Guess who's back? Back again!

Ueeeee! Tillbaka i NYC: nya texter, ny layout, en ny och roligare Gabriel…

Idag är det söndag, och jag är fortfarande sömnig. Det tog mig över fyra veckor i Sverige att återgå till europeisk tidszonsuppfattning, och jag lyckades ungefär två dagar innan det var dags att åka tillbaka igen. Nu blir jag sömnig vid fyratiden på eftermiddagen, men jag kämpar på för I’m a fighter… Hittills har det varit tokskönt att vara här igen – 125e gatan var täckt av snö och pundare när jag kom åkande i taxin, det var så vackert, och isen flyter sakta nedför Hudson River. Det är ruggigt kallt här, mycket värre än i Sthlm och mycket fuktigare också, så vi lider. Igår tröstade vi oss dock genom att bli bjudna på brasiliansk restaurang av vårt studenthus – vi gick åtta personer och de betalade hela notan (minus de smarriga caipiriñhas vi drack)! Jag älskar det här stället…

Annars fick jag bästa möjliga farväl av Sverige. Jag kände mig lite moloken över att åka hem, och tyckte att jag var mer svensk än någonsin förr. Men på planet satt jag bakom familjen från helvetet! De var sex eller sju personer från mellansverige, alla manliga familjemedlemmar med apfula tatueringar på armarna (såna där giftgröna som ser ut som om en fyllopolare med nål och kopparärg hade stuckit en i skinnet i ett par timmar) och alla kvinnliga med gälla röster. De förgyllde min, och alla andras, resa genom att ständigt utbrista saker som ”röööööh, stewardess… [tänk er detta på riktigt dålig svengelska]… we want more beer, you know, cold beer! Please beer here!” Sedan ropade de över stolsraderna ”Farsan! Haru bärs eller?” – ”Jaaaarå, klart man har bärs!” – ”Eren kall eller?” – ”Jaförfaan!” – ”amenskåldå!” – ”Skålförfaaan” – ecksetera ecksetera, som Lou skulle sagt det… När vi landat reste sig två av bröderna (kanske sjutton och nitton) och utbytte följande små pärlor, medan de proppade sina hemska munnar fulla av snus.

Nittonåringen: ”Eru full nu eller?”
Sjuttonåringen (medan han halvblundade och log fårskalleaktigt): ”Jaaaaaa, nueman jäääävligt dragen asså”.

Som ni säkert förstår kände jag mig plötsligt utomordentligt nöjd med att lämna detta samhälle i förfall och istället bege mig till ett utvecklat och kulturellt välmående land… dvs Tyskland, där jag mellanlandade. Sedan kom jag till USA, som är ungefär likadant som Sverige, men man proppar munnen full med bacon och ostflott istället för snus här. Jaja. Det är ändå kul att vara tillbaka.

Nu måste jag skriva ett nytt manus. Hörs snart – och studera budgetunderlaget som jag skickade, kumpaner!

svennar...

Ahahahaaa! Ikväll var det ju guldbaggegala och bla bla bla. Det roliga är hur oerhört upprörda människor blir när inte Så som i himmelen tar några priser - jag har inte sett den och lider inte nämnvärt av att inte ha fått uppleva en film som "talar till folket, inte eliten", som en skribent sade, men vilka beundransvärt rabiata fans den har! På svt.se har det skrivits hundratals (!) inlägg de senaste minuterna, och alla har samma tema: det är skandal, eller jätteskandal, eller knakelibrakskandal etc etc. Flera tycker att det är "skamligt" och "odemokratiskt", haha! Jaaa, eftersom vi bor i en sån där demokrati, så tycker jag att det liksom är orättvist att inte folket får rösta i filmgalan... Det lustiga är ju inte att människor blir så upprörda av film, utan att det just är alla Kay Pollack-fans som blir så sataniskt arga. "Juryn borde tvingas dricka getpiss och sedan strypas långsamt medan vi säljer deras barn till terrorister för medicinska försök", skriver Ann-Britt... nästan. Men de är verkligen oerhört arga, skriver förfärliga saker, och alla heter Ann-Britt, Gunvor, Asta och Bengt-Sture. Akta er, elitister, nu reser sig de frikyrkliga pensionärskörsångarna på landsbygden, och de är mighty mighty pissed off...
För så skamlöst elitistiska känslor som bara kan uppstå genom att vältra sig i andras dumhet hänvisar jag till www.svt.se.... he he he....

Annars kom jag just hem från Madrid. Micket rolig! På fredag bär det av till Nueva York igen, så nu ska jag insupa så många stockholmsupplevelser som möjligt, helst av allt konstant på Tidsfördrif med en kall Stratosfaropramen i handen.


Sist men inte minst: Återkomsten vann ju bästa utländska film! Juryn har uppenbarligen förstått att ingenting är bättre än riktigt långsam rysk film! Eeexcellent...

Van Halen i ambulansen!

Haha! OK, jag vet att jag inte tänkte skriva nåt när jag var i sthlm, eftersom detta är en NY-blog och inget annat, men det här var bara för kul! David Lee Roth, före detta frontman i Van Halen, jobbar nu som ambulanspersonal i New York! Alltså en sån som Nicholas Cage i Bringing out the dead: snubben som kör ambulans och räddar livet på folk som råkat illa ut på gatan. Metal! Är det nån som vill åka till NY och ta en överdos crack, bara för att bli räddad tillbaka till livet av DLR?? Jag räknar med det!
New York - världens rockigaste stad.
Läs mer på http://savedbyroth.blogspot.com

osis!

