Igår gjorde jag dock något som jag inte brukar göra på mina semestrar - jag gick på en sagra. Eller rättare sagt, en super sagra, som skyltarna utlovade. En sagra är alltså, tja, ett sommarpartaj; ordnat av någon av de många lokala kyrkorna, där byns befolkning samlas utomhus kring långbord och äter halstrad minigris som stekts över öppen eld med ett spett genom kroppen. Varenda by har sin egen sagra, och det tycks vara en om dagen här ungefär. Folk kör från grannby till grannby i jakten på det krispigaste trynet, vilket sköljs ned med hemmagjort vin. Det är efter maten som det blir riktigt intressant, dock: ett lokalt dansband (ungefär som våra svenska dubbelförnamnsband, men extrautrustat med dragspel) börjar spela på en liten uppbyggd scen, och byn ställer sig på dansbanan för att svänga om. Jaha, säger du, och vad? Jag har sett dragna svennar dansa till gungig elbas också. Jo jo, men inte så här; här har alla, av någon outgrundlig anledning, gemensamt inövade moves! Och då menar jag alla - av det hundratal personer som stod och dansade sträckte sig åldern från kanske fem till sjuttiofem, men ändå gjorde de alla precis samma rörelser. Alltså, inte som att dansen hade en form som bara upprepades - nej nej, det var ett relativt komplicerat mönster av hopp-spark vänster-hopp-ta armkrok-sväng om-gå höger-stampa-hopp etc etc.
OK, tänker man, det är väl nån lokal folkdans som de alla kan, åh så quaint, tänker new yorkaren där han ser på.
Den teorin faller dock snabbt i bitar, när bandet (med det klatschiga namnet Alex och hans orkester) plötsligt stämmer upp i YMCA. Och om det är en sak jag vet om YMCA, så är det att oavsett var man är på jorden så dansas det likadant till den:
Först hörs introt: DUN duDUUN! Du du dudududu du! DUN duDUUN! Du du dududududu! varpå alla får nåt fånglatt i blicken och rusar ut på dansgolvet; grabbar slänger sina ölglas åt sidan och tjejerna i trettioårsåldern tittar snabbt menande på varandra innan de alla rasar ut och... tja, gör ungefär vad de vill. En kaosartad bastardiserad variant av "diskodans" utspelar sig, oavsett om man är i New York eller Ulan Bator. Sedan, när refrängen kommer, vänder sig dock alla mot scenen/dj:n och gör det koreograferade arm-movet: Y-M-C-A. Ja, ni vet vad jag talar om; vi har alla sett det, vi har alla gjort det. Poängen är att formen alltid är densamma: slumpartade dansmoves under verserna, och utsträckta bokstavsarmar under refrängen.
Här i bizarrovärlden är dock allting annorlunda. Bandet började som sagt spela YMCA, och precis som seden bjuder rusade folk ut på dansgolvet. Däremot började de inte göra sina slumpartade Travolta-danser - istället gjorde alla en koreograferad dans till YMCA också! Till versen alltså! Hopp-hopp-hopp-paus. Vifta med handen. Upp med armarna - klapp! Två steg bakåt. Hopp upp, steg till vänster. Rulla med händerna framför magen. Etc, etc. Denna dans gjorde alla, jag har aldrig sett den förut men de visste att den hörde ihop med YMCA och de kunde den väl. Sedan kom takterna innan refrängen: tonarten höjs, intensiteten ökar, alla vet vad som ska komma, alla upp med armarna i luften ooooch: Y-Y-Y-Y!
Höh??
Alla gjorde bara Y:et! Fyra gånger! De har en koreografi för resten av låten, men när det väl kommer till den del där det finns en internationell standard, då skippar de den helt och hållet! Helt självklart stod de där allihopa, euforiska i gunget, och sträckte upp sina Y:n fyra gånger, pumpandes dem i luften, njutandes av dansens klimax. Y-Y-Y-Y. Jag stod och kliade mig i huvudet och undrade om jag ätit för mycket minigris. Alltså, de måste ju alla ha tagit danslektioner av en och samma analfabetiske danslärare, det är den enda förklaringen.
Tja, sedan traskade jag hemåt i nattmörkret, sade godnatt till paddorna, och slumrade in.
