dubbel-aaaaaw!

Mina damer och herrar: som motvikt till rått-asen från igår ger jag er deras naturliga dödsfiende - spelandes piano!



Åh, jag är en sån TANT!

Jag hjärta NY! Om "jag" är "råtta", alltså.

En kortis bara: igår natt skedde ett uppror på Taco Bell-en i Greenwich Village, vid 4e gatan och 6e avenyn. Det var inte personalen som revolterade, ej heller kunderna. Nej, det var ett stort gäng med råttor som slutligen bestämde sig för att de hade tröttnat på att smyga bakom skåp och väggar - och helt sonika alldeles plötsligt tog över restaurangen! Eftersom jätteråttorna kilade runt som de ville inne i restaurangen när de anställda kom för att öppna på morgonen, fanns väl inget val förutom att stänga... och vänta på cirkusen som följde! Nu står folk och trängs där nere för att kika in och kolla på råttorna, som har världens rått-party och kör så det ryker! Se dessa videoklipp!






Men det allra roligaste är ju hur folk reagerar - se detta klipp och lyssna på tanterna som bara "Oooh lord, look at'em scurry!" och jamaicanen som hejar på dem!

storebror ser dig... från sitt luftskepp

Ni har säkert inte hört om det, men det har varit mycket ståhej i New York de senaste månaderna över ett domstolsfall gällande New York-polisens videoinspelnings(o)vanor. Kort sammanfattat är det så här: det började läcka ut mer och mer att polisen här videofilmar, tja, en hel del. Små dolda "lip stick cameras" som poliser hade fästa vid sina uniformer spelade in mycket material under demonstrationer och liknande. Och det var där det började gå haywire - många civilrättsgrupper menade att det var olagligt att spela in bildmaterial när inga brottsmisstankar förelåg - och förra veckan fick de rätt av domare Charles S. Haight Jr., som just menade att polisen har rätt att videofilma aktiviteter som misstänks vara brottsliga, men att de aldrig får dokumentera politiska sammankomster eller yttringar (läs: antikrigsdemonstrationer) enkom för ansiktsdokumentationens skull.

Så i kölvattnet av detta har nu en videosnutt släppts, som visar hur NYPD filmade demonstranter under den augustivecka 2004 när republikanerna hade sitt konvent i NY. Jag minns det väl - jag och Carmen hade just flyttat hit, och det var mycket ståhej - inklusive en gigantisk demonstration med flera hundra tusen deltagare (kanske minns ni - jag tror det rapporterades flitigt om det i Sverige också). Så anyway, de augustidagarna var det mycket... livat i staden hela tiden; varje dag hade en ny demonstration eller stödkonsert eller nåt. Och då filmade polisen som vore de Stanley Kubrick som tvingade till sig 127 tagningar av Shelley Duvall när hon skriker! Kameror överallt, tusentals timmars material... självklart blir folk apeshit över sånt här, då amerikaner inte gillar att vara övervakade (eller så kanske de gör det, eftersom de väljer presidenter som ratificierar övervakningsplaner av orwellianska mått).

Anyway, så nu till poängen med denna post: videosnutten! Den är filmad från en zeppelinare (!) och visar hur polisen filmar några folk i central park som lägger sig ned och stavar "NO" med sina kroppar, sedan glider den över till att filma några tjejer som ligger och solar och uppenbarligen inte har något alls med det hela att göra. Det hela ser faktiskt rofyllt ut... tja, förutom det där krigs-siktet i kameran, som får det att se ut precis som de där snuttarna man sett av irakiska byggnader precis innan de sprängs i luften av en missil. Men det guppande luftskepet får uppenbarligen många att bli glada, då man ser hur de tittar upp mot det och ler. Ja, man ser hur de ler. Och sedan händer det: kameran zoomar ut tills man är uppe över halva jämra Manhattan! Det är en så bisarr zoom så det är helt stört! Enemy of the State! Det hela görs möjligt av NYPDs nya BlimpCam (R), som utvecklats av Fuji. Jag har aldrig sett nåt liknande. Sen glider luftskeppet iväg ner till Union Square och filmar några fler demonstranter där. Det är verkligen värt att se hela snutten, om inte annat så bara för att inse hur mycket storebror faktiskt kan se. Gulp!

Videosnutten finns här.

Dear producer Gabriel Sedgwick/get well soon

Ahhh... nyss inkommen efter en snöstormspromenad (det är visst katastroftillstånd i resten av delstaten eller nåt, men här i stan märker man bara att det är halt och kladdigt och ondskefullt) möttes jag i min brevlåda av dels en massa headshots från skådisar (jag producerar en kortfilm åt min kompis Chris just nu - brevlådan svämmar över av massa underliga bilder) men viktigare: Beatsurgeons nya cd! Först och främst: omslagsdesignen är nog den bästa någonsin - som ett lyxigt avlångt kuvert i hårdpapp som både kan postas och säljas som vanligt.




Grymt snyggt. Just nu ligger jag på spår 4, men kan redan ganska lugnt säga att alla borde ha den. Alla säger jag! Jag ska se till så varenda nisse i Harlem lyssnar på den här innan månaden är slut...

