycket bättre i Amerika! Visst visst, djuren behandlas säkert bättre i Sverige och så, men tar ni inte hellre en riktig saftig hamburger, era hippies?

sova med fiskarna

Värmeböljan fortsätter – igår var det 33 grader i skuggan här, något som fick oss att smälla ihop en korg och bege oss till Central Parks sydligare delar för att picknicka och sova i parken. Skink-senap-och-ostmackor med hemlagad ”lemonad” och iskall äppelcider på en filt i parken i sådan hetta är nog det bästa (cue sentimental music). Fem svettiga timmar senare firade jag hettan genom att klippa av det mesta av mitt hår – apskönt – och chillade lite hemma. Sedan blev det sköj. Vid midnatt begav vi oss ned till Fulton Fish Market, världens äldsta fiskmarknad.

strax innan soluppgången



Den ligger längst ner på Manhattans sydspets, vid South Street Seaport, och består av ca trehundra gigantiska män som släpar nyfångad fisk. Marknaden, som har funnits i över 180 år, ska stänga om några veckor för att flytta upp till Bronx, så att de kan försöka bli av med fiskstanken som under årtionden impregnerat gatstenarna och göra kvarteret lite mer ”turistvänligt” (och tro mig, det stinker verkligen av all sorts fisk där nere). De stackars arbetarna tvingas därmed flytta från denna vackra plats, där de arbetar utomhus och får se Brooklynbron i soluppgången, till de nya inomhuslokalerna i Bronx. Pff!


Brooklynbron i bakgrunden

Carmen regisserar en dokumentärfilm om marknaden (hon har nån hangup med fiskar – måste vara saknaden efter hennes egen ö), och jag producerar den. Därför var vi alltså där nere, mitt i natten, med en kamera i högsta hugg. Marknaden styrdes i många årtionden av maffian (något som är väldokumenterat), men de tycks ha slutat deala med… mört. Däremot märker man klart att arbetarna inte gillar folk med kameror som springer runt. En trevlig snubbe som jobbade där kom fram till oss igår, han hette Jeff, var från Brooklyn och hade arbetat där i tjugofem år. Jeff lät precis som en Donnie Brasco-gangster (han påminde mig lite om Lou från filmlabbet jag skrev om för några månader sen), han talade med raspig basröst och sade ”foggedabaaaaudit” som svar på allt. ”So Jeff, I guess this place was a bit dangerous before?” ”Dangerous… haha, foggedaboudit, it was crazy, really dangerous, you know? Really. Foggedaboooudit…” O-kay.

This is what happens to squealers, see!"

Jeff förklarade i alla fall att förr i tiden, när maffian styrde allt (fram till åttiotalet tydligen), var det livsfarligt att fotografera där nere. Om någon stackare kom lallande och lyfte fram en kamera blev han misshandlad direkt. De ville inte riktigt att någon skulle ta bilder på ”people doin’ bidness, you know, wit otha people that they maybe shouldn’t be doin’ bidness wit, you know? Fogeddabaaaudit.” Eh, jo. Men han sade att det inte var lika farligt som förr (då ”försvann” folk ibland från marknaden), men att folk fortfarande var misstänksamma mot folk med kameror.


"Joey the Hook would like to talk to you about those pictures you've been takin'..."

Jag kände att det kanske inte skulle hjälpa så mycket om jag lyfte upp mina papper och bara ”Sir, I have a permit from the Mayor’s Office to shoot here, with the official seal of the Mayor on it, and I - RAAAAHHH PLASK!!!”, så jag tyckte att vi kanske skulle hålla låg profil. Men Jeff menade, klent uppmuntrande, att mina chanser att bli misshandlad eller mördad var mycket mindre ”eftersom jag hade en tjej med mig”. O-kay… Vi frågade Jeff om maffian alls var inblandad i marknaden längre, och han blev helt tyst i några sekunder. Sen sade han ”I don’t wanna talk about that”. Men han var grymt trevlig faktiskt. När han gick tittade han allvarligt på oss och sade ”you guys – be careful down here. Really.” Sedan försvann han. But we made it back alive! Och snart ska vi tillbaka. Maffian? Foggedabaaaaudit.

feskmarknaden för l�nge sedan



mer fisk

The most horrible thing ever!!