Pitchningen gick bra, alla var snälla och bla bla bla. Den här posten ska inte handla om det, utan om de kval som Carmen just nu genomlider.
Carmen har en idol, bara en, och hon pratar ofta om honom – hans estetik, registil, manus etc. Det är Alejandro Amenabar, den spanske regissören som bla a gjorde Abre los Ojos (open your eyes) och the Others, och som nu har gjort den nya Mar Adentro (typ, Havet inuti eller nåt sånt). Den vann bästa regissör och bästa manliga skådis i Venedig och gick just upp på bio här. Vi ville förstås se den, så vi gick på premiärdagen för ett par dagar sen. Filmen var mycket bra, med vissa (främst musikaliska) invändningar, men sammantaget en mycket bra film. Konstigt nog (för den är mycket omskriven) öppnade den bara på två dukar här i stan. Vi valde den biograf som låg närmast, gick, såg, pratade och gick hem. Klipp klapp hepp.

Nu till kvalen: alldeles nyss ringde en kompis här från huset och berättade att han också sett filmen samma kväll, men på den andra biografen, och att Amenabar varit där på hemligt besök! Han pratade med publiken, och vår vän hade tydligen ett längre samtal med honom.

Carmen är ganska sur just nu.

Brooklyn!

Imorgon ska jag pitcha mitt manus inför sju professorer, som alla sitter och tittar argt på mig… en annan tjej i klassen pitchade sin dokumentärfilmsidé för dem (dok-människorna genomled denna ritual redan förra veckan), och de sågade henne totalt och varnar med att inte låta henne fortsätta! Brrrr… jag undrar just hur positiva de kommer ställa sig inför en alldeles för lång film som handlar om hur Gud visar sig för människorna och utropar sig vara bästa polare med den amerikanske presidenten…

Annars har det varit sköna dagar! I torsdags hade vi våra sista lektioner, weeehooo, och vi firade med fest hos Changggggg… Han bor i en skyskrapa i New Jersey, på trettionde våningen, och har riktig penthouse-feeling. Han hade även bjudit in alla andra koreaner i NJ, så det var en mycket kulturellt stimulerande kväll. I fredags hade vi sedan wrapfest för filminspelningen, och regissören hade, i ett anfall av dumhet/generositet ordnat så att baren var öppen! Han räknade nog med ett mer civiliserat beställande, och glömde alltså räkna med hur uppdämda frustrationer hos ett obetalt filmteam kan leda till de mest infernaliskt komplicerade drinkbeställningar… Efter några timmar där stack Jag, Carmen och Octavio till den utlovade festen i Queens, som visade sig inte alls vara i Queens utan i Brooklyn. Den festen var världens bästa. I alla fall i år. Varför? Därför:

Den utspelade sig i en gigantisk lokal som bestod av många mindre rum, sammanbundna med trappor, stegar och tunnlar. Eller jaja, mest av alldeles vanliga dörrar… men tunnlar känns tuffare! De spelade alldeles kalasbra musik, knasterspraktyskland varvat med ohälsosamt stora mängder soulfunk som jag aldrig hört, och då och då avbröts allt för nån sorts uppvisning, typ rockringsdans med cirkusartister… som ju i och för sig inte är så halsbrytande tufft kanske, men ändå. I ett annat rum klev man in i en underlig dröm, det var klätt helt i röd sammet och det hängde speglar överallt. Längst fram stod en scen, och det var packat med folk som satt på stolar. På scenen satt en man i femtioårsåldern, som såg precis ut som en KTH-professor i astrofysik, och spelade på en sunkig Kurzweil-synt från åttiotalet; en sån som har inställningar för bakgrundsrytmer som heter ”tango”, ”bossa nova”, ”rock” och ”heavy pop”, hahaha! En ful svart synt som låter som ett riktigt elektriskt piano fast på hostmedicin. Detta var kurzweilkaraokerummet! För upp på scen klev människa efter människa och sjöng låtar, medan professorn lutade sig bakåt i sin stol och groovade lätt på sin synt. Höjdpunkten var en söt punktjej som sjöng några Bacarach-låtar medan publiken trallade med i refrängerna. Mycket sympatiskt! Sedan dansade vi till astrofunk tills vi fick håll och åkte hem. Sen dess har vi sovit. Snart kommer jag hem.

julklappar

Ja! Vad vill du ha? Ta tillfället i akt och skriv din önskelista som kommentar. Jag ska handla imorgon, så du har inte lång tid på dig att komma på vad för Newyorkiansk pryl du vill att jag medtager. Det korta tidsperspektivet blir ju också ett oerhört effektivt sätt att se vilka de flitigaste besökarna är - det blir alltså de som har störst chans att svara i tid och därmed få klappen uppsatt på min lista... Trofasthet leder till givmildhet, moahahahahahaaaaa...

Nu ska vi ut och ta en (ok, låt oss vara ärliga... flera) drinkar med andraårseleverna, ett s.k. "wrap-party"... Sedan ska vi ut till Queens på nåt sorts artistkollektivpartaj med vår vän Octavio. Det kan nog bli kul/pretentiöst...

så vad heter hon i efternamn då?