På tal om headshots, det finns alltid en specifik del av dem som är ganska roligt! För er som inte vet vad jag talar om just nu: ett headshot är en skådespelares standardformaterade resume. Det är ett dubbelsidigt A4 - på ena sidan ett stort foto och på baksidan skådisens CV. Här är två exempel från nätet:






Anyway, poängen är att längst ner på CV:t så listar alltid skådisar "special skills". Det är precis vad det låter som, man listar talanger som kan vara bra för vissa sorters roller, som "talar flytande franska", eller "van ridare", eller "professionell skytt", eller "kung fu-specialist". Bra så. Men vissa skådisar listar special skills som är så mysko! Några exempel på special skills som jag fått in hittills:

• bike riding
• wears glasses
• girl scout
• yoga
• cartoon drawings
• have passport
• funny
• black tie (va?)
• disco dancing
• National Anthem singer
• backgammon
• golf club maker
• Swedish
  
• extensive travel in Europe
• comfortable with senior citizens (detta är min favorit!)
• wallpaper removal
• DVD/VHS horror film collection
• fondness for video games: Sega/Nintendo/Sony
• tank driver (whoa!!!)
• bar owner (bästa skillen någonsin!)
• camel riding
• smoking cigars
• sarcasm
• movement

Jag vet inte om "wears glasses" eller "movement" verkligen kan räknas som en special skill, men att kunna köra stridsvagn eller rida kamel måste ju respekteras! Jag älskar skådespelare; de väljer ett så hårt och otacksamt jobb och sliter och sliter för knappt några pengar alls, för de tror verkligen på vad de gör, och när de gör det de gör bra, då är det nästan det finaste man kan bevittna. Men för att balansera denna kärlek bara litegrann och ge er ett hum om hur det ofta funkar med dessa special skills i verkligheten: jag ringde upp killen med "Swedish" som special skill, för jag tyckte det var roligt att en svensk sökte.

"Hej hej", sade jag i telefonen.

"Uh... hi", svarade han.

"Kan vi prata svenska?", frågade jag.

"Huh?", sade han.

"Oh, I'm sorry", sade jag, "I thought you spoke Swedish. It's listed as one of your skills."

"Oh yeah", sade han, "well... it's more like... I can do a Swedish accent! Like this [här börjar han tala som svenska kocken]: 'vi tejk thi mitball and put it in thi sauce! Bork bork bork!"

"Yeah...", sade jag.

mer August

Jag vill bara snabbt dela med mig av en kort August the First-uppdatering: vi har också kommit in på Atlanta Film Festival, och mer viktigt, på AFI Dallas, alltså det amerikanska filminstitutets nya flaggskeppsfestival! De kontaktade oss igår och bjöd in filmen till tävlan; första pris är 200 000 kronor, plus äran, serpentinregn och massa... öh... snask. Nice! Det är ju lite lustigt att vi tycks så framgångsrika i Texas - Lanre kommer besöka delstaten två gånger under loppet av tre veckor, hehe. Varför AFI förlagt sin festival dit vet jag inte - det är dess första år så den har inget "rykte" än, den är shining new kachinng, men AFI har ju ett solitt rykte så det blir nog bra. Nu ska jag gå och öva på mina cigarrökningsmoves. Hej!

Texas here I come!

Läsare med synnerligen välfungerande synapser kanske drar sig till minnes hur jag förra året i en bloggpost nämnde att vi väntade på svar från South by Southwest gällande huruvida August the First hade kommit in. Well, som flera av er redan vet så kom vi in - wee - och jag ska alltså åka till Austin, Texas i början av mars! Yeeeee-haw! SXSW är en av USAs bästa festivaler för independentfilm, och det ska minst sagt bli en fantastisk upplevelse att glida runt där som producent med cigarr i munnen och bara "why my dear, there's always room for floozies in my films", som Bender säger i sin jacuzzi. Mulberry Street ska visas där också, så jag hoppas kunna svänga några bägare med de astrevliga Adam (producent) och Vonia (skådespelerska), som jag mötte när Andrea var här och bodde hos dem i höstas - och om de inte kommer, kanske träffa de enligt utsago mycket sympatiska Jim (regissör) och Linda (producent) - både Andrea och Josie har träffat dem och talar synnerligen varmt om dem. Mmm... hobnobbing...

Jaja - kul ska det bli i alla fall! Det är en riktigt bra festival och jag är mäkta stolt... nöjd... bra.

Phil: elakt fyllo eller bara inkompetent?

Så mycket för "early spring"... igår var vinterns kallaste dag hittills, och idag och imorgon ska bli ännu värre. Härligt nog spenderade jag gårdagen stående på ett skyskrapetak i den brutalt kalla och hårda vinden; tankar på att strypa den håriga och feta lilla råttan det enda som värmde mitt sinne. Eller det är inte riktigt sant - mitt sinne var faktiskt ganska varmt, den bedövande kylan till trots. Jag var där med ett litet team från en av långfilmerna som Killer klippte när jag var där i höstas; de behövde filma några pick-ups (alltså bilder som man inser att man behöver när man sitter och klipper och egentligen redan har avslutat filmningen) och ringde trevligt nog mig för att se om jag kunde hjälpa till. Aldrig den som tackar nej till dollars ställde jag självfallet upp, och det är jag glad för av många skäl. Istället för ett stort filmcrew på 30 pers, som jag hade väntat mig, var vi ett mycket kompakt gäng: regissören, filmfotografen, kameraassistenten och jag (producenten Katie kom senare också). MAO var jag rätt i orkanens hjärta hela tiden, så att säga, vilket förstås var roligt! Vi stod som sagt uppe på taket på en skyskrapa i snålblåsten och filmade Manhattansilhuetter - West End Avenue anno 2007 fick låtsas vara Park Avenue anno 1949 (enligt regissören Tom, som jag antar gjort sin research, funkar det faktiskt mycket bra). Det var så kallt att vi nästan fick panik - minus 10 grader känns verkligen som minus 40 när man är högt uppe och träffas av den ostörda vinden, och våra käkar slutade faktiskt fungera ordentligt efter ett tag (!sant, vi upplevde alla den obehagliga känslan av att bara sluddra och inte kunna forma ord ordentligt... värsta kavapartyt) - men när man står högt högt upp, inga byggnader som skymmer, och ser Chryslerskrapan tändas upp i midtown och flygplanen sakta glida in mot Queens medan solen sjunker samtidigt som det ljudliga surret av 35mm-film rullar fram i kameran... man, det finns knappt nåt bättre. Kroppen värker men själen är lycklig.