OK, jag behöver hjälp med en grej... jag har ju vid flera tillfällen ondgjort mig över hur blaskig ölen smakar här, och hur till och med smarrig tjeckisk stratosfaropramen FÖRSTÖRS för den amerikanska marknaden och smakar vattnigt istället för mustigt. Jag har ju trott att det beror på den amerikanska smaken, att man gillar blaskig öl här och att bryggerierna därför anpassar sina öler för att det ska sälja så bra som möjligt. Jag menar, både Staro och Urquell bryggs i Tjeckien och importeras hit, men de bryggs specifikt för den amerikanska marknaden... en annan sak som jag tänkt på är hur det aldrig står hur många volymprocent en öl innehar här - det finns inte en enda flarra där det är utmärkt. Jag har alltid trott att det berodde på att man inte har så många snåriga lagar här.

Som ni ser är det mycket jag trott och tagit för givet, men sanningen har stått gömd i en garderob och sett på, med kniven mellan hånleendets tänder och de vitnade knogarna spända av förväntan... jag talade nämligen med en amerikan som ville bekräfta ett rykte jag hört förr, men avfärdat som alltför osannolikt: amerikansk öl får inte vara starkare än 2.5%! När det är starkare måste det kallas "malt drink" eller nåt sånt, och då får det inte säljas överallt längre! Med andra ord, ölen här skulle i så fall alltså inte vara blaskig för att man gillar blaskig öl, utan för att man bara får sälja blask i vanliga affärer och alla "öl"tillverkare alltså väljer att göra det! Horror! Kan det vara sant?! Det skulle ju i så fall betyda att jag bara får köpa folkölsmotsvarigheter här, och att det inte finns någon riktig öl! Systembolaget är nonexistent och allting snurrar i en ond ond cirkel, varför har du lurat mig, Uncle Sam? Kan någon av läsarna bekräfta detta? Eller ännu hellre, bevisa motsatsen! Det är nämligen lite oroande hur denna folkölssörja har så... ehm, drastiska effekter på mig om den nu är så svag. Jag har ju visserligen alltid hävdat att jag har en poliosjuk femårings alkoholtolerans, men det vore ändå för bedrövligt om det ska visa sig att det räcker med ett par apotekarnes konsumcider för att få mig att sjunga visor om tomtar och troll...

Heat… getting… unbearable… …body…melting…

Det är så snorvarmt här! 30 grader! Jag har duschat flera gånger idag, och var tvungen att dammsuga lägenheten naken för att inte svimma (ja, jag vet att det var överflödig information, men nu har du den bilden fast på näthinnan – moahahahahaa). Vi har slöat i parken, käkat glass och läst medan puertoricanska barn spelat fotboll bredvid. Carmen lagade nån sorts suverän lemonad bestående av två citroner, tre limes och massa is, socker och vodka, vilket klart gjorde eftermiddagen mer uthärdlig.

Igår kväll lekte vi kulturkull och gick än en gång till Atlantic Theater för att se en uppsättning av Körsbärsträdgården. Efter detta ryska spektakel meddelade sig en närrysk överraskning: min bästis och filmfotograf från Prag, Mart, var på blixtvisit (närrysk eftersom Mart är från Estland)! Han var på väg till Nashville med två regissörer för att spela in en dokumentärfilm om estländska dörrförsäljare (don’t ask), och hade en natt att spendera i NY. Han och de andra hade ingenstans att bo, vilket snart styrde upp sig genom att inhysa dem på samma hotell som Johan och hans ressällskap bodde på, och snart var vi ute och drack Øl och sjöng om gamla dagar… oerhört trefvligt! Jag påmindes också om att det numera är rökförbud på krogar även hemma i Stockholm, vilket jag planerar att avnjuta när jag kommer hem. Funkar det förresten? Respekteras det? Oh well, det lär jag väl märka. Nu ska jag dricka mer lemonad… hoppas ni har det skönt i sommarvärmen där hemma! Hahahahahahaaaaaaaaa!

”All they do is give out awards… best fascist dictator: Adolf Hitler!”