Meh! Morgan, att jag inte postar oftare än såhär beror på att jag har så hög kvalitetsribba för den här sidan… eh he he.. ehhh? Och för att jag jobbar gluteus maximusen av mig – i förrgår avslutade jag äntligen den här andraårsfilminspelningen, som var katastrofalt oorganiserad och fasansfullt tids- och energikrävande, och nu har jag börjat ta igen mina studier. Igår skrev jag hela mitt slutfilmsmanus (första utkastet, men ändå), 39 sidor, på nio timmar. Det ni! Det krävde ett antal Red Bull och resulterade i näsblod och en paranoid/hypokondrisk övertygelse om att jag var sjuk, men nu är det gjort. På måndag ska jag försvara den mot lärarnas angrepp, och nu ska jag bara klippa om den förra filmen och kontakta lite fler europeiska muséer, så är jag klar för terminen sen! Woohoo! Jag komer hem på juleaftons eftermiddag, så värm gröten och fräs köttbullarna lagom till fyrasnåret!

Vad mer, vad mer? Hmmm… De har just haft kortfilmsvisning här i I-House. Jag försökte förgäves få ner Dorian Gray-filmen på DVD i tid, men icke. Jag har försökt få det där antikristliga dvd-brännarprogrammet att fungera i över en vecka, varje kväll, vilket har spätt på min stress, och skivan lyckades äntligen brännas – femton minuter efter att kortfilmsvisningarna slutat. Jaja, nu finns den på DVD i alla fall… Kvällens ”höjdpunkt” var två artonåriga snubbar i orang… orea… gulröda overaller som mixade bild och musik till en spetälskinfekterad soppa – det var så dåligt! Riktig fylkingen-stylee, men med trancemusik och låtsasMatrixbilder inspelade på dålig video, haha! Ja… Ehm.

Annars… Tja, inte mycket. Jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb. Men manuset blir riktigt bra i alla fall! En framtida vinnare tror jag…

"Du tittade på mina gyllene glasögon och skapade en ljusreflex som blev en laser och nu är de pulvriserade! Betala! Betala!"

I förrgår var jag på väg hem från den muppiga inspelningen jag jobbar på… det är en andraårsavgångsfilm, och jag är andre regiassistent. Inspelningen är fullständigt oorganiserad, vi börjar ofta dagarna utan att ha skådespelare till scener vi ska filma senare samma dag, vi saknar alltid inspelningsplatser etc. Det är tjafs och krafs, och regissören slänger sina pengar i sjön.

Men i alla fall: jag var på väg hem, i mörkret och regnet, och skulle precis gå ner i tunnelbanan, när en snubbe liksom hoppar ut framför mig och låtsas tappa balansen! Det var liksom jag som promenerade i lugnt tempo, han väntade uppenbarligen bakom ett hörn, och när jag kom så bara ”Oupp!”, och så slängde han nåt på marken! Jag sa ”ehh, sorry”, och fortsatte gå. Tio meter sprang han ifatt mig, och höll fram ett par totalhavererade glasögon! ”Titta!”, sa han, ”du pajade mina glasögon!”.
Den här killen var ett sådant oerhört crackhead så ni kan inte förstå: han pratade som den där slowmotioneffekten i filmer när nån kastar sig framför en kula och bara ”nooooooooooo” jättelångsamt, fast hans röst lät så i normaltempo. Och glasögonen var typ slimmade coola designerbågar, fast fullständigt totalkraschade! Jag tror de måste ha blivit överkörda av en lastbil flera gånger! Så det var alltså alldeles uppenbart att han hade hittat dem i rännstenen och försökte blåsa mig. Så jag sade ”eh, va, knappast”, och han sa ”ööööhjoooOOOO! Mina brillor! Du bara SPRANG in i mig så jag tappade balansen!”. Jag sa ”osis”, och gick ner i tunnelbanan.

Nu det roliga: jag berättade detta för ljudteknikern nästa dag, och han sade: ”vänta… en jättelång smal svart kille utan tänder?”… ”Just!”, sade jag! Det visade sig att Crackhead hade försökt samma sak med honom förra året (!)… två gånger… samma dag! På riktigt! Det är hans grej – att visa ett par glasögon som blivit förintade i ett atombombskrig och försöka få nån stackare att bara ”nejmenOJ, här har du genast tusen dollar till ett NYTT par designerbågar”…Ja ja.

Avslutningsvis: Dimebag! Dimebag! Dimebag R.I.P.! Först ODB och nu detta... supermuppigt.

Så vi lyckades komma in på Charlie Kaufmann-äventyret ändå! Det var på Lincoln Center ikväll, vi köade i kylan i en oändlig stand by-line, men till slut så kom en vänlig tant och sålde biljetter till oss... Jag kan härmed alltså bekräfta att CK definitivt finns, att han inte är Spike Jonzes alter ego, att han är rolig och väldigt kort, med krulligt brunt hår. Hans stora hjälte är Woody Allen... Hmmm... Efter det långa samtalet visade de Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Jag har redan sett den, och tyckte att den var lite sådär mjaha, men nu var den mycket bättre! Jag upptäckte en massa finurliga detaljer som jag hade missat först...

Oh well... nu har jag just klippt klart den nya kylskåpsfilmen (den blev... ehhh... "originell"), och imorgon börjar jag som regiassistent på en andraårselevs slutfilm. Samtidigt måste jag skriva ett första utkast till mitt slutfilmsmanus, plugga för kameraprovet, kontakta ett flertal museer världen över för att be om rättigheterna till de konstverk jag väcker till liv i min Pragslutfilm Aura (jag skriver till Italien, Österrike, USA... det är en del av ett skolprojekt, att lära sig skaffa rättigheter)... och allt ska göras denna vecka! Pust! Mycket jobb just nu.
Hörs snart.

jag lutar mig bakåt i soffan och knäpper på bandspelaren...