Sedan åkte vi ut till sagda Queens, traskade ned till vattenkanten vid East River och filmade Queensboro Bridge - nu i kompakt mörker men med både Chryslerskrapan och Empire State Building blinkandes på andra sidan vattnet. Själv tänker jag förstås mest på den berömda scenen i Manhattan när jag ser den bron, men den är faktiskt ännu vackrare från Queens, eftersom hela ön breder ut sig framför en (jag tittar ju hellre på Manhattan - ön alltså, inte filmen - än Queens vilken dag som helst).


Sedan var vi klara, och jag promenerade hemåt i kylan genom Central Park; folk passerade mig infläkta i sjutton lager kläder och såg arga ut, men jag var bara glad. Det är lugnt, Phil, det gör inget. Vi gör alla fel ibland.

Skogsmurmeldjuret har talat!

Idag gläder vi oss alla här i Amerikatt! För första gången sen 1999 såg inte Phil sin egen skugga! Våren kommer snart!

Jag talar förstås om den uråldriga tradition känd som "Groundhog Day", antagligen mest känd för en svensk publik genom den suveräna Bill Murray-filmen med samma namn. Här är dock Groundhog Day - den andra februari varje år - ett fenomen, något som hamnar i alla tidningar i hela landet. Jag vet att ni tror att det hela är ett "skämt" - alltså ett slags kollektivt skämt, ungefär som jultomten, eller Sam Brownbacks presidentkampanj hittills - men det är inte riktigt så enkelt. Här hanteras nyheten om Phils skuggreaktion som en riktig nyhet - det är en riktig nyhet - eftersom vi alla vet att den därmed otvivelaktigt meddelar huruvida våren kommer nu eller om sex veckor. "Bucking a trend, Punxsutawney Phil doesn't see shadow", skrev CNN.com på sin förstasida i fetstil för några timmar sen. "Early Spring! Phil sees no shadow" skrev Foxnews. Så vem är då denne Punxsutawney Phil, USAs hårigaste och mest välkände meteorolog?

Phil är ett skogsmurmeldjur, enligt uppgift över 120 år gammal, som bor i Punxsutawney, Pennsylvania. Hans högst remarkabla ålder är effekten av att han varje sommar matas med "skogsmurmeldjurelixir" (nej, jag hittar inte på det här) som magiskt förlänger hans liv med sju år. Häxkraft! Anyway, varje år, den andra februari, åker tusentals människor till den lilla staden Punxsutawney för att glo på Phil när han, tidigt på morgonen, kryper ut ur sin håla för att... öh... käka frukost kanske? Kolla läget? Hur som helst: han kryper ut, men om han får syn på sin egen skugga så vänder han tillbaka in i hålan. Det betyder att vintern fortsätter i sex veckor (nej, jag hittar inte på det här säger jag ju). Ser han inte sin egen skugga, utan fortsätter på sin lilla promenad, betyder det att våren snart är här. Vad för effekt de tusentals människor som samlas utanför hans jordhåla och snattrar har för effekt på hans promenadlusta tycks ej dokumenterat...

Det första dokumenterade Groudhog Day-firandet är från 1886. Det bestod då av att ett gäng farbröder från Punxsutawney samlades på en kulle för att äta skogsmurmeldjur. Då det hela blev ett mycket uppskattat årligt festinslag (vilket är förståeligt - vem skulle inte vilja ha skugsmurmeldjursskiva!) började fler och fler människor samlas för att äta de små liven (NEJ jag hittar inte på det här säger jag!). Detta beblandades snart med en gammal tysk tradition att förutspå väder medelst gnagare, och därefter var steget förstås inte långt till att börja tillbedja Phil och stå och vänta på att han skulle krypa ut ur sitt bo. Fast på den tiden hette han "Br'er Groundhog" - han döptes senare om för att ära Kung Philip (ej Philip II av Spanien, utan snarare Metacomet, hövding av Wampanoag-indianerna - och refererad till som "King Philip" av de amerikanska nybyggarna).