Puh-leeze… så de gav ut priser för bästa studentfilmer igår (jag var inte med och tävlade, detta är bara för avgångselever), och den där mardrömslika japanotortyrfilmen vann för bästa dokumentär. Ugh… oooh, och vi såg en annan film igår som också fick pris. Den handlade om en söt liten flicka (aaww) som spenderade sommaren på landet med sin mamma för att pappan just dött (aawwww). Flickan tog en promenad och hittade, djupt inne i skogen, ett mystiskt hus (ooooh) där en härlig gammal tant bodde som bakade kakor (aaaaawwww). Tanten tog tjejen på promenad till ett kärr, där en massa eldflugor surrade, och sade ”these fireflies all have a light inside, just like you little girl, so that you can find each other in the darkness” (aaaaaaawwwwwww). Sedan gick flickan till sin mamma och sade ”kom kom, jag har hittat en astuff tant i ett pepparkakshus” och så gick de till den där platsen djupt inne i skogen, men då bara GASP!!!! Det fanns inget hus där! OMFG! ”What… a house?… Oh no, no one has lived there for a huundred yeeears, little girl…” Oooooooooohhh! Och sedan gick de till kärret ändå, och se, där fanns eldflugorna och de satte sig och tittade på dem tillsammans (aaaawwwww) och så sade flickan ”look, mom, these fireflies have a light inside, just like daddy, so we can find each other in the darkness”, och så kramades de och ett ”dramatiskt” och ”sorgligt” pianostycke nådde sitt klimax. The end (aaaaaaaaawwwwwwbluuuäärrrghhhh) .

Jopp. Annars var kvällens höjdpunkt att Yours Truly tilldelades ett stipendium från the National Board of Review of Motion Pictures på tvåtusen dollars! Woo-ha! Kvällens största pris, yessa! Yessa! Så nu ska jag investera tvåtusen buckazoids i donut-aktier…

Viddy well, little brother... viddy well...

Igår var det ”filmfestival” för det här årets avgångselever. Uj uj uj… sådana filmer har jag inte sett sedan jag i ett tillstånd av själslig osäkerhet gick och såg The Forgotten förra året… Här bjöds man på fullständigt osammanhängande berättelser om yrkesmördare, ”urbana poeter” (brrrrrr…), anarkister, hippies… Jag måste backa:

Först och främst – de urbana poeterna: varför blir så många imponerade av nån amerikansk Daniel Boyaciglou-tomte som står och gastar att George Bush är en vampyr som suger olja istället för blod och solens glans – sätter mig i trance – ger mig chans till romans - bla bla… jag menar, var inte tanken att den s.k. intellektuella politiska oppositionen skulle vara just, well, intellektuell? Eller sak samma, den får gärna vara stendum för min del, det är ju sköj också, jag är bara trött på att höra folk omkring mig sucka djupsinnigt så fort nån drar ett rim om blod och olja. Det blir inte bättre poesi bara för att man bor i ett skruttigt hus i Harlem!

Sedan: jag såg en så horribel film, om ett gäng hippies som skulle tonsätta en japansk stumfilm. OK, jag menar verkligen hippies – den långhåriga sorten som inte duschar eller jobbar men är medelålders och är ”riktigt intresserade” av buddhism… haha, jag börjar bli som Eric Cartman själv här! OK, så det var en massa snubbar i fyrtioårsåldern med alldeles för långt hår som plockade upp massa japanska instrument och tyckte att det räckte med att flippa och slå lite på dem så skulle det nog låta ”äkta”. Resultatet blev den mest fruktansvärda kakofoni man kan tänka sig – inte så konstigt med tanke på att alla medlemmar i gruppen saknade musikalisk begåvning – som alltså ackompanjerade en gammal stumfilm. Filmen vi såg igår var alltså en dokumentärfilm om hur den här gruppen ”arbetade”. Resultatet var 25 minuter av plinnng krassch blip blip kaplOOONNGggg duiiii phhhh ppphhhhh ppphhhhhhh till bilder tagna med mörkerkamera på gruppen när de övade framför filmen. Halvvägs in i filmen började jag tro att det hela var något sorts Clockwork Orange-experiment och att vi filmades i smyg medan vi genomled detta…

Anarkistfilmen: Jag ska ge en detaljerad synopsis. Huvudpersonen förklarar att hon vill ”krossa systemet”. Huvudpersonen spöar upp en bankir i en bil. Huvudpersonen krossar en ruta på Wall Street. Huvudpersonen sätter eld på en soptunna. Inklippta bilder från en punkkonsert. Huvudpersonen läser ryska politiska filosofer och blir inspirerad. (Nu var det en bok av Eisenstein huvudpersonen läste, vilket är en regissör, inte en politisk filosof (eller nåja), men ryss som ryss antar jag att man resonerade…) Sedan blir huvudpersonen arresterad av dumma poliser och så är det sorgligt. Slut.