Jorge skrev nyss en post på sin eminenta blog (http://josefine.typepad.com/hk/) om hur hon just kom på hur mycket hon tycker om Hong-Kong. Det är lustigt (nåja, inte så lustigt), för jag nådde samma insikt häromdagen: jag gillar verkligen New York! Nu når jag ju visserligen den insikten ganska ofta, så det kanske inte är så dramatiskt, men den varvas ju med avsmak, så varje gång jag drabbas av den är som den första! Avsmaken kommer sig av de absurt dyra matpriserna, all reklam (inte mängden, utan estetiken), affischen som sitter i min tunnelbanestation där en ung man efterlyses för ett brutalt mord förra veckan, den andra affischen där en försvunnen busschaufför sökes, alla råttor (fast jag börjar gilla dem lite) och… öhhh… jag kommer inte på något mer. Jo, kanske att Woody Allens nya film inte har premiär här förrän i mars, medan Stockholmarna får den redan om en vecka. Och atombombshotet!
Insikten att jag tycker om staden kommer sig av att man kan få så oerhört smarriga hamburgers med ost och bacon här, att så många av skyskraporna är jättevackra, att Empire State Building skiftar i färg varje dag, att så många regissörer gästar Lincoln Center, att glassen är smarrig, att folk pratar med varandra hela tiden, de många biograferna, frukostflingorna med marshmallows och chocolate-chip minicookies i, råttorna, att Ute Lemper ska framträda här och sjunga Weill (men jag kan inte gå… men ändå!), vattenreservoaren, de fula kläderna och det faktum att Woody Allen bor här.
Idag åker Morgan och hans syster hem; igår var vi ute och inmundigade lite öl och baconburgers (mmmmm), samt såg the Incredibles. Den var väl lite skoj, kanske, men jag kunde inte sluta stirra på en liten smutsfläck på bioduken. Oerhört irriterande!

Morgan, granar och jönserier

Först och främst så har jag just träffat Morgan!! Ja just det, Morgan äger sinnesnärvaro och förstånd nog att ta sig hit och säga hej. Han är här med sin syster, och de cruisar runt och chillar och hustlar och bustlar… (ehh??)
Vi har druckit öl och ätit fettiga mackor, och sedan skulle vi se när ljusen på den jättelika granen vid Rockefeller Center tändes, men det var så absurt mycket folk där, så vi hav upp. Polisen hade spärrat av minst fyra kvarter (alltså inte gator, utan kvarter, mitt på Manhattan) för att få plats med alla människor, men det gick ändå inte så vi kom inte fram. Bah! Vem vill se ett självlysande träd ändå?.. Jaja, hur som helst så var det oerhört sköj att träffa honom, och jag uppmanar er alla att göra som han gjorde – köpa biljett med Singapore airlines eller nåt sånt (seriöst) direkt från Sthlm till NYC för ca 3000 spänn. Vill man bo gratis gör man det här.

Sedan: vi ska spela in en kortfilm för kameraklassen nu i helgen, och det är så sataniskt ordnat så manusförfattare/regissörer som jag får inte både skriva och regissera – vi måste välja en av de två sysselsättningarna för denna film! Oerhört irriterande… Det ska tydligen lära oss att inte betrakta materialet som ”vårt eget”, utan förstå att film skapas genom en grupprocess och bla bla bla… Anyway, så jag har skrivit ett manus och en tjej som heter Cara ska regissera det. Hon tog mig till sidan idag och förklarade för mig att hon inte vill ”göra en vanlig film, jag vill liksom göra konst! Ja, konstnärlig film alltså. Och jag har funderat på hur jag kan göra filmen mer konstnärlig, och jag tänkte att genom att leka med fokusen… så kanske… det går..? Ja, jag tänkte alltså spela in hela filmen ur fokus! Det tycker jag vore väldigt artistic…”
AAAAAAAAAAAAAARRRRRRRGGGG-GGGHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!

Nurshville, y'all!

Nu har jag kommit hem från Nashville, och jag kan bara konstatera att det kommer bli ett lång inlägg den här gången. Så långt att jag tror det är bäst att dela upp det i små kapitel, så det blir lite lättare att läsa! Orkar du inte med en hel roman nu när du bara surfade in lite snabbt? Inga problem, kompis, jag har redan tuggat maten åt dig! Ehm, ja… I alla fall, här kommer det:


Thanksgiving i Nashville 1: lite bakgrund
Nashville är en stad i Tennesee, i den amerikanska södern! Det är också den stad i vilken min faster Sara bor, så jag och Carmen var ditbjudna för att käka turkey och chilla. Nashville är mest känt för att vara countymusikens hemborg, eller hemvist eller högborg eler vad det nu kan heta, så det är fullt med snubbar i flanellskjortor och hockeyfrillor, som alla har såna där små välansade skägg som bara countrysnubbar och nynazister kan ha. De lyssnar helst på Tim McGraw, som låter som åttiotals-powermetal med lite twannng twannng-gitarrer i bakgrunden, men med samma vämjeliga stomp.