(Phil hålls upp av en medlem ur skogsmurmeldjursällskapet idag, till folkets jubel)

Phil förutspår mycket sällan - endast i 13% av fallen - en tidig vår. Alla hans dokumenterade prognoser följer här:

• 2007: Early spring!
• 2006: 6 more weeks of winter
• 2005: 6 more weeks of winter
• 2004: 6 more weeks of winter
• 2003: 6 more weeks of winter
• 2002: 6 more weeks of winter
• 2001: 6 more weeks of winter
• 2000: 6 more weeks of winter
• 1999: Early spring
• 1998: 6 more weeks of winter
• 1997: Early spring
• 1996: 6 more weeks of winter
• 1995: Early spring
• 1994: 6 more weeks of winter
• 1993: 6 more weeks of winter
• 1992: 6 more weeks of winter
• 1991: 6 more weeks of winter
• 1990: Early spring
• 1989: 6 more weeks of winter
• 1988: Early spring
• 1987: 6 more weeks of winter
• 1986: Early spring
• 1984-85: 6 more weeks of winter
• 1983: Early spring
• 1976-82: 6 more weeks of winter
• 1975: Early spring
• 1971-74: 6 more weeks of winter
• 1970: Early spring
• 1951-69: 6 more weeks of winter
• 1950: Early spring
• 1944-49: 6 more weeks of winter
• 1943: No appearance
  
• 1942: Partial shadow
• 1935-41: 6 more weeks of winter
• 1934: Early spring
• 1903-33: 6 more weeks of winter (trettio år i rad! Man...)
  
• 1902: Early spring
• 1901: 6 more weeks of winter
• 1900: 6 more weeks of winter
• 1898: 6 more weeks of winter
• 1890: Early spring
• 1887-88: 6 more weeks of winter

Sammanfattningsvis gläder vi oss alla - vanligt folk över hela landet (och Kanada, där man också nervöst följer Phils humör) och de 15 000 personer (!!!) som i år reste till Punxsutawney för att kolla in Phils morgonrutin - över det faktum att våren snart är här! Tack, Phil.

femte våningens korridor, 20:18 - a slice of life

GABRIEL (28) is walking to his room. Behind him walks two persons, a YOUNG AMERICAN MAN (24) and a YOUNG GERMAN WOMAN (26). Gabriel catches the last snippets of their conversation.

YOUNG MAN

...and the waters were totally infested with piranhas!

YOUNG WOMAN

Mhm.

YOUNG MAN
You know that's spelled with a 'v', right?

YOUNG WOMAN
What?

YOUNG MAN
Infested. It's spelled with a 'v', not an 'f'.

The woman laughs for a second, assuming the young man is joking. He is clearly not.

YOUNG MAN (cont.)
In-v-ested.

YOUNG WOMAN
No... infested. With an 'f'.

YOUNG MAN
No, the 'v' is silent.

YOUNG WOMAN (patiently)
No... invested is a different word. Infested is spelled with an 'f', and it is not silent. Listen: in-Fes-ted.

YOUNG MAN
Okay, whatever, no big deal. Just trust me: the 'v' is silent.

They disappear around a corner. Gabriel enters his room.

dålig idé #18

Jag fick just höra att det varit ett bråk längre upp på vår gata idag - två killar hällde bensin på varandra (!) och försökte båda tända eld på den andre. Jag vet inte varför de var så arga. Tydligen sprang de runt efter varandra i små cirklar med tändare i handen. Tur att de inte lyckades - eller tände sina egna tändare. Nu ska jag sova.

Kava virgins needed

"Kava Party!", sade rösten i andra sidan luren. "Heh?", sade jag. "Kava Party!!!", uppreprade rösten entusiastiskt. Rösten tillhörde förstås Ira, och jag antar att många av er, kära läsare, liksom jag frågar er själva: "kava?". Well, några wikipediaklick senare visste jag mer om denna mystiska "Kava", så låt mig berätta:
Kava är en planta, som används som mild psykofarmaka på många Stilla havsöar. Australien tillverkar och exporterar väldiga mängder, och det säljs världen över som ett slags... tja, johannesört, fast... skojigare! Eller så påstods det i alla fall, vi återkommer till det. Kava "upptäcktes" av västerlänningar när Kapten Cook krockade med en ö nånstans i närheten av Fiji i slutet av 1700-talet, och upptäckte en massa infödingar som drack en vit brygd och sedan hade infödings-rave på strandkanten. God som han var ordnade han en bytesaffär, där västerlänningarna fick kavaplantans hemligheter och infödingarna fick syfilis och militant kristendom, och tog sedan med sig kavaplantor hem igen. Dock visade de sig omöjliga att odla i vårt kalla klimat, vilket antagligen redogör för den begränsade framgång kava har i vår kultur idag (tja, det och det faktum att det smakar som bergatrollsstjärt... men som sagt, vi kommer till det). Hursom, Kaptenen antecknade också utförligt om hur Kava skulle prepareras:

While customs vary from island to island, virgin boys or virgin girls are selected to masticate kava. This is due to the belief that sexual purity is essential for the preparation of good kava. The requisites for kava-chewing service includes not only virginity, but also a clean mouth, good health, and strong teeth and jaws. Kava is a tough root no matter how it is prepared.

Traditionally, prior to mastication kava root is harvested, cleaned thoroughly, and cut into pieces. The lucky candidate (sometimes a passing virgin pressed into service!) rinses his or her hands and mouth, and then commences chewing the root. The fibrous root is chewed thoroughly until it becomes a soft pulp. Care is taken by the chewer to ensure that only enough saliva is mixed with the kava to make it soft, not sloppy with spit. Once the task of chewing a mouthful of kava is complete, the pulpy mass is spat onto a palm frond for further preparation.