Äh, vänta, stopp! Det här blir bara gnälligt. En film var faktiskt mycket bra (men det är ju inte lika kul att skriva om), och jag börjar låta som en gammal lortfarbror som gnäller på allt. Så jag säger såhär istället: ikväll är andra och sista kvällen. Det blir säkert mycket bättre! Weeeee!

Hoppas allt är soft i Sverige - snart kommer jag hem!

"Sen vill jag ha kaknästornet på magen, tack."

En radda kompisar har varit här och hälsat på under våren, och senast ut är min gamle hårdrockssångaren-i-bandet-när-jag-var-femton-polare Johan, som är här på sponsrad studieresa för att studera urbant förfall, haha! Jorå, det har vi gott om här… Mina amerikanska klasskamrater tror jag går på syra när jag försöker förklara det här. ”Uhm, well, you see, in Sweden we have the Folkpa… the People’s Party, and, well, they’re paying for him to come here… and study us and our urban decay…” Mina vänner tror numera att Sverige är som ett förmöget Nordkorea…

Hur som helst, Johan har blivit alldeles betagen med staden, och flänger runt som Cartman när han köpt sin egen nöjespark – han närstuderar urbant förfall i såväl Central Park som Soho. Eller nej, det var inte helt rättvist – igår promenerade han runt i djupaste Bronx. Iförd truckerkepa. And made it out alive! Och nu är han full av teorier om svensk havererad integrationspolitik och lyckad amerikansk dito. Aaanyway, så Johan känner att New York är en grym stad, förstås, för så är det. Vad som gör Johans nyfunna kärlek till staden värd att nämna är hur han planerar att uttrycka denna kärlek. Johan skall nämligen, imorgon, tatuera in frihetsgudinnan på bröstet.

Yup, det stämmer. Frihetsgudinnan. På bröstet. No kidding. Det skulle vara på armen först, men igår skickade han ett sms om hur tufft det såg ut när facklan stack upp ovanför tröjlinningen, eller nåt sånt. Detta har i alla fall fått mig att fundera lite – hur man uttrycker landskärlek genom att sticka vassa saker i sin kropp. Jag hittade några sidor (t ex http://tattoo.about.com/cs/tatart/l/blgal911.htm) fulla av ”patriotic tattoos” med flaggor och örnar och sånt (Johan är förstås självskriven på nån av dessa sidor fr.o.m. onsdag), ett stort antal tvillingtorn och några frihetsgudinnor.

Så vilka arkitektoniska landmärken i Sverige kan vara värda att tatuera in? Jag menar, vi har många fina byggnader, kanske inte lika symbolladdade som några av de ovannämnda, men ändock fina byggnader. Var är tjejen med slottet på ländryggen? Snubben med Globen i pannan? Den gamle sjömannen som har en blekgrön tatuering av ”Fritt Fall” på Gröna Lund på armen? Om man kan tatuera in det kinesiska tecknet för ”tofu” lite varsomhelst måste man väl kunna fronta några schyssta landmärken också? Come on, people! Och om jag blev ställd den urgamla fråga som ställts sedan vi bodde i grottor och käkade mammut: ”om du var tvungen att tatuera någonting någonstans, vad skulle du välja då?”, då skulle jag svara som det är: att jag skulle tatuera in en mycket liten prick på insidan av min rumpa – men så är jag ju lite konservativ också.

Det kliar lite i fingrarna. Ville bara säga det...

OK folks, just move along, nothing to see here...

Just det, gott folk. Jag trycker på [pause] ett litet tag. Jag är helt enkelt rädd att jag kommer tråka ihjäl er alla! De här månaderna jobbar jag hårt, och lägger all min kreativitet (eeehhh) på mitt manus, som jag skriver på och pular om och ändrar i varje dag. Sedan är jag liksom tom, och så blir posterna av typen: ”idag åt jag marshmallows till frukost, och sedan klädde jag på mig, och sen gick jag till skolan, men se då missade jag tunnelbanan och blev sen! Sen hände nåt jättekul när en klasskamrat från Korea ba ’tjing tjong’ och min lärare från Ukraina sade ’oj oj oj’ mjö hö hö bla bla blaaaaa snarrrrrrrrk”… Ni kommer alla börja hata mig om jag fortsätter publicera texter av så låg kvalitet!

Så jag går hellre out in style. Eller rättare sagt, pausar hellre in style. Pausar hellre out in style? Pausar in st… oh well, whatever. Poängen är att jag nog lär börja plottra här igen när jag känner att jag har ork och lust - senare i vår kanske. Det kommer i så fall meddelas genom ett av de förhatliga massmailen! Moahahahahahaaa! Så räkna inte ut mig – jag är bara i köket och tar en smörgåspaus...