Anyway, vet du ens vad Thanksgiving är? Jag ska förklara: Det är när man i Amerika firar minnet av hur pilgrimerna, när de var nya här och lite trötta och hungriga och så, fixade ett jättekalas och tackade Gud för det här nya fina landet med sina majestätiska naturupplevelser och great amusement parks and stuff. Och hur indianerna kom förbi och bara ”men how how, här är vi med en fredspipa och en kalkon, får vi också sitta ner?”, och så åt de alla tillsammans och var nöjda tills de vita bestämde sig för att börja skjuta indianer. Mer eller mindre. Resten vet ni hur det går: fler pilgrimer, färre indianer, frihetskrig mot engelsmännen, buffeljakt, vilda västern, Little Big Horn-massakern, indiancasinon, Disneyland, Richard Nixon. Just så! I alla fall, det är det man minns när man firar Thanxgiving (och så tackar man lite mer för allt bra man har nu), och detta är förstås min absoluta favorithelg! Den inkluderar nämligen kopisösa mängder kalkoooon, med diverse smarriga tillbehör. Så det är klart att vi hälsade på hos Aunt Sara, hellre än att vara kvar i New Yoik och käka frystorkat crack.

Thanksgiving i Nashville 2: Aunt Saras hus
Aunt Sara bor i ett brunt timmerhus mitt ute i Blair Witch-skogen. Jag kunde snabbt konstatera att jag och min faster inte delar riktigt samma smak gällande heminredning. Jag ska stapla lite syner som mötte mig i det:
Tre meterhöga förgyllda plastrenar i vårt sovrum; ungefär femtio ekorrar i keramik ställda på en hylla; massvis med gamla porträtt på människor som varken jag eller min faster känner, som är inramade i förgyllda jättesnirkliga ramar; stora mängder porslinstallrikar med nostalgiska motiv målade på dem som står lite varstans och stora mängder gammaldags tekoppar överallt (man får inte röra dem); mönstrade kuddar med ordspråk sydda på; änglabyster; heltäckande mattor överallt; och överallt förgylld metall: alla handtag var förgyllda, alla kranar i badrummet, till och med toalettspolgrunkan blänkte vackert! Som jag sade var vi alltså i ett mörkvrunt stort timmerhus, och jag tror att det var någon sorts häxkraft inblandat i själva rumsfördelningen. Utifrån såg huset nämligen inte särskilt stort ut, och man kunde snabbt få en känsla av hur det skulle vara planerat. Men inuti, när man gick från rum till rum, blev man alldeles förvirrad! Framför allt på övervåningen tog huset aldrig slut: i rummets ände fanns alltid en liten öppning (inte en dörr, bara en öppning dold med mörkrött draperi) som ledde till ett nytt rum, där samma sak upprepade sig i all oändlighet! Det var som om Lewis Carroll hade designat Graceland…
Huset låg alltså i en skog, och vi fick veta lite mer om Tennesees fauna av Aunt Sara: bland annat finns där coyotes! De ylar på nätterna! Och sköldpaddor i skogen som kan bita av fingrar, skunkar, skallerormar, tvättbjörnar etc. Då och då blir de drabbade av tornados också, som blåser taken av de kyrkor som ligger precis överallt.

Thanksgiving i Nashville 3: Aunt Sara själv
Aunt Sara är en härlig kvinna! Hon lagar massor med god mat och skämmer bort en i allmänhet. Vi kom ner till Nashville alldeles stressade och trasiga, och har kommit hem blanka och nya. Hon är liksom alldeles full av kärlek, och sprider lätt en sorts värme omkring sig. Hon är också lite... annorlunda än de flesta jag är van vid.
Aunt Sara har två hundar och en katt. Dessa djur, framför allt hundarna, gör lite som de vill där hemma. Det inbegriper t ex att kissa och bajsa inomhus, på de heltäckande mattorna, minst fem gånger per dag! Varje gång de gör det blir Aunt Sara så besviken på dem, men hon har tyvärr inte förstått att de är sjur och inte talar engelska. Så hon säger, med ganska kärleksfull röst: ”Åh nej, men Margaret [en av hundarna]… det här var väl inte bra, va? Åh, usch, varför gjorde du så? Nu måste jag ju städa upp det här…”, samtidigt som hunden står bredvid, glatt flämtande med svansen i vädret, fullständigt oförståendes över vad matte pratar om. Dessa djur är hennes ögonstenar! Hon ger dem mat från bordet, vilket leder till att de alltid står precis bredvid en när man äter och flåsar och tittar på ens tallrik. Jag säger könsord till dem som ingen annan vid bordet förstår, för jag tycker det är nasty att ha en hund bredvid sig som nyser snor på ens byxor en gång i minuten när man äter, men Sara tycker att de är så sööööööta, så hon tar våra tallrikar när vi har ätit upp och ställer ner på golvet. Hundarna slickar dem rena, sedan sköljer hon av tallrikarna och lägger på ny mat och ställer dem framför oss igen. Ehhh… nej, jag är mätt, jag lovar! När vi ska gå hemifrån måste hon hitta alla djuren och säga hej då till dem, så hon går från rum till rum och letar. När hon väl hittat dem säger hon hej då så här: ”God bless you, Margaret! God bless you, Gladys! God bless you, Lucy!”, och sedan kan hon gå.

Jag måste också berätta om hennes bilkörning! Aunt Sara är, utan tvekan, världens absolut sämsta bilist! Hon tog körkort för fem år sedan, Gud vet hur, och hennes körteknik fungerar såhär: rivstart – vingel mellan filer – tvärstopp. Rivstart – tvärstopp. Rivstart – tvärstopp. Hon kan inte hålla bilen i en enda fil ens på en tom raksträcka, men samtidigt är hon helt övertygad om att det är alla andra bilister det är fel på! Alltså sitter man där i bilen, skräckslagen, medan hon kryssar framåt, ständigt ojandes: ”men vad gööör han, oh dear, titta så hon kör, oh my, folk har ingen aning om trafikvett, oh dear…”, fast det är alldeles uppenbart att det är hon som inte har någon som helst koll! Då och då tar hon nästan livet av en (på riktigt, både jag och Carmen har varit ganska skraja), som när hon nästan svängde rakt in i en lastbil! Det värsta är hur hon hanterar dessa små intermezzon: hon säger liksom i förbifarten precis efter att just ha undvikit döden: ”Thank you, Lord”. Hon säger det nästan glatt, inte alls med en pust av ånger eller doft av tacksamhet, utan till synes mer av rutin! Jag menar: tacka inte Gud för att vi överlevde – lär dig köra istället!!