(Kaptenen själv)

Detta hade alltså Ira läst om (eller, jag tror egentligen att det var hans mamma som tipsat honom om det), och han tyckte det lät jättekul att ordna kavafest! Så han beställde massa kava på nätet, bjöd in vår gamla klass (plus massa andra rumlare), och satt sedan och gnuggade händerna i väntan på vad som oundvikligen skulle bli en minnesvärd afton.

Jag påpekade dock att det kunde bli ett problem att vi inte hade några oskulder som skulle tugga kavan och sedan spotta ut den åt oss, så vi kunde dricka den. Enligt kaptenen var ju detta ett synnerligen viktigt moment i kavaförberedelsen. Ira höll med, men trodde inte att några av festdeltagarna fortfarande hade oskulden i tryggt förvar. Så jag gjorde vad som syntes mest logiskt i en nödsituation som denna. Jag satte in en annons på craigslist:

KAVA VIRGINS NEEDED (Harlem / Wash Hts)

---

Reply to: gigs-234667653@craigslist.org
Date: 2007-01-18, 11:00AM EST

Virgins needed, in accordance with ancient and well-known directions as prescribed by Captain Cook, to chew Kava root and spit contents into small wooden receptacle; contents which will then be consumed by group of creative young individuals before engaging in night-long ritual of dancing around fire in a living room. Please note that we are NOT looking for anything sexual in nature; we are simply in need of unspoiled youth to chew on a tree root, in order to release full dizzying effect of Kava.

Please send resume, cover letter, and any recommendations. Native islanders or exotic foreigners preferred. Previous experience a plus!

• no -- it's NOT ok to contact this poster with services or other commercial interests
• Compensation: this is to be considered an un-paid internship

Annonsen satte jag in under "domestic gigs". Men bisarrt nog fick jag ett mail bara några timmar senare om att annonsen tagits bort då den "flaggats" av mer än en craigslistanvändare, dvs några sopor hade ansett den "olämplig eller stötande". Pah! Så vi fick inga oskulder som kunde tugga kava-rot, utan Ira bestämde sig helt enkelt för att, på det mer moderna viset, bara koka roten i vatten. Hmpf...

Så kom då i alla fall den stora dagen. Vi var alla mycket uppsluppna och förväntansfulla, stämningen var god och den stora kitteln stod på Iras spis och puttrade. En vit brygd kokade och rykte, äppelpajen var framdukad (den var från Michelle - hon gillar paj), och den suggestiva musiken förhöjde spänningen. Ira hällde upp ett första glas åt mig, och jag förde det förväntansfullt till läpparna - som möttes av den omisstagliga smaken av... jord. Jord och lera. Och skräp. "Bluärgh!", sade jag. "Yeah, I know", sade Ira, som redan hade tjuvsmakat, "but it's not that bad... if you don't think about it". Hur ska man inte tänka på att man dricker flytande jord?! Med avsmak tvingade jag i mig ett par klunkar till, men bestämde mig sedan för att inget milt rus i världen var värt denna smak (ett tecken så gott som något på att jag blivit vuxen, antar jag). Andra var mer modiga och klunkade i sig flera glas.

Sedan satt vi och väntade. "I think I feel something!", sade Michelle efter ett tag. "Me too", sade Rebecka, "it's like my lips are... slightly slightly numb." Efter en kvart kunde vi alla enas om att, ja, våra läppar var smått avdomnade. Woohooo - raaaaave!!! Desillusionen slog snabbt in, och en efter en drog sig hemåt i snålblåsten. Ira gav mig en filthatt som tröstpresent (den är mycket fin), och jag drog mig sakteliga hemåt jag också.

Avslutningsvis: Kapten Cook - suck it!

Jag hjärta NY!

Jag vet att jag inte skrivit på länge - jag kom ju tillbaka för en halv vecka sen, och det har varit massa stök som det ju är när man gör det, uppackning och dammsugning och grejs och mojs. Snart kommer en riktig post. Men först måste jag bara ha lite freeflow, jag kan inte hjälpa det, det kommer nu... rrr...rraaaAAHH! Jag älskar den här staden! Jag älskar den så mycket, och jag påminns alltid varför av olika orsaker. Idag påmindes jag av det genom det mest otippade sättet, något som borde varit mycket tråkigt: vår borgmästares State of the City-address från igår. Det var så rockigt! Ja, rockigt. Just det.

Först och främst: borgmästare. Självklart ska en stad ha en borgmästare. "Borgarråd", vad är det? Borgmästare heter det! Det vet alla, det har man lärt sig från Kalle Anka-pocketar och sånt ska respekteras. Vår borgmästare, Mayor Mike, Michael Bloomberg, är grym, riktigt grym. Han är progressiv, smart, initiativrik och kort. Jag gillar korta borgmästare, det ser finare ut så. Igår höll han alltså sitt State of the City-address, alltså det årliga tal där han talar till staden och, tja, presenterar läget helt enkelt. En mycket bra idé överlag tycker jag, men föreställ er en sån grej i Stockholm, hur tråkigt det skulle bli. Lite powerpoint-presentationer och fackliga representanter. Snarrk. Här glider Mayor Mike in till ett stort marschband från Brooklyn som lirar Gnarls Barkley's "Crazy" medan några cheerleaders står och gör nån obegriplig och ful dans, samtidigt som borgmästaren traskar framåt och skakar hand med skäggiga rabbiner och militärer på vägen - det är liksom show, fluff, politik, nånting ur Gudfadern, allt på en gång! Jag älskar det!