Audrey har ordet:

Chris, by no means did I come here for anybody to treat me or to talk to me as though I am a child! I, I am at where I am today because my parents both went to prison! I was left with nothing! My childhood was taken from me- everything was taken from me! I was living out of a car (begins crying). At 17 I had nothing! Nothing at all to my name! Nothing! I am where I'm at today because I have crawled and begged! As a child, girls hated me because I was beautiful! I wanted to scar my face because I was so beautiful! I wanted to be ugly so they wouldn't hate me! I have tried and tried and tried my entire life for people to just to accept me. And by no means is Craig going to sit in the boardroom, or are you going to sit in the boardroom, or John is going to say that I don't pull my weight. I do not fail!

klong

Ehm, låt mig se… Jo! Igår skulle vi äta middag med japanskaklassen, på ett ställe långt ner i downtown, i de japanska kvarteren. Carmen var och kollade in en inspelningsplats efter skolan, så jag hade åkt hem för att sitta på en stol och meditera. Jag såg också fram emot det hela extra mycket, eftersom varken saliv-Rebecka eller Pier-Pong kunde komma, så det skulle bara vara jag, Carmen, Rumi och den irriterande och ack så tråkige Jarod… om jag bara kunde komma på ett sätt att döda Jarod skulle vi alltså kunna få en riktigt kul kväll!

Så anyway, jag reste mig från min stol och begav mig nedåt i huset, för att styra kosan mot restaurangen. Men när jag når ”lobbyn” i huset och ska gå ut, vem möter jag där om inte Pier-Pong! ”Hiiii”, sade han på sitt släpiga och entoniga vis, ”are you also going to restauraaaant?”
”Oh, Hi…”, sade jag, ”oh wow, uhm, what are you doing here? I thought you couldn’t go?”
”Ah, yes, I go. I just wait for Jarod…”
ALERT! ALERT! ALERT!
”A-ha. Well, I’m also going, but… I have to drop by a friend first! I’ll be late! See you!”, sade jag, och pilade snabbt ut ur huset, innan Jarod också hann komma. Sedan var jag tvungen att gå till en annan tunnelbanestation, stå och vänta på tåget utomhus i snöstormen, och hålla allmänt låg profil som en hemlig agent hela resan dit för att inte stöta ihop med de två. Stört? Ja, kanske. Men ni förstår inte, de här snubbarna är så otroligt tråkiga! Jag hade sett fram emot att få sitta själv på tunnelbanan i fyrtiofem minuter och lyssna på Massive’s ”No Protection” och känna som om jag var med i en cool film av Michael Mann, och nu stod jag plötsligt inför möjligheten att sitta på tunnelbanan i en utdragen version av ”Nördarna anfaller IV”. Så jag flydde! Blame me if you will, men jag lovar, du hade gjort samma sak i mina skor…

Hur som helst, jag fick mitt straff ändå, eftersom jag villade bort mig och det tog mig kanske en och en halv timme att komma dit! När jag väl kom fram, täckt av snö och med istappar hängande från näsan, satt redan Pier-Pong och Jarod där, tillsammans med Rumi och Carmen, och smuttade på sina japanska ölar och bara ”åh så varmt och skönt vi har det här inne!”. Hm.

Ja ja. Sedan åt vi – jag äter så mycket exotisk mat nu för tiden – mycket smarriga saker, som fläsk i ingefära och japansk curry (den är sötare än sin indiska ksuin), varvat mer mindre smarriga saker, som hel bläckfisk (igen!) och rå tonfisk. Nej, inte sushi. Rå fisk bara. En bit fisk, utskuren från sidan, flipp flopp. Jaha. Men det var ändå grymt på det hela. Till efterrätt fick vi en liten skål sockerpulver, och så fick man gå till en stor maskin och spinna sockervadd av det! Jag frågade Rumi om det var något typiskt japanskt, och hon antydde att det nog snarare var för att tillfredsställa de amerikaner som råkat beställa för mycket bläckfisknjure, men det gjorde ingenting, för det var så kul att käka spunnet socker igen! Värsta karnevalen!

Sedan gick vi mot tunnelbanan, i de här astuffa japanska kvarteren (och jag passerade en restaurang som heter ”Klong” – den måste jag pröva!), och nu har jag smält all mat.
Det var allt.