Thanksgiving i Nashville 4: kläder och Becky
Igår ville vi se lite mer av staden, som ligger en bra bit bort, så vi åkte in och cruisade runt. Vi kunde dock snabbt konstatera att det inte är mycket som hände där, framför allt inte dagen efter Thanksgiving, när alla sitter hemma och jäser, så vi bestämde oss för att ta del av en riktig slice of americana: en Goodwill-affär! Det är ungefär som Uff eller myrorna, med skillnaden att man i dessa affärer kan hitta the finest of Nashville fashion, och därför är de oerhört välbesökta, för att inte tala om stora. Nu är det ju så att, precis som med huset, så delar inte jag och Aunt Sara smak helt och hållet smak. Så jag gick roat omkring och lyfte på t-shirts med bibelcitat på, samtidigt som Sara och Carmen letade efter ”some beautiful outfits” åt sig. Nu hittade ändå Carmen ungefär fem kjolar, Sara köpte en helkroppsdräkt med zebramönster (som kommer komplettera helkroppsdräkten med leopardmönster umärkt), och jag köpte en italiensk komplett sextiotalskostym för nio dollar, haha!

Sedan åkte vi hem för att äta middag med Aunt Saras väninna Becky. Becky är ungefär femtio, är jättetjock och jobbar som socialarbetare med the criminally insane! Hon är altså som hjältinnan i När lammen tystnar, ungefär: hon sitter i rum med psykopater och försöker förstå hur de fungerar, men inte som terapi utan för att lösa brott! Så polisen frågar henne: ”so why did he saw off his moher’s head?”, oh hon svarar: ”I’m working on it, dammit! I’m working on it!” Hon var i alla fall en mycket mycket udda person. Hon var full av förfärliga historier om dårar i Nashville som hon förhört, och min faster stämde in i flera av dem, eftersom hon jobbar som advokat och också har flera. Jag ska här bara kort skjuta in små referat av dessa anekdoter:

Bror 1 häller honung i Bror 2s bilradio. Bror 1 blir sur och skjuter Bror 2 så han dör. Bror 1 bestämmer sig för att mata liket till sina grisar, och släpar dit kroppen för att de ska börja nafsa. Han skjuter kroppen igen så blodet rinner ut, vilket blir som en appetizer för grisarna, som glatt börjar käka. Ändå ångrar han sig och börjar släpa ut den halvätna kroppen ur svinstian, då han upptäcks av grannarna och arresteras. Varför han ångrade sig? Han kände att det var det perfekta brottet, förutom en sak: att mata kroppen till grisarna kunde räknas som att undanhålla bevis!!?! Så för att inte bli arresterad för undanhållande av bevis (ehhh?) drog han bort kroppen, för att undvika att bli påkommen, vilket han förstås blev, för att… äh, jag fattar fortfarande inte hur han resonerade.

En till:

En annan man hade lite mat i kylskåpet, som hans syster började äta. Mannen sade: ”Don’t eat my food”. Systern svarade: ”I don’t see your name on it…” Mannen gick då lugnt in i sovrummet, laddade sitt gevär och sköt systern, med orden (jag hittar inte på det här, han sade det till polisen/Becky): ”Well this bullet has your name on it!” Sedan tryckte han in systerns kropp i kylen, där den låg tills han blev påkommen. När han togs till mentalsjukhusfängelset, anände han dit på en barbecuedag på fängelsegården, vilket de har då och då. Nu var det så, att de redan intagna ofta visste om de nya patienterna/fångarna, och vad de satt inne för. Och vanligtvis brukade alla slafsa i sig mat med hjärtans lust på de här dagarna, men när den här snubben anlände ställde sig alla en bit bort och lät honom ta mat alldeles själv, haha!

En till:

Sara hade haft ett fall i rätten med en familj i Tennesee, som alla led av en sorts psykos. De trodde att det fanns 200 män i combatuniform som gömde sig i träden runt deras hus och kissade på dem när de gick under dem, så de köpte massa vapen och sköt sönder alla träden (och husen runtomkring).

I alla fall, middagen förgylldes alltså av sådana små berättelser. Men efter ett tag tystnade Becky och satt och stirrade på Carmen med ett fruset leende. Sara var uppe och letade efter en av hundarna, så det var bara jag, Carmen och Becky vid bordet. Och Becky satt där, stirrandes på Carmen i vad som tycktes vara en evighet. Carmen och jag skrattade lite nervöst, men Becky bara fortsatte stirra med sin leende öppna mun. Till slut väste hon som en katt och skrattade för sig själv. Eh he he… ja…

Det var allt, kompis! Nu är vi hemma igen, fulla av mat och intressanta minnen. Skriver snart igen, hörs.

"But isn't it funny thinking that Batman and the Joker would play poker!!??" Ehhh... jooooo?..