Sen presenterar han Wesley Autrey - "the Harlem Superhero", killen som hoppade ner framför ett tunnelbanetåg för några veckor sen och räddade en snubbe (en filmstudent i min ålder, det hände vid min tunnelbanestation här faktiskt) som fått ett anfall och ramlat på spåret: han tryckte ner snubben och sig själv på spåret medan tåget rumlade in över dem (de överlevde båda). Självklart blev alla här i staden helt ga-ga över detta, tidningarna skrev om det i en vecka, Donald Trump gav Wesley 10 000 dollars och alla ville surfa på hans goda namn, det var en cirkus. Självklart ska Mayor Mike ha med honom på scen, och självklart ska Wesley göra point-outs och slänga kyssar till publiken! Det är en helt annan sorts politik, det är bisarrt, det är ändå på riktigt, det är underbart. Så här ska det vara. Jag har aldrig varit i en stad där det talas så mycket politik, där folk är så genuint engagerade i lokalpolitik som här - och jag är övertygad om att det beror på denna ledar-stylee. Titta i alla fall på de första fem minuterna, om inte annat så bara för hur bandet svänger - verkligen står och öser och svänger - medan Brooklyns stadsdelspresident Marty Markowitz - vilket namn! - hypar Brooklyn, smådissar stadens andra fyra boroughs (Manhattan, Bronx, Queens och Staten Island), och sen presenterar Mayor Mike som tackar genom att säga "fuggedabaaaaudit") här . Okej, jag vet att ni inte kommer att titta, varför skulle ni, men jag lägger upp det ändå. Jag kan inte sätta fingret på det, men det gör mig så nöjd på nåt sätt. Bara här.

the talk of the town

Har du tråkigt och lite tid att slå ihjäl (uppenbarligen har du det, annars skulle du inte vara här) rekommenderar jag varmt Adam Gopniks finfina artikel i senaste numret av The New Yorker. Det är den första och med stor sannolikhet sista artikel om stadsplanering (zzz) jag länkar till, men jag tyckte den var bra och fångade något av storstadens problematik och utmaning i ett; för att inte tala om något svårgripbart om New Yorks själva själ. Och så hade jag inget att säga själv heller.

I never really knew that she could dance like this, she makes a man want to speak Spanish, como se llama, bonita, mi casa, su casa - Shakira, Shakira

I somras, nån dag i juli, plingade min mobiltelefon till: "Nytt meddelande från Gustav". "Konstigt", tänkte jag, "Gustav är ju ute med Jakob och seglar på öppet hav"... Det var ett MMS, en bild tagen med kameramobil, som föreställde en lapp. Bakom lappen såg man en plastflaska, och bakom flaskan låg det blåa öppna havet. På lappen kunde läsas "My hips don't lie. 070 797 51 xx" (jag tar bort de sista siffrorna i mitt mobilnummer så inga felsurfande shakirafans får för sig att busringa mig - men var så säker att Gustav hade skrivit ut hela numret). Denna lilla flaskpost hade de sedan slängt i havet, med den vackra förhoppningen att "nån estländsk fiskare ska hitta den och ringa dig mitt i natten och säga 'hello... I hear your hips don't lie...' "

Någon estländsk fiskare ringde aldrig. Däremot fick jag ett brev idag:

Värmdö den 4/1 2007

Hej Gabriel!

Tänkte det kunde vara kul för dig att veta att vi var några stycken som paddlade i ytterskärgården på höstkanten och där plockade vi upp din flaskpost. Den står nu i vår klubblokal mellan Källhagens värdshus och Sjöhistoriska Museet och påminner om härlig paddling.

Hälsningar från oss i Klubb Fischer,
Kerstin Bergström

Bra detektivarbete av Bergström & co. måste jag säga! Så nu är mitt mobilnummer förevigat tillsammans med en irriterande poplåt, i ett klubbhus på Djurgården. IMMORTALITY!

i... iRiver? iRiver?! ... NOOOOOOOOOOOOOOOOO...

I början av september satte jag mig på 1ans tåg och åkte ned till 59e gatan för att byta till B- eller D-linjen. När jag klev ned på perrongen där stängde plötsligt min mp3-spelare av sig - "low batt" hann blinka i en sekund innan den blev svart. "Mysko", tänkte jag, "den var ju fulladdad när jag åkte hemifrån". Det var början på en frustrerande musikhöst, som definierades av detta min mp3-spelares döende batteri. Spelarens batteritid störtdök över en natt från kanske 10 timmars speltid till ca 45 minuter - och försökte man byta låt eller höja volymen för mycket eller nåt sånt som faktiskt tvingade de små virtuella kugghjulen i spelaren att arbeta så lade den ner på en gång. Jag var alltså tvungen att välja skiva när jag slog på den, och så fick den spela utan möjlighet att byta, tills batteriet tog slut nån gång runt åttonde låten. Med andra ord hade min mp3-spelare förvandlats till en crappig cd-spelare med urladdade AA-batterier!

Underligt snabbt vande jag mig vid detta - efter några veckor hade jag en rutin för att slå på den innan jag gick hemifrån, när den fortfarande var inkopplad i laddaren, och sedan dra ut laddaren när den var på och gå ut genom dörren. På så sätt tjänade jag fem minuter mer speltid, vilket kändes som mumma. Jag började också göra "blandskivor": kataloger med låtar som jag tyckte om som jag lade i ordning så jag kunde spela dem utan att behöva hoppa (vilket ju inte gick).