Sorry att jag inte skrivit på länge! Det har varit mycket stressigt, och jag kommer inte kunna uppdatera förrän på lördag. Om en timme åker vi nämligen till NASHVILLE, twannng twannnngg, för att fira Thanksgiving med min faster. Det kommer antagligen att bli mycket exotiskt...
När jag kommer hem på lördag ska jag skriva om allt som hänt de senaste dagarna, t ex dåren som kom till mig på tunnelbanan och förklarade att "alla flickorna i Smallville drömmer om Superboy", innan han inledde en underlig tävling i filmnörderikunskap (jag vann, tyvärr...); äcklig nigeriansk mat, U2 i vårt kvarter på en pickup-truck (ständigt musiker på dessa truckar) och nåt annat skoj. Förhoppningsvis också RAFFLANDE Thanxgivingsagor. Until next time, children, feel safe as a hooded figure leaps across the skyline - SUPERBOOOOOY!

malkovich malkovich? malkovich, malkovich malkovich.

Om några veckor kommer Charlie Kaufman till Lincoln Center! Jag måste skaffa biljetter, det kommer bli det bästa – en helafton där K diskuterar manusskrivarbranschen i synnerhet och filmbranschen i allmänhet (detta är alltså mannen som skrev I huvudet på John Malkovich och Adaptation, för att nämna ett fåtal… ja, hälften då). Det är många intressanta människor som föreläser här, och varje vecka missar man garanterat några pärlor. Sofia: Julia Kristeva hade föreläsning här för en vecka sedan, men det såg jag först idag. Jaja, jag hade nog inte förstått så mycket ändå…Annars jobbar jag på ett manus om Gud nu, det kan nog bli… ehhh… intressant? Och jag är filmfotograf för en klasskamrat som är så neurotisk att hon får mig att verka balanserad – hon går mig på nerverna! Ringer mig klockan halv sex på morgonen för att hon har panik och har fått för sig att hon inte kan spela in filmen, skriker åt skådespelaren, beter sig allmänt muppigt… Jaja. So long.

den koreanska sovsalen

Så igår var Olivier Assayas på besök hos oss; det ingår i en serie ambulerande franska regissörer som dyker upp och håller masterclass då och då. För några veckor sedan var t ex den så skygga Claire Denis hos oss, fast hon verkade mest längta bort. Så var icke fallet med monsieur Assayas, han var mycket sympatisk, verbal, kvicktänkt och spirituell! Vem är det, undrar ni kanske… Han skrev och regisserade den suveräna Irma Vep, t ex, med hans dåvarande hustru och sedemera In the Mood for Love-stjärna Maggie Cheung i huvudrollen. Anyway, han var på besök och vi pratade mycket och det var bra! Men nu till det roliga: Taewoo, en av somnambulistkoreanerna jag nämnt tidigare, orkade släpa sig till visningen av en av Assayas filmer på förmiddagen. Han somnade förstås under filmen, sov mestadels men vaknade vid slutet. När vi därefter fick träffa regissören, verkade Taewoo lite upprörd. Han räckte snart upp handen och frågade mycket allvarligt ”Vad handlade den här filmen egentligen om; jag förstod inte vad du ville ha sagt med den?” Det beror på att du SOV, brainiac! I alla fall, när han väl fått svar på sin fråga satt han stilla och lyssnade på nästa, men sen somnade han igen!! Han måste ha blivit biten av en tse-tsefluga som i Kalle Anka och fått sömnsjukan, för den här snubben är ju bara för mycket… Så han satt där, lutad bakåt, lätt snarkande medan resten av masterclassen fortskred.

Hey Dirty - Baby I got your money!

Pa framsidan av Metro har (ja, vi har Metro ocksa... it spreads like a virus) glodde Ol' Dirty Bastard mot mig idag, hans foto tog upp HELA forstasidan. "ODB mystery" stod det - ODB ar dod, hur hande det?! Eller hur och hur, det ar kanske inte sa chockerande, men anda... Jag vet inte vad som ar mest forvirrande, att Dirty ar dod eller att det ar en forstasidesnyhet... Men men, jag visste inte om de skriver om det i Sverige, sa jag tankte att jag kunde vara den forste transatlantiske reportern som spred historien. (Sorry for avsaknaden av svenska slutvokaler forresten, jag skriver fran skolan sa det ar ett begransat keyboard.)

Praise the Lord Dental Association

I tunnelbanan här sitter så konstiga reklamskyltar. Jag minns inte om jag redan skrivit om det (jo, jag vet att jag kan bläddra nedåt och kolla själv, men jag orkar bara inte), men det finns tre huvudsakliga typer av reklam här: för universitet, för advokater och för ”get rich fast”-grejer. Alla handlar om hur man ska få ihop jättemycket pengar på nolltid, till och med universitetsreklamen! Den typiska ser ut såhär: ett leende äldre par håller om varandra, och så står det: ”Our son dropped out of high school – now he makes 40 000 $/year! Thank you Interboro College!”… Eller en annan favorit: En leende Donald Trump (en mycket berömd multibiljardär) pekar på en, och så står det ”Make so much money you can fire me!”. Hahaha! Advokatreklamen är nästan ännu mer creepy. En ny, som började sättas upp för någon månad sen (såvitt jag vet), är från Fitzgerald and Fitzgerald Law Firm. Affischen föreställer ett gråtande barn, och så står det: ”Är ditt barn efterblivet eller allvarligt skadat? Vet du att det kan bero på misskötsel från sjukhuset, och att du kan stämma dem på thousands of $$DOLLARS$$?!” (Jo, det står verkligen just så: $$DOLLARS$$). Det finns mängder av sådana, en annan jag såg idag förkunnade: ”Heart condition? Serious illness? DEATH? We can help you prepare a lawsuit.” Death var förstås skrivet just så, större och i svartare bokstäver… Åh, backa tillbaka till det gråtande barnet! Jag glömde det roligaste med den! Längst ner på affischen står det: ”If we accept your case, you will receive a complimentary baseball cap FREE OF CHARGE!” Hahahahahaha! ”Älskling, ska vi inte ta och stämma sjukhuset? Om vi slår till nu kan vi få en gratis keps med advokatfirmans namn tryckt på…” Till sist vill jag bara avslöja att det finns en tunnelbanereklam som är mer legendarisk här än någon annan. Det är en avlång affisch, och på dess vänstra sida syns en kvinna med gravt skadad hud. Ansiktet är tonlagt helt i gult, och hon ser ut som om hon vill gråta. Från hennes ansikte går en lång färgglad regnbåge över till högra sidan, som landar i en ansiktet hos en riktig sötnos som ler och är lycklig i korrekta hudtoner. Detta är reklam för en hudläkare – och inte vilken hudläkare som helst, utan ”Dr. Z”! Det står bara så, Dr. Z! Dr. Zoidberg lever och jobbar på Manhattan – it all makes sense!