Anyway, så när jag kom hem till Sverige lämnade jag in den hos återförsäljaren för batteribyte - det visade sig att jag hade en dag kvar på min två-årsgaranti! Sweeeet... De sade att det skulle ta ungefär en vecka att byta batteriet, och igår morse ringde de: "Nu är din spelare färdig, kom och hämta den!"

Glad i hågen skuttade jag ditåt, men reparatörens söta ord förvandlades snabbt till giftig gul gegga i mina öron... det visade sig att de inte hade kunnat byta batteriet, så de hade slängt spelaren och gav mig en ny istället! Att de ens hade en ny var fantastiskt, eftersom min spelarmodell inte tillverkas längre (de hade sparat några ex för såna här fall), men all min musik låg ju på min spelare! All min musik - 40 gig! Ungefär 800 plattor! Idiot som jag är (Josefine undrade med rätta hur någon så paranoid som jag kunde missa det) hade jag inte gjort en backup. Jag hade inte plats på hårddisken, och min dvd-brännare är trasig. Det gick bara inte. Och nu är den borta. Världens bästa skivsamling. Det är så... så fel.

Jag har nu spenderat en dag med att försöka sätta ihop den igen, och jag börjar komma en bit på vägen: jag har fyllt ungefär 20 av de 40 gigabyten nu. Men det är så mycket som saknas! Små fina pärlor som hittade mig via människor som rört sig vidare; underliga franska poplåtar och utgången sextiotalshardbop. La Ritournelle och Kärlekens vampyrer! Den där Art Blakey-liveplattan och den fantastiska inspelningen av Matteuspassionen som jag inte minns vem som dirigerade! All norsk blackmetall! MIC-KEY M-O-U-S-E! Uhuuu! Men små glimtar finns: Pipilotti är säkrad, så även Träume - och Sofia gav mig en fantastisk låt med Michel Polnareff från 1966 som jag lyssnar på non-stop, och Josie alldeles nyss en suverän inspelning av Händels Messias. Så det pekar uppåt. Varje dag i taget. Håhåjaja. Och nu har jag ju i alla fall en spelare som fungerar.

I miss you guys!

No I have not wobbled

It was included/understood, therefore the useless visualization is something, but I thought about that we wished to observe, the end to turn the place the end to exceed to me exactly I come I to I contact of. It is being illuminated inside ignition, because - then is depended, if it really is not to come brusqueness, if to visualize of the situation, the translating fisherman he is useful, that is - considerable the relative work is executed. If it is not with the circumstance, of that one very does not interest... that the New Year, if it is is present modernity, is was transformed inside in covering considered here for the main tube of the drink of the alcoholic one and the food of good taste, in the film of process-prominent disowned, is later the hour where of the necessity I can the applications. Snuggles!

två legender ur tiden

Hum.... snyft! Det var med glada och förväntningsfulla steg jag och Maja skuttade mot Restaurang Tidsfördrif i eftermiddags. Jag visste ju att Tidsfördrif normalt inte har öppet på vintern, men jag tyckte att det ändå var värt en chansning - möjligheten fanns ju att de plötsligt börjat med vinteröppet! Föreställ er då min fullständiga chock då jag svängde runt hörnet och möttes av... Dront. Dront! DRONT! Vad är Dront? Vilket skämt, vilket kallt och misslyckat skämt! Normalt sett brukar jag ju inte göra såhär, men jag skulle vilja citera Josefines nya bloggpost, som dök upp för några timmar sen:

Alla vet ju att Tidsfördrif var det enda (enda!) riktigt bra stället i Stockholm. Om Twin Peaks är platsen dit körsbärspajer går för att dö så var Tidsfördrif platsen dit ölkannor gick. Och nu (eller, det var väl ett tag sen, men ändå) så har det bara försvunnit. Eller? Vet nån vad som hänt? Lite i samma deprimerande anda som Lydmar-blir-bankkontor har så ett annat krognöje tagit över de en gång så gemytliga lokalerna där Tidsfördrif rumsterade. "Dront"! Vad är det för jävla namn?! Ett HÅN. Vita-väggar-spotligthts-i-taket. Vad hände med träpanel?! Tidsburgare? Ölkanna?? Låne-schack?? Jag har bara ett ord: vidrigt. Och ett till: deprimerande.

Tydligen hade detta fasansfulla brott ägt rum redan in augusti, men ingen hade sagt något! Det är ju som att komma hem efter en lång resa och bara "Hi Mom, hi Dad... so where's Rex?", och de bara "Son... Rex died... last fall". Someone should have told me, dammit! Och jag håller fullständigt med Josefine - Tidsfördrif var det enda riktigt bra stället i Stockholm! Det fanns icke dess like! Inte i Stockholm, inte i New York, inte ens i Prag! Det var den gnistrande juvelen i hinken full av lera. Och nu, var ska man gå nu när man vill läppja på en skummande tjeckisk öl och softa i en brun soffa? Just det. Ingenstans.