färglära

Det är så rött här! New York är nu officiellt inne i hösten, och det är bara rött och oranget... ehh... oreangt? Oreanget? Oransccht?? Hmmm... det var inte bra... Öh, nåja: rött och gulrött utanför vårt fönster i Riverside Park. Ändå är det fortfarande varmt - förra veckan böjade det bli mer kyligt, sådär så att man ser andedräktsånga på kvällarna, men nu har Fru Fortuna och Madame Meteorologi varit på thékalas tillsammans och blivit homies med varandra: alltså belönas vi med väder som får svetten att rinna under de tjocka tröjorna. Mycket sympatiskt! Vi skulle ta en promenad i Central Park för några dagar sen, som jag sade, men när vi kommit fram efter vår långsamma promenad hade det redan blivit bäcksvart ute! Som hemmmmma - aauuwww! Problemet är bara att jag sett de där filmerna: "Slakt i Central Park", eller "Park Prophecies IV - gutslasher" och de där, så vi hade inte så mycket "romantisk promenad" som vi hade "är det en crackpundarrånare bakom den där busken? Är det en muterad mördarråtta bakom det där trädet"-promenad i absurt högt tempo... Jaja, det var fint ändå!

brådmoget gnäll, version 2

Meh, öh, äh… rrrrgh! Idag skulle vi diskutera Graham Greene’s The Quiet American, eller rättare sagt filmatiseringen av denna superba roman. En superkort sammanfattning: TQA, som skrevs 1956, handlar om en äldre brittisk journalist som lever och arbetar i femtiotalets Vietnam. In i handlingen kliver en ung, idealistisk amerikan, och de börjar båda slåss om brittens vietnamesiska älskarinna. Samtidigt börjar amerikanen blanda sig i en vietnamesisk rebellrörelse, för att hjälpa till att förhindra spridningen av kommunism i asien. Anyway, boken är en suverän (och skrämmande profetisk) studie av den nya amerikanska ideologin och praktiken gällande ”demokratiimplementering”, alltså det som sker i Irak idag, t ex, men framför allt vad den hade för effekt på ett land som Vietnam, som redan var våldtaget av de franska och brittiska kolonialisterna. Så: vi diskuterade denna bok idag, och ombads spekulera i alternativa filmatiseringsvarianter, olika sätt att ”adapt the novel”, så att säga. Nu till min poäng: absurt nog visade det sig under diskussionens gång att de flesta av mina (amerikanska) klasskamrater inte hade någon aning om vad kolonialism innebär. De tyckte inte att det var särskilt viktigt att den utspelade sig i Vietnams brytpunkt mellan ett kolonialt herravälde och en annan nations ambitioner att påverka landet, trots att detta så tydligt är själva poängen med romanen! Flera av dem menade också att berättelsen, om man nu tyckte att det var så himla nödvändigt att den utspelade sig i ett land som fortfarande var under kolonialt styre men samtidigt hamnade i USAs intressesfär, kunde utspela sig i ”Syrien, eller Iran, eller Irak, eller nåt land i Sydamerika” (ja, detta sades högt)… Mrrrh! De har ingen aning om vad de talar om, de trodde att kolonial refererade till vilket land som helst som inte har hamburgers och starbucks … Jag vet inte om jag nämnde att en klasskamrat till mig trodde att USA hade invaderat Iran förra året, haha! Eller haha och haha, buhu och snyft snarare. Så vad är nu detta? Sedvanligt svenskt gnäll om hur outbildade människor här är; den gamla uttjatade ramsan? Japp, you know it!

The rushu! The rushu!

En obeskrivlig känsla av tillfredsställelse strömmar genom min kropp, virvlar fram genom buken och ner i tårna: jag lyckades idag tyda några hiragana-ord alldeles själv! Visst visst, om man pluggar japanska på heltid, som vissa kamrater ju gör, lär man sig säkert sådant de första dagarna, men för mig är det en stor personlig framgång! Jag menar, de där tecknen är ju så oerhört pillimystiska, så när man plötsligt ser förbi dem känner man sig som huvudpersonen i THEM, när han får på sig de magiska solglasögonen och plötsligt ser att dollarsedlarnas egentliga text är THIS IS YOUR GOD! Grymt bra alltså.
"I came here to chew some bubblegum and learn Hiragana... and I'm all out of bubblegum." Yeah!