Den andre legend som gått ur tiden är förstås James Brown. Nu blir detta lite av en New York-post, vilket kan tyckas underligt då jag inte befinner mig där, men jag tyckte det här var intressant - och för övrigt utspelar sig det hela bara två minuter från min lägenhet! Såhär: JB har förts i kista, dragen av häst och vagn, längs hela 125e gatan. Han har till slut placerats i öppen kista inne i the Apollo Theater, med läskiga vita Michael Jackson-handskar, så folk får defilera förbi kistan och bara "hej hej". Så mysko! Och allt detta i mitt hemkvarter! Jag hörde att alla småaffärer och delis har ställt ut högtalare på gatan som de blastar gamla JB-låtar med. Det lär ju vara en ganska surrealistisk stämning... men det är det ju ofta där, av en eller annan anledning. Men ändå, vad är upp med de där handskarna?!

one last visit to the wrong side of the railroad tracks

Yeeeeeah boooooooyyyyyy... Hahaha! Ja, nu har äntligen Ira klippt färdigt Jugganotts video, och den långa sagan får härmed sitt sista kapitel skrivet (se kapitel 1, 2, 3 och 4 här om ni missat dem). Jag vill bara säga att för en video som kostade precis sju dollars att göra så är jag ganska nöjd! Hahaha! Eller som Taewoo sade, på sitt oefterhärmligt koreanska sätt: "Hum... it's pretty bad, no?"... No shit, Taewoo! Nåja, var extra uppmärksamma på alla cracklangare i videon (de är the real thing, oooh), Jugganotts blinkande skärp, och snubben i vitt som dansar alldeles för entusiastiskt i bakgrunden. He he he...

"Varför luktar mina kalsonger som solkräm och palmblad..?"

Jag är tillbaka! Nice. Jag anlände i förrgår morse, och klev glatt av flygmaskinen på Arlanda för att hämta min väska. Jag stod där vid väskbandet, och alla andra började glatt plocka åt sig sitt bagage. Alla utom jag. "Varför är det alltid du som får väskan sist på bandet?", stod det på nån reklamaffisch där ovanför, jag minns inte för vad. "Ja, just det", tänkte jag, "varför är det alltid jag som får vänta mest"? Min teori är att det är så för att jag alltid checkar in först: jag är ju så jäkla neurotisk vad gäller flygplatser och tider och så, så jag är alltid där minst fyra timmar före boarding. Seriöst. Så min teori är att min väska checkas in först, alltså lassas den på planet först (ja, jag vet att det redan nu brister i logik, men det är så här jag väljer att tänka), och därför lassas den av planet sist. Den är liksom längst in i bagageutrymmet.

Anyway, så jag stod där och tänkte - som vanligt - igenom allt detta. Och samtidigt plockade alla andra på sig sina väskor, alla utom jag... och trettio andra. Som stod och stod där som dumma får i väntan på slakt tills bara "wwwssccchht", så stängdes luckan till bandet och inga fler väskor kom! "Sista bagage på bandet" blinkade den irriterande skylten ovanför. No shit, Sherlock. Så jag - och de trettio andra - begav oss till Arlandas bagagehantering för att lite försiktigt fråga var alla våra kläder/tandborstar/julklappar befann sig. "Eh", sade den ansvarige tjänstemannen, "de är nog här. Tror vi. Ärligt tappat har vi, eh, tappat bort dem." Heh? "Jaaa", fortsatte han, "alltså, de har lassats av här, de är alla i samma container. Men... vi kan inte hitta den."

Meh! Dubbel-meh! Hur tappar man bort en container med bagage?! Det är ju Arlanda, för böfvelen - det är som att tappa bort berg-och-dalbanan på Gröna Lund! Världens minsta huvudstadsflygplats, och så kan de inte hitta en container med väskor. "Tja, ni kan ju vänta ett tag", sade han godmodigt, "den dyker nog upp snart!"

Två timmar senare var han inte lika godmodig. "Lejdies and gänntlemen... we thinks that the contejner is mejby not in Stockholm änywäy. We thinks that it majt be in... Kuala Lumpur."



Meh!!! Stockholm och Kuala Lumpur är icke lättförväxlade. Så vad gjorde mina kallingar där? "We pråmiss we will kåll you all when we fajnd them." Ja-happ. Trött och med endast mina kläder på mig åkte jag hemåt. Därefter har den stora telefondansen inletts: Då de aldrig ringde mig har jag ringt Arlandas bagagehantering ungefär tio tusen gånger (deras lur har legat av sedan det hände i torsdags - på riktigt), luftfartsverket (de tar inte mina samtal längre), Malaysia Airlines i Sverige (stängt), Malaysia Airlines i USA (förvirrat: "youwr wruggage is whräh??"), Malaysia Airlines bagagehanteringskontor på flygplatsen i LA (varför inte) och flygplatsen i Newark. Nothing, zip, nada. Min resväska har sugits in i ett stort Stephen King-hål och är väl envåldshärskare i en annan dimension nu. Jag blir så trött...


EDIT: Nu, på juleaftonskväll, två och ett halvt dygn efter att jag kom fram, har min väska hittats! Den var inte alls i Kuala Lumpur - nån lök hade glömt lassa på hela containern i Newark! Meh! Folk från New Jersey, jag säger ju det... Så nu levererades den hem till mig, jag kunde byta kallingar, far fick sitt hajfoster (det kunde inte tas som handbagage då det låg i formalin och vätskor får ju icke medtagas på plan), mor fick sitt dragspel och alla är nöjda. Så bra så. Jag är i alla fall här tills nån vecka in i januari, så hör av dig om du vill bälga en bägare! Over and out.

Candy Mountain

Förresten glömde jag att jag skulle visa den här. Jag vet inte varför jag är så förhäxad av den, men jag kan inte sluta titta. Shun the nonbeliever! Shuuuunnnn-nuh!